Den största satsningen på den biologiska mångfalden i Finland genom tiderna

Har ni märkt att det förekommit ovanligt mycket arbetsannonser för biologer sedan början av förra året? Har du bongat flera Hemul-liknande typer i skog och mark än du vanligtvis brukar? En av orsakerna till dessa två fenomen är troligtvis det statliga Helmi-livsmiljöprogrammet som leds av Miljöministeriet. Helmi-livsmiljöprogrammet startades under våren 2020 och är den absolut största enskilda satsningen på den biologiska mångfalden i vårt land genom tiderna.

Inom Helmi-programmet tar man fasta på det största direkta hotet mot den biologiska mångfalden – nämligen minskningen och försämringen av olika livsmiljöer. Problemet tacklas genom restaurering och skötsel av värdefulla livsmiljöer, inom programmet finns flera olika teman inom vilka många olika typer av livsmiljöer ingår. Det är de regionala NTM-centralerna och Forststyrelsen som sköter om planering och verkställande av de praktiska restaureringsåtgärderna. För Helmi-programmet har det gjorts upp mål som sträcker sig fram till år 2030.

Vårdbiotoper, det vill säga ängar, hagmarker, skogsbeten och andra naturbetesmarker är värdefulla livsmiljöer som minskat drastiskt till en följd av effektiviserade jordbruksmetoder och förändrad markanvändning, idag finns endast små spillror kvar av de forna ängarna. Vårdbiotoperna behöver kontinuerlig skötsel i form av bete och/eller slåtter för att inte växa igen. På vårdbiotoper påträffas många hotade växter och insekter, men även svampar och andra organismer. Inom Helmi-programmet restaureras vårdbiotoper genom röjning och ordnande av bete och/eller slåtter.

På vårdbiotoper påträffas många krävande arter, som t.ex. hagvaxskivlingar (Hygrocybe sp.) Bild: Robin Sjöblom.

Fågelvatten, det vill säga olika typer av våtmarker, är viktiga rast- och boplatser för sjöfåglar och vadare. Våra vattendrag är idag till stor del övergödda och har således vuxit igen, stränder som förut var lågvuxna är idag fulla av vass eftersom de inte längre används för djurbete. Till en följd av igenväxningen och övergödningen är idag hälften av sjöfåglarna på våtmarkerna hotade. Även mink och mårdhund är stora problem på fågelvatten. De värdefulla fågelvattnen restaureras till exempel genom slåtter av vattenvegetation och genom ordnande av bete på igenväxande stränder.

Värdefulla fågelvatten är ofta stora lågvuxna stränder med långgrunda bottnar. Fågelstränder är samtidigt även värdefulla vårdbiotoper. Bild: Robin Sjöblom.

Olika typer av skogsmiljöer, såsom lundar, solexponerade miljöer och skogar med rik artsammansättning restaureras även inom Helmi. Det kan vara frågan om områden som förändrats till en följd av mänsklig verksamhet eller som vuxit igen. Skötselåtgärder som riktas till skogsmiljöer kan till exempel vara borttagning av granar i värdefulla lundmiljöer.

Lundmiljöer skiljer sig ofta klart från omkringliggande miljöer med sin frodighet och artsammansättning. Bild: Jussi-Tapio Roininen.

Inom temat småvatten och strandmiljöer restaureras till exempel bäckar, källområden och flador och glosjöar. Småvatten och strandmiljöer har påverkats kraftigt av mänsklig aktivitet, det är inte ovanligt med dikningar i samband med glosjöar och flador, bäckar har ofta dragits om och vattenströmningen ändrats på. Inom småvatten- och strandmiljötemat restaureras livsmiljöer till exempel genom att dämma igen muddrade öppningar till flador och glosjöar och genom återställning av bäckar.

Myrar skyddas och restaureras inom Helmi. Myrarna hör till de livsmiljöer som försämrats allra mest, och artrikedomen på myrarna fortsätter att minska. Den största orsaken till att myrarna är hotade är skogsdikning och det är dessa som åtgärdas inom Helmi-programmet.

Inom vissa temana som nämndes här kommer det att öppnas ansökningsomgångar för allmänheten där man kan söka finansiering projekt på privata marker. Det kommer även att komma en ansökningsrunda inom KommunHelmi under året, där kommuner kan ansöka om finansiering för projekt som stöder den biologiska mångfalden.

För mer information se Miljöministeriets webbsidor (https://ym.fi/sv/livsmiljoprogrammet-helmi)

Regional information om Helmi-livsmiljöprogrammet och de olika temanas kontaktpersoner, se miljöförvaltningens webbsidor (delvis under uppbyggnad) (https://www.ymparisto.fi/sv-FI/Natur/Programmet_Helmi)

Robin Sjöblom

Gamyl

Om konsten att fånga naturen på bild

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig någe’, så har du mig här!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Så lyder första versen av folkvisan Uti vår hage. Ett annat sätt att gestalta naturens skönhet, liljorna och akvilejorna, är naturfotografering. Här nedan kommer ett inlägg om just detta, skrivet av SvNK-legenden Jon Rikberg som studerar växtbiologi och ska bli lärare.

Kanadagåsunge (Branta canadensis), Arabiastranden, Helsingfors. Märk hur det gröna gräset ramar in ungen. I bakgrunden ena föräldern.

Jag tror det hela började någon gång som kanske 8-åring när jag fick ärva min mammas gamla ”filmrullekamera”. Med den fotade jag sedan allt från Pokémonleksaker, ankor, min familj till hundar och tyckte att det var hur kul som helst. Med tiden började jag mer och mer bli intresserad av att fota natur och när jag var 15 köpte jag min första digitalkamera (en liten pocketkamera). Då blev det fjong i hobbyn för plötsligt kunde man ta hur många bilder som helst på en och samma fågel och sedan ta bort alla dåliga och oskarpa bilder – till skillnad från analoga kameran där man fick fundera en hel del på när man skall ta bilden. Sedan gick det några år och sedan kände jag att för att få ut mera av hobbyn behöver jag en systemkamera. Från diverse sommarjobb sparade jag ihop pengar och köpte under gymnasiet en begagnad systemkamera och från och med har jag titulerat mig själv hobbynaturfotograf. I och med systemkameraköpet började jag också mer medvetet fotografera just fåglar.

Under senare år har dock mina studier fått mig att fotografera över 600 växtarter så vid det här laget lär jag ha mer växtbilder än fåglar. En och annan svamp har också blivit dokumenterad (ca. 100). Den stora skillnaden mellan att fota växter och fåglar är att med växter har man oändligt mycket tid. Man kan flytta på sig och prova från olika vinklar. Man kan ta bort lite ”ogräs” som är i vägen för växten man vill fota. Men med fåglar blir det så otroligt mycket mer oväntat – man har ingen aning om fågeln tänker flytta på sig, flyga bort eller komma närmare dig. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen och slutresultatet är ofta en blandning av tålamod och tur.

Buskstjärnblomma (Stellaria holostea), Tvärminne zoologiska station. Här låg jag raklång på marken i kvart och provade olika vinklar tills jag fick den här bilden som jag är rätt nöjd med. Blomman följer gyllene snittet och bakgrunden blir försommaraktigt grön med bokeh (”ljusbollar”) samtidigt som man ändå tydligt kan identifiera arten.

Det som de flesta fågelfotograferna sysslar med är att sitta och vänta i timtal för att få den perfekta bilden. Jag har tyvärr inte så bra tålamod. Jag tycker det är trevligare att traska omkring i skog och mark och sedan fota det man råkar se. Sedan finns det vissa platser som ”kryllar” av bra motiv, så som Finnoviken i Esbo och Gammelstadsviken i Helsingfors. Där behöver man inte lurpassa i timtal utan ofta räcker det med lite tur och så kan du ha fågeln rakt framför dig.

Brunänder (Aythya ferina), Finno. Det är en sak att fota fåglar som sitter stilla på en kvist och en helt annan sak att försöka få en vettig bild på brunänder som tävlar om en hona (syns inte på bilden) och rör sig som torpeder genom vattnet.

När det gäller min kamerautrustning har mottot varit ”sakta men säkert” dvs att under en lång tid med jämna mellanrum uppdatera någon del av utrustningen. Några bra tips för de som funderar på att börja fota lite mer seriöst är att det dels kan vara helt vettigt att köpa begagnat (t.ex. vissa butiker säljer begagnade som är kontrollerade och har garanti ifall nåt mot för modan skulle vara på tok) och dels att det lönar sig att satsa på objektiven. Jag läste en fotoblogg för en tid sen där det summerades som så att kamerahuset dejtar man med men objektiven gifter man sig med. Tanken är att kamerahusen uppdateras mer eller mindre hela tiden medan objektivena uppdateras mycket mer sällan. Till exempel alla objektiv som jag har köpt mellan 2011 och 2013 säljs fortfarande medan kamerahuset som jag köpte 2012 har fått åtminstone två nya modeller under samma tid.

Hur lär man sig ta bra bilder då? Scouternas ”learning by doing” passar in bra här. Det är bara att prova sig fram. Jag studerade själv naturfotografering vid Lofoten Folkhogskole ett år och lärde mig där bland annat ganska mycket om bildredigering och teknik vid fotograferandet av landskap, hur ljus används, hur man fotar i studio och en massa annat. På youtube hittar man också kopiösa mängder riktigt bra tutorials för det mesta.

Havsörn (Haliaeetus albicilla), Lofoten.

Trots att naturfotograferingen är en rolig hobby för mig så har jag också haft nytta av den i arbetslivet. Att kunna jobba med Photoshop, Lightroom och andra bildediteringsprogram har jag haft nytta av. Att ha ett öga för det visuella skadar inte heller på de flesta arbetsplatser ifall man till exempel skall kunna sy ihop en annons eller reklam för en produkt eller för ett seminarium.

