Valter Finnäs: Aapo Roselius om historieforskarens arbetsfält och vardag

Inför den individuella slutuppgiften i Mentorkurs med alumner 2023 valde jag att ta kontakt med historieforskaren fil. dr Aapo Roselius, som disputerade vid Helsingfors universitet 2010 med avhandlingen Kiista, eheys, unohdus: vapaussodan muistaminen suojesluskuntien ja veteraaniliikkeiden toiminnassa 1918–1944. Sedan doktorsavhandlingen har Roselius byggt upp en bred och mångsidig karriär som forskare, med en produktion som täcker allt från minnesstudier, nationalism och politiska ytterlighetsrörelser till enskilda föreningars historia. Vårt samtal kretsade främst kring studietiden, historikerns yrkesidentitet och realiteterna gällande forskarens karriärbana.

Studietiden: det lönar sig att skriva 

Flera av mina frågor till Roselius gällde på något sätt dennes tid som studerande på 1990-talet, och vilka tips han har till de som drömmer om en forskarbana. Roselius svar var på flera sätt överraskande pragmatiska och jordnära, något som kom att prägla hela intervjun. Istället för att lista olika sammanhang, sociala kretsar, specifika kurser och annat som den studerande borde söka sig till vände sig Roselius till de studerande med exempelvis följande råd: ”Det lönar sig att producera, alltså att skriva helt enkelt […] jag säger inte nödvändigtvis att jag alltid lyckades så bra med detta själv under studietiden; ibland sökte man ju förstås de [kurser] där man lättast kom igenom…”. Samtidigt som nämnda tips var mycket konkret var det också betryggande att höra att svackor i studieintresset är ett återkommande fenomen – man måste inte vara en helt perfekt studerande för att lyckas senare i arbetslivet.

Roselius framhävde vidare flexibilitet och öppenhet som nycklar för den studerande som begrundar historikerns potentiella yrkesbanor: ”Jag gick genom studietiden utan att ha klara målsättningar och planer, annat än en viss förståelse för att jag ville arbeta med historia […] Men överlag är det så, att det redan under studietiden skapas en historikeridentitet som är mycket viktig, eftersom det annars finns så få konkreta fästpunkter i en historikers tillvaro. Det lönar sig att inse att man är historiker, oberoende av akademisk grad”.

Dylika attityder och identitetsmässiga reflektioner bör också enligt Roselius kombineras med en intellektuell självständighet: ”Jag skulle inte som studerande läsa en bok som berättar åt en hur man blir forskare. Inte någon self-help; det skulle vara mitt råd.”

Allvarlig man framför en bokhylla

Aapo Roselius råd till studenter som är intresserade av forskarbanan: ta alla tillfällen under studietiden att skriva. Det här behöver man öva på, och bara genom att skriva kan man visa vad man går för.

Vägen till forskarbanan: vikten av att producera och publicera konkretiserades 

En forskarkarriär blev det dock för Roselius, oavsett studietidens oklara framtidsvisioner. Efter magisterskedet ledde vägen in i ett forskningsprojekt, Suomen Sotasurmat 1914–22, vilket behandlade det finska inbördeskrigets dödsoffer – ett tema som på flera sätt hade aktualiserats efter Sovjetunionens fall och det kalla kriget slut.

Roselius berättade hur också studietidens akademiska sammanhang präglades av ett märkbart paradigmskifte med påföljande ”nya metoder som öppnade till exempel traumatiska delar av historien. Det fanns en känsla av att man var inne i en ny våg”. Ett ökande intresse för minnen – särskilt traumatiska sådana – och det förflutnas roll i nutiden låg m.a.o. i tiden när Roselius började övergå till arbetslivet och forskarbanan. I ovannämnda forskningsprojekt tillämpades t.ex. minnesskildringar med anknytning till inbördeskriget för att få fram information om dödsoffer 1918.

Arbetet med projektet erbjöd inte bara arbetserfarenheter, utan också sociala nätverk för den nyutexaminerade Roselius. En bekantskap som stiftades då var med fil. dr Marko Tikka, som uppmuntrade Roselius att skriva sin första bok på basen av källmaterial från forskningsprojektet. Roselius ihågkommer detta förslag som ett sådant ”ögonblick man i efterhand kan konstatera har varit avgörande”. Boken, Teloittajien jäljillä – valkoisten väkivalta Suomen sisällissodassa (2007), blev nämligen en viktig språngbräda för Roselius, och viktig för att senare säkra doktorsavhandlingens finansiering. Vikten av att producera och publicera konkretiserades därmed och öppnade en viktig dörr för Roselius, som vidare konstaterade att ”synlighet påverkar: ju flera som vet av din forskning desto bättre”.

Historieforskarens realiteter

Sedan disputationen har Roselius etablerat sig som en forskare i närmast konstant rörelse från produktion till produktion, både inom ramarna för större projekt och i egenskap av s.k. ”fri forskare”. Med denna term avses en forskare, som i princip är egenföretagare utan att vara bunden till exempelvis något universitet eller liknande institution. Den fria forskaren söker istället i hög grad själv olika arbetsmöjligheter och arbetar sedan i princip på egen hand.

En typisk arbetsmöjlighet för den fria forskaren är olika beställningsarbeten, exempelvis historikprojekt som genomförs för något samfunds eller någon förenings räkning. Sådana projekt är mer än bekanta för Roselius, som själv beskrev Finland som ”beställningsarbetens förlovade land”.

Aapo Roselius har under sin karriär skrivit flera beställningsverk för organisationer och föreningar. Boken För barnets bästa (2018) skrev han på beställning av Barnavårdsföreningen i Finland som fyllde 125 år då boken kom ut. Att göra beställningsverk är ett bra sätt för en ung forskaren att få forskar- och skrivvana. Beställningsarbeten utvecklar förmågan att arbeta systematiskt och mot ett bestämt mål. Beställningsverken och beställarna kan vara mycket olika. Att ha med beställare att göra övar också förmågan att förhålla sig till en mottagare. Genom beställningsverken skapar sig forskaren en stor bredd vad gäller sin kunskap, vilket aldrig är fel för en historiker.

