Konsten att förstå

I höstens första blogg skriver Sara Rönnqvist, doktorand i nordiska språk, om hur hennes intresse för att förstå det svårtydda och svårgripbara i språklig kommunikation fördjupades till ett forskarintresse genom studierna på Kultur och kommunikation.

Jag har alltid varit intresserad av konsten att förstå. Att förstå har varit viktigare än att värdera. Att något är bra eller dåligt, fult eller vackert, högt eller lågt – dikotomierna i alla dess former – har kommit i andra hand. Snarare har beskrivningen av något, nyanseringen, närmandet, verbaliseringen varit det intressanta, dvs. att försöka sätta ord på och känslomässigt omfamna ett beteende, ett fenomen, en kultur eller en person.

Förståelse för kulturella fenomen, historiska skeenden samt språkets, bildens och mediets roll i dessa ligger i fokus i magisterprogrammet Kultur och kommunikations (Kul och kom) kursutbud. När jag efter min kandidatexamen i nordiska språk vid Vasa universitet (2010) skulle studera vidare lockades jag av Kul och koms tvärvetenskapliga grepp där förståelse för samhälle och kultur som ett historiskt, filosofiskt, litterärt och språkligt fenomen betonades.

Olika infallsvinklar på studiet av kultur

Jag minns speciellt första årets temaseminarium där de olika huvudämnena redogjorde för olika infallsvinklar på det breda och svårfångade begreppet ’kultur’. Under temaseminarierna fick vi, som uppvärmning inför andra årets forskarseminarier, även pröva på att göra mindre analyser av olika kulturella och historiska fenomen. Jag valde då att se på hur en FB-tråd utvecklas och byggs ut med återbruk av vad som tidigare sagts och genom allusioner till populärkulturella referenser.

Jag började här få en djupare förståelse för att språkstudier innebär mer än granskning av t.ex. grammatiska konstruktioner. I och med studierna inom Kul och kom fick jag en bredare kulturell kontext för mitt språkliga forskningsintresse. Det här intresset har jag nu gått vidare med som doktorand i nordiska språk vid Helsingfors universitet.

Vägen in på forskarbanan

I min doktorsavhandling tittar jag närmare på samtalsinteraktion om visuell konst: hur det visuella tolkas och evalueras i förhandling mellan samtalsdeltagarna både verbalt, med hjälp av ord och grammatik, men också icke-verbalt med hjälp av blickar, gester och orientering i rummet. Jag har ett samtalsmaterial som dels består av interaktion mellan professionella (konstnärer och kritiker) och dels mellan icke-professionella i fokusgrupper. Mina metoder är samtalsanalys och interaktionell lingvistik där deltagarperspektivet är i fokus och det sagda alltid måste förstås och tolkas med hänsyn till den omkringliggande kontexten: det som just har sagt och det som sägs näst.

Jag kom in på det här ämnet mycket tack vare min arbetserfarenhet som jag fick under magisterstudierna: År 2012 var jag Svenska kulturfondens praktikant på Finlands kulturinstitut i Köpenhamn och direkt därefter under åren 2013–2015 fungerade jag som kurssekreterare för en föreläsningsserie och kurs vid namn Meet the Critics som ordnades vid Aalto-universitetet – Högskolan för konst, design och arkitektur (gamla Konstindustriella högskolan i Helsingfors).

Kurssekreterarjobbet fick jag mycket tack vare min praktikperiod i Köpenhamn. Kulturinstitutet där arbetar för att skapa arbetsmöjligheter i Danmark för finländska konstnärer och kulturarbetare. I arbetsbilden ingick därför både en och annan gallerirunda om fredagarna, och möten med excentriska konstnärer och samlare började snabbt höra till vardagen.

En av mina större uppgifter under praktikperioden i Köpenhamn blev följdriktigt att ordna en föreläsning om finländsk fotokonst i samband med en stor utställningsöppning med en konstnärsstuderande vid Aalto-universitetet i Helsingfors. Väl tillbaka i Finland skulle jag sedan få mitt nästa jobb på Aalto medan jag skrev på min pro gradu-avhandling på deltid.

Möten och samtal leder ofta vidare till fördjupad förståelse och nya etapper i livet. Staty av ett samtalande par vid Dronning Louises bro i Köpenhamn.

Meet the Critics

Meet the Critics -kursen vid Aalto-universitetet var en tillfälligt ordnad kurs som bestod av gästföreläsningar med inbjudna konstkritiker inom olika områden. Dessutom fick studenterna som deltog i kursen möjligheten att presentera sina arbeten i grupp och att träffa dessa kritiker för individuell handledning.

Till mina uppgifter hörde att sammanställa kursplaner, boka biljetter, fixa föreläsningsutrymmen, editera inspelningar och skriva blogg. Jag tog alltså hand om allt praktiskt som behövde ordnas, vilket jobb inom kultur-, konst- och organisationsvärlden ofta innebär. Mervärdet för mig var dock alla möten jag hade tillfälle att vara med om: med nya tankar, idéer, konstinriktningar och inte minst med alla inbjudna föreläsare.

Föreläsarna kom från runtom i Europa och USA. De var konstkritiker, kuratorer, skribenter, föreläsare och professorer. Vissa var väldigt krävande, andra mer lågmälda. Alla hade dock mycket personliga historier om hur de hade kommit in i konstvärlden och de flesta av dem kunde också understryka att möten med olika människor och kulturer ofta är vad som föder nya innovativa projekt.

Jag blev nu vittne till de samtal som fördes kritiker och konststuderande emellan och det slog mig hur dessa samtal inte alltid föregick på samma våglängd. Med olik typ av expertis kan det vara svårt att helt mötas och nå samförstånd, även fastän man är orienterad mot det. Här började jag grubbla på ett avhandlingsämne som kunde förena min ny- eller återfunna kärlek till konsten och mina redan avlagda studier inom språk och kommunikation.

Mot doktorshatten

Efter några nej på diverse stipendieansökningar fick jag till slut ett beviljat forskarstipendium för min forskning om evaluerande samtal om konst. Nu avrundar jag mitt första år som forskarstuderande på heltid och kan inte annat än säga att jag trivs med att få vidareutveckla mina analysfärdigheter av mänsklig kommunikation och meningsskapande.

På många sätt är det möten som lett mig vidare till den här etappen av livet, men kanske också viljan och nyfikenheten att förstå och lära mig mer om mänskligt beteende och sociala sammanhang, vilka kan vara svårtydda och svårgripbara. Det svårtydda behöver dock inte vara oförståeligt, men det kan kräva många närmanden ur olika infallsvinklar innan man hittar rätt. Likt en professor inom mina doktorandstudier uttryckte det: ”att vara forskare är att försöka stå ut med kaos tills man hittar mönstren och orden för det.” Magisterprogrammet Kultur och kommunikation erbjöd tidigt en lite bredare lins för tolkning av olika former av sociala sammanhang som är med och bildar kulturer av olika slag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.