Om konsten att fånga naturen på bild

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig någe’, så har du mig här!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Så lyder första versen av folkvisan Uti vår hage. Ett annat sätt att gestalta naturens skönhet, liljorna och akvilejorna, är naturfotografering. Här nedan kommer ett inlägg om just detta, skrivet av SvNK-legenden Jon Rikberg som studerar växtbiologi och ska bli lärare.

Kanadagåsunge (Branta canadensis), Arabiastranden, Helsingfors. Märk hur det gröna gräset ramar in ungen. I bakgrunden ena föräldern.

Jag tror det hela började någon gång som kanske 8-åring när jag fick ärva min mammas gamla ”filmrullekamera”. Med den fotade jag sedan allt från Pokémonleksaker, ankor, min familj till hundar och tyckte att det var hur kul som helst. Med tiden började jag mer och mer bli intresserad av att fota natur och när jag var 15 köpte jag min första digitalkamera (en liten pocketkamera). Då blev det fjong i hobbyn för plötsligt kunde man ta hur många bilder som helst på en och samma fågel och sedan ta bort alla dåliga och oskarpa bilder – till skillnad från analoga kameran där man fick fundera en hel del på när man skall ta bilden. Sedan gick det några år och sedan kände jag att för att få ut mera av hobbyn behöver jag en systemkamera. Från diverse sommarjobb sparade jag ihop pengar och köpte under gymnasiet en begagnad systemkamera och från och med har jag titulerat mig själv hobbynaturfotograf. I och med systemkameraköpet började jag också mer medvetet fotografera just fåglar.

Under senare år har dock mina studier fått mig att fotografera över 600 växtarter så vid det här laget lär jag ha mer växtbilder än fåglar. En och annan svamp har också blivit dokumenterad (ca. 100). Den stora skillnaden mellan att fota växter och fåglar är att med växter har man oändligt mycket tid. Man kan flytta på sig och prova från olika vinklar. Man kan ta bort lite ”ogräs” som är i vägen för växten man vill fota. Men med fåglar blir det så otroligt mycket mer oväntat – man har ingen aning om fågeln tänker flytta på sig, flyga bort eller komma närmare dig. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen och slutresultatet är ofta en blandning av tålamod och tur.

Buskstjärnblomma (Stellaria holostea), Tvärminne zoologiska station. Här låg jag raklång på marken i kvart och provade olika vinklar tills jag fick den här bilden som jag är rätt nöjd med. Blomman följer gyllene snittet och bakgrunden blir försommaraktigt grön med bokeh (”ljusbollar”) samtidigt som man ändå tydligt kan identifiera arten.

Det som de flesta fågelfotograferna sysslar med är att sitta och vänta i timtal för att få den perfekta bilden. Jag har tyvärr inte så bra tålamod. Jag tycker det är trevligare att traska omkring i skog och mark och sedan fota det man råkar se. Sedan finns det vissa platser som ”kryllar” av bra motiv, så som Finnoviken i Esbo och Gammelstadsviken i Helsingfors. Där behöver man inte lurpassa i timtal utan ofta räcker det med lite tur och så kan du ha fågeln rakt framför dig.

Brunänder (Aythya ferina), Finno. Det är en sak att fota fåglar som sitter stilla på en kvist och en helt annan sak att försöka få en vettig bild på brunänder som tävlar om en hona (syns inte på bilden) och rör sig som torpeder genom vattnet.

När det gäller min kamerautrustning har mottot varit ”sakta men säkert” dvs att under en lång tid med jämna mellanrum uppdatera någon del av utrustningen. Några bra tips för de som funderar på att börja fota lite mer seriöst är att det dels kan vara helt vettigt att köpa begagnat (t.ex. vissa butiker säljer begagnade som är kontrollerade och har garanti ifall nåt mot för modan skulle vara på tok) och dels att det lönar sig att satsa på objektiven. Jag läste en fotoblogg för en tid sen där det summerades som så att kamerahuset dejtar man med men objektiven gifter man sig med. Tanken är att kamerahusen uppdateras mer eller mindre hela tiden medan objektivena uppdateras mycket mer sällan. Till exempel alla objektiv som jag har köpt mellan 2011 och 2013 säljs fortfarande medan kamerahuset som jag köpte 2012 har fått åtminstone två nya modeller under samma tid.

Hur lär man sig ta bra bilder då? Scouternas ”learning by doing” passar in bra här. Det är bara att prova sig fram. Jag studerade själv naturfotografering vid Lofoten Folkhogskole ett år och lärde mig där bland annat ganska mycket om bildredigering och teknik vid fotograferandet av landskap, hur ljus används, hur man fotar i studio och en massa annat. På youtube hittar man också kopiösa mängder riktigt bra tutorials för det mesta.

Havsörn (Haliaeetus albicilla), Lofoten.

Trots att naturfotograferingen är en rolig hobby för mig så har jag också haft nytta av den i arbetslivet. Att kunna jobba med Photoshop, Lightroom och andra bildediteringsprogram har jag haft nytta av. Att ha ett öga för det visuella skadar inte heller på de flesta arbetsplatser ifall man till exempel skall kunna sy ihop en annons eller reklam för en produkt eller för ett seminarium.

