Akateemikko Eino Jutikkala -luento marraskuussa 2021

Helsingin yliopiston historian oppiaineen vuosittainen Akateemikko Eino Jutikkala -luento muistuttaa Akateemikko Eino Jutikkalan (1907–2006) ja yleisemminkin aiempien historioitsijasukupolvien laajasta elämäntyöstä ja tuoda esiin nykyisten, eri uravaiheissa olevien tutkijoiden työtä historian parissa. Puhujaksi pyydetään vuoroin nuori väitellyt tutkija, kansainvälinen tutkija ja varttuneempi tutkija.
Tämänvuotinen, kolmas Akateemikko Eino Jutikkala -luento järjestetään ti 2.11.2021 klo 16.00-18.00. Tilaisuudessa puhuu professori, emeritus Hannes Saarinen.
Aiheena on ”Berliini 1967-1968: eletty kokemushistoria ja muistin politiikka”
Paikan päälle otetaan ilmoittautumisjärjestyksessä 50 osanottajaa (paikkana on Porthania II), ilmoittautuminen alkaa 18.10.2021.
Tilaisuutta voi seurata etänä Porthania II:n Unitube-striimistä [ei tallenneta]:
https://video.helsinki.fi/unitube/live-stream.html?room=l21
16.00 Professori Laura Kolben avaussanat
16.15 Gradupalkintojen jako
16.30 Prof. Emer. Hannes Saarinen: Berliini 1967-1968: eletty kokemushistoria ja muistin politiikka
17.30 Stream päättyy, paikalla oleville kahvi- ja leivonnaistarjoilu
18.00 Tilaisuus päättyy
Tietoa aiempien vuosien Akateemikko Eino Jutikkala -luennoista ja gradupalkinnoista:  https://blogs.helsinki.fi/historia/tag/eino-jutikkala-luento/

Berlin. Vid Anhalter Bahnhof 1965. (kuvaaja Göran Lindahl 1924-2015, kuva public domain. Kungl. Konsthögskolan, alvin-record:305415)

 

 

Maiju Wuokko: Valoa syksyyn viisaista sanoista ja hienoista perinteistä

Historiantutkimuksen johdantokurssin vuosittainen perinne, historioitsijapaneeli, järjestettiin heti syksyn alkuun 16.9.2021. Tänä vuonna paneeli pidettiin koronarajoitusten takia etänä Zoomissa. Keskustelun vilkkaus ei siitä kuitenkaan kärsinyt, vaan päinvastoin puhuttavaa ja yleisökysymyksiä riitti enemmän kuin aikaa.

Zoom osoitti myös hyödyllisyytensä, kun etämoodin takia mukaan saatiin panelisti myös Iso-Britanniasta, ja kun metro- ja raitioliikenteen työnseisaus ei estänyt esimerkiksi allekirjoittanutta osallistumasta. Toivomme silti hartaasti, että ensi vuonna poikkeusoloista on jo päästy ja että paneeli voidaan järjestää paikan päällä ja liveyleisön edessä luentosalissa.

Koska vain syksyn johdantokurssilaisilla oli etuoikeus päästä seuraamaan paneelikeskustelua, tämä blogiteksti valottaa keskustelun parhaita paloja laajemmallekin yleisölle. Toivottavasti panelistiemme viisaat, innostavat sanat historiasta ja tutkimuksesta tuovat hieman valoa tähän epävarmuuden sävyttämään syksyyn!

Historioitsijapaneeli 16.9.2021

Historioitsijapaneeli Zoomissa 16.9.2021. Kuvakaappaus: Aaro Sahari

Miksi historiaa?

Historioitsijapaneeliin vuosimallia 2021 osallistuivat akatemiatutkija Elise Garritzen, akatemiatutkija Eva Johanna (Hanna) Holmberg, professori Niklas Jensen-Eriksen ja apulaisprofessori Samu Niskanen. Keskustelun puheenjohtaja oli johdantokurssin vastuuopettajana yhdessä Anu Lahtisen kanssa toimiva Aaro Sahari.

Paneeli käynnistyi klassikkokysymyksellä, jota myös johdantokurssilaiset olivat omalta osaltaan päässeet pohtimaan heti kurssin aluksi: miksi tutkit historiaa?

