Kvinnorna och liemannen

Inspirerad av Katri Salos föreläsning om de begravda under Senatstorget och av Elina Maaniittys föreläsning om dödligheten bland Änkedrottningens livregemente, roade jag mig med att göra en ytterst ovetenskaplig snabbundersökning via HISKI om kvinnornas livslängd i Helsingfors vid mitten av 1700-talet. Kyrkböckernas begravningslängder är ingen ultimat källa, deras åldersuppgifter är mycket summariska, de saknas ofta och de är minst lika ofta felaktiga. För ett korrekt resultat borde man ha letat upp damernas födelsetid, vilket dock ofta är omöjligt, speciellt när det gäller äldre eller inflyttade personer. Dessa preliminära siffror, som bör tas med en mycket stora nypa salt, har beräknats för Helsingfors stadsförsamling och gäller enbart stadens civila befolkning.

Åren 1749–1756 hittades snabbt tittat i HISKI 286 döda flickor och kvinnor. Precis som för de värvade regementena är barndödligheten hög. Av de begravda kvinnorna var 129 stycken 0–5 år, dvs. ca 45 % av alla dödsfall. Men denna grupp har troligen underskattats rejält. I 53 fall till begravdes en dotter av okänd ålder, sannolikt oftast en späd sådan. För alla begravda barn har heller inte kön angetts, utan ibland står det bara barn eller litet barn i begravningslängden. Dödsorsak har sällan uppgetts, men bland de som finns är mässling och koppor de överlägset vanligast förekommande. Det här stämmer väl överens med de uppgifter som framkom vid föreläsningarna, barndödligheten var hög och man kan tydligt se förekomsten av regelbundna epidemier. Åtminstone en liten flicka omkom i en olyckshändelse, skomakare Axel Wibergs dotter Sara Catharina drunknade, enligt kyrkboken hemma i huset, vid dryga två års ålder.

Om man som kvinna i 1750-talets Helsingfors överlevde sitt femte levnadsår började det ljusna. Vid mellan 6 och 15 års ålder dog enbart fem flickor under de undersökta åren. Därefter börjar dödligheten sakta öka, men ännu mellan 16 och 25 förblev den rätt låg, enbart sju avlidna under de undersökta åren. En av dem gick en våldsam död till mötes, i november 1752 avrättades den 23-åriga kvinnspersonen Margaretha Andersdotter genom halshuggning och brändes därefter på bål. Med tanke på det nedsättande epitetet kvinnsperson är det knappast en alltför vågad gissning att hon troligen dömts för barnamord. Bara en av dem dog i barnsäng, Anna Johansdotter, 24 år gammal.

Den låga dödligheten i denna grupp kan ha att göra med att giftermålsåldern i Helsingfors var rätt hög, för det är först i åldersgruppen 26–35 som antalet avlidna stiger till 15 stycken. Enligt kyrkboken dog i denna åldersgrupp tre kvinnor i barnsäng, dvs. 20 % av samtliga avlidna i denna åldersgrupp. I de flesta fall saknas dödsorsak, men åtminstone en dog av rödsot och en omkom i en olyckshändelse.

Enligt kyrkboken avled sammanlagt sju kvinnor i barnsäng i Helsingfors åren 1749–56, vilket skulle betyda drygt 2 % av alla dödsfall bland kvinnor. I fem fall har deras ålder angivits, Anna Johansdotter var 24 år, Maria Magnidotter 31 år, Maria Johansdotter 34 år, Maria Henriksdotter 32 år och Christina Eriksdotter 42 år. I det sistnämnda fallet var det fråga om en tvillingfödsel, dottern Anna Brita avled vid en dags ålder och samma dag som sin mor medan Christina Margaretha dog sju dagar senare. Barnafadern, lotsåldermannen Petter Frisk dog några år senare i vattusot, men det var knappast relevant för denna undersökning.

I åldersspannet 36–45 har antalet dödsfall minskat till nio och i spannet 46–55 till sju. Därefter börjar det öka igen, i åldern 56–65 avled elva kvinnor, i åldern 66–75 avled likaså elva kvinnor. Bland de dödsorsaker som angetts för dessa grupper finns huvudsakligen olika sjukdomar, t.ex. lung- och vattusot, torr hosta, bröstvärk samt torr värk. Endast en av dem omkom i en olyckshändelse, sjöformansänkan Maria Berg, 40 år, drunknade tillsammans med en hantlangare vid namn Harss i november 1753. Man kan ju undra om hon fortsatt sin mans näring eller om hon bara annars var ute till sjöss.

Få tycks ha levt längre än till 75, även om en klarade sin 76 års dag och tre blev över 80 år gamla. Den äldsta var fru Bergman, som enligt begravningslängden avled vid den vördnadsvärda åldern av 88 år. I så fall hade damen sett mycket, hon borde ha varit född ca 1662 och i så fall överlevt både hungeråren i slutet av 1600-talet och stora ofreden. Vilka hårresande historier att berätta mörka novemberkvällar! Bland de fall där kvinnans ålder inte uppgetts i kyrkboken var dödsorsaken i tre fall angiven som ålderdom.

För de avlidna kvinnorna saknas i 29 fall uppgifter om den avlidnas ålder. Eftersom dessa kvinnor begravts under titeln hustru eller änka kan man anta att de varit vuxna, i många fall troligen äldre. Dessutom förekommer tre fall där åldern är ytterst svår att säga, två har upptagits i begravningslängden under titeln Jungfru och en enbart som vallkulla. Dessa var troligen inte barn, men kan ha varit ungdomar eller vuxna.

Summa summarum, av alla de 198 fall där åldern uppgavs så dog hela 65 % av dessa före 5 års ålder, bara 3 % under barndomen och ungdomen (dvs. mellan 6 och 15), i ”arbetsför ålder” (mellan 16 och 60) avled 22 % och som ”åldringar” (mellan 61 och 88) dog 11 %. Här bör beaktas att åldern inte uppgavs i 88 fall, varav de flesta troligen var barn.

Om man hade velat göra en vettig undersökning av saken borde också de olika åldersgrupperna storlek ha viktats in i resultaten. Med tanke på den kraftiga inflyttningen till Helsingfors vid mitten av 1700-talet är det möjligt att barn och unga kvinnor är överrepresenterade i materialet medan gruppen äldre kvinnor kan vara underrepresenterad. Inflyttningen orsakade troligen en skevhet i befolkningsstrukturen, eftersom det fanns gott om barn och yngre kvinnor de inflyttade hantverkar- och soldatfamiljerna, dessutom kom en mängd yngre kvinnor till Helsingfors för att tjäna som pigor. Knappast var det alltför många gamla gummor som flyttade till Helsingfors på grund av fästningsbygget, även om en del inflyttare visserligen tog sin gamla mor eller svärmor med sig. I så fall skulle barndödligheten i denna studie vara rejält överskattad medan kvinnorna oftare än vad som framgår skulle ha levt till övre medelåldern eller ålderdomen. Enda sättet att korrigera den saken vore att börja beräkna de olika åldersgruppernas storlek eller göra en kohortstudie.

När jag väl kommit så här långt tipsade mig Juha-Matti om att det hade funnits ett betydligt enklare sätt att hitta kvinnornas livslängd och dödorsaker, nämligen befolkningstabellerna. Principerna för deras uppgörande stämmer inte riktigt med de jag använde ovan, varför jag beslöt mig för att göra en ny version på basen av dem. De fanns tillgängliga i Digiarkisto för år 1750 och framåt, varför perioden här blev 1750–1756. Totalt under perioden avled 288 kvinnor i olika åldrar, vilket tyder på att en del av de som bokförts som barn i kyrkboken var flickor, men att det ändå inte rörde sig om så väldigt många fall.

Rätt långt stämmer slutsatserna med de som drogs ovan, även enligt denna gällde ca 64 % av dödsfallen flickor under 5 år. De vanligaste dödsorsakerna var koppor och mässling, kikhosta, hetsig sjukdom och brännsjuka samt okänd barnsjukdom. Om man överlevde sin femårsdag minskade riskerna markant. Dödsfallen bland kvinnor i tonåren och upp till 25 år är relativt fåtaliga. Men antalet avlidna i åldern 25 till 35 år var 9 % av samtliga dödsfall. Dödorsakerna i denna grupp varierade, under de undersökta åren avled 20 av dem i sjukdomar, endast fyra i barnsbörd och två omkom i olyckshändelser. Det är svårt att säga om det stora antalet döda i denna åldergrupp helt enkelt beror på att den var överrepresenterad i staden eller om det faktiskt var större risk för dödsfall i denna ålder.

Därefter minskar antalet avlidna per åldersgrupp hela tiden, ända tills åldersintervallet 65–75 år. I detta intervall finns nästan 6 % av de avlidna. Dryga 2 % av dödsfallen gällde kvinnor på över 75 år, ingen verkar dock heller enligt denna statistik ha slagit fru Bergmans modiga 88 år. I de flesta fall har dödsorsaken helt prosaiskt angetts som ålderdom och bräcklighet,

Som kuriosa ska nämnas att enligt tabellerna avrättades Margaretha för barnamord. År 1752 har en kvinna i åldern 20–25 barnamord som dödsorsak, vilket ju är en intressant tolkning av kategorierna. Man kunde ju ha väntat sig att hitta henne bland kategorin avrättade. Ingen annan kvinna verkar under den undersökta perioden ha gått en våldsam död till mötes, varken som offer eller gärningsman.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *