Där det finns en dator finns det data

Jessica Parland-von Essen, en av författarna till Historia i en digital värld och Forskarens handbok i öppen forskning, arbetar i dag på CSC – IT-centret för forskning, men undervisar fortfarande regelbundet vid sin Alma Mater om mötet mellan den humanistiska traditionen och den digitala praktiken. Hon är docent i historia.

”Jag är övertygad om att digitaliseringen av vårt samhälle är en enorm och genomgripande omvälvning, större än vi kan se i dag.”

 

Jessica Parland-von Essen. Bild: Mika Federley

Digital information har inget original. Den går att kopiera nästan utan kostnad, oförändrad. Ändå är den fragil, obeständig och i högsta grad beroende av de verktyg vi använder, både hård- och mjukvara, känslig för korruption, ständigt kämpande mot auktoritet i alla dess former. Och detta är den miljö vi idag ska göra forskning i, söka och föra i bevis sanning och kommunicera den. Gutenberg kan gå och dra något gammalt över sig.

 

Ändå började allt med böcker. Jag har vuxit upp bland böcker, i en släkt av författare och bibliotekarier. Jag har själv studerat till bibliotekarie och grundat en bokhandel, Café Kafka, som länge fanns i Svenska Teaterns foajé. Jag har recenserat böcker, skrivit böcker, forskat i och katalogiserat boksamlingar. Jag har jobbat på Svenska Litteratursällskapet. Jag har jobbat med tidningar, som chef på Brages Pressarkiv och med tidskriften Nya Argus.

 

Vad hände? Ja, vad har hänt sedan jag började studera 1989, på tre decennier? Internet har hänt. Webben, smarttelefoner, sociala medier har hänt. Från början har jag arbetat i skarven, i gränssnittet mellan det digitala och arkiven och böckerna. Med digitaliseringen, inte bara av källmaterial, utan också kulturen själv och forskningen. Jag har arbetat med att förmedla, överbrygga och försöka förstå de väsentliga, essentiella skillnaderna. Jag har sammanfört humanister och it-kunniga och uppmuntrat till samarbete. Humanisterna att bry sig, att våga, se möjligheterna, att försöka förstå. It-utvecklarna att förstå vad som är viktigt för forskaren, beständighet, tolkning, funktion. Ofta känns det som att jag komplicerar saker för alla parter, medan jag möjliggör. Allt är alltid mycket svårare och mera komplicerat än man först tror. Det är därför att vara ständigt jobbig, men också att öppna nya dörrar. Som historiker är man expert på källkritik och på att greppa större, diffusa fenomen. Att se sammanhang och kontexter och kunna analysera dem. Det känns som värdefulla kompetenser, trots att de är så luddiga, att man ibland får jobba för att vinna förtroende hos en del teknologer och naturvetare. Men ofta kommer det ögonblicket förr eller senare, då de inser att man kan bidra med en relevant insikt, trots att man är hopplös då det gäller den enklaste algoritm.

 

 

Jag är övertygad om att digitaliseringen av vårt samhälle är en enorm och genomgripande omvälvning, större än vi kan se i dag. Berättelsen är långt ifrån skriven och vi kan inte se vilka saker som blir de mest avgörande. Det är senare historikergenerationers arbete. Vad jag ser är, att vi kan påverka utvecklingen och för att göra det måste försöka förstå den. Jag ser att vi hotas av både okunskap och otillräcklig spridning av kunskap. Miljön är hotad, liksom det demokratiska välfärdssamhället och vi måste utnyttja information och kritik effektivt.

 

Därför har jag också arbetat med forskningsdata och öppen forskning de senaste åren. Där det finns en dator finns det data. Forskarnas datorer är fulla av evidens, av kritisk analys, som fortfarande ofta tappas bort. Det är bortslösade resurser, bortkastat arbete, forskning som är så mycket sämre och mindre beviskraftig än den kunde vara. Numera arbetar jag inte bara med humanister, utan också med miljöforskning och stora europeiska infrastrukturer. Vi måste få bättre data, bättre datahantering, effektivare informationsutbyte och mera robusta resultat. Och tiden är knapp. Vi måste kunna göra om forskningskommunikationen, så att den betjänar samhället bättre och är öppnare. Det är inte en lätt sak. Forskare uppskattar ofta inte sina data eller upplever att de inte ens kan dela dem. Publiceringen av ny kunskap är till stora delar i händerna på storföretag som inte skyr några medel för att maximera sina vinster.

 

För mig är det viktigt att undervisa vid universitetet, fast jag inte gör det så mycket längre. Men det känns viktigt att också humanister förstår vad artificiell intelligens i praktiken betyder, hur man kan göra källkritik på digitala material eller förstår betydelsen av datahantering och vet vad långsiktigt digitalt bevarande på riktigt innebär. Allra mest handlar det om att kunna göra informerade val och beslut, både i sin vardag och i sitt arbete. Så även om jag brukar plåga studenterna med en del teknologiska spetsfundigheter, kräver jag inte att de ska bemästra dem, men jag tycker även en humanist bör har en susning om vad det rör sig om då man nämner länkade data eller data mining. I slutändan rör sig också den diskussionen ändå alltid om betydelse, tolkning och kultur. Och kommunikation.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.