Kysymyksestä päästiin suoraan historiantutkimuksen ytimeen Hanna Holmbergin muistuttaessa, että MIKSI on kaikkein tärkein kysymys, jonka menneisyydelle voi esittää. Vastauksen löytäminen ei useinkaan ole aivan helppoa, silloinkaan kun kysymyksen esittää itselleen. Päivästä tai uravaiheesta riippuen perustelu voi olla esimerkiksi elämäkerrallinen (mikä tie toi minut historian pariin), eettinen tai poliittinen (haluan parantaa maailmaa) tai elämyksellinen (se on ihanaa ja loputtoman kiehtovaa). Huonompina päivinä kysymys voi taas saada päinvastaisen merkityksen: miksi ihmeessä teenkään tätä…

Elise Garritzen jatkoi historiantutkimuksen ominaisluonteen äärellä oivaltavissa pohdinnoissaan siitä, miten historian vetovoima syntyy yhdistelmästä tutkimuksen tekoon liittyvää jännitystä, uusien asioiden oivaltamista, luovaa ilmaisua ja taiteellista vapautta tutkimustulosten kommunikoimisessa. – Alamme onkin tämän luovan elementin takia poikkeus- tai peräti etuoikeutetussa asemassa moneen muuhun, kaavamaisempaa ilmaisua edellyttävään tieteenalaan verrattuna.

Niklas Jensen-Eriksen puolestaan kertoi olleensa innostunut historiasta jo lapsena ja määritteli itsensä ”kutsumushistoriantutkijaksi”, jota menneisyys ei lakkaa kiehtomasta. Hän vertasi historiaa kuin matkaksi vieraaseen maahan, jota tutkija yrittää oppia tuntemaan ja ymmärtämään. Lisäksi tarvitaan salapoliisihenkeä, kun pyritään puutteellisten ja aukollisten lähteiden varassa muodostamaan kokonaiskuvaa tutkimuskohteesta. Kaikki tämä on haastavaa ja vaikeaa, mutta myös jännittävää. Niklas esitti myös hienon kiteytyksen siitä, miten historiantutkijoina ”emme oikeastaan tutki menneisyyttä, vaan ajallista muutosta”.

Lisää osuvia kiteytyksiä tarjosi Samu Niskanen, joka komppasi mutta halusi vielä painottaa lisää aiempien puhujien esiin nostamaa emotionaalista ulottuvuutta. Tutkijan työ on esimerkiksi rahoitushuolien takia henkisesti raskasta, mutta samalla hirvittävän antoisaa. Ennen kaikkea Samu korosti sitä, että ”tutkimus on intellektuaalinen seikkailu – ja sitä on myös opiskelu”.

Samun neuvona opiskelijoille olikin, että yliopistoon kannattaa asennoitua nimenomaan älyllisenä seikkailuna, jonka varrella voi ja saa huoletta muuttaa näkemyksiään: olla vaikkapa yhtä mieltä yhtenä ja toista toisena päivänä. Kaikki mietteet kun eivät välttämättä ole yhtä kantavia ja kestäviä. Samu luonnehtikin tutkimuksen tekoa jatkuvaksi uusien ajatusten synnyttämiseksi ja tappamiseksi, ja heitti arvion, että noin 95 % uusista ajatuksista osoittautuu lähemmin tarkasteltuna toimimattomiksi.

Luettavaa ja kuunneltavaa luvassa

Kaikkien panelistiemme ajatuksissa on ollut myös paljon toimivaa ja oivaltavaa päätellen heidän hurjan kiinnostavista tutkimusaiheistaan ja tulossa olevista julkaisuistaan.

Niklaksen työpöytä on viime aikoina täyttynyt erityisesti hallinnollisista tehtävistä, mutta tutkimusajalla hän on käynnistellyt muun muassa kiertotalouden historiaa kartoittavaa hanketta – siis kierrättämisen historiaa ennen kuin nykyaikainen kierrättämisen idea keksittiin ikään kuin uutena.

Uuden ajan alkua tutkiva Hanna taas kertoi pohtineensa paljon sitä, miten tuon aikakauden matkakokemuksia ja niihin liittyviä aistimuksia, tunteita ja ajatuksia voisi tutkia. Kuten Hanna muistutti, uuden ajan alussa matkustamiseen ei vielä liittynyt  nykyistä viihdyttävän hupimatkailun luonnetta, vaan se oli usein vaarallista ja pelottavaa. Tutkijalle aihe avaa iholle käyviä kysymyksiä vaikkapa siitä, miltä tuntuu sairastua vakavasti Lähi-idän aavikolla. Hannan pohdintoja voi kuunnella lisää Not Just the Tudors -podcastin tuoreesta jaksosta. Myös Hannan uusi kirja on juuri lähdössä painoon.

Elise ja Samu olivat puolestaan molemmat kirjan kirjoittamisprosessin loppusuoralla, ja heidän kirjahankkeissaan on jännittäviä yhtymäkohtia. Elise kirjoittaa ammattimaisen historiantutkijan identiteetin synnystä 1800-luvulla ja Samu latinankielisten kirjoittajien julkaisustrategioista myöhäiskeskiajalla (siis aikana ennen kirjanpainotaitoa). Molemmat painottivat sitä, miten suuri merkitys yleisöllä ja sen olemassaolon oivaltamisella on ollut historiankirjoitukselle.

Tämä onkin oivallinen muistutus meille kaikille: emme ole yksin edes etäaikana mustien Zoom-ruutujen takana. Teemme historiantutkimusta ja kerromme historiasta itsemme lisäksi yleisölle – koostui se sitten (kanssa-)opiskelijoista, ohjaajista ja opettajista tai oppiaineemme ulkopuolisesta, laajemmasta historiasta kiinnostuneiden joukosta.

Toivon, että tämä ajatus auttaa jaksamaan koronarajoitusten ja niiden hetkittäin tuskastuttavan hitaan tuntuisen purkamisen yli. Samoin toivon, että syksyyn tuo valoa myös se, miten perinteet kantavat poikkeusoloissakin – otettakoon esimerkiksi vaikkapa tässä kuvattu historioitsijapaneeli tai myöhemmin syksyllä luvassa oleva, muutaman vuoden ajan järjestetty historia-aineiden Eino Jutikkala -juhlaluento.

Pysyvin lohdun lähde on tietysti historiantutkimus ja sen ikuisesti säilyvä kiehtovuus. Mika Waltaria (Lähdin Istanbuliin, 4. painos, 2008) lainatakseni:

Päätin siis hukuttaa suruni historiaan kuten usein aikaisemminkin. Kaikki henkilökohtainen käy kovin vähäpätöiseksi ja turhanpäiväiseksi, jos työntää päänsä historian hukuttavan hyökylaineen alle.

 

Kirjoittaja on Helsingin yliopiston historia-aineiden kasvatti, joka toimii tällä hetkellä Turun yliopistossa poliittisen historian yliopisto-opettajana, mutta vierailee Historiantutkimuksen johdantokurssilla osana yliopistopedagogiikan opintojaan.

Seminar on the History of Domestic Violence, 1 October 2021!

The 5th Seminar in History of Domestic Violence and Abuse series, organized by Juliana Dresvina & Anu Lahtinen, University of Oxford & University of Helsinki.

October 1, 2021 at 10.00 LONDON TIME [Suomen aikaa klo 12!]

Elena Chepel, ‘How to complain about violence if you are a woman: language and gender in Ptolemaic papyrus petitions

Despina Iosif, ‘Populus Exasperatus: The violent Graeco-Roman crowd

Annette Volfing, ‘Beating the bride into Shape: Domestic violence within bridal mysticism

Juliana Dresvina ‘The Uncomfortable Liber Confortatorius: Grooming in a monastery?’

Since January 2021, Lahtinen & Dresvina have been organizing online seminars on the long history of domestic violence and abuse. For more information about the following events, please follow the updates via https://tinyurl.com/histviolence

Register in advance for this meeting: https://helsinki.zoom.us/meeting/register/u5Mlc-CqqjMqGdPNvsw1b_wOS84lyG6YlkgI

 

Eva Ahl-Waris: Teori möter praxis då universitetsstuderande möter museiarbete på Hertonäs gård

Helsingfors universitet och hela universitetsvärlden har sedan mars 2020 varit hänvisad till att ordna största delen av all undervisning genom olika distanslösningar med inspelade föreläsningar samt föreläsningar och diskussioner genom videokonferensverktyget Zoom. Mängden självständigt arbete och isoleringen har ökat för studenterna på ett dramatiskt sätt, vilket har belastat studierna och välmåendet. I denna distanstillvaro var den yrkesorienterade museiprojektkurs som Hertonäs gårds museum och magisterprogrammet kultur och kommunikation ordnade i samarbete vårterminen 2021 ett undantag som vid sidan av föreläsningar och träffar på distans också erbjöd mycket viktiga möjligheter till samtal och arbete tillsammans på plats på museet och i museets park.

Kursen leddes av universitetslektor Derek Fewster och museets intendent, fil.dr Eva Ahl-Waris och lockade nio studerande från utbildningsprogrammen i historia och kultur och kommunikation. Studenterna fick i uppdrag att skapa en miniutställning på Hertonäs gårds museum som är ett litet privat museum som verkat sedan 1920-talet.

Wilhelm Breitenstein som gick kursen i våras berättade om studenternas erfarenheter i sitt blogginlägg den 1 juni 2021. I det följande berättar intendenten på Hertonäs gård fil.dr Eva Ahl-Waris om kursen ur museets perspektiv.

Både universitetsvärlden och museibranschen lider av begränsade resurser, men ett konkret samarbete i form av ett reellt bygge av en utställning, med allt som är förknippat med själva processen, visade sig vara en ypperlig lösning för att främja både yrkeslivsstudier för studenterna och synligheten för ett litet museum. Studenterna fick en god och handgriplig inblick i hur utställningsprojekt genomförs och framskrider. De var engagerade och övade flera olika färdigheter i processen, vilket Wilhelm Breitenstein skrivit om redan tidigare. Samtidigt var det en lärorik och stimulerande upplevelse för museet. Ur en museiexperts och timlärares infallsvinkel fanns det enormt mycket att lära av denna vår. 

Universitetsstudierna erbjuder traditionellt ett teoretiskt perspektiv på studenternas studieämnen, men i allt högre grad är idealet också att kunna erbjuda praktiska övningar och infallsvinklar som breddar synen på den egna vetenskapsgrenen. Yrkesorienterade kurser ingår numera som en fast del av utbildningen. För mig som post doc-forskare och museiexpert gav museikursen möjligheten att få dela med mig av mitt kunnande, för att i gengäld få studenternas idéer, kunskaper och erfarenheter som resurs i museets verksamhet. Den här kombinationen är idealisk eftersom många historiestuderande en dag finner arbete vid olika museer eller andra platser inom kulturarvssektorn då de tagit examen. När också många museer lider av resursbrist är en möjlighet till samarbete mycket värdefull. Som intendent för ett litet, privatägt museum som Hertonäs gårds museum, med en begränsad personal och härliga unika samlingar, var chansen att få arbeta med nio studerande något jag tacksamt tog emot. 

Kursen drog igång med presentationer av deltagarna och lärarna, vars roll under kursen särskilt var handledarens. På grund av det rådande pandemiläget startade kursen med videomöten på distans med teoretiska infallsvinklar på musei- och kulturarvsbranschen. Lärarna använde främst två plattformar: Moodle och Padlet – den sistnämnda är betydligt smidigare och mer visuell och logisk än den formella och digitalt aningen klumpiga Moodle. Padlet är lätt att använda, man kan lätt lägga till och ta bort inlägg, som på en anslagstavla, där alla som har tillgång till plattformen även kan lägga till och kommentera inlägg. Man behöver inte heller logga in till Padleten, utan direkt klicka på den länk som skaparen skickar åt en. Studenterna grundade också en Drive-plattform för bearbetning samt lagring av material, samt använde WhatsApp för kommunikation, men även mer traditionella e-postmeddelanden var i flitigt bruk under kursen. 

Lärarna gick igenom och visade praktiska exempel på större och mindre utställningar de själva byggt, och gruppen diskuterade vilka typer av arbetsinsatser som behövs då man skapar en utställning. Studenterna delade tidigt in sig i mindre grupper som skulle ta sig an olika uppgifter i utställningsprojektet. De flesta studenter hörde till flera grupper och hade på det sättet så varierande uppgifter som möjligt. Mycket fort utkristalliserades behovet av en “ordförande” för studentgruppen och uppdraget axlades av Ida Karlgren som tog ansvar för koordinering och ledarskap. 

Med facit på hand kunde lärarna notera att uppgiftsfördelningen och frågor kring ledarskap måste klargöras tydligare än vad vi gjorde denna gång. Fördelningen av uppgifter måste vara genomtänkt, eftersom det är frågan om en kurs med samma kriterier för bedömning för varje student. Vi lärare hade även lämnat en period av kursen utan konkreta träffar, eftersom vi hade planerat att studenterna då skulle arbeta med uppgifterna. Då kursen framskred insåg vi att det ändå fanns mera behov av regelbundna, handledande träffar än av arbetsro i denna typ av praktiskt orienterade kurs och vi fick tänka om vår ursprungliga plan. 

Som lärare, handledare och museiexpert på en kurs som denna ska man ge verktyg, stöd och utrymme för studenterna att arbeta, och det var det en glädje att se med vilken iver och energi studenterna tog sig an arbetet med att planera och förverkliga miniutställningen. De valde barndomen på 1800-talet som tema. Museet har en mängd fina leksaker i samlingarna och studenterna konstaterade att temat kunde locka flera slag av museibesökare. Planer gjordes, texter skrevs, ansökningar om finansiering skickades in (och fick positiva resultat), sponsorer och samarbetspartners samt pressen kontaktades och föremål grävdes fram ur museets lagerrum. Bilder valdes och hundratals fotografier togs, en grafisk design för utställningen, marknadsföringen och informationsspridningen skapades och förverkligades. 

Vid universitetet skall studenterna uttrycka sig noggrant och analytiskt, gärna förankra sina utsagor teoretiskt. I en utställningstext bör man kunna använda ett lättläst språk och uttrycka sig lättfattligt, intresseväckande och koncist. I museiarbete kastas man in i en värld där kravet är att snabbt fånga besökarens intresse och att popularisera stoffet, samtidigt som det ändå ska vara korrekt och ge föda för reflexion. Här fick studenterna arbeta med kommunikation och språk, men också med frågor om historia och etik.  

Studenterna tog även hänsyn till tillgänglighetsaspekter: materialet finns tillgängligt i den virtuella världen på webben i form av en utställning och parkvandring på tre språk (svenska, finska och engelska) på plattformen bookcreator.com. Parkvandringen är en form av skattjakt för barn, som även finns som utskrivna kartor som delas ut på museet och konkreta lappar ute i museets park. 

Ur timlärarens och intendentens perspektiv överträffade Museiprojektkursen alla förväntningar. Enligt studenternas feedback upplevde de just det som upplevs också då en expert bygger utställningar: arbetsuppgifter som sväller, information som saknas, tidspress och frågor som inte får konkreta svar. Men även en enorm stolthet och glädje då allt är klart, pressen är på plats och vernissageskålarna höjs. Som lärare vill man på ett så mångsidigt sätt som möjligt dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter för att ett dylikt projekt skall lyckas så att studenterna får uppleva att processen varit både lärorik och givande. Tack till er alla: Derek Fewster, Eira Aalto, Wilhelm Breitenstein, Emil Eklund, Karl Heikkilä, Ida Karlgren, Tanja Rintala, Emelie Schauman, Sten Selin och Kajsa Väyrynen. Det har varit en ära att få arbeta med er! Jag vill även rikta min tacksamhet till alma mater, i vars tjänst jag än en gång fått stå denna vår. Förhoppningsvis kommer samarbetet mellan Helsingfors universitet och Hertonäs gårds museum att fortsätta även i framtiden!

Vernissage på Hertonäs gårds museum den 6 maj 2021.

Wilhelm Breitenstein fotograferar docka i folkdräkt som ingick i studenternas utställning ”Sommar och spel”.