Inlägg

Publicerat

Läraren och programmet

Dagens bloggare är Derek Fewster, magisterprogrammets universitetslektor som lotsat både studenterna genom studierna och själva programmet genom åren. Hans intressen har lett honom från arkeologi och historia till tvärvetenskaplig kulturtolkning med fokus på historiebruk och spelstudier.

Mina intressen har varit många under åren. Jag studerade länge parallellt historia och arkeologi och kom att arbeta för mitt levebröd ett årtionde som arkeolog i olika sammanhang. Mot 1990-talets slut lämnade jag sedan arkeologin, som jag då såg som alltför okritisk och naturvetenskapligt fixerad. Med detta personliga linjeval övergick jag från att vara närmast en medeltidsarkeolog till att specialisera mig på nationalismens idé- och kulturhistoria. Min doktorsavhandling tog fart och verket Visions of Past Glory blev sist och slutligen en vandring in i en nationalistisk historiesyn jag inte vuxit upp med.

Samma år som jag disputerade, 2006, blev jag anställd som assistent i historia vid min gamla institution. Den tidsbundna tjänsten skulle ändra på mycket i mitt liv. Till uppgifterna hörde i synnerhet att förbereda och koordinera ett experimentellt projekt, Magisterprogrammet Kultur och kommunikation, som hade erhållit en ovanligt ymnig finansiering från vissa fonder. Efter två år av förhandlingar med olika läroämnen och en omfattande innehållsplanering startade programmet (”v1.0”) i augusti 2008.

Med tiden minskade mitt engagemang i den rent historiska forskningen och jag övergick till en allt mer tvärvetenskaplig syn på mitt arbete, som nu var mera betonat på undervisning och kulturtolkning. Snart indrogs och omformades alla assistenturer vid fakulteten och jag blev formellt en forskardoktor. Från att ha forskat i finsk nationalism flöt jag nu allt tydligare in i de djupare frågorna om historians och minnets betydelse för det moderna samhället. Det gällde att se hur det förflutna brukas och missbrukas, och varför. Hur fungerar historiemedvetenheten, hur förmedlas historiekulturer? Varför blir historiesyner överlag relevanta och hur förnyas de?

Snart upphörde även posten som forskardoktor då ett ersättande universitetslektorat inrättades, med särskilt ansvar för magisterprogrammet. Det var första gången som Kultur och kommunikation nämndes i en formell och nu även fast tjänst. Jag valdes till den nya posten, men i praktiken var arbetet det samma som tidigare. Som femtioåring erhöll jag således min första fasta anställning, efter årtionden av stipendier, projekt, punktinsatser och tidsbundna anställningar. Den långa vägen till relativ stabilitet har i alla fall fört med sig en identitet närmare studenternas och doktorandernas än professorernas världsbild. Vissa ränder går aldrig ur och jag tror mina studenter uppskattat det med åren. Respekt skall förtjänas med gärningar, med det att man bryr sig, tycker jag.

Projektets tid var i alla fall från och med 2012 på slutrakan, Kultur och kommunikation var på väg att bli en del av universitetets ordinarie verksamhet. Inspirerad av allt detta lät jag ett av mina personliga intressen komma ut: följande år var jag redo att hålla en specialkurs om förhållandet mellan spel och historiebruk. Spelforskningen har fångat mitt intresse gällande både socialt bordsspel som digitala tillämpningar. Nu i skrivande stund pågår den nionde versionen av denna kurshelhet, i år för andra gången i samarbete med Aalto-universitetets studiehelhet för Game Design and Production. Behovet av spelforskning – en verksamhet som ser spel och spelande som ett särpräglat kulturfenomen – har nu även resulterat i ett nygrundat forskarseminarium jag håller: Research Seminar: Game Studies and Historical Culture. Med egna doktorander(!) och ett tjugotal andra studerande från många studielinjer och bakgrunder ser framtiden lovande ut. Det är en härlig tid att höra till en första generation av forskare inom en ny vetenskapsgren som formas just nu.

Universitetets stora omstruktureringar 2017 betydde stora förändringar för Kultur och kommunikation, som nu gick in i version 2.0. Programmet hade konsekvent utvecklats vidare sedan 2008, men nu skulle all undervisning vid universitetet ske i liknande kandidat- och magisterprogram. Från att ha varit en förgrenad specialisering under vissa gamla läroämnen blev Kultur och kommunikation nu ett eget, autonomt och unikt svenskspråkigt, mångbrokigt ”läroämne” direkt under fakulteten. Medan andra svenskspråkiga institutioner assimilerades in i tvåspråkiga helheter, bestod Kultur och kommunikation ännu som en unik svenskspråkig miljö, med egna resurser och framgångar och en egen profil.

De senaste åren har varit administrativt utmanande, men för studenterna hoppas och tror jag att de synliga eller omstörtande förändringarna i praktiken har varit få. Fastän jag numera verkar som ledare för det förnyade magisterprogrammet är uppgifterna fortfarande lika mångsidiga och studenterna alltid lika magnifika att följa med under de år de stannar här. I kort: jag är gammal nog att ha sett första månlandningen live i TV, ung nog att dansa till 4 på morgonen på studentfester.

Publicerat

Hemma i både Belgien och Finland

Dagens bloggare är Pieter Claes som utexaminerades från Magisterprogrammet i kultur och kommunikation 2015 med huvudämne nordisk litteratur. I dag jobbar han som redaktör på Svenska litteratursällskapet i Finland och som lärare för kursen Yrkesliv och kulturjobb på magisterprogrammet.

Hemma från Belgien, men numera lika mycket hemma i Finland. Jag studerade nordiska språk och nordisk litteratur i Belgien, gjorde mitt utbyte vid Helsingfors universitet och flyttade därefter till Finland för att fortsätta med magisterstudierna. Nu har det gått nästan 10 år sedan jag började på kultur och kommunikation. Roligt att få skriva ned en del av min historia!

Spännande och givande studier

Mina studier i Belgien var tunga och teoretiska. Vi utbildades till humanister i bredaste mening med kurser i bland annat konsthistoria, kritik och filosofi utöver traditionell språkvetenskap och litteratur. Jag var intresserad av studiernas innehåll, särskilt av svenska, men jag vantrivdes och upplevde studierna som en tävling i förmågan att lära sig utantill. De fina betygen som föräldrarna förväntade sig blev stora besvikelser. Det var dags för något annat, något nytt.

Redan under utbytestiden vid Helsingfors universitet fick jag testa på en mer dynamisk undervisningsform med starkare betoning på förståelse och tillämpning. Därför beslöt jag att söka in till magisterstudier här i Finland.

Under mitt utbyte fick jag tips om kultur och kommunikation. Jag sökte in för att jag gillade bredden i kursutbudet. Jag ville liksom inte bli fackidiot, utan trivdes (och trivs fortfarande!) överhuvud bäst med mångsidighet. Kulturanalys var dessutom något helt nytt för mig. Det lockade! Jag kom in.

Som en av två av de första internationella studerandena var jag riktigt motiverad och ivrig när programmet började, samtidigt som jag också var mycket självmedveten om brister i mitt språk och mina kunskaper. Kurskompisarnas uppmuntran och närkontakten till lärarna hjälpte massor. Jag kände mig super bra, och så gick studierna också bra!

Mina studier i kultur och kommunikation var spännande och givande. Jag lärde mig massor, jag trivdes och jag utvecklades både som akademiker och som människa. Om du överväger att söka in, så är min rekommendation: sök!

Att jobba som redaktör

I dag jobbar jag på Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS). SLS är ett vetenskapligt samfund som bevarar, utforskar och sprider kunskap om den svenska kulturen i Finland. Just nu jobbar jag som redaktör för den vetenskapliga utgåvan Henry Parlands Skrifter.

Redaktionen för Henry Parlands skrifter Pieter Claes, Elisa Veit och Per Stam på Göteborgs bokmässa. Foto: Håkan Rönnblad.

Henry Parlands Skrifter är en digital och tryckt utgåva av tjugotalsmodernisten Henry Parlands skönlitteratur, essäer och korrespondens. Mitt jobb som redaktör kan delas upp i tre särskilda roller:

  1. För det första är jag en traditionell redaktör som jobbar med text, dvs. att språkgranska och att strukturera text. Jag granskar även innehåll – som en faktacheckare – för att texten måste hålla vetenskaplig kvalitet. Och så får redaktören också den ”roliga” uppgiften att se till att alla håller sig till deadliner.
  2. För det andra är jag också textkritiker och digital humanist. Det betyder att jag sysslar bland annat med att tolka gamla handstilar, att jämföra manuskript, och digitalt då även att koda text i XML och att utveckla webbplatser. Jag gillar tudelningen i mitt arbete.
  3. Till sist är jag även kommunikatör. Jag visade intresse för marknadsföring och sociala medier vilket snappades upp. Småningom blev kommunikation också en del av mitt arbete. Jag har fått skriva pressmeddelanden, annonser och massor av inlägg i sociala medier. För ögonblicket är jag besatt av Instastories och älskar att få göra det för en organisation som SLS. Det är ett mångsidigt arbete, utmanande och lärorikt.

Vad jag haft mest nytta av …

Under studierna på kultur och kommunikation har jag fått använda och utveckla mina kunskaper i svenska. Programmet har stark betoning på skrivande. Alla kurser jag avlade hade en vetenskaplig essä som slutbedömning i stället för tentamen. Skrivandet var mycket och hårt arbete, särskilt eftersom ordförrådet då inte var lika stort som i dag. Men trots det fanns det för mig en klar fördel med essäskrivandet, nämligen att själv få välja ett spännande ämne, att få fördjupa sig i något man själv är intresserad av. Så uppmuntras studerandena till delta i diskussioner och måste även hålla presentationer. Det var bara att våga tala, och det gick bara bättre genom att våga!

Det tvärvetenskapliga upplägget och bredden i kursutbudet är till nytta i mitt arbete. Till exempel förutsätter mitt arbete med Henry Parland Skrifter kunskap om den samhälleliga kontexten i 1920-talets Finland, utöver att kunna hantera en äldre svenska skriven av en icke-modersmåltalare (Parland talade tyska och ryska som modersmål) samt så klart litteraturhistoria och teori. Studierna har hjälpt att få insyn i andra discipliner än min egen. De har lärt mig nya metoder, eller, om inget annat, var jag ska leta efter information.

Till slut måste jag få skriva några ord om ämnesföreningen Skald. Jag var med när Skald grundades. Det var en otrolig och nyttig erfarenhet, men framför allt en rolig upplevelse. Jag lärde mig hålla möten, skriva protokoll, söka pengar, ta ansvar osv. Det finaste jag fick göra med Skald är att ordna en arbetslivsorienterande föreläsningsserie tillsammans med Julia von Boguslawski. Varför det finaste? Nå, i dag undervisar Julia och jag kursen Yrkesliv och kulturjobb. Enligt oss, den bästa kursen som finns.

Skalder på höstexkursion i Hangö 2018.
Publicerat

Offentlighet och ideologi

I dagens blogg presenterar sig vår lärare Ainur Elmgren. Hon är historiker och intresserad av begreppshistoria, mediehistoria och representationer av nationalitet, ras, kultur och religion i offentligheten. Därtill teknar hon serier och intresserar sig speciellt för berättande genom bilder.

Jag är historiker med rötter i både Sverige, Finland och andra delar av världen. Sedan 2011 har jag undervisat på magisterprogrammet om den moderna offentlighetens framväxt från tryckkonstens uppfinning och framåt. Jag har också vikarierat som magisterprogrammets ledare under hösten 2018. En lärorik erfarenhet!

I min forskning sysslar jag med begreppshistoria, mediehistoria och mer specifikt representationer av nationalitet, ras, kultur och religion i offentligheten. Just nu forskar jag i judiska och muslimska intellektuella i 1920-talets Finland inom forskningsprojektet Minoriteter, nationen och världen (1880–1980) som finansieras av Finlands Akademi. Jag disputerade vid Lunds Universitet på avhandlingen Den allrakäraste fienden – svenska stereotyper i finländsk press 1918–1939 (2008). Den brukar dyka upp som kurslitteratur på mina Kul & Kom-kurser.

På mina föreläsningar tar jag ofta upp frågor ur min egen forskning: Hur blir en moralpanik till? Vem bestämmer vem som räknas som intellektuell? Vad händer när tidigare osynliggjorda och tystade grupper börjar synas och höras i media? Hur används innovationer i kommunikationsteknologi politiskt? Jag är själv nyfiken på mediekulturens förändringar inom vår närmaste framtid och det finns alltid utrymme för diskussion och debatt på mina föreläsningar.

Tillsammans med litteraturvetaren Fredrik Hertzberg ger jag kursen ”Offentlighet i förändring”. Fredriks del av kursen fokuserar på litteraturkritikens historia och kritikerrollen i förändring. Min del handlar om offentligheten som begrepp och om dem som aktivt påverkat den: Religiösa och politiska rörelser, revolutionärer, journalister, intellektuella, aktivister och helt vanligt folk; hur de brottats med offentlighetens ekonomiska villkor, yttrandefrihetens gränser, åsikter om vem som har rätt att ta plats i rampljuset, och mycket annat.

I min forskning har jag dragits till personer och politiska rörelser som har utmanat det som brukar kallas ”mainstream” eller ”hegemoni”. En sådan person var journalisten och redaktören Erkki Vala. År 1936 blev han dömd till fängelsestraff för att han hade publicerat artiklar från svenska och brittiska tidningar som kritiserade det finska rättssystemet. Hans tidning Tulenkantajat (Eldbärarna) var ett forum för vänsterliberal samhällskritik på 1930-talet, men han var bara en av många som övervakades av statspolisen. På Tulenkantajats sidor kritiserades också rasism, eugenik och tvångssteriliseringar, som blev lagliga i Finland i 1934. Jag vill inte studera Vala som en hjälte eller martyr för yttrandefriheten, utan som en förmedlare som skapade möjligheter för andra utstötta och förföljda att göra sig hörda.

”Offentlighet i förändring” handlar förstås inte bara om enskilda personer, utan också om de kollektiva processer som ofta rör sig långsamt men som skapar varaktig förändring. Gripande bilder och berättelser om hjältar är förföriska. Jag tänker till exempel på de modiga gay-aktivister som demonstrerade mot kriminaliseringen av ”uppmuntran till homosexualitet” under åren 1971–1999. I dag kan vi följa andra dramatiska mediepersoner och -händelser som både chockar och tjusar publiken och lockar till imitation och parodi: Donald Trump, Greta Thunberg, Brexit, Gula Västarna… Då är det viktigt att stanna upp och fråga: Varför är just den här personen eller berättelsen attraktiv? Missar vi något om vi fokuserar på dem? Hur och varför lockas vi att klicka, gilla och dela?

Som historiker forskar jag mycket i 1800–1900-talets tidningspress, men tecknade serier är mitt favoritmedium. Jag är själv serietecknare och försöker alltid klämma in exempel på bildanalys och bildberättande i mina kurser. Vi provar också övningar i bildberättande inspirerade av World Comics Finlands metoder. Bilder ska inte bara vara något som vi passivt konsumerar i en tid då vi manipuleras med bilder från alla håll. Övningarna passar alla oavsett hur bra man tror att man kan teckna. World Comics-formatet passar också på Instagram!

Du kan läsa mer om min forskning på min blogg!

Publicerat

Sök in till magisterprogrammet 20.3.2019 – 3.4.2019!

Magisterprogrammet i kultur och kommunikation är något för dig som vill ha en tvärvetenskaplig magisterexamen med både djup och bredd. Sök in under ansökningstiden 20.3.2019 – 3.4.2019!

Programmets tvärvetenskapliga upplägg ger dig breda färdigheter att tolka och analysera kultur och kommunikation i allmänhet, samtidigt som du specialicerar dig inom antingen historia, nordisk litteratur, nordiska språk eller Nordenstudier och får en fördjupad expertis inom ditt valda område.

