Av Alisa Roselius

Internationell definition för fattig är at en har mindre en 1,9 USD /dag för att använda. I dag lever över miljard personer i extrem fattigdom. Hur som helst defenitionen för fattigdom är inte så enkelt. Till exempel där finns många “fattiga” personer i Finland också even om dom har mycke mera pengar en bara 1,9 USD. Fattigdom leder till många olika problemer och vanligen det ska leda till ond cirkel. I den här bloggtext ska jag observera fattigdom fron olika perspektiver och jamföra solutioner.

Mesta av den fattiga lever i landsbygd var det är omöjligt eller svårt at förfoga till hälsovård och utbildning. Den fattigaste har också vanligen dålig position i samhälle och dom är okunlig av deras rättigheter. Det kan vara nästan omöjligt för fattiga personer att bli hörd  och det görs det även svårare att hålla reda på och erbjuda hjälp för den fattigaste. Fattigdom är något som är social ärftlig och därför är det jätteviktig att koncentrera till grund sakerna som leder till det.

 

Program assistent Janika Valtari från Finlands World Vision berättade att vara fattig i u-lander vanligen menar att dom lever i så kallat “absolut fattigdom”. Dom som lever i absolut fattigdom har så lite pengar att det är omöjligt att uppfylla livets grund förutsättningar. Dom också lever ofta i platser utan infrastruktur. I praktiken det menar att där finns inga hälsåvord och vattenledningsnäter. Många individer i fattiga platser har inte så monga möjligheterna därför att de har dålig utbildning eller där finns inga job som dom kan göra. Utbildning kan också kosta så mycket att alla har inte råd. Valtari också lyftar fram att fattiga kvinnor, barn och handikappad har vanligtvis inte möjligheter att påvera för deras livsituation eller deltag till lokal beslutar.  Valtari sa att “västerlander kan påverka till u-länders situation genom utvecklingsarbete, och genom att försoka påverka attitude och informera i västlanderna om till exempel hur företags, staters och enskilda privatpersoners verksamhet kan påverka globalt. “

 

Jag frågat Valtari vad är skillnad med att vara fattig i U-länder och att vara fattig i Finland. Hon berättade att I Finland finns inte absolut fattigdom men här finns “relative fattigdom” (något har mindre i jämförelse med medelmåttig).

 

Där finns många olika projekter som driver att påverka u-landers ekonomi och ge hjälp. Till exempel FN har projekter i Indien som organiserar kurser för

den fattiga, gör “career counselling” och hjälper med rättighet sakerna. Där är också många andra organisationer som har till exempel fadder projekter och olika pengainsamling kampanjer. I fattiga länder finns vanligen mycket korruption  osv. och därför är det viktigt att ta reda på att organisationer är pålitlig. Också om något land ska bli beroende av utländska hjälp, kan det faktisk fördröja utveckling.

 

I många platser skillnaden mellan den rika och den fattiga är stor och det ska leda till ojämlighet. Jag tror att det är kanske det största problemet. Problemet är också att ofta där finns skillnad mellan olika etniska grupper. Even om landets ekonomisk tillväxt utvecklas, menar det alltid inte att fattigdom har minskat ocså.

 

Hur fungerar den ond cirkel? Fattigdom ska leda till hunger och dålig hälsa och hungriga och sjuk personer orkar inte att studera eller jobba. Människor som har inte studerat har vanligen dålig kunskap av alldaglig sakerna och det leder till situationen var det är omöjligt att erbjuda bra livet eller studieplats för sitt barn till exempel. I Finland hunger är inte problemet men fattigdom brukar härröra fron generation till generation och det är svårt att hoppa över socioekonomiska ställningar. I Finland största problemet är kanske fakta att där finns stora ekonomiska skillnad mellan stader och landet och det reflekterar med skillnad i till exempel hälsa i olika bostadområdena.

 

Anton Långbacka som har studerat Energi och miljöteknologi för 2,5 år på Yrkeshögskolan Arcada sa att teknologi har jätteviktig rol i u-landers utveckling. Han sa att till exempel surfplattar kan användas av utbildings verktyg i avskild platser var det är andras omöjligt att skaffa utbildning. Solceller kan också producera elektricitet för byar som är inte kopplat till elnät. Han också omtalat att ju bättre energibehållingsmetoder där finns desto bättre ska u-landers livskvalitet vara.

 

Långbacka också tänkar att roboter ska hålla vikig rol i framtiden och till exempel läkare-roboter som kan vara styrat från bortifrån kan förbätta hälsa i omroderna var finns inte medicinsk kunnande. Roboterna skulle även göra kirurgiska operationer.

 

En av UN:s Agenda 2030 målerna är att “Avskaffa fattigdom i alla dess former överallt”. Målet är kanske den viktigaste av målerna därför att det är no.1 av 17. Janika Valtari från World Vision tänkar att levnadsstandard i U-länder ska öka generellt men där finns en risk att folk ska bli oliksställda och några omroderna ska bli utomstående från utveckling. Hon också sa att situationen av kvinnorna, barn och handikappade måste öka. Jag personligen tänkar att det är möjligt att uppnå målet om alla ska förfara hållbarligvis och betänka konsekvenser i alla situationer. Jag tror att även målet skulle inte uppnås tidigare än 2030 ska det vara uppnås någon gang i framtiden.