För tillfället innehar Roselius dock anställning i ett forskningsprojekt vid Tammerfors universitet centrerat kring kalla krigets slut ur ett upplevelsehistoriskt perspektiv, och har därmed temporärt satt den fria forskartiteln åt sidan. Någon långvarig bundenhet till universitetsvärlden ser Roselius däremot inte i sin framtid. Hans forskarbana fortsätter istället förmodligen på det vägval som gjordes redan i början av karriären, då han ”inte [var] hemskt tänd på tanken att gå med och tävla om de få befattningarna på något universitet. Jag ville inte leva med den typen av stress.”

Detta uttalande fann jag särskilt tankeväckande. Som studerande tror jag att man lätt blir fokuserad på ”universitetsbubblan”, och därmed förblir omedveten om den betydande forskning som bedrivs i andra sammanhang. Vi studerande förstår kanske inte heller hur få universitetspositionerna är, eller hur hård konkurrensen för dylika kan vara. Dessa saker kräver förstås reflektion för den som överväger forskaryrket, och då kan den fria forskarbanans värde och möjligheter samtidigt kännas betryggande.

Oavsett specifika befattningar är historieforskarens utmaningar många, ett faktum som jag bad Roselius reflektera kring utgående från sina egna erfarenheter. Främst kunde Roselius konstatera att forskarkarriären tidvis kan vara en osäker sådan. Detta beror till stor del på att forskarens finansiering och arbetssnuttar kan vara relativt korta. Den fortsatta vägen efter ett visst projekt kan också vara svår att visualisera långt på förhand. Roselius konstaterade därför att ”om osäkerheten skapar för mycket stress, så borde man kanske överväga en annan bana: säkerheten saknas”. Osäkerheten kan dock enligt Roselius underlättas ”på enkla sätt, exempelvis genom att se till att man har andra forskare i sin umgängeskrets, som man kan umgås och diskutera med”. Sociala nätverk och gemenskaper fyller med andra ord flera viktiga funktioner, även för den som arbetar främst självständigt.

En annan potentiellt svår aspekt av forskarkarriären som vi diskuterade var hur man bör förhålla sig till politiskt laddade forskningsfrågor. Dylika frågor är långt från främmande för Roselius, som förutom inbördeskriget exempelvis också har forskat i den inhemska högerradikalismens historia. Historia är givetvis ett ideologiskt och politiskt potent forskningsfält, vilket nödvändiggör en konstant balansgång mellan strävan till vetenskaplig objektivitet och personliga ställningstaganden, något som Roselius summerade som följande: ”Det [forskning i politiskt laddade ämnen] ger nog också en viss färdighet att kunna bemöta olika typer av problematik; man måste förstå att det man skriver kan vara verkligt negativt för någon. Men samtidigt är det helt omöjligt att skriva om [exempelvis] högerradikalism i Finland utan att någon känner sig illa berörd.”

Att göra någonting som är intressant, och få lön för det: vad är bättre än det?

Diskussionen med Roselius avslutades för denna gång med en fråga om dennes fortsatta bana som forskare. Svaret var på många sätt en kärnfull sammanfattning av hela vårt samtal, och Roselius jordnära förhållningssätt till karriären. Förutom projektet på Tammerfors universitet har Roselius siktet inställt på ett biografiskt verk om K. A. Fagerholm, ett projekt som han ska inleda kommande sommar. Vägen efteråt är dock ett frågetecken, som han själv uttryckte saken. Han konstaterar:  ”Det är klart att jag hoppas få fortsätta med något inom historieskrivning under hela min yrkeskarriär. Men jag är glad över att jag redan har fått göra så mycket inom fältet. Så även om det imorgon plötsligt helt skulle ta stopp, så skulle jag ändå vara stolt över min karriär utan känslan av att jag skulle ha valt fel bana.”

Trots vissa svåra delmoment och aspekter kunde Roselius därmed konstatera att forskarkarriären har varit rätt val för honom: ”Att få göra någonting som är intressant, och samtidigt få lön för det: vad är bättre än det?”

Valter Finnäs är magisterstuderande i historia och gick kursen Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Blev du nyfiken på att läsa något som Aapo Roselius har skrivit? Här kommer några tips. Flera böcker hittar du genom att slå upp i en biblioteksdatabas i din dator, eller en annan.

  • Amatöörien sota: rintamataisteluiden henkilötappiot Suomen sisällissodassa 1918 = Amatörernas krig: frontförlusterna i inbörderskriget i Finland 1918, Helsinki: Valtioneuvoston kanslia 2006.
  • I bödlarnas fotspår: massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918, orig. på finska 2007, övers. till svenska av A. Roselius, Stockholm: Leopard 2009.
  • Kiista, eheys, unohdus: vapaussodan muistaminen suojeluskuntien ja veteraaniliikkeen toiminnassa 1918–1944, diss., Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 186, Helsinki: Suomen Tiedeseura 2010.
  • Svart gryning: fascismen i Finland, 1918–44, med Oula Silvennoinen & Marko Tikka, ursprungl. på finska 2016, översättning: Mattias Huss, Stockholm: Lind & Co 2018.
  • Rikki revitty maa: Suomen sisällissodan kokemukset ja perintö, toim. Tuomas Tepora & Aapo Roselius, Helsinki: Gaudeamus 2018.
  • Kampen om den svenska jorden: karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940–1950, med Tuomas Tepora, även på finska, svensk övers. Tobias Pettersson, Helsingfors: Schildts & Söderströms 2020.
  • Finlands okända krig: finska och skandinaviska frikårer i Baltikum och Ryssland 1918–20, med Oula Silvennoinen, ursprungl. på finska 2019, övers. Mattias Huss, Stockholm: Lind & Co. 2021.
Boken Kampen om den svenska jorden.

Aapo Roselius och Tuomas Teporas bok Kampen om den svenska jorden. Karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940-1950 gavs ut på svenska av Schildts & Söderströms 2020. Boken skrev de på finska, översättningen till svenska gjordes av historikern Tobias Pettersson.

Henrika Tandefelt: Förbud mot sång och dans

Även om vi alla vet att världen ständigt förändras och det som gällde i går, kanske inte gäller i dag, är det svårt att förhålla sig till det faktum att sådant som vi upplever som grundmurat i våra egna liv kan förändras. Annorlunda uttryckt, vi tror det inte fast vi vet att det kan ske.

