All posts by Kristina Lindström

Jag är svensk professor i hållbar utveckling. Min första kurs i ämnet heter Vad är hållbar utveckling? Tillsammans med strudenterna letar vi efter svar på frågan i period IV.

Ungdomars åsikter om hållbara städer

av Kiira Kivisaari

Människors mängd i städer växer hela tiden. Växande städer kan erbjuda arbetsplatser och koncentrerade olika service och tjänster. Det betyder att många människor kan ta nytta av samma service och tjänster. Kompakta städer möjliggör i framtiden t.ex billösa miljön. De här kompakta städerna med massor av människor kan också ha stora påverkningar på stadsmiljön. För att minska negativa påverkningar talar man om ” hållbara städer”, men vad är en hållbar stad och hur ska vi skaffa den?

Jag ville veta ungdomars åsikt om saken eftersom det är det som de vill påverka mest på, och det som ska bygga, upphålla och utveckla hållbara städerna. Jag intervjuade abiturient Marleena Tulkki om saken.

Först frågade jag Marleena vilka ord som beskriver en hållbar stad eller vad det menar att en stad är hållbar. Hon tyckte att en hållbar stad kan erbjuda: natur, bra möjligheter att röra sig utan bil och lätt att skaffa nära producerad mat. Men fast hon nämnde bara tre olika saker kan redan det vara svårt att anpassa! Stadens storlek och struktur spelar en stor roll: i en liten stad kan det vara svårt att röra sig till olika service och tjänster utan bil och stora städer kan vara så täta att där finns för litet rum för natur.

Under intervjun pratatade vi också om människors vanor och attityder och hur det måste ändras för att vi kan ha en hållbar stad i framtiden. Marleena tycker att människor är alltför vana vid att åka med bil och shoppa massor av varor. Hon tycker att nya generationer har massor av potential, men kanske inte för mycket vilja och medvetenhet.

Marleena kan inte bestämma ifall hennes hemstads storlek är ett problem eller en fördel då det finns många centraler i Esbo, men saknas ett riktigt centrum. Marleena hoppas att olika experter löser den här frågan. Marleena väntar att Esbo ska satsa mer på stadscyklar, så att det blir lätt att cykla vart man vill – inte bara till metrostationer.

 

Lönlöst med familjeplanering utan grundläggande kunskap om sexualitet

Av Sonja Lindén

I Finland planerar flera kommuner att ge preventivmedel gratis till unga under 25 år, medan det i många länder i världen inte finns någon tillgång till preventivmedel alls. 214 miljoner kvinnor, som skulle önska familjeplanering har inte tillgång till det. Kvinnorna vill ha barn, men de önskar de kunde ha flera år mellan barnen. I flera länder och samhällen är det ett mått på välstånd att få många barn.

FN:s mål för hållbar utveckling, Agenda 2030 tar upp bl.a. jämställdhetsfrågor samt frågor kring tillgång och rätt till familjeplanering. Ett mål är att säkerställa tillgången till sexuell och reproduktiv hälsovård samt familjeplanering. Målet är också att alla har rätt till information och utbildning samt att reproduktiv hälsa integreras i nationella strategier.

Laura Lipsanen, sakkunnig inom globala utvecklingsfrågor på Väestöliitto, jobbar med frågor kring sexual- och reproduktiv hälsa. Lipsanen berättar att största problemet i många U-länder är att sexual- och reproduktivhälsa är tabu som helhet. Man kan inte implementera en fungerande familjeplanering om inte människorna har grundläggande kunskap om sexualitet. Ifall det finns familjeplaneringstjänster så är de till bara för gifta heteropar. Det är även stor skillnad på landsbygd och stad, d.v.s. stora lokala skillnader på tillgången till tjänster. Även om det finns familjeplaneringstjänster finns sällan många alternativ till förfogande.

Enligt forskning finns också många myter kring preventivmedel, speciellt kring hormonella preventivmedel. Man tror att man blir sjuk av dem och att de skadar livmodern. Lipsanen bekräftar detta och berättar vidare att hon stött på myter som säger att HIV är propaganda västerländerna tutar ut med och att kondomer innehåller HI-virus. Med utbildning kan man komma åt dessa myter. Det räcker inte med att ha kampanjer i stil med ”HIV är farligt – använd kondom”. De flesta ungdomar har ingen grundläggande information och kunskap om sexualitet överlag och då har dylika kampanjer ingen nytta.