Vi erbjuder studier på svenska, kontaktundervisning och inspirerande lärare i en trevlig studiemiljö. Här kan du kan läsa om hur våra studenter trivs.

I en enkät riktad till programmets alumner 2016 frågade vi hur nöjda de var med sina studier och fick bl.a. följande svar:

”Tvärvetenskapligheten fungerade utmärkt. Det var roligt att det också uppmuntrades i gradu-sammanhang. Föreläsningarna var intressanta, och speciellt då lärarna ofta fick föreläsa om sina favoritämnen var de väldigt motiverade och inspirerande att lyssna på.”

 

”Sedan jag blev färdig har samhörigheten med gruppen fortsatt varit stark, och jag har lärt känna många personer som började studera efter mig och t.o.m. efter att jag blev färdig. Kul&kom-gänget är ett roligt gäng att ha att göra med!”

 

”Gillade allt med programmet: kurserna, lärarna, men det bästa var att det faktiskt var möjligt att bli klar på 2 år – effektivt.”

Mera info om ansökningen hittar du här.

 

 

Publicerat

Att hitta sin egen väg

Dagens bloggare är Malin Bergström som utexaminerades från Magisterprogrammet i kultur och kommunikation 2017 med huvudämnet historia. Hon berättar om sitt arbete som projektansvarig på Finlands Beneluxinstitut i Bryssel och om hur hon hittade dit.

Malin Bergstrom. Foto: Inka Hyvönen

Jag har aldrig varit den som tagit vanliga rutter i livet. Jag har gått längs märkliga banor, snabbat upp i svängarna, ibland snubblat i skarpa kurvor och skrapat knäna på rännstenarna. På samma gång har min livsrutt gett mig otaliga värdefulla upplevelser och jag är inte endast nöjd utan även stolt över den väg jag har valt. Den tog mig trots allt till där jag står idag.

Jag kom till Kulkom 2014 efter att ha befunnit mig ute arbetslivet i nästan åtta år efter min kandidatexamen. Liksom många andra vid Kulkom, började jag mina magisterstudier efter en längre studiepaus och med en utländsk studiebakgrund. Jag hade bott i England i nästan tio år och hade redan en någorlunda bred arbetserfarenhet. Jag hade bland annat arbetat på ett museum, och med marknadsföring och kommunikation inom industrisektorn. Några publikationer hade jag även fått till. Men på något sätt kändes det ändå som om jag hade tappat mitt mål och min väg till det som jag ville göra med mitt liv. Man blir lätt bekväm i sin rutin och då kan det vara svårt att ta sig tillbaka till skolbänken, men för mig var återvändandet till uni en mycket värdefull upplevelse.

Det som öppnades för mig var en värld som inte endast bestod av akademiska färdigheter, utan även olika ansvarsposter och nätverkande. Till skillnad från de universitet jag studerat vid i England, erbjöd Helsingfors universitet ett enormt utbud av studieaktiviteter, föreningar och studentpolitik, och den tvärvetenskapliga inriktningen på programmet sammanförde ämnen ur olika discipliner som gav nya insikter och perspektiv. Det var som om en ny flik öppnades på min gamla karta, och visade tydligt hur jag skulle gå för att nå mina mål. Och jag tog emot varje möjlighet – de facto sprang emot dem med öppna armar. Till exempel kursen Digital Humaniora gav mig färdigheter att söka ett sommarjobb på Teaterhögskolan där jag arbetade med digitala plattformer och läromaterial. Hela kursutbudet inom historia beredde vägen för möjligheten att skriva en historik för Svenska Kvinnoförbundets Helsingforsavdelning (publicerad 2018), tillsammans med en kollega från Kulkom, Anna von Bonsdorff. Dessutom gav min pro gradu avhandling en grund till en vetenskaplig artikel om samma ämne, som är på kommande i en större akademisk publikation.