Den här bilden har den tvivelaktiga äran att vara den mest plagierade bilden jag tagit. Den har dykt upp på flera instagram- och flickerkonton som inte har någonting med mig att göra. Bilden är tagen med så kallad HDR-teknik det vill säga genom att ”smälta ihop” flera bilder på varandra för att få både de mörka områdena (kabbelekorna) och de ljusa områdena rätt exponerade. Jag är inte själv helt nöjd med kompositionen men älskar stämningen i bilden.

Till sist vill jag uppmuntra alla som är ens lite intresserade av att fota natur att göra det. Det är inte alls en dum idé att börja med sin telefons kamera! Om du är intresserad av se fler av mina bilder så sök upp rikbergphotography på instagram 🙂

//Jon

Bekämpning av Vresros i Kvarken

Invasiva arter, arter som introducerats till vårt land och inverkan negativt på vår lokala artrikedom, finns det gott om exempel av. De mest kända invasiva växtarterna är nog jättebalsamin (Impatiens glandulifera) och vresros (Rosa rugosa). Den sistnämnda, vresrosen, är en vacker, lättskött rosbuske som introducerades till Finland som prydnadsväxt kring 1900-talets början. Vresrosen blommor rikligt och bildar stora mängder frukter, som ofta förs iväg av fåglar och på så sätt sprids växten lätt. Vresrosen växer snabbt och bildar stora bestånd via rotskott, vilket leder till att den kväver annan vegetation. Vresrosen anses vara en av de värsta invasiva arterna i vårt land, då den hotar många av våra starkt hotade arter, främst på naturliga sandstränder.

Vresrosen är lätt att känna igen, den har mörkgröna, ganska skrovliga blad och blommor ofta rikligt. Blommorna av oftast djupt rosa men är ibland nästan vita, blommorna har en stark doft. Stammen är täckt av ett tätt lager med taggar av olika storlek.

Vresrosen, men sina djupt rosa blommor och skrovliga blad.

Under en dag i juli åkte två svunkeiter tillsammans med andra talko-arbetare på vresrosbekämpmningstalko ut till Valsörarna belägna  i Kvarken halvvägs till Sverige.  Bekämpningstalkot ordnades av Ostrobothnia Australis rf. med samarbete med den regionala NTM-centralen. Bekämpningstalkon på valsörarna har redan ordnats under flera år.

Bild från Valsörarna. På bilden syns Valsörarnas landmärke, en rödmålad järnfyr.

Bekämpningen av vresrosen gjordes enligt den så kallade utmattningsmetoden som går ut på att man klipper av alla de gröna delarna av en rosbuske, och upprepar detta årligen tills alla de underjordiska delarna har gjort slut på sin reservnäring och busken således dör. Andra metoder är att gräva upp hela växten inklusive alla rötter (vilket har gjorts på sandstränderna i t.ex. Hangö) men detta är inte möjligt på Valsörarna, då terrängen är väldigt stenig. En annan metod, som kanske inte bör nämnas på en blogg för biologer, är kemisk bekämpning med glyfosat, men detta lämpar sig inte ute i skrägården då gifterna rinner ut i havet. Alla de ovan nämna metoderna har bevisligen fungerat.

Vi åkte ut till Valsörarna en tidig morgon, en lokalbo körde ut oss till Valsörarna. För oss som inte rört oss med båt i Kvarken med sina tusentals kobbar och skär tidigare var detta en upplevelse för sig, slalomåkandet (i för oss en otrolig fart) mellan grynnorna gjorde att vi inte vågade släppa tag om relingen förrän vi var framme.

Väl framme traskade vi emot ställen där vresrosen tidigare rapporterats förekomma. Längs vägen såg vi flera döda buskar av vresros som bevisade att talkona har haft effekt, men det fanns även en hel del buskar som kommit upp igen.

Vresrosen breder ut sig effektivt och bilder snabbt stora bestånd.

Bekämningen av en endaste buske är mera arbetsdryg än vad man skulle kunna tro. För detta behövs ordentliga handskar och en sekatör. Vid bekämpningen klipper man helt enkelt av alla de gröna delarna, de delar man klippt av kan bra lämnas på stranden, de kommer inte att rota sig och isen kommer med tiden att föra bort det döda materialet (och likaså döda buskar).

En vresrosbuske som bekämpats tidigare år. Gamla döda kvistar finns kvar, men nya gröna skott har kommit upp, dessa klipps bort.

 

Här syns en buske efter att de gröna skotten klippts bort.

Årets sommar var exceptionellt het, vilket gjorde jobbet ännu tungare, men att ta några dopp mellan varven gjorde jobbet mycket lättare. Och då kunde man ju passa på att bekanta sig med undervattensvegetationen i och med att vattnet var varmt och skönt, fastän vi befann oss i utskären.

Det var riktigt givande att få vara med en dag och utföra hands on-arbete som befrämjar miljöns tillstånd och få njuta av vår vackra skärgård. Om ni är intresserade av att åka med är det bara att följa med informationen på OA:s hemsida om kommande talkon.

Vad ska du göra om du ser ett bestånd av vresros? Du kan rapportera ditt fynd till siten vieraslajit.fi.