Lipsanen berättar att familjeplaneringstjänsterna de facto kan vara väldigt kostnadseffektiva. Politiskt påverkande är det viktigaste. Så länge det finns politisk vilja att ordna tjänster finns det möjligheter. Meningen är att länder själv skall ordna tjänsterna och bygga upp infrastrukturen. I dagens läge är det många välgörenhetsorganisationer som upprätthåller kliniker. Hela systemet är för tillfället ännu väldigt beroende av biståndsarbete. Efter att USA ändrade sina utbetalningar finansierar USAID främst bara arbete med HIV och Aids, vilket direkt lett till att många familjeplaneringskliniker varit tvungna att stänga. På kort tid kommer antagligen antalet oönskade graviditeter och könssjukdomar att öka, eftersom tjänsterna inte mer är tillgängliga, förutspår Lipsanen. Hon betonar vikten av långsiktigt arbete och vikten av att stöda landets egna infrastruktur. Utan dessa har arbetet som görs klart mindre nytta.

FN:s mål för hållbar utveckling, Agenda 2030 tar upp bl.a. jämställdhetsfrågor samt frågor kring tillgång och rätt till familjeplanering. Ett mål är att säkerställa tillgången till sexuell och reproduktiv hälsovård samt familjeplanering. Målet är också att alla har rätt till information och utbildning samt att reproduktiv hälsa integreras i nationella strategier.

 

En värld utan fattigdom

Av Alisa Roselius

Internationell definition för fattig är at en har mindre en 1,9 USD /dag för att använda. I dag lever över miljard personer i extrem fattigdom. Hur som helst defenitionen för fattigdom är inte så enkelt. Till exempel där finns många “fattiga” personer i Finland också even om dom har mycke mera pengar en bara 1,9 USD. Fattigdom leder till många olika problemer och vanligen det ska leda till ond cirkel. I den här bloggtext ska jag observera fattigdom fron olika perspektiver och jamföra solutioner.

Mesta av den fattiga lever i landsbygd var det är omöjligt eller svårt at förfoga till hälsovård och utbildning. Den fattigaste har också vanligen dålig position i samhälle och dom är okunlig av deras rättigheter. Det kan vara nästan omöjligt för fattiga personer att bli hörd  och det görs det även svårare att hålla reda på och erbjuda hjälp för den fattigaste. Fattigdom är något som är social ärftlig och därför är det jätteviktig att koncentrera till grund sakerna som leder till det.

 

Program assistent Janika Valtari från Finlands World Vision berättade att vara fattig i u-lander vanligen menar att dom lever i så kallat “absolut fattigdom”. Dom som lever i absolut fattigdom har så lite pengar att det är omöjligt att uppfylla livets grund förutsättningar. Dom också lever ofta i platser utan infrastruktur. I praktiken det menar att där finns inga hälsåvord och vattenledningsnäter. Många individer i fattiga platser har inte så monga möjligheterna därför att de har dålig utbildning eller där finns inga job som dom kan göra. Utbildning kan också kosta så mycket att alla har inte råd. Valtari också lyftar fram att fattiga kvinnor, barn och handikappad har vanligtvis inte möjligheter att påvera för deras livsituation eller deltag till lokal beslutar.  Valtari sa att “västerlander kan påverka till u-länders situation genom utvecklingsarbete, och genom att försoka påverka attitude och informera i västlanderna om till exempel hur företags, staters och enskilda privatpersoners verksamhet kan påverka globalt. “

 

Jag frågat Valtari vad är skillnad med att vara fattig i U-länder och att vara fattig i Finland. Hon berättade att I Finland finns inte absolut fattigdom men här finns “relative fattigdom” (något har mindre i jämförelse med medelmåttig).

 

Där finns många olika projekter som driver att påverka u-landers ekonomi och ge hjälp. Till exempel FN har projekter i Indien som organiserar kurser för

den fattiga, gör “career counselling” och hjälper med rättighet sakerna. Där är också många andra organisationer som har till exempel fadder projekter och olika pengainsamling kampanjer. I fattiga länder finns vanligen mycket korruption  osv. och därför är det viktigt att ta reda på att organisationer är pålitlig. Också om något land ska bli beroende av utländska hjälp, kan det faktisk fördröja utveckling.

 

I många platser skillnaden mellan den rika och den fattiga är stor och det ska leda till ojämlighet. Jag tror att det är kanske det största problemet. Problemet är också att ofta där finns skillnad mellan olika etniska grupper. Even om landets ekonomisk tillväxt utvecklas, menar det alltid inte att fattigdom har minskat ocså.

 

Hur fungerar den ond cirkel? Fattigdom ska leda till hunger och dålig hälsa och hungriga och sjuk personer orkar inte att studera eller jobba. Människor som har inte studerat har vanligen dålig kunskap av alldaglig sakerna och det leder till situationen var det är omöjligt att erbjuda bra livet eller studieplats för sitt barn till exempel. I Finland hunger är inte problemet men fattigdom brukar härröra fron generation till generation och det är svårt att hoppa över socioekonomiska ställningar. I Finland största problemet är kanske fakta att där finns stora ekonomiska skillnad mellan stader och landet och det reflekterar med skillnad i till exempel hälsa i olika bostadområdena.

 

Anton Långbacka som har studerat Energi och miljöteknologi för 2,5 år på Yrkeshögskolan Arcada sa att teknologi har jätteviktig rol i u-landers utveckling. Han sa att till exempel surfplattar kan användas av utbildings verktyg i avskild platser var det är andras omöjligt att skaffa utbildning. Solceller kan också producera elektricitet för byar som är inte kopplat till elnät. Han också omtalat att ju bättre energibehållingsmetoder där finns desto bättre ska u-landers livskvalitet vara.

 

Långbacka också tänkar att roboter ska hålla vikig rol i framtiden och till exempel läkare-roboter som kan vara styrat från bortifrån kan förbätta hälsa i omroderna var finns inte medicinsk kunnande. Roboterna skulle även göra kirurgiska operationer.

 

En av UN:s Agenda 2030 målerna är att “Avskaffa fattigdom i alla dess former överallt”. Målet är kanske den viktigaste av målerna därför att det är no.1 av 17. Janika Valtari från World Vision tänkar att levnadsstandard i U-länder ska öka generellt men där finns en risk att folk ska bli oliksställda och några omroderna ska bli utomstående från utveckling. Hon också sa att situationen av kvinnorna, barn och handikappade måste öka. Jag personligen tänkar att det är möjligt att uppnå målet om alla ska förfara hållbarligvis och betänka konsekvenser i alla situationer. Jag tror att även målet skulle inte uppnås tidigare än 2030 ska det vara uppnås någon gang i framtiden.

 

källor:

https://ourworldindata.org/extreme-poverty

 

http://www.theworldcounts.com/stories/Poverty-in-the-World-Today

 

http://www.worldbank.org/en/topic/poverty/overview

 

http://global.finland.fi/public/default.aspx?nodeid=15802&contentlan=1&culture=fi-FI

 

https://thediplomat.com/2013/11/the-dark-side-of-foreign-aid/

 

http://www.regeringen.se/49758d/contentassets/af12d612e6e94b2698057db968d30b80/bilaga-3-svensk-oversattning-av-resolutionen-forandra-var-varld-agenda-2030-for-hallbar-utveckling

 

Dansa med vargen?

Av Camilla Berghäll

Den som har läst tidningar den senaste tiden har knappast undgått den konflikt som pågår som bäst kring vargen i vårt land. Vargobservationer har blivit vardagsmat i sydvästra Finland och i Österbotten. Vargen rör sig i tät bebyggelse, boskapsdjur och husdjur har fått stryka med och föräldrar vågar inte låta barnen promenera till skolan. Vi behöver skydda vargen men hur gör man när man samma gång skall leva med den sida vid sida? Går det att bli vän med vargen?  

 

VargskyddDynamik mellan skyddandet av mångfalden och förvaltningen av det sociala  

När det gäller vargen handlar hållbarhetspolitiken om mycket mer än att bara skydda vargen. Förutom att skydda vargen från människan, handlar det samtidigt om att skydda människan från den skada vargen för med sig genom attacker på boskapsdjur och husdjur, samt genom den rädsla den sprider. Det handlar också väldigt mycket om att handskas med de meningsskiljaktigheter som finns om vargen. Det finns starka och olika uppfattningar och åsikter om vargen, och också möjligtvis olika uppfattningar om vad utveckling och hållbarhet betyder i sammanhanget, vilket är en utmaning för politiken. Lika mycket som det handlar om att förvalta den biologiska mångfalden, handlar det om att förvalta det sociala.   

Det finns ett socialt motstånd mot vargen men också ett motstånd mot själva vargpolitiken. Starka reaktioner mot vargen handlar också om missnöje med vargpolitik och maktarrangemang. I vargskyddet sker politik på olika nivåer och att det råder ett ständigt maktbalanserande mellan lokala och högre nivåer. Det handlar mycket om demokrati och bemyndigande och hur styrning fungerar och förändras. 

Maj och Tor Nesslings stiftelse i Helsingfors finansierar forskning som främjar miljöskydd. På stiftelsen har man även understött projekt som undersöker rovdjurspolitik och projekt som rör social hållbarhet i naturskyddsfrågor. Jag kontaktade Minttu Jaakkola, som är stiftelsens forskningschef, för att diskutera vargskydd med tanke på social hållbarhet. 

“Motståndet mot vargen beror säkert på rädsla…när rädslan är så stor, och speciellt om den förminskas, så leder det till ett starkt försvar.” 

Jaakkola berättar att i konflikten finns tre element: fakta, värden och intressen. Fakta handlar om vad som är sant och Jaakkola menar att “…i vargpolitiken handlar det till exempel om hur många vargar det finns och var de finns. Det finns den kunskap som är definerad av forskare och kunskap som är definierad av de lokala invånarna och sen handlar det också om vems kunskap som är rätt och vems kunskap man tror på och vem som får bestämma vilken kunskap som ligger till grund för beslut. Om besluten som görs grundar sig på fel kunskap, blir de inte betrodda och förtroendet brister.” 

Enligt Jaakkola är värden svåra eftersom de är länkade till identitet. “Det som sårar identiteten mest är att någon inte lyssnar på dig eller att du inte blir betrodd eller att du blir förlöjligad.” Jaakkola menar att det handlar mycket om känslor, vilket  verkar förbises i politik och speciellt i forskning. 

Jaakkola förklarar att intressen handlar om belöningar och ersättningar, och vem som ska få, och  vad som ska fås. Det kan handla om ersättningar för de skador på egendom som vargen åstadkommer eller om man ska få belöningar för att skydda vargen. 

“I många naturkonflikter sker det gruppbildning. I rovdjursdiskussionerna har det blivit en klar tudelning, det är vår sida och de andras sida… de som försvarar människors rätt att leva här på landsbygden och de människor som upplever att det viktigaste är att försvara naturen…”  

Jaakkola förtydligar att EUs naturdirektiv stävar till att trygga vissa arters existens, men att det ändå tillåter olika sätt att genomdriva lagstiftningen. Därmed menar hon att man kan också tänka på hur man tar det sociala perspektivet med. “Lagen skyddar aldrig någonting om det inte finns förtroende för den.” “I de här konflikterna är problemet att det inte finns förtroende mellan människor. Hur man bygger förtroende mellan människor är den verkligt centrala frågan.”     

 

Social hållbarhet viktigt 

När det gäller skydd av skadedjur är det speciellt viktigt att den sociala hållbarhetsaspekten kan förverkligas. Annars händer det lätt att den uppifrån styrda skyddspolitiken misslyckas och att lokala grupper tar lagen i egna händer. Ett missnöje med en vargpolitik som tar sig uttryck i tjuvjakt gynnar inte skyddandet av vargen. Det här betyder också att det är speciellt viktigt att i beslutsfattandet ta med de människor som lever med skadedjuret i sin vardag. Men när människor har olika värden och åsikter, hur kan man då hitta gemensamma mål och ett socialt hållbart vargskydd?  

“I sådana här konfliktsituationer där det finns mycket olika åsikter borde man alltid få en så bred samling människor som möjligt, vilka representerar olika åsikter, att mötas runt samma bord.” Jaakkola betonar att det handlar om att starta från rent bord, att man tillsammans inringar problemet, försöker se vad man har gemensamt och försöker fundera hur man kan lösa det. Det handlar om att “var och en lyssnar på de andra med uppskattning och respekt och en vilja att förstå den andres synvinkel.” Jaakkola förklarar att det behövs att man kommer bort från färdiga uppfattningar och ståndpunkter och bryter det som hon kallar “konfliktidentiteten”, det vill säga att man i mötet tar ett steg bort från den egna identiteten, som säger att “vargen är extremt hotad och behöver skyddas i Finlands natur, eller att vargen är ett hot mot min familj.” 

Enligt Jaakkola har det  i Finland gjorts väldigt lite försök med sådan här förhandling och samarbete, och faciliterad förhandling, vi har inte den kulturen.  

Det ordnas diskussionsmöten eller informationsmöten, berättar Jaakkola. “Det finns en möjlighet att lyssna, men där sker ingen interaktion, ingen förhandling, inget samarbete eller inkluderande. Någon frågar efter åsikter, som om det fanns en möjlighet att påverka, men människorna som kommit dit vet att deras åsikter inte har någon effekt.” 

I miljöskyddet fungerar två ministerier, Miljöministeriet och Jord-och skogsbruksministeriet. Jaakkola tycker det är problematiskt att beroende på vilken av dessa som ordnar mötena, så upplevs mötet som vinklat åt ett visst håll.  “Om en representant för Jord- och skogsbruksministeriet drar mötet, så kommer miljöskyddarna dit med rest ragg.” “Det är inte ett neutralt tillfälle, och hur väl det än är riktat till olika intressenter, så kommer människor ändå dit i förvarsposition för sina egna grupper… Utgångspunkten på de här mötena är inte att vi skall sitta tillsammans vid samma bord och försöka förhandla.” 

