University of Helsinki
Greve Gustaf Fredrik von Rosen gjorde en snabb militär karriär under Stora Nordiska kriget. Han deltog bl.a. i slaget vid Poltava år 1709 och följde Karl XII till Turkiet. Han lär ha räddat livet på Karl XII åtminstone en och kanske till och med två gånger, vilket kanske kan förklara hans stigande karriär. Men von Rosens militära och politiska karriär överlevde Karl XII och fortsatte under både kung Fredrik och kung Adolf Fredrik. Gustaf Fredrik von Rosen utmärkte sig som ivrig hattpolitiker och utnämndes 1739 till riksråd.
Ur Sveaborgs synvinkel är hans mest centrala bedrift utmärkelsen till generalguvernör för Finland. Vid riksdagen år 1747 diskuterade ständerna försvaret av Finland, men även hur landet skulle upphjälpas ekonomiskt. Ett av riksdagens beslut blev den nya försvarsplanen, med fästningsbyggen i Lovisa och Helsingfors, ett annat beslut inrättandet av generalguvernörtjänsten i Finland, med von Rosen som tjänstens förste (och ende) innehavare.
Generalguvernören hade uppgifter både inom den militära och civila förvaltningen, men skulle även försöka utveckla landet ekonomiskt. Oturligt nog för von Rosen, hade han ingen beslutsfattande makt och inga ekonomiska resurser. Tjänsten kom i kläm mellan länsförvaltningen och centralmakten; generalguvernören kunde göra rekommendationer till rådet i Stockholm, men inte fatta några beslut. von Rosen försökte visserligen föreslå olika förbättringar, men de knappa penningmedlen satte käppar i hjulen och speciellt mycket kunde han inte uträtta. Däremot skrev han en mängd brev, både till landshövdingarna och till rådet i Stockholm, som ingående skildrar situationen i Finland. Moderna forskare tackar, men beklagar samtidigt hans (eller kanske hans sekreterares?) synnerligen svårlästa handstil.
von Rosen ivrade varmt för försvaret av Finland och talade ständigt om vikten av att påskynda befästningsarbetena. Trots dessa gemensamma intressen, verkar han inte ha kommit speciellt väl överens med Augustin Ehrensvärd eller de andra fortifikationsofficerarna. Bilden av honom som förmedlas genom dessas brev är inte speciellt smickrande, han ger intryck av att ha varit en ovanligt besvärlig person som lade näsan i blöt i det mesta. Ställföreträdaren Fabian Casimir Wrede skriver den 3 oktober 1750 förtvivlat till Augustin Ehrensvärd, som befinner sig i Stockholm: “Vad sin tusende djävlar ska jag göra med den mannen, omöjligen hinner jag rapportera allt vad jag gör om dagen“. Om von Rosen verkligen var en så otrevlig person som officerarna ansåg ska lämnas osagt. Kanske handlade misshälligheterna om personkemi, eller kanske bara om en generationsklyfta? von Rosen var en gammal karolin på över 60 år, medan många av officerare var unga och hetlevrade med moderna idéer.
Troligen spelade Ehrensvärd och hans vänner en betydande roll vid avskaffandet av generalguvernörstjänsten vid riksdagen 1751/52. Amiral Carl Tersmeden skriver i sina memoarer: ” Den 17 augusti foro vi till staden att taga afsked af H. Ex. och grefvinnan Roos, som nu skulle flytta över till Sverige, sedan generalguvernörskapet öfver Finland blifvit af Riksens ständer sista riksdag uphäfvit, hvaraf jag billigt bör sluta, att detta varit en operation utaf Ehrensvärd i Defensionsdeputationen, där han hade en betydelig styrka och således utan att synas kunde afskudda sig det ständiga tracasseriet, hvarmed riksrådet Rosen blandade sig indirecte uti hans affaires“. ( Tersmedens memoarer IV, s. 123)
Samtidigt var det knappas enbart Ehrensvärds eventuella intriger som ledde till tjänstens avskaffande, utan ett mer utbrett missnöje bland ständerna. Generalguvernörstjänsten hade knappast kunna infria de förhoppningar som ställts på den om utvecklandet av den östra landsändan; administrativt sett var den en anomali och ekonomiska resurser saknades. Genom att avskaffa tjänsten kunde åtminstone lite pengar sparas, för att istället spenderas på försvaret.
Frågan är om inte von Rosen själv också var rätt tacksam för tjänstens avskaffande? De närmast inexistenta befogenheterna, rådets ständiga torpedernade av alla utvecklingsförslag och den evigt tomma kassan var troligen rätt frustrerande för en engagared tjänsteman. Kanske längtade han också tillbaka till maktens centrum och Stockholms nöjesliv? Och helt lottlös blev von Rosen minsann inte, han återvände till tjänsten som riksråd, vilken han innehade ända till hattregimens fall år 1765. Även om Ehrensvärd inte uppskattade von Rosen, så måste denne ändå ha rönt aktning som politiker i vissa kretsar; ännu efter hattarnas politiska come-back år 1769 tillfrågades den då mer än 80-årige von Rosen om han ville ställa upp som riksråd! Han avböjde äran och avled kort därefter, den 17 juni 1769.