University of Helsinki
Den medeltida byn innebar ett slags kollektivt ägande; var och en fick använda av de gemensamma resurserna i proportion till sin andel av byamålet, dvs. enligt sitt skattetal. De gemensamma resurserna var inte bara åkrar, utan också t.ex. betesmark, skog och vattenområden. Relationen mellan andel och skattetal var komplicerad, t.ex. vid nyröjning av åkermark kunde problem uppstå.
Markägandet var mångskiktat; kronan hade en överäganderätt till all mark, dessutom kunde den också ha donerats till frälse. Kronans överhöghet syns i beskattningen; om en bonde lämnade tre års skatter obetalda kunde han, även som skattebonde, vräkas eller degraderas till kronobonde, dvs. förlora bördsrätten. Kronan hade också rätten till vissa ädla träd och till lämpliga mastträd; för skogsavverkning och svedjebruk krävde tillstånd av myndigheterna även på byns mark.
Denna icke-definierade äganderätt av marken och de obestämda servitutsrätter kronan har, gör att det är mycket svårt att sälja mark innan storskiftet. Vad är det konkret man säljer? Under 1700-talet sker en utveckling av jordbruket, samtidigt som klimatet blir mer tjänligt och befolkningen ökar. Motivationen till att röja ny åkermark ökar, vilket ytterligare försvårar användningen av det gamla byamålet.
I bakgrunden till storskiftesreformen finns den situation som uppstår efter Stora nordiska kriget år 1721. Sverige var inte längre självförsörjande med spannmål efter förlusten av Baltikum, utan istället beroende av importerat spannmål. Man ansåg att jordbruket var underutvecklat, vilket ledde till låg produktivitet, vilket i sin tur ledde till en liten befolkning och ett svagt kungarike. Målet blir att utveckla Sverige till en ekonomisk stormakt, när den politiska stormaktsställningen förlorats. Hattarna för under 1740- och 1750-talet en omfattande ekonomisk reformpolitik för att utveckla näringslivet, i avsikt att också stärka landet militärt.
Det gamla tegskiftet blev föremål för kritik av reformivrarna inom jordbruket. Jacob Faggot framkastade år 1746 idén om storskiftet. Den första förordningen om storskiftet kom 1749, därefter nya förordningar 1752 och 1757. Den första förordningen år 1749 satte inte igång storskiftet i någon större omfattning, byn måste enhälligt anhålla om skiftet. Först i.o.m. reformen 1757 kom takten att öka, därefter räckte det om en delägare i byn krävde skifte. Alla skiften skedde inte på privat initiativ; fr.o.m. 1757 gjordes automatiskt storskifte i samband med ny skattläggning och år 1766 fick landshövdingen rätt att ta beordra storskifte.
I Finland framskred storskiftet i olika takt och på olika grunder i olika delar av landet. I Nyland skedde skiftet huvudsakligen på privat initiativ, efter år 1766 ofta även på landshövdingens initiativ. Storskiftet i Nyland, och kanske rentav i Finland, framskred snabbast i området runt Helsingfors, där skiftet redan år 1765 var på snabb frammarsch. År 1775 hade skiftet också börjat framskrida i det västnyländska bruksområdet; man se en klar skiljelinje mellan Östra och Västra Nyland, ungefär mellan Sibbo och Borgå. I Östra Nyland framsteg skiftet betydligt långsammare, en anledning kan ha varit att byarna i Östnyland var större och skiftesprocessen därför mer komplicerad och långsammare. År 1785 var nästan hela Nyland storskiftat, med undantag av Orimattila och Pukkila.
Många av de områden i Finland där storskiftet framskred snabbt, såsom Bjärnå, Kalanti, Ulvila och Nykarleby, var kustområden med någon form av industriell verksamhet, t.ex. sågar, varv eller järnbruk. I Sverige framskred processen snabbt bland annat runt Stockholm och Göteborg. Kommersialiering, antingen i form av industriell verksamhet, eller som närhet till en betydande marknad, tycks ha spelat en betydande roll i processen.
I Nyland skedde alltså de flesta storskiften på 1750-talet på privat initiativ. I hälften av fallet var den som ansökte om storskifte ståndsperson, i 44% av fallen bonde. Det fanns vissa lokala skillnader mellan socknarna, i Esbo var det lång oftare än i Sibbo en ståndsperson som ansökte, men detta måste också sättas i relation till befolkningsstrukturen i socknen.
Några exempel från olika socknar på ståndspersoner som anhöll om storskifte:
Esbo: generallöjtnant Anders Henrik Ramsay, prästen Elias Cajander, Augustin Ehrensvärd.
Helsinge socken: handelsman Johan Sederholm, länskamrer Johan Alopaeus, major Erik Armfelt, handelsman Gustaf Bock, löjtnant Berndt Hasselgren.
Sibbo: Carl Fredrik Nordenskiöld, räntmästare Anders Hellenius, löjtnant Berndt A Hasselgren (Västmanlanti kotipaikka, tullut UJR vuonna 1754)
Tusby: Kapten Anders de Bruce
Västra Nyland: brukspatron Johan Hising(er)
En del av de som anhåller om storskifte har kopplingar till Sveaborg. Fästningsbygget leder till en omfattande inflyttning av militärer och andra befolkningsgrupper, det är möjligt att storskifte för dem är ett mer lockande alternativ, då de på så vis kan slippa smälta in i den gamla bygemenskapen. Även möjligheten att kunna sälja ägorna kan ha varit mer lockande för dessa grupper, Sveaborgsofficerarna ägnade sig åt flitig handel med gårdar sinsemellan. Speciellt i Helsinge socken ökar ståndspersonernas jordinnehav under 1700-talet. Samtidigt förändrar också möjligheten till skatteköp jordägandets strukturer, i bruksområden i Västra Nyland lägger bruken under sig stora områden.
I ansökningarna och annat brevmaterial skymtar också andra motiv fram. Carl Fredrik Nordenskiöld klagar över att bönderna sveder, bryter åker och hugger skog på allmänningen. I ett försök att kontrollera användningen av allmänningen hotar han med storskifte om inte verksamheten begränsas. Förutom att man ville kontrollera användningen av gemensamma skogsresurser, kunde också gränstvister vara ett vanligt skäl till en skiftesansökan. Storskiftet tvingades lösa problemet med gränsdragningar, både inom och mellan byarna. För bönderna kunde också skiftet lösa gräl om skattläggningen, som i regel gjorde om samtidigt.
Sveaborg och annan tidigkapitalistisk industri påverkade landsbygden, och intresset för storskiftet, genom den ökande efterfrågan på jord- och skogsbruksprodukter. Marknaderna växte och priserna steg; det blev lönsamt att utveckla jordbruket och skogen fick allt större ekonomisk värde. Landsbygdsbefolkningens välstånd ökade och industrianläggningarna kunde också fungera som kreditgivare; nu fanns alltså också ekonomiska resurser att investera i utvecklingen av jordbruket. Även själva storskiftet krävde i viss mån resurser; det var inte gratis att göra en ansökan, dessutom måste byn också betala för lantmätarens tjänster och uppehälle, synemännen skulle ha sitt arvode och skiftet måste stadfästas i rätten… Om man inte kunde nå enighet om skiftet, utan måste processa i rätten, kunde det bli en både dyr och utdragen historia.