På frågan om det fattas en medlare i konflikten, svarar Jaakkola att det gör det. Enligt henne är det en viktig uppgift och den som har den behöver ha den kunskap som behövs. “I svåra konflikter behövs det en medlare, en utomstående facilitator som är en oberoende part i konflikten.” Jaakkola är av åsikten att det vore bra om det fanns utomstående facilitatorer att tillgå till exempel via företag eller något forum, eller om staten hade en tjänst som erbjöd facilitering. 

Konflikten visar att förvaltningen av vargen i Finland behöver förändras och att maktarrangemangen behöver tillåta mer delaktighet. Det är viktigt att en diskussion som handlar om värden och visioner förs och att man samarbetar för att hitta gemensamma mål.  

“Konflikter uppstår om vi inte kan lita på varandra. Om vi vill främja någon sak, krävs det att förtroende byggs upp. Nyckelordet är förtroende.” 

 

Källor:  

Intervju med Minttu Jaakkola, forskningschef på Maj och Tor Nesslings stiftelse, Helsingfors 25.4.2018. 

Hiedanpää, Juha & Jani Pellikka. 2015. “Mikropolitiikka ja susiasioiden hallinta Lounais-Suomessa” I Suden kanssa, redigerad av Hiedanpää Juha & Outi Ratamäki, 197-218. Rovaniemi, Lapin yliopistokustannus. 

Mykrä, Sakari. 2017. Eläinluokittelujen, lajisuojelun ja sidosryhmien historia määrää haitallisten eläinten nykyistä ja tulevaa kannanhoitoa ja suojelua. Turku, Turun yliopiston julkaisuja. 

Stöhr, Christian. 2013. “The Governance of the Wolf-Human Relationship in Europe.” Review Of European Studies 5 (4): 1-18.  

Bild: Pixabay. Tillgängligt på: www.pixabay.com. Hämtat 7.5.2018. 

FÖRVIRRANDE KAFFECERTIFIKAT

Eeva-Maija Kakko maj 2017

Liksom all hållbart producerad mat, växer också efterfrågan av hållbart producerat kaffe. Kafferosterierna har på sistone svarat mer och mer på den här efterfrågan. Det är en bra riktning men inte helt oproblematiskt.

På Pauligs websida sägs det att ”Paulig har förbundit sig att befrämja hållbar utveckling och välstånd i hela kaffekedjan.” Det låter nog bra. Paulig introducerade nyligen också ett nytt ekologiskt rättvis handels Juhla Mokka. Det som lite väcker förundran är hur man då annars producerar kaffe. Om man redan tar hållbar utveckling i beaktande i all produktion så vilken betydelse har certifierat kaffe?

Stora restauranger har också vaknat till efterfrågan: bland annat McDonalds berättar på sin hemsida att de erbjuder bara certifierat kaffe på sina restauranger i Europa. Men kan man lita på certifikaten? Hur vet man vilket kaffe som egentligen är bra för miljön och producenter?

Traditionellt har man odlat kaffe i skuggan av större träd. När efterfrågan av kaffe har ökat har man skiftat till effektivare produktion som oftast betyder att man odlar kaffe på öppen mark. Det är mycket skadligare för miljön än den traditionella produktionen. Det skulle vara bättre att ha mer skuggodling så att man inte skulle behöva hugga ned skogar så mycket.

Utöver ekologiska problem uppstår det många sociala problem i kaffeproduktion. Enligt Finnwatchs utredning uppstår det många problem på kaffegårdar som producerar kaffe för finska kaffemärken: till exempel löner som man inte kan försörja sig på, barnarbetskraft och diskriminering.

Det finns många certifikat som borde hjälpa konsumenter med deras val vid butikshyllan. Ofta känns det ändå att man bara blir mer förvirrad av alla dessa olika certifikat. Det är inte så klart att produkten är bra om paketet har ett certifikat. Det finns många problem med certifikat också. Men först ska vi ta en titt på vad olika certifikat lovar.

I Rättvis handel (Fair Trade) finns det prisgaranti och rättvis handels tilläggspris för samhällsprojekt. Det här certifikatet strävar också efter att förebygga barnarbetskraft och skydda miljön och biodiversitet.

UTZ certifikat och Rainforest Alliance -certifikat ställer också sociala och ekologiska krav för sina produkter. De ger ändå inte prisgaranti för producenterna såsom i Rättvis handel. De har en rekommenderad pris som man inte är tvungen att iaktta. UTZ certifikat befrämjar bättre odlingsmetoder, bättre arbetsförhållanden, miljöskydd och undvikande av barnarbetskraft. Rainforest Alliance betonar skogarnas betydelse och skyddar dem. Certifikatet tar växthusgasutsläpp i beaktande och garanterar rimliga löner. Det är ändå svårt att definiera vad som är en ”rimlig” lön.

Ekologiska produkter har odlats utan kemikalier så att till exempel marken hålls i skick. Certifikatet omfattar också återvinning, kompostering och mångsidig odling med respekt för diversitet. Ekologiska produkter har ändå strikta standarder och det kan vara för dyrt för småbönder att få certifikatet fast de skulle uppfylla villkoren.

De här är de vanligaste kaffecertifikaten. De låter bra men är inte oproblematiska. Till exempel knapphet av övervakning minskar pålitligheten av certifikaten. Enligt Joni Valkila som har gjort sin doktorsavhandling om effekterna av Rättvis handel är övervakningen obefintligt.

”Om man besöker en kaffeandelsförening kanske en dag per år finns det ingen möjlighet att utreda hur det går i andelsförening och speciellt på enskilda gårdar som kan vara flera hundra i en andelsförening.”

Också Finnwatchs utredning säger att det har upptäckts barnarbetskraft till och med på certifierade gårdar.

 

Det är inte heller självklart att bönder som producerar Fair Trade kaffe har en bättre finansiell situation. Några rättvis handels producenter är faktiskt fattigare än producenter av vanligt kaffe. Effektivitet är lägre med höga standarder och kostnader större.

”Jag tror inte att något certifikat kan förändra arbetarnas förhållanden så mycket”, säger Valkila.

Prisgarantisystem är förstås en tydlig fördel av rättvis handel jämfört med andra certifikat.

”I alla fall har garantipris inte haft en stor betydelse under de senaste åren eftersom marknadspriserna har varit nära eller över garantiprisen”, påpekar Valkila. ”Garantipris erbjuder ändå trygghet mot ett möjligt prisfall.”

Det låter tråkigt – certifikaten som borde hjälpa människor att göra bättre val innebär nödvändigtvis ingenting. Lyckligtvis har Valkila också något bra att säga:

”Ekologiskt certifierat kaffe förändrar kaffeproduktionen tydligt. Om man tror på möjligheterna av ekologisk produktion, lönar det sig att köpa ekologiskt kaffe för miljöns skull.”

Vilken lättnad! Trots det får vi inte ännu något svar på frågan om social hållbarhet. Skulle det vara bra att köpa ”direct trade kaffe” som återförsäljare köper direkt från producenterna? Nödvändigtvis inte, för det kan innebära att man har köpt det på en auktion och har ingen aning om hur det har producerats. Det finns ändå några kaffemärken som har bra kontakt direkt med bönderna och verkligen vet hur deras kaffe produceras. Ett sådant rosteri är Tampereen kehitysmaakauppa som säljer ganska pålitliga kaffemärken och har olika projekt som stöder kaffeodlarna.

Som kort slutsats: om du vill dricka kaffe, köp åtminstone ekologiskt kaffe. Om du vill vara säker på bra arbetsförhållandena på kaffegården måste du söka efter ett kafferosteri som klart vet varifrån deras kaffe kommer och kan bevisa att sociala aspekter är i ordning – och vara mycket kritisk efter du har fått den här informationen. Certifikaten kan inte ge dig ett 100% bevis. Det är inte enkelt – men vad skulle vara enkelt i den här komplexa världen?

Bangladesh – högst upp på klimatförändringens ”hit-list”

Theresia Molander maj 2017

Landet, som redan drabbas hårt av dess klimat, kommer att kunna räkna med extremare och mer frekventa väderförhållanden de närmsta årtiondena. Den globala uppvärmningen intensifierar återkommande torrperioder, översvämningar, cykloner, kusterosion m.m., och med Bangladesh låglänta kustläge och dess låga utvecklingsnivå, står landet med få förutsättningar för att försvara sig. Paola Minoia, lektor i utvecklingsgeografi, påpekar att politik har en central roll i hanteringen av klimatförändringen. Klimatet måste alltså vägas in i alla utvecklingsmål för att landet ska kunna ha en chans att överleva.

Största hotet är den stigande havsnivån, vilken uppskattas sluka stora delar av landets yta och beröra miljontals Bangladeshiska invånare inom de kommande åren. Vid landets kustområde bor ca. 35 miljoner människor, var majoriteten är beroende av jordbruk och monsunvindar är en del av deras vardag. Här har de fått rikligt med smakprov på klimatuppvärmningens effekter. Förutom att lida av skoningslösa väderfenomen kommer en tilltagande saltning av åkermarkerna att äga rum, och enligt uppskattningar kan en tredjedel av landets risodlingar komma att förstöras de närmsta åren.

Av FN:s sjutton globala utvecklingsmål, handlar nummer tretton om att bekämpa klimatförändringen. Här gäller det att minska på utsläppen av växthusgaser, som till största del kommer från sättet vi utvinner, använder och omvandlar fossil energi. Vid denna punkt har Bangladesh få möjligheter till förbättring. Landet står för obetydliga bidrag till de ökande gasutsläppen, men är tyvärr ett av de land som drabbas hårdast av dess följder. De största bovarna är de privilegierade i-länderna, som nu bör bortse sina konsumtionsbehov och lägga tider av nonchalans bakom sig.

Möjligheter Bangladesh nu står inför är utveckling av anpassningsmetoder och stark vilja att övervinna klimatförändringen. BCCRF (The Bangladesh Climate Change Resilience Fund) är en organisation med internationella samarbeten som arbetar mot klimatförändringen i landet. Denna har delat upp utvecklingsområdena i sex delar; matsäkerhet, socialskydd och hälsa; omfattande katastrofhjälp; byggande av motståndskraftig infrastruktur; utökning av kunskap; utveckling med låga koldioxidutsläpp; och institutionell förstärkelse.

Förutom ett flertal institutioner deltar även banker, lokala byföreningar och jordbrukssamfund i arbetet för att bekämpa klimatförändringen. Ett praktiskt exempel är ett förebyggande vattenresursprogram i byn Chenchuri som drivs av en kommitté som ADB (Asian Development Bank) har grundat. Projektet ansvarar över vattenflödet till floden Chitra, och bönderna kan smidigt kontakta kommittén per mobiltelefon då de är i behov av vatten till grödorna. Andra utvecklingsinnovationer har varit billiga saltmätare till byborna som då kan hålla koll på när saltnivån i floden stiger och kan då stänga av vatteninflödet för att förhindra att planteringarna skadas. På grund av landets utbredda fattigdom och andel undernärda sker de största satsningarna på att trygga matsäkerheten, och därför är omhändertagandet av odlingsmarkerna väldigt viktigt.

Vad Paola Minoia anser vara viktigt är även att fundera på landets historiska bakgrund och komma underfund med vad det är som håller kvar människorna på de utsatta områdena. ”Det handlar inte om fattigdom, det är någon annan faktor som gör att de håller sig i dessa områden och varför de inte flyttar på sig. Troligtvis enligt statens planer”. Än igen har politik och styre en stor fot med i spelet.

Trots de stora hoten som klimatförändringen föder, finns det uppenbarligen vilja och metoder till överlevnad. Det gäller institutionell, infrastrukturell och social resiliens, och alla plan måste beaktas i all anpassning. ”Det handlar om diversitet” – säger Paola. ”Förutom medelålders män har vi också kvinnor, barn och äldre att tänka på”. Detta gäller inte bara i omtagande av mångfalden av människor, utan även de andra planerna i att nå hållbar utveckling.

 

Källor

Asian Scientists: News and information from the Asian scientific community. (2011). Drough tolerant rice varieties to provide food security for farmers in Bangladesh. Tillgänglig: http://www.asianscientist.com/2011/10/in-the-lab/drough-tolerant-rice-varieties-bbri-irri-bangladesh-102011/. Hämtad: 04.04.2017.

Future directions international. (2016). Climate change, food and water security in Bangladesh. Tillgänglig: http://www.futuredirections.org.au/publication/climate-change-food-water-security-bangladesh/. Hämtad: 22.03.2017.

Climate change adaptation. (2016). Community-based adaptation: Bangladesh. Tillgänglig: http://www.adaptation-undp.org/projects/spa-community-based-adaptation-bangladesh. Hämtad: 28.03.2017.

Farming first. (2010). Climate change risks and food security in Bangladesh. Tillgänglig: https://farmingfirst.org/2010/07/climate-change-risks-and-food-security-in-bangladesh. Hämtad: 28.03.2017.

 

 

 

Hungriga människor i Yemen

av Suvi Jutila i maj 2017

Det finns cirka 14 miljoner människor i krigs härjat Yemen som har brist på mat.

Av Yemens 27 miljoner invånare är över hälften, alltså över 14 miljoner människor, beroende av mathjälp. Situationen är speciellt bekymmersam i regioner som lider av allvarlig matosäkerhet. Enligt Minna Suihkonen, som är informatör för Unicef, kan Yemen råka i hungersnöd på sommaren om hjälporganisationer inte får tillräckligt med pengar.