 

källor:

https://ourworldindata.org/extreme-poverty

 

http://www.theworldcounts.com/stories/Poverty-in-the-World-Today

 

http://www.worldbank.org/en/topic/poverty/overview

 

http://global.finland.fi/public/default.aspx?nodeid=15802&contentlan=1&culture=fi-FI

 

https://thediplomat.com/2013/11/the-dark-side-of-foreign-aid/

 

http://www.regeringen.se/49758d/contentassets/af12d612e6e94b2698057db968d30b80/bilaga-3-svensk-oversattning-av-resolutionen-forandra-var-varld-agenda-2030-for-hallbar-utveckling

 

Av Camilla Berghäll

Den som har läst tidningar den senaste tiden har knappast undgått den konflikt som pågår som bäst kring vargen i vårt land. Vargobservationer har blivit vardagsmat i sydvästra Finland och i Österbotten. Vargen rör sig i tät bebyggelse, boskapsdjur och husdjur har fått stryka med och föräldrar vågar inte låta barnen promenera till skolan. Vi behöver skydda vargen men hur gör man när man på samma gång skall leva med den sida vid sida? Går det att bli vän med vargen?  

 

Vargskydd– Dynamik mellan skyddandet av mångfalden och förvaltningen av det sociala  

När det gäller vargen handlar hållbarhetspolitiken om mycket mer än att bara skydda vargen. Förutom att skydda vargen från människan, handlar det samtidigt om att skydda människan från den skada vargen för med sig genom attacker på boskapsdjur och husdjur, samt genom den rädsla den sprider. Det handlar också väldigt mycket om att handskas med de meningsskiljaktigheter som finns om vargen. Det finns starka och olika uppfattningar och åsikter om vargen, och också möjligtvis olika uppfattningar om vad utveckling och hållbarhet betyder i sammanhanget, vilket är en utmaning för politiken. Lika mycket som det handlar om att förvalta den biologiska mångfalden, handlar det om att förvalta det sociala.   

Det finns ett socialt motstånd mot vargen men också ett motstånd mot själva vargpolitiken. Starka reaktioner mot vargen handlar också om missnöje med vargpolitik och maktarrangemang. I vargskyddet sker politik på olika nivåer och att det råder ett ständigt maktbalanserande mellan lokala och högre nivåer. Det handlar mycket om demokrati och bemyndigande och hur styrning fungerar och förändras. 

Maj och Tor Nesslings stiftelse i Helsingfors finansierar forskning som främjar miljöskydd. På stiftelsen har man även understött projekt som undersöker rovdjurspolitik och projekt som rör social hållbarhet i naturskyddsfrågor. Jag kontaktade Minttu Jaakkola, som är stiftelsens forskningschef, för att diskutera vargskydd med tanke på social hållbarhet. 

“Motståndet mot vargen beror säkert på rädsla…när rädslan är så stor, och speciellt om den förminskas, så leder det till ett starkt försvar.” 

Jaakkola berättar att i konflikten finns tre element: fakta, värden och intressen. Fakta handlar om vad som är sant och Jaakkola menar att “…i vargpolitiken handlar det till exempel om hur många vargar det finns och var de finns. Det finns den kunskap som är definerad av forskare och kunskap som är definierad av de lokala invånarna och sen handlar det också om vems kunskap som är rätt och vems kunskap man tror på och vem som får bestämma vilken kunskap som ligger till grund för beslut. Om besluten som görs grundar sig på fel kunskap, blir de inte betrodda och förtroendet brister.” 

Enligt Jaakkola är värden svåra eftersom de är länkade till identitet. “Det som sårar identiteten mest är att någon inte lyssnar på dig eller att du inte blir betrodd eller att du blir förlöjligad.” Jaakkola menar att det handlar mycket om känslor, vilket  verkar förbises i politik och speciellt i forskning. 

Jaakkola förklarar att intressen handlar om belöningar och ersättningar, och vem som ska få, och  vad som ska fås. Det kan handla om ersättningar för de skador på egendom som vargen åstadkommer eller om man ska få belöningar för att skydda vargen. 

“I många naturkonflikter sker det gruppbildning. I rovdjursdiskussionerna har det blivit en klar tudelning, det är vår sida och de andras sida… de som försvarar människors rätt att leva här på landsbygden och de människor som upplever att det viktigaste är att försvara naturen…”  

Jaakkola förtydligar att EUs naturdirektiv stävar till att trygga vissa arters existens, men att det ändå tillåter olika sätt att genomdriva lagstiftningen. Därmed menar hon att man kan också tänka på hur man tar det sociala perspektivet med. “Lagen skyddar aldrig någonting om det inte finns förtroende för den.” “I de här konflikterna är problemet att det inte finns förtroende mellan människor. Hur man bygger förtroende mellan människor är den verkligt centrala frågan.”     

 

Social hållbarhet viktigt 

När det gäller skydd av skadedjur är det speciellt viktigt att den sociala hållbarhetsaspekten kan förverkligas. Annars händer det lätt att den uppifrån styrda skyddspolitiken misslyckas och att lokala grupper tar lagen i egna händer. Ett missnöje med en vargpolitik som tar sig uttryck i tjuvjakt gynnar inte skyddandet av vargen. Det här betyder också att det är speciellt viktigt att i beslutsfattandet ta med de människor som lever med skadedjuret i sin vardag. Men när människor har olika värden och åsikter, hur kan man då hitta gemensamma mål och ett socialt hållbart vargskydd?  

“I sådana här konfliktsituationer där det finns mycket olika åsikter borde man alltid få en så bred samling människor som möjligt, vilka representerar olika åsikter, att mötas runt samma bord.” Jaakkola betonar att det handlar om att starta från rent bord, att man tillsammans inringar problemet, försöker se vad man har gemensamt och försöker fundera hur man kan lösa det. Det handlar om att “var och en lyssnar på de andra med uppskattning och respekt och en vilja att förstå den andres synvinkel.” Jaakkola förklarar att det behövs att man kommer bort från färdiga uppfattningar och ståndpunkter och bryter det som hon kallar “konfliktidentiteten”, det vill säga att man i mötet tar ett steg bort från den egna identiteten, som säger att “vargen är extremt hotad och behöver skyddas i Finlands natur, eller att vargen är ett hot mot min familj.” 

Enligt Jaakkola har det  i Finland gjorts väldigt lite försök med sådan här förhandling och samarbete, och faciliterad förhandling, vi har inte den kulturen.  

Det ordnas diskussionsmöten eller informationsmöten, berättar Jaakkola. “Det finns en möjlighet att lyssna, men där sker ingen interaktion, ingen förhandling, inget samarbete eller inkluderande. Någon frågar efter åsikter, som om det fanns en möjlighet att påverka, men människorna som kommit dit vet att deras åsikter inte har någon effekt.” 

I miljöskyddet fungerar två ministerier, Miljöministeriet och Jord-och skogsbruksministeriet. Jaakkola tycker det är problematiskt att beroende på vilken av dessa som ordnar mötena, så upplevs mötet som vinklat åt ett visst håll.  “Om en representant för Jord- och skogsbruksministeriet drar mötet, så kommer miljöskyddarna dit med rest ragg.” “Det är inte ett neutralt tillfälle, och hur väl det än är riktat till olika intressenter, så kommer människor ändå dit i förvarsposition för sina egna grupper… Utgångspunkten på de här mötena är inte att vi skall sitta tillsammans vid samma bord och försöka förhandla.” 

På frågan om det fattas en medlare i konflikten, svarar Jaakkola att det gör det. Enligt henne är det en viktig uppgift och den som har den behöver ha den kunskap som behövs. “I svåra konflikter behövs det en medlare, en utomstående facilitator som är en oberoende part i konflikten.” Jaakkola är av åsikten att det vore bra om det fanns utomstående facilitatorer att tillgå till exempel via företag eller något forum, eller om staten hade en tjänst som erbjöd facilitering. 

Konflikten visar att förvaltningen av vargen i Finland behöver förändras och att maktarrangemangen behöver tillåta mer delaktighet. Det är viktigt att en diskussion som handlar om värden och visioner förs och att man samarbetar för att hitta gemensamma mål.  

“Konflikter uppstår om vi inte kan lita på varandra. Om vi vill främja någon sak, krävs det att förtroende byggs upp. Nyckelordet är förtroende.” 

 

Källor:  

Intervju med Minttu Jaakkola, forskningschef på Maj och Tor Nesslings stiftelse, Helsingfors 25.4.2018. 

Hiedanpää, Juha & Jani Pellikka. 2015. “Mikropolitiikka ja susiasioiden hallinta Lounais-Suomessa” I Suden kanssa, redigerad av Hiedanpää Juha & Outi Ratamäki, 197-218. Rovaniemi, Lapin yliopistokustannus. 

Mykrä, Sakari. 2017. Eläinluokittelujen, lajisuojelun ja sidosryhmien historia määrää haitallisten eläinten nykyistä ja tulevaa kannanhoitoa ja suojelua. Turku, Turun yliopiston julkaisuja. 

Stöhr, Christian. 2013. “The Governance of the Wolf-Human Relationship in Europe.” Review Of European Studies 5 (4): 1-18.  

Bild: Pixabay. Tillgängligt på: www.pixabay.com. Hämtat 7.5.2018. 

Klimatförändring blir värre hela tiden och det finns många andra problem i världen också. Därför har Förenta Nationerna utvecklat Agenda 2030 som innehåller mål till hållbar utveckling. Hållbar utveckling möjliggörs att följande generation kan också ha lika bra förhållandena än oss eller bättre.

Ett av de målen är hållbar konsumtion. Hållbar konsumtion betyder till exempel att man behandlar naturens resurser hållbart och effektivt och återvinner allt vad som möjligt. De som lider mest av klimatförändring och har största problem med ohållbar konsumtion är u-länder. En orsak till ohållbar konsumtion är fenomen som kallades Tragedy of the commons. Lyckligtvis vi har utvecklingsbistånd vilken kan hjälpa med olika problem.

Laura Lipsanen som har studerat sociologi och bland annat u-landsforskning jobbar nu i Befolkningsförbundet som utvecklingsexpert och organiserar utvecklingsbistånd i Finland och utomlands.

Lipsanen tycker att det viktigaste hjälp till u-länder är att ”utöka kunskaper, hjälpa befolkning finna sina inre styrkor och förstärka lokala medborgarsamhälle. Med projekt måste man skapa nya verksamhetsmodeller till samhälle, sådana som kanske inte hade uppstådd utan bistånd.”

Garret Hardin presenterade Tragedy of the commons år 1968. Den här allmänningens dilemma händer när människor borde samarbeta, men det handlingsätt som är bäst från gemensamma perspektiv är inte den bästa sätt att handla från individuells perspektiv. Det leder till ohållbar resursanvändning och det kan till exempel förstöra marken och leda till att arter utdör.

Elinor Ostrom fick Nobel pris eftersom hon presenterade hur kan man överkomma problemet. Viktig punkt är att få bys befolkning med till processer. Med utvecklingsbistånd är det samma. ”Det är viktig att hjälpen är kostnadseffektiv, så det måste vara någonting som stannar och kvar.”, säger Lipsanen. När invånare kan själva fortsätta att förbättra samhällen, har hjälpen varit effektiv.

Befolkningsförbundets utvecklingsgrupp gör projekts observationsresa varje år till målland. Eftersom lokala medborgarorganisation genomför projekten i målland, kan experterna under resan hjälpa om de finns problem med projektet. ”Även om jobbet är ibland tung, kanske det bästa med det här är när lokala ungar berättar under resan att de ha fått mer självförtroende och att förhållandena har förbättrat.” berättar Lipsanen.

Med hjälp från i-länder och olika utvecklingsbistånd kan vi minska klimatförändrings påverkningar också i u-länder och med det och bättre utbildning får vi så småningom naturresursers konsumtion att vara hållbar genom världen.

 

Tessa Kauppinen

Haven är viktiga för alla jordens verksamheter. Världshaven reglerar t.ex. jordens väder, syre samt erhållande av dricksvatten och mat och därför havens välbefinnande har stor betydelse. Utkomsten av över tre miljarder människor är beroende av havets biodiversitet. Det har uppskattats att år 2030 behövs 50 % mera mat, 45 % mera energi och 30 % mera färskvatten. Blå ekonomi är viktigt för att avgöra de här hållbara utmaningarna.

Blå ekonomi är vattenresursers och vattenekosystemens mer produktivt, mångsidigt samt hållbart användning. Det betyder bl.a. fiske, fiskförädling, vattenbruk, affärsverksamhet med anknytning till vattenteknologi, turism, avkoppling och utnyttjande av vatten biomassor. I Naturresursinstitutet indelas blå bioekonomi i fyra mindre sektorer: blå bioproduktion, hållbar användning av vattenekosystem, genomik och förädling samt mervärdesprodukter från vatten råvara.

Meri Kallasvuo, som har disputerat i akvatiska vetenskaper och jobbar nu som en forskningschef i Naturresursinstitutet, undersöker hållbar användning av vattenekosystem.

”Det inbegriper vattenekosystemen men det betyder nog långt fiskerinäringen men fiskar mår inte bra om vattenekosystem inte mår bra alltså talas nuförtiden sån här ecosystem based management EBM.”

Vetenskap om fiskenäringen och fiske är viktiga delen för att spara havets erbjudande naturresurser. Konsumtion av fiskar har ökat och befolkningstillväxt ska öka den ännu mera. Ett stort problem är överfiske där man fiskar mera fiskar än vad födas.

Enligt Kallasvuo är hållbar användning av fiskar i ordning i Finland. ”I medeltal nästan alla våra fiskbestånd är liksom frisk och som det skall alltså i motsats till man kan läsa i tidningen hur överfiske är ett globalt stort problem och att globalt är huvuddel av våra fiskbestånd överfiskade vilken är jättedålig sak, har vi inte i Finland så dålig situation.”

Om fiske är hållbar, hotar det inte framtiden av fiskbestånd eller bestånd av arter som hamnar som fångst vid sidan om men också tillfredsställer fiskenärings och konsumenternas behov. För att få fiske hållbar är det viktigt att reglera och styra fiske. T.ex. Naturresursinstitutet producerar forskningsdata och vetenskapliga råd som leder ministrars resolution om fiskekvoter, hur mycket får man fiska.

Dessutom att ha fiskekvoter och certifikatet, kan normala konsumenter påverka också i hållbart fiske. Konsumenterna kan köpa inhemska fiskar. ”Vi kan fråga var fiskar kommer och begära inhemska fiskar. Vi kan veta säkert var inhemska fiskar kommer och att de är hållbar producerad och fiskad eftersom vi har så hög reglering.“ WWF har också t.ex. en fiskeguide när vi kan se vilka fiskar borde vi äta.

Pauliina Turunen

FNs Agenda 2030s sjätte mål är att säkerställa tillgång till och hållbar vatten- och sanitetsförvaltning för alla. Rent vatten och utvecklad sanitet är väldigt viktigt för att trygga människors hälsa och välmående, eftersom otillräcktligt hygien med vattenbehandling leder till patogener som orsakar bl.a. kolera och diarré. Speciellt när dåligt vattenbehandling och dåligt sanitet råkas, kan patogener och mikrobier från avföring spridas till dricksvatten och orsaka allvarlig hälsoproblem, särskilt till små barn.

Problemet är aktuellt i synnerhet i U-länder, var utbildning och teknologi har blivit efter och medvetenheten med hållbart vattenbehandling och sanitet är inte så bra som i västländerna. Därför har föreningar och företag från västländer började arbeta med problemet och inledat välgörenhet för att hjälpa människor i U-länder förbättra deras infrastruktur och medvetenheten om hygien och vattenbehandling.

Företaget Cotton On Group från Australien har grundad en stiftelse som heter Cotton On Foundation, som säljer olika produkter för att bekosta ny infrastuktur i bl.a. Uganda, andra länder och projekt. De har många projekt samtidigt i gång och redan sju som är färdig. Alla färdiga projekter är i skilda byar runt södra Uganda och omfattar en skola för 500 elever, amfiteater, vattenbehållare av 260 000 liter samt biogas toaletter och kök. Eftersom Uganda är jätte torr, är det stor behållare viktigt: det kan erbjuda 5 liter av rent och tryggt vatten för var och en barn per dag.

