Föreläsning 11.2.2011: Augustin Ehrensvärd

Augustin Ehrensvärd föddes år 1710 på Fullerö gård i Västmanland, som äldste son till Jacob Johan Shaeffer och Anna Margareta Mannerheim. Hans far hade gjort en framgångsrik militär karriär som artillerist och slutade sina dagar som kommendant på Marstrands fästning. Eftersom fadern vid hans födelse tjänstgjorde i Karl XII:s armé i fält, växte Augustin Ehrensvärd upp hos sin mormors bror, Jakob Cronstedt, på Fullerö herrgård, känd för sitt digra bibliotek och sin vackra trädgård. Först år 1720 återförenades familjen i Marstrand.

Den unge Ehrensvärd följde i sina förfäders fotspår, redan som sextonåring inskrevs han som frivillig vid artilleriet år 1726. Han studerade ett par år vid Uppsala universitet och sedan som privatelev för Christoffer Polhem, tidens mekaniska snille, vid Stjärnesunds manufakturer.  År 1736 var det dags för en studieresa utomlands för förkovran i militära ämnen, Ehrensvärd besökte bl.a. Frankrike, Nederländerna och England.

Hemkommen från kontinenten var det dags att tänka på den fortsatta militära karriären. Med bröderna Cronstedts benägna bistånd blev Ehrensvärd kapten mathematicus och mechanicus, dvs. chef, för den första artillerikadettskolan i Sverige år 1739. Samma år blev han invald som ledamot nummer 9 i den nygrundade Kungliga Vetenskapsakademin. Under 1730- och 1740-talet publicerade Ehrensvärd flera böcker i militära ämnen, bl.a. en lärobok i bombkastning som användes under flera decennier.

Hattarnas krig 1741-43 förde Ehrensvärd till Finland och kom att bli avgörande för resten av hans karriär. Hans roll var blygsam, som adjutant till överbefälhavaren Lewenhaupt, men kriget gav honom viktig kännedom om de lokala förhållandena. På riksdagen 1746/47 talade han med stor iver och sakkunskap om Finlands försvar och utsågs till att leda befästningsarbetena i Finland år 1747.

Ehrensvärd fick som ledare för fästningsarbetena i Finland vidsträckta befogenheter.  Han ledde arbetena på Sveaborg från år 1747 till år 1771, med ett par korta avbrott.  Fr.o.m. 1756 var han också chef för skärgårdsflottan. Under åren 1757-62 deltog han i Pommerska kriget, han utsågs till slut till överbefälhavare i Pommern.  I Pommern träffade han flera av de medhjälpare som senare skulle hjälpa honom i utvecklandet av flottan, såsom Fredrik af Chapman och Henrik af Trolle.

Efter pommerska kriget återvände Ehrensvärd till Sveaborg, men friden blev kortvarig. De politiska partistriderna i Stockholm berörde också honom, då mössorna kom till makten år 1765 entledigades hattpolitikern Ehrensvärd från byggnadsarbetena och drog sig tillbaka till sitt boställe Saaris i Virmo. Han återvände efter att hattarna ånyo tagit makten år 1769, men endast för en kort period på två år.

Förutom sin militära och politiska karriär, hade Ehrensvärd, som ett sant barn av upplysningens och nyttans tidevarv, också många allmännyttiga projekt på gång. Han ivrade för utbildning, både bland militärens och bland flottans personal.  Han försökte förbättra soldaternas sociala villkor, på hans initiativ inrättade en pensionskassa för gamla officerare och ett barnhus på Hertonäs gård för fattiga artilleristers barn. Han engagerade sig också i strömrensning för att förbättra kommunikationerna och i olika förbättringsprojekt inom jordbruket. På sitt boställe Saaris i Virmo sysslade han med allehanda jordbruksexperiment, han bad t.o.m. sin vän Carl von Linné att skicka risfrön, men tyvärr är det inte känt hur hans risodlig lyckades.

Ehrensvärd hade också konstnärliga talanger. Redan som barn hade dessa uppmuntrats av hans far, som sannolikt lärde honom grunderna i etsningens konst. Dessa färdigheter fördjupade han senare under sin Europaresa och han målade också i olja. Mest verkar han dock ha sysslat med teckning och lavering, i hans reseskildring från Finland år 1747 finns en hel serie landskapsskisser.  Hans tecknande var dock inte enbart av konstnärlig lust; på den tiden var teckning en viktig konst i armén för att skapa kartor och situationsbilder. Ehrensvärd och hans medhjälpare på Sveaborg tecknade flitigt för att skildra sin byggverksamhet för kungen, rådet och riksdagen.

Kriget i Pommern hade gett Ehrensvärd bestående skador och under 1760-talet försämrades hans hälsa.  När han återvände till Sveaborg år 1769 var han redan en av sjukdom bruten man. Trots detta fortsatte han i det allmännas tjänst och utsågs efter Gustaf III:s statskupp till överbefälhavare i Finland.  Han anhöll dock om avsked från de flesta av sina poster år 1771, vilket även beviljades honom.  Den sista stora hedersbetygelsen under hans livstid var utnämningen till fältmarskalk hösten 1772, bara några veckor innan hans död.

Ehrensvärd dog den 4 oktober 1772 på sitt boställe i Virmo. Hans begravning blev en hedersbetygelse av sällan skådade mått i Finland, med militär eskort, saluter och processioner. Kung Gustaf III har redan bestämt att han skulle begravas på Sveaborg, men arbetena på graven drog ut på tiden och Ehrensvärd begravdes tillfälligt i Helsingfors. Först år 1783 var gravvalvet på Sveaborg färdigt och Ehrensvärd kunde återvända till ön. Hans imponerande gravmonument blev klart först år 1807, då den svenska tidens slut redan stod för dörren.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *