En mindre lustig historia om äktenskaplig samlevnad

Kvinnodagen till ära, ska idag presenteras en mindre föredömlig kvinna. Om någon trodde kvinnor var små undergivna och beskedliga varelser på 1700-talet, är domböcker ett utmärkt källa för att bevisa att verkliga rivjärn existerade redan då. Om fallet ägde rum på Sveaborg eller i Helsingfors skall lämnas osagt.

Anna Catharina Lustig, hustru till fältväbeln Olof Granberg vid Prins Fredrik Adolfs regemente, ställdes år 1770 inför krigsrätt för sitt beteende mot maken. Paret var rätt så nygifta, enligt Hamiltonska regementets kyrkböcker gifte de sig i februari 1767. Hon anklagades för bedrägeri, tjuvnad och annat otillbörligt förhållande, “därigenom hon vållat kiv och osämja sig och mannen emellan”. Samtidigt anhöll också den arme mannen om ” att wara från bemälte hustru til säng och säte skild”.

Från fältväbelns hem hade tydligen redan länge försvunnit maken tillhörig egendom, men hustrun hade alltid bestämt nekat till att vara skyldig. Hon hade heller inte nöjt sig med att stjäla hans egendom, utan också tillgripit kronopersedlar, troligen avses med detta mannens uniform. Även andras egendom som han haft i förvar hade fått fötter, bl.a. drygt 100 alnar foderväv som maken tillfälligt förvarat för löjtnant Silversvans räkning. För att stjäla foderväven, hade hustrun tillgripit mannens nycklar från hans skrivbord och tagit sig genom två låsta dörrar.

Värdet på den egendom hon stulit beräknades sammanlagt uppgå till närmare 100 riksdaler silvermynt, en icke föraktlig summa pengar på den tiden. Kurserna fluktuerade, men 1 riksdaler i sedlar torde år 1770 ha varit värd ca 17 daler kopparmynt. Som jämförelse kan nämnas att en grovarbetares dagsverkslön var ca 2 daler kopparmynt. Omräknat till köpkraft år 2009 skulle beloppet ha motsvarat ca 44 0000 svenska kronor, dvs. ca 4000 euro.

En del av mannens förkomna egendom hade man lyckats återskaffa, då hon inte sålt den utan enbart pantsatt den. Hos hustru Biurling hade hon bl.a. pantsatt en stor bok, ett par vita uniformsbyxor, en kopparpanna, ett par vita silkesstrumpor, en hårtång och en soldatmunderingssabel. Man kan ju undra hur fältväbeln kunde sköta sin tjänst då hans nästan hela uniform verkar ha legat pantsatt…. Genom att motta dessa uniformspersedlar hade också madam Biurling gjort sig skyldig till brott, eftersom det var förbjudet att sälja eller pantsätta kronoegendom.

Fältväbelns hemliv var troligen inte annars heller någon dans på rosor. Hustrun anklagas för oljud och oväsen emot mannen, utan att någon anledning från mannens sida tillkommit.  Detta kan man förstås tolka som högljutt skrikande utan orsak, men då slagsmål och bråk  på 1700-talet ofta beskrevs som “buller”, är det inte osannolikt att fältväbeln fick sig en hurril eller två på köpet. För den som vill läsa mellan raderna, är det intressant att man betonar att mannen inte gett anledning till detta beteende. Hade det varit korrekt att flyga på honom om mannen kommit hem berusad eller på annat sätt uppträtt skandalöst? Anna Catharina Lustig hade fått flera varningar av prästen för sitt upprepade “oskickeliga förhållande”, men visade inga tecken på att förbättra sitt beteende mot mannen.

Generalkrigsrätten fastställde år 1771 Anna Catharina Lustigs dom till penningböter och kroppsstraff. Gällande fältväbelns ansökan om skilsmässa, konstaterades att hon var ung och starkt samt fullt kapabel att klara sig själv, men att krigsrätten (tyvärr?) saknade befogenheter på denna punkt. Skilsmässa var möjligt att få på 1700-talet, men det var domkapitlet som avgjorde sådana fall, inte krigsrätten. Hur det gick framgår inte av detta källmaterial, fortsatta undersökningar krävs för att kartlägga damens vidare öden och äventyr. Om fältväbeln lyckades få skilsmässa, tänkte han sig säkert för två gånger innan han knöt hymens band på nytt…

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *