Tvärminne och källkritiken

Hälsningar från Tvärminne igen, den här gången från Svenska Litteratursällskapets doktorandseminarium om källkritik 31.3 -1.4. Förutom att denna vecka åter studera holmarna Ehrensvärd inte befäste (se Juha-Mattis blogginlägg förra veckan!), har jag funderat över bokföringsmaterialets problem och svårigheter. Bifogar mitt korta abstrakt, besparar er den långa versionen på 10 sidor….

Källkritiska problem för Sveaborgs bokföring

 Mitt arbete handlar om fästningsbygget Sveaborgs ekonomiska inverkan på sin omgivning under 1750-talet. Jag har använt en mängd olika officiella och privata dokument, men det viktigaste källmaterialet är definitivt fästningskassans bokföringsmaterial. Materialet består av verifikat (endast delvis bevarade), kassaböcker, veckoräkningar, bokslut samt bokslutsbilagor. Grovt sett kan man indela de källkritiska problemen i tre nivåer: den nutida läsaren, bokföraren och transaktionen.

 Det första problemet är att förstå hur materialet är uppbyggt. Vilka transaktioner har gått igenom kassan? Hur har proceduren för bokföring sett ut? Hur relaterar olika typer av material till varandra? Vilka papper är original och vilka är kopior? Hur har bokföringsperioden definierats och är den samma för olika material? Har ändringar gjorts i proceduren som minskar jämförbarheten mellan olika år? Besvärligt är också, att materialet är fragmentariskt bevarat. Endast ett fåtal verifikat finns bevarade för enstaka veckor. De övriga har försvunnit under seklernas gång. Redan för samtiden var det problematiskt, att delar av 1752-1753 års papper förstördes i en brand.

 Det andra problemet rör dem som gjorde bokföringen. Kassören och renskrivaren har använt förkortningar, gjort slarvfel, satt belopp i fel kolumner och säkert hoppat över rader. För dem har mycket information varit självklar, men då verifikaten gått förlorade kan den inte kontrolleras. Dessutom kan möjligheten till medvetet fusk och försnillning inte uteslutas, trots att materialet genomgått två revisioner, varav den andra var oerhört grundlig.

 Det tredje problemet rör materialet bokföraren fick i handen. Hur noga var kvitton skrivna, var de oläsliga och lämnade mycket rum för tolkningar? Lurade den lageransvarige eller leverantören medvetet bokföraren genom felaktiga transaktioner? Hur noga var den samtida kontrollen att bokföringen verkligen stämde överens med verkligheten?

Bokföring är, som allt material, en tolkning av en komplicerad verklighet genom flera mellanhänder. Fusk måste ha frestat, som alltid när det rör sig om stora summor pengar. Snikenheten tycks vara inbyggd i den mänskliga naturen. Men det visste man redan på 1700-talets, så man vidtog omfattande kontrollåtgärder för leveranser och lagerhållning; själva bokföringsmaterialet har också genomgått årliga revisioner samt en stor specialrevision av Ehrensvärds politiska motståndare på 1760-talet. Trots att materialet säkert inte säger hela sanningen, torde det inte ha alltför stora, eller i alla fall lättupptäckta, brister. Om man lyckades lura specialrevisionen för mer än tvåhundra år sedan, har en modern forskare med bristfälligt källmaterial inte stora chanser att hitta felen…