Den här bilden har den tvivelaktiga äran att vara den mest plagierade bilden jag tagit. Den har dykt upp på flera instagram- och flickerkonton som inte har någonting med mig att göra. Bilden är tagen med så kallad HDR-teknik det vill säga genom att ”smälta ihop” flera bilder på varandra för att få både de mörka områdena (kabbelekorna) och de ljusa områdena rätt exponerade. Jag är inte själv helt nöjd med kompositionen men älskar stämningen i bilden.

Till sist vill jag uppmuntra alla som är ens lite intresserade av att fota natur att göra det. Det är inte alls en dum idé att börja med sin telefons kamera! Om du är intresserad av se fler av mina bilder så sök upp rikbergphotography på instagram 🙂

//Jon

Bekämpning av Vresros i Kvarken

Invasiva arter, arter som introducerats till vårt land och inverkan negativt på vår lokala artrikedom, finns det gott om exempel av. De mest kända invasiva växtarterna är nog jättebalsamin (Impatiens glandulifera) och vresros (Rosa rugosa). Den sistnämnda, vresrosen, är en vacker, lättskött rosbuske som introducerades till Finland som prydnadsväxt kring 1900-talets början. Vresrosen blommor rikligt och bildar stora mängder frukter, som ofta förs iväg av fåglar och på så sätt sprids växten lätt. Vresrosen växer snabbt och bildar stora bestånd via rotskott, vilket leder till att den kväver annan vegetation. Vresrosen anses vara en av de värsta invasiva arterna i vårt land, då den hotar många av våra starkt hotade arter, främst på naturliga sandstränder.

Vresrosen är lätt att känna igen, den har mörkgröna, ganska skrovliga blad och blommor ofta rikligt. Blommorna av oftast djupt rosa men är ibland nästan vita, blommorna har en stark doft. Stammen är täckt av ett tätt lager med taggar av olika storlek.

Vresrosen, men sina djupt rosa blommor och skrovliga blad.

Under en dag i juli åkte två svunkeiter tillsammans med andra talko-arbetare på vresrosbekämpmningstalko ut till Valsörarna belägna  i Kvarken halvvägs till Sverige.  Bekämpningstalkot ordnades av Ostrobothnia Australis rf. med samarbete med den regionala NTM-centralen. Bekämpningstalkon på valsörarna har redan ordnats under flera år.

Bild från Valsörarna. På bilden syns Valsörarnas landmärke, en rödmålad järnfyr.

Bekämpningen av vresrosen gjordes enligt den så kallade utmattningsmetoden som går ut på att man klipper av alla de gröna delarna av en rosbuske, och upprepar detta årligen tills alla de underjordiska delarna har gjort slut på sin reservnäring och busken således dör. Andra metoder är att gräva upp hela växten inklusive alla rötter (vilket har gjorts på sandstränderna i t.ex. Hangö) men detta är inte möjligt på Valsörarna, då terrängen är väldigt stenig. En annan metod, som kanske inte bör nämnas på en blogg för biologer, är kemisk bekämpning med glyfosat, men detta lämpar sig inte ute i skrägården då gifterna rinner ut i havet. Alla de ovan nämna metoderna har bevisligen fungerat.

Vi åkte ut till Valsörarna en tidig morgon, en lokalbo körde ut oss till Valsörarna. För oss som inte rört oss med båt i Kvarken med sina tusentals kobbar och skär tidigare var detta en upplevelse för sig, slalomåkandet (i för oss en otrolig fart) mellan grynnorna gjorde att vi inte vågade släppa tag om relingen förrän vi var framme.

Väl framme traskade vi emot ställen där vresrosen tidigare rapporterats förekomma. Längs vägen såg vi flera döda buskar av vresros som bevisade att talkona har haft effekt, men det fanns även en hel del buskar som kommit upp igen.

Vresrosen breder ut sig effektivt och bilder snabbt stora bestånd.

Bekämningen av en endaste buske är mera arbetsdryg än vad man skulle kunna tro. För detta behövs ordentliga handskar och en sekatör. Vid bekämpningen klipper man helt enkelt av alla de gröna delarna, de delar man klippt av kan bra lämnas på stranden, de kommer inte att rota sig och isen kommer med tiden att föra bort det döda materialet (och likaså döda buskar).

En vresrosbuske som bekämpats tidigare år. Gamla döda kvistar finns kvar, men nya gröna skott har kommit upp, dessa klipps bort.

 

Här syns en buske efter att de gröna skotten klippts bort.

Årets sommar var exceptionellt het, vilket gjorde jobbet ännu tungare, men att ta några dopp mellan varven gjorde jobbet mycket lättare. Och då kunde man ju passa på att bekanta sig med undervattensvegetationen i och med att vattnet var varmt och skönt, fastän vi befann oss i utskären.

Det var riktigt givande att få vara med en dag och utföra hands on-arbete som befrämjar miljöns tillstånd och få njuta av vår vackra skärgård. Om ni är intresserade av att åka med är det bara att följa med informationen på OA:s hemsida om kommande talkon.

Vad ska du göra om du ser ett bestånd av vresros? Du kan rapportera ditt fynd till siten vieraslajit.fi.