Tidigare i vintras läste jag Seija-Leena Nevalas och Marko Tikkas bok Kielletyt leikit. Tanssin kieltämisen historia 1888–1948 (Förbjudna lekar. Dansförbudets historia i Finland), som belönades med Fack-Finlandiapriset 2020. Då föreföll idén att dans någonsin igen skulle förbjudas i Finland som något mycket främmande, rentav skrattretande. Det var till den boken mina tankar gick då jag den 23 februari 2021 läste följande rubrik i Hufvudstadsbladet: ”Förbud mot sång och dans kan införas”.

Orsakssammanhanget här är så klart hanteringen av den världsomfattande Coronapandemin nationellt i Finland och regionalt i huvudstadsregionen: ”Coronaläget oroar och snart kan myndigheterna fatta beslut om ännu strängare regler”. Ett dansförbud skulle enligt tidningen – som hänvisar till Helsingin Sanomat – innebära att restauranggästerna bara fick sitta vid sina bord och gå på toaletten. Och man får också lämna bordet för att gå hem så klart. Lite oklart blir det om det här innebär krav på bordsservering på alla krogar, men det klarnar väl så småningom.

De facto har ju redan ett tidigare, tillfälligt dansförbud genomförts åtminstone i huvudstadsregionens gymnasier denna vinter då den traditionella ”de gamlas dag” med tillhörande gamlas dans har flyttats framåt på obestämd tid.

”Förbud mot sång och dans kan införas” stod det på Hufvudstadsbladets framstida den 23 februari 2021. Berättelsen om dansförbudens historia i Finland kan få ett nytt kapitel på grund av Coronaviruset. Foto: Henrika Tandefelt

Dansförbud förr

Många har påpekat att vi finländare, liksom många andra, under denna pandemi fått uppleva restriktioner i våra liv som inte varit aktuella sedan andra världskriget. Andra har påmint oss om att allting ändå var mycket värre då för omkring 80 år sedan, och att ingen av oss i dag behöver skjuta någon eller söka osäker trygghet i bombskydd. Det är så klart sant, men ett eventuellt dansförbud kan ändå föra tankarna till krigstiden på 1940-talet.

Dansande och att ordna danser var förbjudet i Finland under krigen och först 1948 upphörde alla förbud. Redan under vinterkriget 1939–1940 infördes förbud som bara lättades något under mellanfreden. Tusentals personer bestraffades årligen under åren 1941–1945 för att ha dansat och ordnat danser, skriver Nevala och Tikka, som har gått igenom både domstolsprotokoll och tidningar från krigsåren. Två civila dömdes till fängelse och två gånger ledde polisingripanden till att dansare sköts till döds. Olagliga danser ordnades i hela landet.

Dans och dansande var främst förbjudet på moraliska grunder. I svåra tider krävs ett allvarligt sinnelag som hjälper alla att göra rätt, och en stark, gemensam kontroll som hindrar medborgarna från att vara oansvariga, var tanken bakom förbudet. Dansandet förknippades med lättsinne och oförstånd, men också mycket starkt med skörlevnad (det vill säga otillåten sex), alkoholkonsumtion och i förlängningen all sköns kriminellt beteende. ”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”, som ordspråket lyder.

Här fanns i botten en äldre tradition av dansförbud och av att se dansen som en inkörsport till, och ett uttryck för, den farliga njutningen. Som Nevala och Tikka visar – och bokens rubrik antyder – förekom dansförbud av olika slag i Finland från 1880-talet framåt. Det var särskilt inom frikyrkligheten och i nykterhetsrörelsens och ungdomsföreningarnas led som dansförbuden förespråkades. Den kristna moral som här uttrycktes krävde att köttets lustar tuktades och helst inte alls skulle ges möjligheter att locka någon till något tokigt. Målsättningen var en sedlighet som innebar att kroppar inte rörde sig oanständigt eller rörde vid varandra. Nykterhetsrörelsen hade starka band till frikyrkligheten, och eftersom dans och sprit gick så hand i hand i föreställningsvärlden, och en hel del i verkligheten också, så åkte dansen ut med spriten i nykterhetsrörelsens tankevärld.

Den negativa synen på dans var stark särskilt i Österbotten, men förekom i olika kretsar i hela landet. Förbudslagen (1919-1931)  som förbjöd alkoholen öppnade vägen för andra förbud. Kommuner på flera olika håll införde på 1920- och också på 1930-talet olika slag av restriktioner på offentligt dansande som fortfarande kunde associeras till sprit, slagsmål och sedligt förfall. (För en annan beskrivning av musik, dans och nöjen i 1920-talets Helsingfors, läs gärna Mikko-Olavi Seppäläs Suruton Kaupunki. 1920-luvun iloinen Helsinki, 2016)

Valborgsfest 1931 på Eteläsuomalainen Osakunta i Nya studenthuset, Mannerheimvägen 5. Foto: Väinö Leino. Helsinkikuvia.fi

Samtidigt som dansandet uppfattades som ett problem av en del inom nykterhetsrörelsen och ungdomsföreningarna hade uttryckligen det redan på 1800-talet framväxande medborgarsamhället med sitt föreningsliv skapat nya och offentliga arenor för dansandet, konstaterar Nevala och Tikka. Dans var den populäraste programpunkten när ungdoms- och nykterhetsföreningar, frivilliga brandkåren eller arbetarföreningar ordnade kvällssammankomster och soaréer. Det var det folk ville ha. Uppbyggliga föredrag, psalmsång, tablåer och skådespel kunde inte dra lika mycket deltagare som möjligheten att dansa.

Frivilliga brandkårens hus på Hagasundsgatan 3 (Centralgatan 7) i Helsingfors. Byggnaden ritades av Theodor Höijer och stod färdig 1889. Festsalen användes som plats för Finlands enkammarlantdag 1907-1910, men byggnaden tjänstgjorde dessutom som en viktig dansplats för stadens ungdomar och var ett slags första Folkets hus, skriver Matti Klinge i boken Eurooppalainen Helsinki (2020). Byggnaden som stod bakom Ateneum revs 1967. Fotograf okänd, 1890-tal. Helsinkikuvia.fi

En bakgrund till förbudskraven och förbuden var således det upplevda behovet av att övervaka folket, vanligt folk, som inte bara dansade på föreningarnas soaréer, utan samlades och dansade i de större städernas restauranger, varav en del var öppna också för dem som inte var herrskap. Så här blev dansen ett problem efter att i århundraden ha hört till herrskapets ständiga nöjen och sällskapsliv. (Den som nu vill fördjupa sig i det urbana herrskapets dansande under äldre tider kan till exempel läsa Topi Artukkas artikel om Åbo societetshus i Historisk tidskrift för Finland vol. 103, 3/2018. För en skönlitterär gestaltning, ta fram vilken roman som helst av Jane Austen. Det går också bra att börja med någon filmatisering.)

Från dansförbud till ”baila baila”

Förhållandet till lust och njutning har ju inte varit fullständigt okomplicerat heller efter att dansförbudet upphörde 1948, men man kan väl allmänt taget säga att hela efterkrigstiden fram till våra dagar handlat om en radikal omvärdering och förändring just på denna punkt. Visst har de senaste 70 åren eller så – i Finland och det jag nu lite oartikulerat och slarvigt ämnar kalla ”västvärlden” – upplevt en kroppens och lustens frigörelse, lika väl som individens frigörelse, från kollektivets tukt och förmaning.

För ganska få personer representerar dans i dag något farligt, eller oanständigt. Snarare tänker många av oss kanske att dansen ger glädje, frigör endorfiner, håller oss i fysisk form och mental balans i en tillvaro där vi sitter allt mera stilla i vårt arbete och i vår vardag. Visst har till exempel rejv (”nattlig dansfest till ljud­stark elektronisk musik”, förklarar Svenska Akademiens Ordlista) kunnat skapa en viss oro och moralpanik med associationer till ecstacy och drogmissbruk, men på det hela taget är väl dansande något som upplevs som positivt. Hur många låttexter finns det inte i dag som handlar om att baila baila och att dansa dansa? ”Dance with me” sjöng Michael Jackson 1979, ”Let’s dance” sjöng David Bowie 1983 på albumet med samma namn. ”Just dance, gonna be okay, da da doo-doo-mmm”, sjunger Lady Gaga (Just Dance, 2008) och listan skulle aldrig ta slut, och ännu längre blir den då vi introducerar ytterligare språk. ” Tú y yo a la fiesta – – – bailando, bailando”, sjöng Paradisio 1997, inte att blanda med Enrique Iglesias låt med samma namn, ”Bailando” (2014).

Ett nytt kapitel i dansförbudets historia i Finland?

När myndigheterna i Finland i dag diskuterar ett möjligt förbud att sjunga och dansa på restauranger är det inte för att dansandet ses som första steget till moraliskt förfall för individen eller nationen. Liksom under åren 1888–1948 handlar det farliga ändå om kroppar som rör sig för nära varandra och som rör vid andra kroppar. Det handlar ändå inte om sexualmoral, utan om allas moraliska ansvar för det gemensamma bästa, och för att hålla fysiskt avstånd från människor vi inte delar hushåll med. På ett sätt som är typiskt för moderniteten argumenterar man inte med gudomliga moralregler eller krav på att tänka på själens frälsning. Man anför rationella argument och om målet att hålla våra kroppar fysisk friska och virusfria.

Idén om dansförbud handlar om hygien, medicin, vetenskapliga fakta. (Jag kringgår här nu för enkelhetens skull det faktum att religiösa argument och en religiös världsbild ju faktiskt är rationell inom sina egna ramar. Moderniteten har ju byggts på raison, förnuftet och rationaliteten, och så att säga kodat ordet rationell så att det i första hand handlar om att bygga på en vetenskaplig världsbild.)

Som historiker drar jag mig tillbaka och åberopar min rätt att inte ta ställning till vad som är rätt eller fel denna gång. Jag bara iakttar och påpekar likheter och olikheter och presenterar de tankar som förbudsnyheten väckte hos mig: en förundran att följande kapitel i den bok om dansförbudets historia som jag läste på jullovet skulle skrivas så fort efter att jag lagt boken åt sidan. Om inte annat är det intressant.

Valborgsdans på frivilliga brandkårens dansbana på Nyyrikkivägen i Kottby 1945. Foto: Väinö Kannisto. Helsinkikuvia.fi

Henrika Tandefelt: Hur mår du? Jag mår bra! Sjukdom och hälsa i brev förr och nu

Våren 2020 började e-postmeddelanden jag fick och själv skrev innehålla några välvilliga och kanske bekymrade rader om hälsa och sjukdom. Det blev kutym att inleda eller avsluta meddelanden med förhoppningar om att mottagaren och dennes familj mådde bra och att ingen hade smittats av det skrämmande viruset som spred sig i världen. Plötsligt reproducerade många av oss sådana gamla praktiker i brevskrivande som historiker som arbetar med privat korrespondens alltid stöter på: brevskrivare som tillönskar varandra god hälsa, som frågar om mottagarens och dennes närkrets hälsotillstånd, och som rapporterar om egen hälsa och om andras i familjenätverket.

”Hur mår du? Jag mår bra!” hörde till brevskrivandets fraser som jag själv lärde mig då jag på tidigt 1980-tal övade mig i brevskrivandets konst, bland annat med några misslyckade försök att etablera brevväxling med någon jämnårig på en annan ort. Den något torftiga frasen ingår i en lång tradition som kan visa prov på långt mera elaborerade versioner. Ett vältaligt exempel ger Daniel Gyldenstolpe i ett brev den 15 april 1672 till sin bror Nils Gyldenstolpe (i svensk översättning från latin av Annika Ström 2017): ”Med största glädje mottog jag igår ditt ljuva brev av den 29 mars, av vilket jag bland annat med glädje tar emot ett lyckligt bud, nämligen om er goda hälsas tillstånd.”

Bevarade brev ger många exempel på både längre och kortare hälsningar gällande hälsa. De är så klart vackert formulerade fraser, påverkade av konvention och vältalighetskonst, men ofta sannolikt också djupt kända förhoppningar om att brevmottagaren ska förbli vid god hälsa. I ett samhälle där sjukdomar kunde drabba hastigt och dödligt var det trots allt inte bara fråga om fraser.

Det här gäller lika mycket för 1600-talet som för 1800-talet, eller vilket annat århundrade som helst före antibiotika- och vaccin-generationerna på 1900- och 2000-tal. Därför är ”hälsa” och ”sjukdom (tillstånd)” och ”sjukdomar” ämnesord med många träffar i brevutgåvan över Albert Edelfelts brev till modern Alexandra Edelfelt. Hela 475 gånger har redaktionen noterat ”sjukdom (tillstånd)” – mot 45 gånger ”litteratur”. ”Sjukdomar” har noterats 95 gånger – mot 12 gånger ”lantdagar”. Räknar man alla ämnesord som behandlar konst (borträknat innehåll om konstnärens eget målande) – från konstkritik till konstutställningar – får man en förekomst på 578. Räknar man alla gånger ämnesorden ”sjukdom (tillstånd)”, ”sjukdomar”, ”hälsa” och ”läkare” förekommer, kommer man upp till 795 gånger.

”Måtte ni få vara friska och raska” är en återkommande maning hos Edelfelt till modern och systrarna, som i detta brev från den 19 juni 1893: ”Farväl – Gud vara med Er! Måtte ni få vara friska och raska. Hvad jag vore lycklig om jag nu strax finge komma till Mamma och med egna ögon öfvertyga mig om att Mamma verkligen är rask och kry igen. Tusen helsningar till alla från Mammas Atte.”

”Gud ske lof för att denna otäcka sjukdomshistoria nu är öfverstånden. Jag önskar bara innerligt att Mamma måtte vara så rask att ni kan
komma ut till Haiko till midsommar, att syrenerna då ännu blommar och att vädret är vackert.” Albert Edelfelt till Alexandra Edelfelt den 19 juni 1893.

Förutom att dessa hälsningar med tillönskan om god hälsa kunde tjäna som böner till försynen, handlade brevens rapporteringar om egen och andras hälsa om att förmedla viktig information inom familjer och släktnätverk. Vem var sjuk, vad var sjukdomens art, vem hade tillfrisknat o.d. var viktig och intressant information, liksom det var nyttigt att ha koll på vem som reste vart, vem som skulle gifta sig med vem, vem som hade nedkommit med en arvinge och vem som tillträtt något ämbete eller annan syssla. När Emelie Antells och Hulda von Borns gemensamma kusiner, fröknarna Spåre, våren 1882 återvände hem från en vistelse i S:t Petersburg hade den yngre smittats med tyfus och hon smittade vid hemkomsten både sin mamma och moster. Det dramatiska skeendet skildrades i ett brev till Hulda (16.4.1882) av Emelie dagarna efter den 15-åriga kusinen Ingrids död:

För öfrigt är det endast om sorg och elände man hör. Hos Spåres har det isynnerhet varit sorgligt. Till påsken väntade de att få hem sina bägge döttrar från Petersburg, men på jernvägen insjuknade den yngre så häftigt att hon var fullkomligt utan medvetande och i full yrsel då hon slutligen hemkom, samt befanns ha utbildad fläck och magtyfus. I två veckor har hon nu plågats, på det mest fasansfulla sätt, som i förrgår ändades med döden. [Modern] Emmy skall vara eländig och spottar dagligen blod, [fadern] Spåre är vild och egoist i sin sorg. [Mostern] Alma har äfven varit sjuk så att hon ej kunnat vara hos Emmy. I dag är Alma dock bättre men får ännu ej gå ut ty [läkaren] Winter fruktar för att hon vore så svag att hon genast ådroge sig smitta.

I samma brev fortsatte Emelie Antell med rapportering om vårens dödsfall i Helsingfors: ”Häftiga dödsfall höra till dagordningen. Så dog Hasselblatt med papyrossen i hand, och Engros sittande i sin gungstol. På f.m. hörde jag att Nordenstam skulle vara mycket dålig, man fruktar det värsta och nämner redan Okerblom som hans efterträdare.”

Den enes nöd är den andres bröd, och nyheter om sjukdom och frånfälle ledde också till skvaller och intriger om vem som skulle efterträda den döde på posten. Också i brevväxlingen mellan bröderna Gyldenstolpe tvåhundra år tidigare åtföljs informationen om olika herrars död av rekommendationer och diskussioner om vem som borde tillsättas som efterträdare till den avlidne hovrättsassessorn, kanslipresidenten eller vad det vara månde.

I andra brev handlar det mera om personlig oro som stillas (eller väcks) då information om släktingarnas hälsa spreds brevledes. Genom brev nådde man ju inte bara brevets mottagare, utan alla omkring henne eller honom, som när Fredrik Berndtson den 21 juni 1876 skrev från Helsingfors till sin 19-åriga dotter Hulda (senare gift von Born) som vistades hos sin morbror och moster att hon skulle berätta att morbrors svärfar återvänt från S:t Petersburg frisk och kry: ”För tante Armida och morbror Axel [de la Chapelle] skall du berätta, att farbror Antell återvände rask och glad från Petersburg förliden lördagsafton.”

Metropolen S:t Petersburg förekommer i de här breven som en plats där smitta hotar den besökande, något som är typiskt för (bilden av) alla storstäder, men som särskilt präglar bilden av S:t Petersburg som är byggt på fuktiga träskmarken i ett stort delta. När någon återvände från metropolen ”rask och glad” behövde nyheten genast spridas till släkten eftersom det lika väl kunde hända att den återvändande hade drabbats av storstadens dåliga luft och vatten och blivit sjuk. Bland breven till Hulda von Born finns ytterligare två vittnesmål om hur Petersburg drabbade de besökande med sjukdomar. Då är det hennes mamma Augusta Berndtson som rapporterar (19.3.1883 och 12.10.1884) om sin brors och svägerskas tid i den kejserliga huvudstaden. I det förra brevet berättar Augusta Berndtson att svägerskan Armida de la Chapelle kommer att återvända från Petersburg där hela familjen haft ”Nevasjukan”, i det följande brevet ett år senare återger hon för dottern svägerskans skildringar från S:t Petersburg: hela familjen har lidit av ”Nevavattnet”.

Att resa har alltid varit en hälsorisk. När Daniel Gyldenstolpe den 26 november 1669 skrev till brodern ”Måtte dock vår blide Gud höra dessa mina aldrig sinande suckar angående ditt välbefinnande, så att du lyckligt kan driva dina affärer på dessa farliga vägar, och så att du kan leva frisk och hel och slutligen återställas välbehållen till oss” (övers. Annika Ström), reste brodern på kontinenten. Hotet att han inte skulle återvända hem i liv fanns ständigt där.

Den yngre broderns vackert formulerade meningar var inte bara vackra ord. Under resor utsattes den resande för en mängd risker, och inte minst för smitta och sjukdom på grund av resandets dåliga sanitära villkor (även om 1600-talsmänniskan inte skulle ha uttryckt sig så).

Vi hade glömt bort det där, att resor kan vara farliga, när blev det så? – – Och så plötsligt, den här våren och sommaren handlar samtal om resor igen om att den resande bli sjuk, kan bära med sig smitta från en plats till en annan, kan bära döden med sig.

Här emellan fanns en tid då rädslan för sjukdomar minskade, tron på att våra mediciner, vacciner och läkare kunde skydda oss från mycket av det som äldre generationers människor måste räkna med i sin vardag. Det är därför som detta återkommande skrivande om hälsa och sjukdom har försvunnit ur standardrepertoaren i våra brev, eller vår e-post.

Varken döden eller sjukdomar är så klart avskaffade i dag, men minsta lilla hosta eller feber behöver inte väcka en jättelik oro längre på 2000-talet – förutom just denna vår när precis hosta och feber igen har blivit farliga symtom som okontrollerat kan vara förebud på en livshotande sjukdom. Och då börjar vi igen, för en stund i alla fall, upprepa det gamla brevskrivandets fasta formulär: ”jag hoppas du och de dina mår bra och har fått bibehålla hälsan”, ”vi mår bra, föräldrarna mår bra, ingen har blivit sjuk”, ”må väl, ta hand om dig!”.

***

Källor och vidare läsning

Brev till Hulda von Born i Sarvlaks arkiv, SLSA 1103, Svenska litteratursällskapets arkiv, Helsingfors.

Albert Edelfelts brev. Elektronisk brev- och konstutgåva, utg. Maria Vainio-Kurtakko & Henrika Tandefelt & Elisabeth Stubb, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2014−2020, http://edelfelt.sls.fi/.

En frånvarandes samtal med en frånvarande. Bröderna Daniel, Carl och Gustav Gyldenstolpes brev till Nils Gyldenstolpe 1660–1679. Utgåva av latinsk text i urval, översättning samt inledning av Annika Ström, Stockholm: Södertörns högskola 2017, https://bibl.sh.se/skriftserier/hogskolans_skriftserier/En_franvarandes_samtal_med_en_franvarande/diva2_1149989.aspx.

*

Henrika Tandefelt & Maria Vainio-Kurtakko, ”Barnen, barnsjukdomarna och arkivets glömda tabeller”, Källan 2013: 2, Svenska litteratursällskapet i Finland, https://www.sls.fi/sv/utgivning/kallan-20132

Maria Vainio-Kurtakko, ”Terveyden ja onnen ehdot. Avioliitto kahden naisen elämän punaisena lankana”, Kipupisteissä. Sairaus, kulttuuri ja modernisoituva Suomi, toim. Jutta Ahlbäck et al., Turku: UTU 2015, s. 159–194.

Evelina Wilson, Hvad är vårt lif då hälsan saknas? Sjukdom och död i kvinnliga ståndspersoners korrespondens 1808–1852 i Finland, pro gradu-avhandling i historia, Helsingfors universitet 2017, https://helda.helsinki.fi/handle/10138/174362

***

Henrika Tandefelt är tillförordnad universitetslektor i historia. Hon har gett ut böcker och artiklar om 1700-talets och det tidiga 1800-talets politiska kultur, 1800-talets herrgårdskultur och adel samt författare och författarorganisering. Hon arbetar för närvarande tillsammans med Maria Vainio-Kurtakko med en bok om äktenskapsstrategier, normer och känslor i släktkretsen von Born-de la Chapelle-Edelfelt under 1800-talets andra hälft.

Esitelmäkutsu / Call for Papers: Keskiaikaiset balladit ja laulut – Medeltida ballader och sånger – Medieval ballads and songs

Call for Papers (på svenska, se nedan – in English, see below)
UUSI DEADLINE 28.2. / NY DEADLINE 28 feb / NEW DEADLINE 28 FEb

Keskiaikaiset balladit ja laulut – paikallisia ja kansainvälisiä konteksteja

Suomesta tunnetaan joukko balladeja, joissa on merkittävästi keskiaikaisia piirteitä, vaikka ne ovatkin saaneet elementtejä myös myöhemmistä ajoista. Esimerkiksi Annikkaisen virressä on keskiaikaisesta kauppakestistä kertova pääteema, vaikka joissakin versioinneissa esiintyy myöhempien vuosisatojen tuotteita kuten tupakkaa. Monia suomenkielisistä lauluista pidetään paikallisesti luotuina, toisilla taas on selkeitä yhteyksiä etenkin virolaisiin, karjalaisiin ja skandinaavisiin esikuviin. Suomenruotsalaisilta taas on tallennettu vanhakantaisia balladeja, joiden on ajateltu olleen aiemmin käytössä myös nykyisen Ruotsin alueella. Skandinaavisen tutkimuksen piirissä on pohdittu, paljonko jotkut balladit voivat kantaa mukanaan myös keskiaikaa vanhempia piirteitä.

Mitä lauluille tapahtui, kun niitä muokattiin kielestä ja poljennosta toiseen? Millaisissa yhteyksissä niitä kirjoitettiin ylös, ja mitä niiden alkuperistä ja levinneisyyksistä voidaan päätellä? Voidaanko laulujen esittämis-, synty- ja käännöshistoriaa seurata vaikkapa sähköisten korpusten, sukututkimuksen ja tarkan tapausanalyysin avulla?