Vad är särdeles fint är att Cotton On Foundations personal och frivilliga bygger skolor, vattenbehållare, toaletter och kök med lokala bys invånare så att de kan lära sig att hur man ska bygga sånt infrastuktur och speciellt att hur man ska reparera de i framtiden. Så projektet är inte bara att välgöra och bygga, men också utbilda bys invånare och på så sett hjälpa dem få jobb och fortsätta att bygga utvecklad infrastruktur.

Men det är tydligen svårt att säkerställa projektens kontinuitet efter själv projektet är slut och frivilliga jobbare lämnar landet. Så säger WaterFinns rys ordförande Jarkko Karjalainen:

“Hur kan vi säkra, att projektet integreras till målområde, om lokal administration är svag. Kulturiska saker påverkar projektens kontinuitet och villighet att lära nytt. Andra områden har mera aktiva människor än några, och det beror mycket på grupp. Också människors aktiviteten kan vara hög under projekter, men när byarna borde överta projektet, det finns inte så mycket iver för att utveckla och underhålla det.”

WaterFinns ry är en finsk förening, som omsätter hållbar vattenbehandling i praktiken i U-länder. Det utgöras av frivilliga finländare, som är intresserad av miljöproblem och speciellt av problem som gäller vatten och sanitet. Karjalainen hittade WaterFinns när han var i Nepal och gjorde fältstudie för en annan förening. Nu är han ordförande och senior rådgivare med projektplanering, och har haft möjlighet att vara med i olika projekt i målländer.

Även det är svårt att genomföra projekten och speciellt kontinuitet, finns det saker som motiveras att vara med i frivillig arbete. Karjalainen säger, att skillnader mellan kulturen, möjligheter att alltid lära nytt och i synnerhet människor motiverar honom att orka med projekten och föreningens verksamhet.

Helka Walldén

 

Hel intervju med Jarkko Karjalainen finns ni här:

IntervjuFardig

 

 

Deltagarna i kursen Vad är hållbar utvecklingskriver här om olika aspekter på utvecklingsmålen för hållbar utveckling:

http://www.globalamalen.se/om-globala-malen/

 

Eeva-Maija Kakko maj 2017

Liksom all hållbart producerad mat, växer också efterfrågan av hållbart producerat kaffe. Kafferosterierna har på sistone svarat mer och mer på den här efterfrågan. Det är en bra riktning men inte helt oproblematiskt.

På Pauligs websida sägs det att ”Paulig har förbundit sig att befrämja hållbar utveckling och välstånd i hela kaffekedjan.” Det låter nog bra. Paulig introducerade nyligen också ett nytt ekologiskt rättvis handels Juhla Mokka. Det som lite väcker förundran är hur man då annars producerar kaffe. Om man redan tar hållbar utveckling i beaktande i all produktion så vilken betydelse har certifierat kaffe?

Stora restauranger har också vaknat till efterfrågan: bland annat McDonalds berättar på sin hemsida att de erbjuder bara certifierat kaffe på sina restauranger i Europa. Men kan man lita på certifikaten? Hur vet man vilket kaffe som egentligen är bra för miljön och producenter?

Traditionellt har man odlat kaffe i skuggan av större träd. När efterfrågan av kaffe har ökat har man skiftat till effektivare produktion som oftast betyder att man odlar kaffe på öppen mark. Det är mycket skadligare för miljön än den traditionella produktionen. Det skulle vara bättre att ha mer skuggodling så att man inte skulle behöva hugga ned skogar så mycket.

Utöver ekologiska problem uppstår det många sociala problem i kaffeproduktion. Enligt Finnwatchs utredning uppstår det många problem på kaffegårdar som producerar kaffe för finska kaffemärken: till exempel löner som man inte kan försörja sig på, barnarbetskraft och diskriminering.

Det finns många certifikat som borde hjälpa konsumenter med deras val vid butikshyllan. Ofta känns det ändå att man bara blir mer förvirrad av alla dessa olika certifikat. Det är inte så klart att produkten är bra om paketet har ett certifikat. Det finns många problem med certifikat också. Men först ska vi ta en titt på vad olika certifikat lovar.

I Rättvis handel (Fair Trade) finns det prisgaranti och rättvis handels tilläggspris för samhällsprojekt. Det här certifikatet strävar också efter att förebygga barnarbetskraft och skydda miljön och biodiversitet.

UTZ certifikat och Rainforest Alliance -certifikat ställer också sociala och ekologiska krav för sina produkter. De ger ändå inte prisgaranti för producenterna såsom i Rättvis handel. De har en rekommenderad pris som man inte är tvungen att iaktta. UTZ certifikat befrämjar bättre odlingsmetoder, bättre arbetsförhållanden, miljöskydd och undvikande av barnarbetskraft. Rainforest Alliance betonar skogarnas betydelse och skyddar dem. Certifikatet tar växthusgasutsläpp i beaktande och garanterar rimliga löner. Det är ändå svårt att definiera vad som är en ”rimlig” lön.

Ekologiska produkter har odlats utan kemikalier så att till exempel marken hålls i skick. Certifikatet omfattar också återvinning, kompostering och mångsidig odling med respekt för diversitet. Ekologiska produkter har ändå strikta standarder och det kan vara för dyrt för småbönder att få certifikatet fast de skulle uppfylla villkoren.

De här är de vanligaste kaffecertifikaten. De låter bra men är inte oproblematiska. Till exempel knapphet av övervakning minskar pålitligheten av certifikaten. Enligt Joni Valkila som har gjort sin doktorsavhandling om effekterna av Rättvis handel är övervakningen obefintligt.

”Om man besöker en kaffeandelsförening kanske en dag per år finns det ingen möjlighet att utreda hur det går i andelsförening och speciellt på enskilda gårdar som kan vara flera hundra i en andelsförening.”

Också Finnwatchs utredning säger att det har upptäckts barnarbetskraft till och med på certifierade gårdar.

 

Det är inte heller självklart att bönder som producerar Fair Trade kaffe har en bättre finansiell situation. Några rättvis handels producenter är faktiskt fattigare än producenter av vanligt kaffe. Effektivitet är lägre med höga standarder och kostnader större.

”Jag tror inte att något certifikat kan förändra arbetarnas förhållanden så mycket”, säger Valkila.

Prisgarantisystem är förstås en tydlig fördel av rättvis handel jämfört med andra certifikat.

”I alla fall har garantipris inte haft en stor betydelse under de senaste åren eftersom marknadspriserna har varit nära eller över garantiprisen”, påpekar Valkila. ”Garantipris erbjuder ändå trygghet mot ett möjligt prisfall.”

Det låter tråkigt – certifikaten som borde hjälpa människor att göra bättre val innebär nödvändigtvis ingenting. Lyckligtvis har Valkila också något bra att säga:

”Ekologiskt certifierat kaffe förändrar kaffeproduktionen tydligt. Om man tror på möjligheterna av ekologisk produktion, lönar det sig att köpa ekologiskt kaffe för miljöns skull.”

Vilken lättnad! Trots det får vi inte ännu något svar på frågan om social hållbarhet. Skulle det vara bra att köpa ”direct trade kaffe” som återförsäljare köper direkt från producenterna? Nödvändigtvis inte, för det kan innebära att man har köpt det på en auktion och har ingen aning om hur det har producerats. Det finns ändå några kaffemärken som har bra kontakt direkt med bönderna och verkligen vet hur deras kaffe produceras. Ett sådant rosteri är Tampereen kehitysmaakauppa som säljer ganska pålitliga kaffemärken och har olika projekt som stöder kaffeodlarna.

Som kort slutsats: om du vill dricka kaffe, köp åtminstone ekologiskt kaffe. Om du vill vara säker på bra arbetsförhållandena på kaffegården måste du söka efter ett kafferosteri som klart vet varifrån deras kaffe kommer och kan bevisa att sociala aspekter är i ordning – och vara mycket kritisk efter du har fått den här informationen. Certifikaten kan inte ge dig ett 100% bevis. Det är inte enkelt – men vad skulle vara enkelt i den här komplexa världen?

Theresia Molander maj 2017

Landet, som redan drabbas hårt av dess klimat, kommer att kunna räkna med extremare och mer frekventa väderförhållanden de närmsta årtiondena. Den globala uppvärmningen intensifierar återkommande torrperioder, översvämningar, cykloner, kusterosion m.m., och med Bangladesh låglänta kustläge och dess låga utvecklingsnivå, står landet med få förutsättningar för att försvara sig. Paola Minoia, lektor i utvecklingsgeografi, påpekar att politik har en central roll i hanteringen av klimatförändringen. Klimatet måste alltså vägas in i alla utvecklingsmål för att landet ska kunna ha en chans att överleva.

Största hotet är den stigande havsnivån, vilken uppskattas sluka stora delar av landets yta och beröra miljontals Bangladeshiska invånare inom de kommande åren. Vid landets kustområde bor ca. 35 miljoner människor, var majoriteten är beroende av jordbruk och monsunvindar är en del av deras vardag. Här har de fått rikligt med smakprov på klimatuppvärmningens effekter. Förutom att lida av skoningslösa väderfenomen kommer en tilltagande saltning av åkermarkerna att äga rum, och enligt uppskattningar kan en tredjedel av landets risodlingar komma att förstöras de närmsta åren.

Av FN:s sjutton globala utvecklingsmål, handlar nummer tretton om att bekämpa klimatförändringen. Här gäller det att minska på utsläppen av växthusgaser, som till största del kommer från sättet vi utvinner, använder och omvandlar fossil energi. Vid denna punkt har Bangladesh få möjligheter till förbättring. Landet står för obetydliga bidrag till de ökande gasutsläppen, men är tyvärr ett av de land som drabbas hårdast av dess följder. De största bovarna är de privilegierade i-länderna, som nu bör bortse sina konsumtionsbehov och lägga tider av nonchalans bakom sig.

Möjligheter Bangladesh nu står inför är utveckling av anpassningsmetoder och stark vilja att övervinna klimatförändringen. BCCRF (The Bangladesh Climate Change Resilience Fund) är en organisation med internationella samarbeten som arbetar mot klimatförändringen i landet. Denna har delat upp utvecklingsområdena i sex delar; matsäkerhet, socialskydd och hälsa; omfattande katastrofhjälp; byggande av motståndskraftig infrastruktur; utökning av kunskap; utveckling med låga koldioxidutsläpp; och institutionell förstärkelse.

Förutom ett flertal institutioner deltar även banker, lokala byföreningar och jordbrukssamfund i arbetet för att bekämpa klimatförändringen. Ett praktiskt exempel är ett förebyggande vattenresursprogram i byn Chenchuri som drivs av en kommitté som ADB (Asian Development Bank) har grundat. Projektet ansvarar över vattenflödet till floden Chitra, och bönderna kan smidigt kontakta kommittén per mobiltelefon då de är i behov av vatten till grödorna. Andra utvecklingsinnovationer har varit billiga saltmätare till byborna som då kan hålla koll på när saltnivån i floden stiger och kan då stänga av vatteninflödet för att förhindra att planteringarna skadas. På grund av landets utbredda fattigdom och andel undernärda sker de största satsningarna på att trygga matsäkerheten, och därför är omhändertagandet av odlingsmarkerna väldigt viktigt.

Vad Paola Minoia anser vara viktigt är även att fundera på landets historiska bakgrund och komma underfund med vad det är som håller kvar människorna på de utsatta områdena. ”Det handlar inte om fattigdom, det är någon annan faktor som gör att de håller sig i dessa områden och varför de inte flyttar på sig. Troligtvis enligt statens planer”. Än igen har politik och styre en stor fot med i spelet.

Trots de stora hoten som klimatförändringen föder, finns det uppenbarligen vilja och metoder till överlevnad. Det gäller institutionell, infrastrukturell och social resiliens, och alla plan måste beaktas i all anpassning. ”Det handlar om diversitet” – säger Paola. ”Förutom medelålders män har vi också kvinnor, barn och äldre att tänka på”. Detta gäller inte bara i omtagande av mångfalden av människor, utan även de andra planerna i att nå hållbar utveckling.

 

Källor

Asian Scientists: News and information from the Asian scientific community. (2011). Drough tolerant rice varieties to provide food security for farmers in Bangladesh. Tillgänglig: http://www.asianscientist.com/2011/10/in-the-lab/drough-tolerant-rice-varieties-bbri-irri-bangladesh-102011/. Hämtad: 04.04.2017.

Future directions international. (2016). Climate change, food and water security in Bangladesh. Tillgänglig: http://www.futuredirections.org.au/publication/climate-change-food-water-security-bangladesh/. Hämtad: 22.03.2017.

Climate change adaptation. (2016). Community-based adaptation: Bangladesh. Tillgänglig: http://www.adaptation-undp.org/projects/spa-community-based-adaptation-bangladesh. Hämtad: 28.03.2017.

Farming first. (2010). Climate change risks and food security in Bangladesh. Tillgänglig: https://farmingfirst.org/2010/07/climate-change-risks-and-food-security-in-bangladesh. Hämtad: 28.03.2017.

 

 

 

av Suvi Jutila i maj 2017

Det finns cirka 14 miljoner människor i krigs härjat Yemen som har brist på mat.

Av Yemens 27 miljoner invånare är över hälften, alltså över 14 miljoner människor, beroende av mathjälp. Situationen är speciellt bekymmersam i regioner som lider av allvarlig matosäkerhet. Enligt Minna Suihkonen, som är informatör för Unicef, kan Yemen råka i hungersnöd på sommaren om hjälporganisationer inte får tillräckligt med pengar.

Med matosäkerhet menar man situationen där människor inte har tillgång till tillräckligt stor mängd av mat som är trygg och näringsrik. Till exempel höga priser eller distributionsproblem kan leda till matosäkerhet. FN har varnat världen om Yemens situation som kan leda till hungersnöd. Hungersnöd är termen som FN använder när minst en femtedel av områdets hushåll lider av allvarlig brist på mat och över en tredjedel av områdets människor är undernärda. Termen tar också dödligheten i beaktande.

Det finns många orsaker som förklarar situationen i Yemen. För det första är Yemen ett ganska fattigt land. Det har ju olja men inte så mycket. Därutöver är landet torrt och därför har Yemen varit delvis beroende av importmat redan en längre tid. Den största orsaken bakom matkrisen är inbördeskriget som började två år sedan.

Kriget förs mellan huthi-rebeller och landets regering. Den Saudi-ledda koalitionen och USA deltar också i kriget på regeringens sida. Al Qaida å sin sida stöder rebellerna. På grund av kriget har värdet av Yemens valuta rasat och det har lett till mycket högt pris för mat. Människor som i princip har tillgång till mat kan inte köpa den eftersom den är så dyr.

Situationen är mycket kritisk på sju områden i västra och södra Yemen. Dessa områden är i nödläge enligt FAO, alltså människor där behöver mycket hjälp. Det finns risker med att jobba i mitten av kriget. I alla fall arbetar till exempel Unicef i Yemen och organiserar hjälp till alla guvernement där.

”Vi kan arbeta i hela Yemen. – -. På några områden kan man inte åka med motorfordon utan man antigen går eller rider åsnor dit”, berättar Suihkonen.

År 2015 lanserade FN de globala målen för hållbar utveckling. Mål nummer två heter Ingen hunger, meningen är alltså avskaffa hungern och uppnå matsäkerhet och främja hållbart jordbruk före 2030. Att avskaffa hunger och således också i Yemen är ett långsiktigt mål. I landet som har en pågående konflikt borde man kanske också fokusera sig på kortsiktiga mål: att lugna ner kriget och hjälpa undernärda människor.

Det är svårt att avskaffa hunger i Yemen eftersom situationen är så komplicerad på grund av kriget. Efter kriget började har skördarna varit mindre på grund av brist på frö och gödselmedel. Kriget har påverkat också fiske: på några områden vid kusten är det omöjligt att fiska. Landet som redan före kriget fick mathjälp blir alltså mer och mer beroende av hjälp från utomlands. FN har försökt lugna ner situationen genom underhandlingar om fred men de fungerade inte. Då man ändå inte kan sluta kriget är det nu viktigt att hjälpa lidande människor. Till exempel olika organisationer har en stor roll i just att försöka hjälpa yemeniter bland hunger och kriget.

Unicef är en av dessa organisationer som ansvar för barns nödhjälp och näring till barn. Organisationen organiserar bistånd i länder som behöver nödhjälp. Det är alltså de lokala hjälporganisationerna som jobbar på fält och Unicef koordinerar deras arbete.

Som målet för år 2017 har Unicef bland annat att ge vård för cirka 300 000 barn som lider av allvarlig undernäring.

”Om vi får pengar kan vi nog hjälpa”, säger Suihkonen.

För tillfället saknas över hälften av finansieringen som Unicef har budgeterat för Yemen. Enligt Suihkonen kommer näringssituationen för barn i Yemen försvagas ansenligt senast på sommaren om man inte får mera pengar för hjälpverksamheten.

Genom Unicef kan man för närvarande hjälpa barn som lider av kriser på två sätt: man kan donera pengar till den allmänna nödhjälpen eller till vården av matkris. Den internationella Unicef delar pengarna från den allmänna nödhjälpen ut till länderna som behöver hjälp mest. De som gör större donationer kan välja också andra föremål.

Man donerar lättare pengar till länderna som har drabbats av naturkatastrofer än till länderna i vilka människor lider av kriget, berättar Suihkonen. Det som gör Yemens situation besvärlig är det att landet är ganska okänt åtminstone för finländare. Olikt från till exempel Nepal och Tanzania är Yemen inte ett bekant land för Finland genom utvecklingssamarbete.

”Vi får [tillräckligt med pengar] för några kriser men inte för de flesta. Det korrelerar ganska mycket med det hur mycket krisen är framme i median”, berättar Suihkonen.

För att hungerskrisen inte skulle bli värre behöver hjälporganisationer ansenliga summor pengar. Ytterligare skulle det vara viktigt att fortsätta fredsförhandlingarna. Om situationen inte utvecklas, förklarar man hungersnöd i Yemen kanske redan på den kommande sommaren.

”Det är bara att hoppas att den internationella gemenskapen skulle kunna utöva parterna i konflikten och barns situation skulle bli bättre där”, säger Suihkonen.

 

 

 

 

 

 

 

Minna Hares, inspektör i enheten för östra Asien och Oceanien i utrikesministeriet, påminner oss om att fattigdom är framför allt en politisk fråga.

Den snabba ekonomiska tillväxten i Asien har underblåst minskning av extrem fattigdom under de senaste 30 år. En av de länder vars status har förändrats från utvecklingsland till medelinkomstland är Vietnam. Vietnam är en av den mest betydande exportörer av ris i världen, befolkningen är välutbildad, multinationella företag är mer och mer intresserade av utnyttja Vietnams möjligheter och BNP växer cirka 5 % per år.

Annat var det på 70-talet då Finland startade det första internationella utvecklingssamarbete infrastrukturprojekt i Vietnam. Inspektör Minna Hares från utrikesministeriet berättar att Finland har ett speciellt förhållande med Vietnam, eftersom utvecklingssamarbetet har pågått för över 40 år. Under denna period har Vietnam blivit ett dynamiskt samhälle och tyngdpunkten i utvecklingssamarbetet har ändrats från passiva konstruktioner till exempel till mer analytiska IT-system som hjälp med skogsskötsel.

Hares säger att det pågående utvecklingssamarbeteprojektet är det sista med Vietnam, men i den nuvarande situationen kunde Finland och Vietnam ha blomstrande handelssamarbete. I Vietnam behöver man ännu mera high tech lösningar som Finland har passande kompetens. Personliga relationer är väldigt viktigt i vietnamesiska företagskultur, och nu när konkurrens av den bästa affärspartnern sker, har Finland ett försprång.

“Säkert kan man säga att det har funnits väldigt många faktorer som har påverkat utveckling av Vietnam. Inom vissa sektorer har Finlands betydelse varit större än dess storlek, och landet har varit aktiv inom både vatten- och skogssektorer, och med utveckling av tillvägagångssätt och öppenhet i informationen.”,

berättar Hares. Den relativa andeln av världens fattiga människor har minskat med i genomsnitt en procentenhet per år, och Hares är säker på att det är möjligt att uppnå FN:s första globala mål för hållbar utveckling och avskaffa extrem fattigdom senast 2030.

“Det bara beror på vad vi vill. Men givetvis har vi skapat våra egna system sådana, så att det inte är så lätt som man kunde tro.”

Fattigdom är inte bara brist på pengar, den omfattar flera dimensioner, till exempel även brist på frihet, makt, hälsa, fysisk säkerhet, utbildning och inflytande. En grundförutsättning för att uppnå människors fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna är att utrota fattigdomen. Hares ger ett tips vad kan en vanlig finländare göra:

”Nu när valet närmar sig, rösta.”

Det är viktigt att förbättra jämlikhet i Finland, och säkra uppehälle till alla finländare, då kan vi hjälpa andra bättre. Hon påminner att personlig attityd är viktig.

“Vi är en av de rikaste länderna i världen, vi har råd att hjälpa. I internationellt utvecklingssamarbete bör man sträva efter 0,7% av BNI. Efter det har vi över 99% av skattemedel kvar för Finland.”

Politiker fattar beslut för dessa värdefrågor.

När landet avskaffar extrem fattigdom, är det självklart seger för humanitet, men det kan tillhandahålla en utsikt för handelssamarbete. Ekonomisk tillväxt släpar släpar sig efter i många rika länder samtidigt när medelinkomstländer har behov och pengar för hög kunnande lösningar. Utvecklingssamarbete är inte bara en utgift, det är mänsklig rätt och engagemang i framtid.