Helsingfors universitet
Dagens bloggare är Malin Bergström som utexaminerades från Magisterprogrammet i kultur och kommunikation 2017 med huvudämnet historia. Hon berättar om sitt arbete som projektansvarig på Finlands Beneluxinstitut i Bryssel och om hur hon hittade dit.
Jag har aldrig varit den som tagit vanliga rutter i livet. Jag har gått längs märkliga banor, snabbat upp i svängarna, ibland snubblat i skarpa kurvor och skrapat knäna på rännstenarna. På samma gång har min livsrutt gett mig otaliga värdefulla upplevelser och jag är inte endast nöjd utan även stolt över den väg jag har valt. Den tog mig trots allt till där jag står idag.
Jag kom till Kulkom 2014 efter att ha befunnit mig ute arbetslivet i nästan åtta år efter min kandidatexamen. Liksom många andra vid Kulkom, började jag mina magisterstudier efter en längre studiepaus och med en utländsk studiebakgrund. Jag hade bott i England i nästan tio år och hade redan en någorlunda bred arbetserfarenhet. Jag hade bland annat arbetat på ett museum, och med marknadsföring och kommunikation inom industrisektorn. Några publikationer hade jag även fått till. Men på något sätt kändes det ändå som om jag hade tappat mitt mål och min väg till det som jag ville göra med mitt liv. Man blir lätt bekväm i sin rutin och då kan det vara svårt att ta sig tillbaka till skolbänken, men för mig var återvändandet till uni en mycket värdefull upplevelse.
Det som öppnades för mig var en värld som inte endast bestod av akademiska färdigheter, utan även olika ansvarsposter och nätverkande. Till skillnad från de universitet jag studerat vid i England, erbjöd Helsingfors universitet ett enormt utbud av studieaktiviteter, föreningar och studentpolitik, och den tvärvetenskapliga inriktningen på programmet sammanförde ämnen ur olika discipliner som gav nya insikter och perspektiv. Det var som om en ny flik öppnades på min gamla karta, och visade tydligt hur jag skulle gå för att nå mina mål. Och jag tog emot varje möjlighet – de facto sprang emot dem med öppna armar. Till exempel kursen Digital Humaniora gav mig färdigheter att söka ett sommarjobb på Teaterhögskolan där jag arbetade med digitala plattformer och läromaterial. Hela kursutbudet inom historia beredde vägen för möjligheten att skriva en historik för Svenska Kvinnoförbundets Helsingforsavdelning (publicerad 2018), tillsammans med en kollega från Kulkom, Anna von Bonsdorff. Dessutom gav min pro gradu avhandling en grund till en vetenskaplig artikel om samma ämne, som är på kommande i en större akademisk publikation.
Min tid som ordförande för ämnesföreningen Skald och som studentrepresentant i programmets styrgrupp, samt som tutor för nya studeranden, har gett mig starka erfarenheter inom projektförvaltning och kulturproduktion, samt utvecklat mina ledaregenskaper. Dessutom har jag knutit viktiga och underbara vänskapsband med studiekamrater och andra personer jag mött på vägen. Det är lustigt hur lätt det är skapa nätverk när man väl har tagit det första steget. Kulkom gav mig inte endast färdigheterna utan även självförtroendet jag behövde för att gå vidare med min karriär.
Jag arbetar idag som projektansvarig på Finlands Beneluxinstitut i Bryssel, i Belgien. Institutet är ett av de 17 institut som finns inom Finlands kultur- och vetenskapsinstituts nätverk, och har Belgien, Nederländerna, Luxemburg, samt Finland som sina verksamhetsområden. Jag fick in foten där genom mitt arbete som praktikant på Finlands institut i Estland, som jag fick via praktikprogrammet vid Svenska kulturfonden efter att jag utexaminerades från MKK. Praktikplatsen var en fantastisk möjlighet att bekanta mig med institutens verksamhet och skaffa goda kontakter både inom institutens nätverk och på Finlands och Estlands kulturfält. Det som är speciellt bra med dessa praktikplatser, förutom möjligheten att bo utomlands och arbeta med kulturfrågor internationellt, är att instituten ger praktikanter chansen till konkret arbete inom kultursektorn med egna projekt och ansvarsområden. I mitt fall till exempel, arbetade jag inte endast som ”praktikant” på institutet utan hade titeln projektkoordinator.
Att gå från praktiserande projektkoordinator till anställd projektansvarig har gett mig möjligheten att ta det jag lärt mig under mina studier och under min tid i Estland till följande nivå. Idag ansvarar jag för flera spännande projekt på Beneluxinstitutet, samt institutets dagliga kommunikation, medan jag på samma gång fungerar som förman för institutets praktikanter. Ett av projekten är Re/defining Masculinities, vars program sträcker sig från Bryssel till Amsterdam och Helsingfors. Projektet faller under vårt årstema 2019, vilket är RE/definitions, eller OM/värderingar. Årestemat ger institutet möjligheten att organisera program som inte endast främjar kulturella samarbeten mellan våra länder, utan även strävar efter en samhällelig påverkan inom programmet. Utöver årstemat har institutet även fortlöpande stödprogram såsom TelepART och GoCommission, samt diverse samarbeten och mindre projekt som ständigt håller oss aktiva. Arbetet är alltså väldigt mångsidigt med flera grenar inom internationellt kulturarbete, och vi samarbetar med många intressanta organisationer och institutioner, som till exempel Finlands ambassad. Arbetet ger mig också möjligheten att delta i många spännande kulturevenemang, helt bara för att det ingår i arbetsbeskrivningen. Att dessutom vara baserad i Bryssel mitt i EU:s hjärta, är i sig själv oerhört spännande. Ett riktigt drömjobb, med andra ord!
Jag värderar min tid vid Magisterprogrammet i kultur och kommunikation väldigt högt. Åt de studerande som står på kanten till arbetslivets skrämmande avgrund kan jag endast understryka att ta vara på alla möjligheter ni får. Föreningsarbetet och andra ansvarsuppgifter vid uni är speciellt värdefulla, eftersom så mycket kulturellt arbete består av liknande verksamhetsmodeller: understöd ska sökas, projektbeskrivningar och budgeter ska framföras, rapporter ska skrivas. Till den som står vid ett vägskäl i livet och funderar på om MKK är en väg värd att ta, kan jag bara säga att jag gick den rutten i rask takt och har aldrig behövt blicka tillbaka.
Henrik Meinander och jag har ofta konstaterat att idén till magisterprogrammet Kultur och kommunikation föddes en dag när vi lunchade tillsammans. Jag skulle önska att jag kunde minnas hur samtalet gick men jag minns bara vad jag själv såg som viktigt: att föra samman studenter från flera olika ämnen och att arbeta med skönlitterära texter. De flesta litteraturvetare avskyr allt tal om litteraturens nytta men efter att själv i åratal ha undervisat medicinare i att läsa och diskutera litteratur tycker jag att det är oerhört givande att fundera på vad skönlitteratur och litteraturvetenskapliga metoder kan ge människor som studerar något helt annat än litteraturvetenskap.