Helsingissä 6.-8.5.2020 järjestettävän seminaarin ”Keskiaikaiset balladit ja laulut – paikallisia ja kansainvälisiä virtauksia” tavoitteena on tuoda yhteen viime vuosikymmenten tutkimusta sekä suomen- että ruotsinkielisten keskiaikaisten balladien ja laulujen käytöstä ja siirtymistä. Tavoitteena on muun muassa tarkastella uudelleen laulujen kulttuurisia ja kielellisiä yhteyksiä sekä tuoda yhteen havaintoja suomen- ja ruotsinkielisistä balladeista. Varhaisen, 1900-luvun alussa tehdyn tutkimuksen painolastina ovat vahvat nationalistiset ja kielipoliittiset painotukset, jotka ovat vaikeuttaneet laulujen kulttuuristen yhteyksien ja vaikutteiden näkemistä.

Pyydämme cfp-tarjouksia aiheista, jotka käsittelevät balladien ja laulujen käyttöä ja omaksumista Pohjoismaissa ja lähialueilla. Maks. 150 sanan abstraktit pyydetään lähettämään osoitteeseen tiina.m.miettinen@tuni.fi 28.2.2020 mennessä (huom! jatkettu ilmoittautumisaika). Seminaaria rahoittaa Oskar Öflundin rahasto. Tapahtumapaikkana ovat Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Svenska Litteratursällskapet i Finland sekä Helsingin yliopisto.

Järjestelytoimikunta: Prof. Anu Lahtinen, Helsingin yliopisto – FT Kati Kallio, Suomalaisen kirjallisuuden seura – FT Tiina Miettinen, Tampereen yliopisto

———————

Medeltida ballader och sånger – lokala och internationella strömningar

Många finska ballader har betydande medeltida drag samtidigt som de också har inslag av senare tiders kulturer. Till exempel Annikkaisen virsi handlar om en medeltida handelsresande, men vissa i versioner nämns också föremål från senare århundraden, som tobak. Många finska sånger har ansetts vara av lokalt ursprung medan andra har klara kopplingar till estländska, karelska eller skandinaviska förebilder. På finlandssvenska språkområden har man samlat in ålderdomliga ballader som antas ha varit i bruk också i Sverige. Inom den skandinaviska balladforskningen har det diskuterats ifall balladerna också kan ha äldre än medeltida drag.

Vad hände med sångerna när de förflyttades från en rytm och ett språk till ett annat? I hurdana sammanhang antecknades de och vad kan vi dra för slutsatser av deras ursprung och spridning? Kan vi följa sångernas tillkomst-, uppförande- och översättningshistoria t.ex. med hjälp av släktforskning, elektroniska korpus eller detaljerade fallstudier?

Seminariet ”Medeltida ballader och sånger – lokala och internationella strömningar” som ordnas i Helsingfors den 6.-8.5.2020 har som syfte att föra samman forskning om finsk- och svenskspråkiga ballader som gjorts under de senaste decennierna. Vi vill granska sångernas språkliga och kulturella kopplingar och samla ihop iakttagelser gällande finsk- och svenskspråkiga ballader. Den tidigare balladforskningen från tidigt 1900-tal präglades av starka nationalistiska och språkpolitiska betoningar, vilket komplicerade skärskådandet av sångernas kulturella samband och influenser.

Vi välkomnar föredragsförslag om ämnen som berör användning och tillägnande av ballader och sånger i Norden och i närliggande områden. Abstracts på max. 150 ord skickas till tiina.m.miettinen@tuni.fi senast 28 februari 2020 (ny DEADLINE!). Seminariet finansieras av Oskar Öflunds stiftelse. Seminariet ordnas i Finska litteratursällskapets, Svenska litteratursällskapets i Finland samt Helsingfors universitets lokaler.

Kommittéen: Prof. Anu Lahtinen, Helsingfors universitet – Fil. dr Kati Kallio, Finska litteratursällskapet – Fil. dr Tiina Miettinen, Tampere universitet

———————-

Medieval ballads and songs – local and transnational contexts

Keskiaikaiset balladit ja laulut – paikallisia ja kansainvälisiä konteksteja

Both in research of Scandinavian ballads and Finnic runo-songs in alliterative Kalevala meter, a persistent question is how much later songs may carry features from medieval or pre-medieval times. Some Finnish ballads mix substantial medieval or pre-medieval characteristics with modern elements. For instance, the song of Annikainen tells an ageless story of a local maiden and foreign merchant, which has often been thought of having a medieval origin, while some versions add later products such as tobacco.

Some Finnish songs seem to be locally created, while others bear clear connections especially to Scandinavian, Estonian and Karelian traditions. Swedish Finn 20th century singers performed ballads that, supposedly, had earlier been used also in Swedish mainland. Some Scandinavian stories have been translated to Finnish both in old Kalevala meter and in new folk song meters.

What happened to songs and stories when they were translated to new languages and poetics? What do we know of the processes of writing down or recording these songs, and what may (or may not) be said about their historical origins and distributions? What kinds of means—such as digital corpora, genealogy or detailed case studies—may reveal new aspects on the performance, transmission and translations of songs?

The aim of the colloquium ”Medieval ballads and songs – local and transnational contexts” is to gather recent research on uses and transmissions of medieval ballads in Finnish and Swedish languages. We hope to include re-analyses of cultural and linguistic connections and comparisons of ballads in different languages. The early 20th century research on ballads was characterised by strong nationalistic and disciplinary emphases driven by language policy, which has hindered analysis of some cultural connections and influences.

We ask proposals on uses and transfers of ballads and songs in Nordic countries and nearby regions. Please send an abstract of 150 words to tiina.m.miettinen@tuni.fi by the 28 of February 2020 (EXTENDED DEADLINE!). The colloqvium is funded by Oskar Öflunds Stiftelse. The event takes place at the venues of The Finnish Literature Society, The Society of Swedish Literature in Finland (Svenska litteratursällskapet i Finland r.f., abbr. SLS) and the University of Helsinki.