Min tid som ordförande för ämnesföreningen Skald och som studentrepresentant i programmets styrgrupp, samt som tutor för nya studeranden, har gett mig starka erfarenheter inom projektförvaltning och kulturproduktion, samt utvecklat mina ledaregenskaper. Dessutom har jag knutit viktiga och underbara vänskapsband med studiekamrater och andra personer jag mött på vägen. Det är lustigt hur lätt det är skapa nätverk när man väl har tagit det första steget. Kulkom gav mig inte endast färdigheterna utan även självförtroendet jag behövde för att gå vidare med min karriär.

Projektet ”European Dreams of Modernity: 100 years” (2018) gjordes i samarbete med flera institut och organisationer och behandlade utvecklingen i Europa efter första världskriget. Programmet sträckte sig ända till Tankehörnan i Helsingfors. Foto: Annaliina Lassila.

Jag arbetar idag som projektansvarig på Finlands Beneluxinstitut i Bryssel, i Belgien. Institutet är ett av de 17 institut som finns inom Finlands kultur- och vetenskapsinstituts nätverk, och har Belgien, Nederländerna, Luxemburg, samt Finland som sina verksamhetsområden. Jag fick in foten där genom mitt arbete som praktikant på Finlands institut i Estland, som jag fick via praktikprogrammet vid Svenska kulturfonden efter att jag utexaminerades från MKK. Praktikplatsen var en fantastisk möjlighet att bekanta mig med institutens verksamhet och skaffa goda kontakter både inom institutens nätverk och på Finlands och Estlands kulturfält. Det som är speciellt bra med dessa praktikplatser, förutom möjligheten att bo utomlands och arbeta med kulturfrågor internationellt, är att instituten ger praktikanter chansen till konkret arbete inom kultursektorn med egna projekt och ansvarsområden. I mitt fall till exempel, arbetade jag inte endast som ”praktikant” på institutet utan hade titeln projektkoordinator.

Att gå från praktiserande projektkoordinator till anställd projektansvarig har gett mig möjligheten att ta det jag lärt mig under mina studier och under min tid i Estland till följande nivå. Idag ansvarar jag för flera spännande projekt på Beneluxinstitutet, samt institutets dagliga kommunikation, medan jag på samma gång fungerar som förman för institutets praktikanter. Ett av projekten är Re/defining Masculinities, vars program sträcker sig från Bryssel till Amsterdam och Helsingfors. Projektet faller under vårt årstema 2019, vilket är RE/definitions, eller OM/värderingar. Årestemat ger institutet möjligheten att organisera program som inte endast främjar kulturella samarbeten mellan våra länder, utan även strävar efter en samhällelig påverkan inom programmet. Utöver årstemat har institutet även fortlöpande stödprogram såsom TelepART och GoCommission, samt diverse samarbeten och mindre projekt som ständigt håller oss aktiva. Arbetet är alltså väldigt mångsidigt med flera grenar inom internationellt kulturarbete, och vi samarbetar med många intressanta organisationer och institutioner, som till exempel Finlands ambassad. Arbetet ger mig också möjligheten att delta i många spännande kulturevenemang, helt bara för att det ingår i arbetsbeskrivningen. Att dessutom vara baserad i Bryssel mitt i EU:s hjärta, är i sig själv oerhört spännande. Ett riktigt drömjobb, med andra ord!

Kaarina Kaikkonens installation ”If I had Wings – Social Elevator” på Marolles hiss i Bryssel 2018 var ett samarbete mellan Beneluxinstitutet, Ifa Laboratories och Arts Lab Brussels. Foto: Anna Prusila.

Jag värderar min tid vid Magisterprogrammet i kultur och kommunikation väldigt högt. Åt de studerande som står på kanten till arbetslivets skrämmande avgrund kan jag endast understryka att ta vara på alla möjligheter ni får. Föreningsarbetet och andra ansvarsuppgifter vid uni är speciellt värdefulla, eftersom så mycket kulturellt arbete består av liknande verksamhetsmodeller: understöd ska sökas, projektbeskrivningar och budgeter ska framföras, rapporter ska skrivas. Till den som står vid ett vägskäl i livet och funderar på om MKK är en väg värd att ta, kan jag bara säga att jag gick den rutten i rask takt och har aldrig behövt blicka tillbaka.