Med matosäkerhet menar man situationen där människor inte har tillgång till tillräckligt stor mängd av mat som är trygg och näringsrik. Till exempel höga priser eller distributionsproblem kan leda till matosäkerhet. FN har varnat världen om Yemens situation som kan leda till hungersnöd. Hungersnöd är termen som FN använder när minst en femtedel av områdets hushåll lider av allvarlig brist på mat och över en tredjedel av områdets människor är undernärda. Termen tar också dödligheten i beaktande.

Det finns många orsaker som förklarar situationen i Yemen. För det första är Yemen ett ganska fattigt land. Det har ju olja men inte så mycket. Därutöver är landet torrt och därför har Yemen varit delvis beroende av importmat redan en längre tid. Den största orsaken bakom matkrisen är inbördeskriget som började två år sedan.

Kriget förs mellan huthi-rebeller och landets regering. Den Saudi-ledda koalitionen och USA deltar också i kriget på regeringens sida. Al Qaida å sin sida stöder rebellerna. På grund av kriget har värdet av Yemens valuta rasat och det har lett till mycket högt pris för mat. Människor som i princip har tillgång till mat kan inte köpa den eftersom den är så dyr.

Situationen är mycket kritisk på sju områden i västra och södra Yemen. Dessa områden är i nödläge enligt FAO, alltså människor där behöver mycket hjälp. Det finns risker med att jobba i mitten av kriget. I alla fall arbetar till exempel Unicef i Yemen och organiserar hjälp till alla guvernement där.

”Vi kan arbeta i hela Yemen. – -. På några områden kan man inte åka med motorfordon utan man antigen går eller rider åsnor dit”, berättar Suihkonen.

År 2015 lanserade FN de globala målen för hållbar utveckling. Mål nummer två heter Ingen hunger, meningen är alltså avskaffa hungern och uppnå matsäkerhet och främja hållbart jordbruk före 2030. Att avskaffa hunger och således också i Yemen är ett långsiktigt mål. I landet som har en pågående konflikt borde man kanske också fokusera sig på kortsiktiga mål: att lugna ner kriget och hjälpa undernärda människor.

Det är svårt att avskaffa hunger i Yemen eftersom situationen är så komplicerad på grund av kriget. Efter kriget började har skördarna varit mindre på grund av brist på frö och gödselmedel. Kriget har påverkat också fiske: på några områden vid kusten är det omöjligt att fiska. Landet som redan före kriget fick mathjälp blir alltså mer och mer beroende av hjälp från utomlands. FN har försökt lugna ner situationen genom underhandlingar om fred men de fungerade inte. Då man ändå inte kan sluta kriget är det nu viktigt att hjälpa lidande människor. Till exempel olika organisationer har en stor roll i just att försöka hjälpa yemeniter bland hunger och kriget.

Unicef är en av dessa organisationer som ansvar för barns nödhjälp och näring till barn. Organisationen organiserar bistånd i länder som behöver nödhjälp. Det är alltså de lokala hjälporganisationerna som jobbar på fält och Unicef koordinerar deras arbete.

Som målet för år 2017 har Unicef bland annat att ge vård för cirka 300 000 barn som lider av allvarlig undernäring.

”Om vi får pengar kan vi nog hjälpa”, säger Suihkonen.

För tillfället saknas över hälften av finansieringen som Unicef har budgeterat för Yemen. Enligt Suihkonen kommer näringssituationen för barn i Yemen försvagas ansenligt senast på sommaren om man inte får mera pengar för hjälpverksamheten.

Genom Unicef kan man för närvarande hjälpa barn som lider av kriser på två sätt: man kan donera pengar till den allmänna nödhjälpen eller till vården av matkris. Den internationella Unicef delar pengarna från den allmänna nödhjälpen ut till länderna som behöver hjälp mest. De som gör större donationer kan välja också andra föremål.

Man donerar lättare pengar till länderna som har drabbats av naturkatastrofer än till länderna i vilka människor lider av kriget, berättar Suihkonen. Det som gör Yemens situation besvärlig är det att landet är ganska okänt åtminstone för finländare. Olikt från till exempel Nepal och Tanzania är Yemen inte ett bekant land för Finland genom utvecklingssamarbete.

”Vi får [tillräckligt med pengar] för några kriser men inte för de flesta. Det korrelerar ganska mycket med det hur mycket krisen är framme i median”, berättar Suihkonen.

För att hungerskrisen inte skulle bli värre behöver hjälporganisationer ansenliga summor pengar. Ytterligare skulle det vara viktigt att fortsätta fredsförhandlingarna. Om situationen inte utvecklas, förklarar man hungersnöd i Yemen kanske redan på den kommande sommaren.

”Det är bara att hoppas att den internationella gemenskapen skulle kunna utöva parterna i konflikten och barns situation skulle bli bättre där”, säger Suihkonen.