Henrika Tandefelt: Förbud mot sång och dans

Även om vi alla vet att världen ständigt förändras och det som gällde i går, kanske inte gäller i dag, är det svårt att förhålla sig till det faktum att sådant som vi upplever som grundmurat i våra egna liv kan förändras. Annorlunda uttryckt, vi tror det inte fast vi vet att det kan ske.

Tidigare i vintras läste jag Seija-Leena Nevalas och Marko Tikkas bok Kielletyt leikit. Tanssin kieltämisen historia 1888–1948 (Förbjudna lekar. Dansförbudets historia i Finland), som belönades med Fack-Finlandiapriset 2020. Då föreföll idén att dans någonsin igen skulle förbjudas i Finland som något mycket främmande, rentav skrattretande. Det var till den boken mina tankar gick då jag den 23 februari 2021 läste följande rubrik i Hufvudstadsbladet: ”Förbud mot sång och dans kan införas”.

Orsakssammanhanget här är så klart hanteringen av den världsomfattande Coronapandemin nationellt i Finland och regionalt i huvudstadsregionen: ”Coronaläget oroar och snart kan myndigheterna fatta beslut om ännu strängare regler”. Ett dansförbud skulle enligt tidningen – som hänvisar till Helsingin Sanomat – innebära att restauranggästerna bara fick sitta vid sina bord och gå på toaletten. Och man får också lämna bordet för att gå hem så klart. Lite oklart blir det om det här innebär krav på bordsservering på alla krogar, men det klarnar väl så småningom.

De facto har ju redan ett tidigare, tillfälligt dansförbud genomförts åtminstone i huvudstadsregionens gymnasier denna vinter då den traditionella ”de gamlas dag” med tillhörande gamlas dans har flyttats framåt på obestämd tid.

”Förbud mot sång och dans kan införas” stod det på Hufvudstadsbladets framstida den 23 februari 2021. Berättelsen om dansförbudens historia i Finland kan få ett nytt kapitel på grund av Coronaviruset. Foto: Henrika Tandefelt

Dansförbud förr

Många har påpekat att vi finländare, liksom många andra, under denna pandemi fått uppleva restriktioner i våra liv som inte varit aktuella sedan andra världskriget. Andra har påmint oss om att allting ändå var mycket värre då för omkring 80 år sedan, och att ingen av oss i dag behöver skjuta någon eller söka osäker trygghet i bombskydd. Det är så klart sant, men ett eventuellt dansförbud kan ändå föra tankarna till krigstiden på 1940-talet.

Dansande och att ordna danser var förbjudet i Finland under krigen och först 1948 upphörde alla förbud. Redan under vinterkriget 1939–1940 infördes förbud som bara lättades något under mellanfreden. Tusentals personer bestraffades årligen under åren 1941–1945 för att ha dansat och ordnat danser, skriver Nevala och Tikka, som har gått igenom både domstolsprotokoll och tidningar från krigsåren. Två civila dömdes till fängelse och två gånger ledde polisingripanden till att dansare sköts till döds. Olagliga danser ordnades i hela landet.

Dans och dansande var främst förbjudet på moraliska grunder. I svåra tider krävs ett allvarligt sinnelag som hjälper alla att göra rätt, och en stark, gemensam kontroll som hindrar medborgarna från att vara oansvariga, var tanken bakom förbudet. Dansandet förknippades med lättsinne och oförstånd, men också mycket starkt med skörlevnad (det vill säga otillåten sex), alkoholkonsumtion och i förlängningen all sköns kriminellt beteende. ”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”, som ordspråket lyder.

Här fanns i botten en äldre tradition av dansförbud och av att se dansen som en inkörsport till, och ett uttryck för, den farliga njutningen. Som Nevala och Tikka visar – och bokens rubrik antyder – förekom dansförbud av olika slag i Finland från 1880-talet framåt. Det var särskilt inom frikyrkligheten och i nykterhetsrörelsens och ungdomsföreningarnas led som dansförbuden förespråkades. Den kristna moral som här uttrycktes krävde att köttets lustar tuktades och helst inte alls skulle ges möjligheter att locka någon till något tokigt. Målsättningen var en sedlighet som innebar att kroppar inte rörde sig oanständigt eller rörde vid varandra. Nykterhetsrörelsen hade starka band till frikyrkligheten, och eftersom dans och sprit gick så hand i hand i föreställningsvärlden, och en hel del i verkligheten också, så åkte dansen ut med spriten i nykterhetsrörelsens tankevärld.

Den negativa synen på dans var stark särskilt i Österbotten, men förekom i olika kretsar i hela landet. Förbudslagen (1919-1931)  som förbjöd alkoholen öppnade vägen för andra förbud. Kommuner på flera olika håll införde på 1920- och också på 1930-talet olika slag av restriktioner på offentligt dansande som fortfarande kunde associeras till sprit, slagsmål och sedligt förfall. (För en annan beskrivning av musik, dans och nöjen i 1920-talets Helsingfors, läs gärna Mikko-Olavi Seppäläs Suruton Kaupunki. 1920-luvun iloinen Helsinki, 2016)

Valborgsfest 1931 på Eteläsuomalainen Osakunta i Nya studenthuset, Mannerheimvägen 5. Foto: Väinö Leino. Helsinkikuvia.fi

Samtidigt som dansandet uppfattades som ett problem av en del inom nykterhetsrörelsen och ungdomsföreningarna hade uttryckligen det redan på 1800-talet framväxande medborgarsamhället med sitt föreningsliv skapat nya och offentliga arenor för dansandet, konstaterar Nevala och Tikka. Dans var den populäraste programpunkten när ungdoms- och nykterhetsföreningar, frivilliga brandkåren eller arbetarföreningar ordnade kvällssammankomster och soaréer. Det var det folk ville ha. Uppbyggliga föredrag, psalmsång, tablåer och skådespel kunde inte dra lika mycket deltagare som möjligheten att dansa.

Frivilliga brandkårens hus på Hagasundsgatan 3 (Centralgatan 7) i Helsingfors. Byggnaden ritades av Theodor Höijer och stod färdig 1889. Festsalen användes som plats för Finlands enkammarlantdag 1907-1910, men byggnaden tjänstgjorde dessutom som en viktig dansplats för stadens ungdomar och var ett slags första Folkets hus, skriver Matti Klinge i boken Eurooppalainen Helsinki (2020). Byggnaden som stod bakom Ateneum revs 1967. Fotograf okänd, 1890-tal. Helsinkikuvia.fi

En bakgrund till förbudskraven och förbuden var således det upplevda behovet av att övervaka folket, vanligt folk, som inte bara dansade på föreningarnas soaréer, utan samlades och dansade i de större städernas restauranger, varav en del var öppna också för dem som inte var herrskap. Så här blev dansen ett problem efter att i århundraden ha hört till herrskapets ständiga nöjen och sällskapsliv. (Den som nu vill fördjupa sig i det urbana herrskapets dansande under äldre tider kan till exempel läsa Topi Artukkas artikel om Åbo societetshus i Historisk tidskrift för Finland vol. 103, 3/2018. För en skönlitterär gestaltning, ta fram vilken roman som helst av Jane Austen. Det går också bra att börja med någon filmatisering.)

Från dansförbud till ”baila baila”

Förhållandet till lust och njutning har ju inte varit fullständigt okomplicerat heller efter att dansförbudet upphörde 1948, men man kan väl allmänt taget säga att hela efterkrigstiden fram till våra dagar handlat om en radikal omvärdering och förändring just på denna punkt. Visst har de senaste 70 åren eller så – i Finland och det jag nu lite oartikulerat och slarvigt ämnar kalla ”västvärlden” – upplevt en kroppens och lustens frigörelse, lika väl som individens frigörelse, från kollektivets tukt och förmaning.

För ganska få personer representerar dans i dag något farligt, eller oanständigt. Snarare tänker många av oss kanske att dansen ger glädje, frigör endorfiner, håller oss i fysisk form och mental balans i en tillvaro där vi sitter allt mera stilla i vårt arbete och i vår vardag. Visst har till exempel rejv (”nattlig dansfest till ljud­stark elektronisk musik”, förklarar Svenska Akademiens Ordlista) kunnat skapa en viss oro och moralpanik med associationer till ecstacy och drogmissbruk, men på det hela taget är väl dansande något som upplevs som positivt. Hur många låttexter finns det inte i dag som handlar om att baila baila och att dansa dansa? ”Dance with me” sjöng Michael Jackson 1979, ”Let’s dance” sjöng David Bowie 1983 på albumet med samma namn. ”Just dance, gonna be okay, da da doo-doo-mmm”, sjunger Lady Gaga (Just Dance, 2008) och listan skulle aldrig ta slut, och ännu längre blir den då vi introducerar ytterligare språk. ” Tú y yo a la fiesta – – – bailando, bailando”, sjöng Paradisio 1997, inte att blanda med Enrique Iglesias låt med samma namn, ”Bailando” (2014).

Ett nytt kapitel i dansförbudets historia i Finland?

När myndigheterna i Finland i dag diskuterar ett möjligt förbud att sjunga och dansa på restauranger är det inte för att dansandet ses som första steget till moraliskt förfall för individen eller nationen. Liksom under åren 1888–1948 handlar det farliga ändå om kroppar som rör sig för nära varandra och som rör vid andra kroppar. Det handlar ändå inte om sexualmoral, utan om allas moraliska ansvar för det gemensamma bästa, och för att hålla fysiskt avstånd från människor vi inte delar hushåll med. På ett sätt som är typiskt för moderniteten argumenterar man inte med gudomliga moralregler eller krav på att tänka på själens frälsning. Man anför rationella argument och om målet att hålla våra kroppar fysisk friska och virusfria.

Idén om dansförbud handlar om hygien, medicin, vetenskapliga fakta. (Jag kringgår här nu för enkelhetens skull det faktum att religiösa argument och en religiös världsbild ju faktiskt är rationell inom sina egna ramar. Moderniteten har ju byggts på raison, förnuftet och rationaliteten, och så att säga kodat ordet rationell så att det i första hand handlar om att bygga på en vetenskaplig världsbild.)

Som historiker drar jag mig tillbaka och åberopar min rätt att inte ta ställning till vad som är rätt eller fel denna gång. Jag bara iakttar och påpekar likheter och olikheter och presenterar de tankar som förbudsnyheten väckte hos mig: en förundran att följande kapitel i den bok om dansförbudets historia som jag läste på jullovet skulle skrivas så fort efter att jag lagt boken åt sidan. Om inte annat är det intressant.

Valborgsdans på frivilliga brandkårens dansbana på Nyyrikkivägen i Kottby 1945. Foto: Väinö Kannisto. Helsinkikuvia.fi

Johanna Skurnik: Karttoja, kirjoja, karttapalloja ja atlaksia

Suomalaisten maantieteellisten mielikuvitusten ja lukutaitojen jäljillä, n. 1850-1940

Suomen Akatemian rahoittamassa kolmivuotisessa hankkeessa tarkastelen Euroopan ulkopuolisia alueita koskevan maantieteelliseen tiedon tuottamista ja suomalaisessa yhteiskunnassa liikkumista 1800-luvun keskivaiheilta toiseen maailmansotaan. Syyskuussa 2020 aloittamaani hanketta ohjaa yksinkertainen ja samalla monimutkainen kysymys suomalaisten maantieteellisten mielikuvitusten kehityksestä ja muutoksista ajanjaksona, jolloin Euroopan ulkopuolinen matkustaminen oli mahdollista vain harvoille. Minua kiinnostaa millaisia maantieteellisiä tietoja suomalaisille yleisöille välitettiin esimerkiksi kouluopetuksessa, populaarien tietokirjojen, atlasten, karttapallojen tai lähetystyöhön kytkeytyneiden julkaisujen avulla ja mistä ne olivat peräisin. Kysyn mitä nämä tiedot kertovat pyrkimyksistä jäsentää maailmaa kokonaisuutena, määritellä oman kulttuurin ja kansallisuuden rajoja sekä miten ne linkittyvät osaksi eurooppalaista koloniaalisen maailmanjärjestyksen rakentamista.

Tutkimukseni tavoitteena on myös ymmärtää millaisia merkityksiä ihmiset liittivät käyttämiinsä esineisiin kuten karttoihin, karttapalloihin ja maantieteelliseen kirjallisuuteen ja millaisista maantieteellisistä mielikuvituksista ja lukutaidoista ne kertovat. Maantieteellisellä lukutaidolla viittaan tässä yhteydessä yksilöiden ja yhteisöjen taitoon lukea ja käyttää karttoja ja karttapalloja sekä kirjoittaa maailmasta maantieteen sanastolla. Maantieteellisellä mielikuvituksella tarkoitan ihmisten mielikuvia eri paikoista, “meistä” ja “heistä”; siis erilaisten materiaalien ja sosiaalisten suhteiden avulla rakennettuja maantieteitä. Hanke kumpuaa pitkäaikaisesta kiinnostuksestani tiedon ja tieteen historiaan, karttahistoriaan ja printtikulttuuriin, joita olen tutkinut aiemmin erityisesti 1800-luvun brittiläisen imperiumin kontekstissa.

Tarkastelemani ajanjakson aikana maantieteellisen tiedon materiaalinen kulttuuri muuttui Suomen alueella merkittävästi. Edullisempien paino- ja tuotantotekniikoiden ohella koulujärjestelmän uudistaminen, lukutaidon paraneminen, Suomen kielen aseman muutos ja maantieteellisen tiedon käyttökelpoisuus kansakunnan rakentamisessa vaikuttivat keskeisesti siihen, millaisten karttojen, kirjojen, karttapallojen ja atlasten kuluttamiselle syntyi ja synnytettiin kysyntää. Myös erilaisia maantieteellistä tietoa tuottavia ja levittäviä organisaatioita perustettiin tarkastelujaksoni aikana. Ilmeisimpänä monelle tulevat varmasti mieleen Suomen Maantieteellinen Yhdistys (1887) ja Suomen Maantieteellinen Seura (1888), jotka yhdistyivät vuonna 1921 muodostaen nykyisen Suomen Maantieteellisen Seuran. Kuitenkin myös Suomen Lähetysseura (1859) ja muut ulkomaille lähetystoimintaa organisoineet seurat olivat keskeisiä maantieteelliseen tiedon tuottajia ja välittäjiä. Heidän välittämänsä tieto painottui erityisesti ihmismaantieteellisiin kuvauksiin, jotka kontribuoivat ymmärrykseen ihmisten ja kulttuurien välisistä yhteyksistä ja eroista.

Esimerkiksi Suomen Lähetysseuran alun perin vuonna 1859 julkaisemat globaalia protestanttista lähetyskenttää kuvaavat maailmankartat (Maailman Kartta Lähetys-toimesta, (kuva 1) ja Werlds karta öfver hednamission) olivat valtavan suosittuja ja vaikutusvaltaisia printtituotteita. Kartoista otettiin useita painoksia ja yhteensä niitä painettiin 1890-luvun alun vuosiin mennessä yhteensä noin 78,000 kappaletta. Kartat valmistettiin ulkomaisia vastaavia karttoja seuraten ja niissä maailma jaoteltiin uskontojen perusteella kristittyjen, muslimien ja “pakanoiden” asuttamiin alueisiin. Kartan oheismateriaalina myytiin pamfletteja (kuva 2), joiden avulla kartan merkitykset ja maailman uskontomaantieteellinen jäsennys avattiin lukijalle. Teksteissä kristityn imperiumin laajeneminen limittyi osaksi eurooppalaisten koloniaalisia hankkeita. Temaattisesta fokuksestaan huolimatta karttoja ja niiden oheismateriaaleja suositeltiin käytettäväksi myös yleisen maantiedon opiskelussa; tutkimieni aineistojen perusteella vaikuttaa, että näin myös tehtiin.

Kuva 1: Suomen Lähetysseura julkaisi vuonna 1859 ensimmäisen painoksen näyttävästä maailmankartasta, jossa maailma jaoteltiin kristittyjen, muslimien ja “pakanoiden” kesken valkoisiin, harmaisiin ja mustiin alueisiin. Kartalla oli suuri merkitys SLS:n varainkeruussa ja protestanttisen lähetysliikkeen tunnetuksi tekemisessä. Kuva: Maailman Kartta Lähetys-Toimesta, n. 1860 (Helsinki: Suomen Lähetysseura), Kansalliskirjaston karttakokoelma.

Kuva 2: Suomen Lähetysseura julkaisi maailmankartan oheismateriaalina pamfletteja, joissa mm. kerrottiin lähetystyön tilanteesta ja samalla opastettiin maailman maantieteen hahmottamisessa. Ewankelinen Lähetys – Huutawa Ääni Kristikunnalle, toinen painos, 1861 (Helsinki: Suomen Lähetysseura). Kuva: Johanna Skurnik

Yksi keskeinen väylä vieraita ja kaukaisia alueita koskevan tiedon rakentamiselle oli tietysti koulujärjestelmä. Hankkeeni puitteissa tulen analysoimaan maantieteen opetuksen ideaaleja ja realiteetteja kansakouluissa eri puolilla Suomea valikoitujen koulujen arkistomateriaalien, kansakoulujen tarkastajien raporttien, valokuvien ja lehtiaineistojen avulla. Lisäksi tutkimuksenkohteena ovat opetuksessa käytetyt materiaalit. Aineistojen avulla pyrin hahmottamaan missä ja miten eri yksilöillä oli mahdollisuuksia käyttää erilaisia karttoja, karttapalloja ja tutustua maantieteellisiin teksteihin sekä millaista alueellista vaihtelua tähän liittyi. Analysoin myös maantiedon opettamisen käytäntöjä suomalaisten perustamilla lähetysasemilla Kiinassa ja nykyisen pohjois-Namibian alueella ymmärtääkseni millä tavoilla suomalaiset lähetit liikuttivat maailmaa koskevia käsityksiään ja millaisin välinein. Tutkimuksessani asetan maantieteellisen lukutaidon systemaattisen kehittämisen koulutuksen keinoin osaksi laajempia kulttuurisia prosesseja, joissa suomalaiset muodostivat käsityksiä maailmasta ja omasta paikastaan siellä.

Kuva 3: Hankkeen aineistona käytetään esimerkiksi atlaksia ja maantieteen kirjoja. Kuvassa vuoden 1935 painos Alma Hakalehdon ja Alfred Salmelan ”Isänmaan ja maailman kartastosta” (WSOY), Ilmari Leiviskän ”Maantiedon lukukirja 2: Vieraat maanosat” (Maalaiskuntien Liitto, 1929), osia sarjasta ”Maantieteellisiä kuvauksia”, (Werner Södeström, 1899 ja 1900) sekä Ilmari Leiviskän toimittama ”Kansalaisten kartasto kouluja ja koteja varten” (Gummerus, n. 1907). Kuva: Johanna Skurnik.

Hankkeessa tarkastelen eri toimijoiden kirjoitusten ja karttojen muodossa välittämien tietojen eroja ja yhtymäkohtia ja asetan ne osaksi ylirajaisia maantieteelliseen tiedon tuottamisen verkostoja, jotka väistämättä kytkeytyivät eurooppalaisten imperiumien laajentumiseen. Luonnon- ja ihmismaantieteellisellä tiedolla oli merkittävä välineellinen arvo kolonisaatiohankkeiden toteuttamisessa ja oikeuttamisessa 1800-luvulla. Moderni maantiede ja kartografia onkin toisinaan samastettu imperiumeihin itseensä; kolonialismin valtarakenteet ja epistemologinen väkivalta alkuperäiskansojen tietämisen tapoja kohtaan olivat perustavia aineksia modernin maantieteelliseen tiedon kehittymiselle. Tutkimuksessani keskeisiä kysymyksiä ovatkin, millä tavalla koloniaalisen maailmanjärjestyksen tuottamat tietorakenteet olivat osa Suomen alueella tuotettua maantieteellistä tietoa ja millaisia muutoksia tässä tapahtui tarkastelemieni vuosikymmenten aikana.

Hankkeen etenemistä voi seurata blogissani Knowing Globe, jossa kirjoitan yleisemmin maantieteellisen tiedon historioista. Katso myös profiilini Helsingin yliopiston sivuilla.

Johanna Skurnik

 

 

 

Domestic Violence Workshop

Welcome to follow the second seminar on the history of domestic violence, coordinated by Anu Lahtinen, University of Helsinki, & Juliana Dresvina, University of Oxford.

History of Domestic Violence on Zoom Seminar
Feb 22, 2021 02:00pm GMT [04:00 pm EET]

Melek Karatas “Representations of Gendered Violence in Manuscript Illustrations of the Roman de la Rose”
Sara Butler “Who owns a wife’s body? Excusing Domestic Violence in Later Medieval England”
Chanelle Delameillieure “Family affairs: Age, authority and intergenerational relations in late-medieval Flanders”
Raisa Toivo, ”Why is violence against parents a useful topic of research? Insights from 17th century Finland”
Mona Rautelin ”Comparing intimate partner homicides in seventeenth-century and twenty-first-century heartland and hinterland Finland”
Anu Lahtinen ”Some early modern key texts to domestic violence”

Register in advance for this meeting:
https://helsinki.zoom.us/meeting/register/u5Eqf-6urzIjGtLBon7G3Lvy8s8geU-caiIs

After registering, you will receive a confirmation email containing information about joining the meeting.