The Organizing Committee: Prof. Anu Lahtinen, University of Helsinki – Dr. Kati Kallio, The Finnish Literature Society – Dr. Tiina Miettinen, University of Tampere

 

Esitelmäkutsu: Verkostoja setvimässä – symposium huhtikuussa 2020 [SIIRRETTY ELOKUULLE 2020]

(På svenska – se nedan; in English, see below)

CFP – “Sukulaiset ja ystävät” – verkostoja setvimässä
Helsingin yliopisto, Athena 107, [ma-ti 20.-21.4.2020] PÄIVITYS: PYRIMME JÄRJESTÄMÄÄN TAPAHTUMAN 17.-18.8.2020 JOKO TAVALLISENA SEMINAARINA TAI TARVITTAESSA OSIN ETÄNÄ]

**
Verkostot ovat aina olleet tärkeä osa sitä, miten yksilöt pyrkivät luovimaan yhteiskunnassa ja miten he pystyvät edistämään henkilökohtaisia tavoitteitaan. Perheen kautta syntyneet yhteydet ja nuoruuden ystävyyssuhteet tai ammatilliset tuttavaverkostot ovat esimerkkejä siitä, millaisten kontaktien tuki auttaa yhteiskunnassa eteenpäin, tai millaiset suhteet auttavat liiketoimissa ja poliittisten tavoitteiden saavuttamisessa. Vireillä oleva uusi hanke tarkastelee näiden verkostojen dynamiikkaa erilaisissa historiallisissa yhteyksissä. Tavoitteena on myös vertaillen tarkastella, millaiset verkostoitumiskeinot osoittautuivat eri aikakausina merkittäviksi.

Hankkeen vetäjät ovat kiinnostuneet sukupuolesta verkostojen dynamiikan kannalta tärkeänä tekijänä, koska yhteiskunta on eri aikakausina soveltanut erilaisia sääntöjä miesten ja naisten sosiaaliseen kanssakäymiseen. Aihe liittyy myös keskeisesti kysymyksiin vallasta, esimerkiksi siitä, miten yksilöt ovat pyrkineet suhdeverkostojen avulla ajamaan taloudellista etuaan, käyttämään poliittista valtaa tai toimimaan kulttuurielämän vaikuttajina. Kiinnostus kohdistuu myös kasvatuksen ja koulutuksen merkitykseen, sillä opintojen yhteydessä luodut verkostot ovat usein luoneet merkittävän perustan yksilön myöhemmälle etenemiselle.

Hanke järjestää aloitussymposiumin, jossa kartoitetaan tutkimuskenttää ja aihepiiriin liittyviä ajankohtaisia kysymyksiä erilaisten tapaustutkimusten avulla. Symposium järjestetään 20-21. huhtikuuta 2020 Helsingin yliopistossa. Eri aikakausista ja yhteiskunnista kiinnostuneita tutkijoita pyydetään lähettämään esitelmäehdotuksensa (max. 400 sanaa) suomeksi, ruotsiksi tai englanniksi. Esitykset on suunniteltu noin 15 minuutin mittaisiksi. Ehdotukset pyydetään lähettämään Jeanette Lindblomille (jeanette.lindblom@helsinki.fi) viimeistään 15.1.2020, ja ohjelmapäätöksistä tiedotetaan helmikuun alkupuoliskolla. Osallistumismaksua ei peritä.

——————-

CFP – “Vänner och fränder” – sociala nätverk i olika tider
Helsingfors universitet, Athena 107, må-ti 20-21.4.2020

**

Sociala nätverk har alltid varit en viktig del av hur individer navigerar samhället och befrämjar personliga målsättningar. Goda familjekontakter eller vänskapsband skapade i ungdomen eller professionella bekantskapskretsar, för att nämna några exempel, har fungerat som verktyg för framgång i samhället, inom affärstransaktioner och för politiska ambitioner. Ett nytt forskningsinitiativ har som målsättning att analysera de sociala nätverkens dynamik inom olika historiska samhällen, hur de fungerade och vilka faktorer som påverkade framgångsrika sociala strategier.

Kön är oundvikligen en infallsvinkel av intresse, eftersom samhällen genom tiderna har applicerat olika regler för socialt umgänge för män och kvinnor. Makt är en annan viktig aspekt, med intressanta frågor om hur individer via olika former av sociala nätverk genomför finansiella transaktioner, brukar politisk makt och äger kulturellt inflytande i samhället. En ytterligare faktor är bildning. Personliga relationer skapade under skolgången kan utgöra en viktig del av en individs sociala nätverk senare i livet.

Projektet börjar med ett symposium som fokuserar på olika fallstudier för att kartlägga forskningsfältet och intresset bland forskare. Det hålls den 20 och 21 april 2020 vid Helsingfors universitet. Forskare med forskning från olika tidsperioder och samhällen inbjuds att skicka in förslag på anföranden (max. 400 ord). Presentationen kan göras på finska, svenska eller engelska. För varje presentation reserveras 15 minuter. Förslagen skall sändas till Jeanette Lindblom (jeanette.lindblom@helsinki.fi) senast den 15 januari 2020 och deltagarna kommer att informeras om de utvalda presentationerna under första halvan av februari 2020. Ingen deltagaravgift uppbärs.

**

CFP – “Family and friends” – decoding social networks in history
University of Helsinki, Athena 107, Mon-Tue 20-21.4.2020

Social networks have always played an important part in how individuals navigate in society and promote personal agendas. Good family connections or friendships forged in youth or professional acquaintances, to name a few examples, have been means to facilitate success in society, in business transactions, and for political ambitions. A new research project in making aims to analyze the dynamics of social networks in different historic societies, how they work, and which factors play into a successful social strategy.

Gender inevitably is an aspect of interest, as societies through time have applied different rules for men and women for social interaction. Power is another important aspect, with interesting questions of how individuals conduct financial activities, use political power, and have cultural influence in society through various forms of social networks. Education is a further factor to consider. Personal relationships forged during schooling may become important parts of an individual’s social network further in life.

The project will begin with a symposium focusing on different case-studies to map the research field and the interest among scholars. It will be held in April 20th and 21st 2020 at the University of Helsinki. Scholars researching different historical periods and societies are invited to send in proposals (max. 400 words) for a paper on a case-study from their own field. The presentation can be held in Finnish, Swedish, or English. 15 minutes will be reserved for each presentation. The proposals should be sent to Jeanette Lindblom (jeanette.lindblom@helsinki.fi) by January 15th 2020 and the participants will be informed of the selected papers during the first half of February 2020. There is no participation fee.

Henrika Tandefelt: Rosetter och skandaler – om Svenska Akademien och politisk kultur på 1700- och 2000-tal

Ibland ger världen oss intressanta, ibland absurda samband mellan händelser och fenomen, om vi bryr oss om att stanna upp och titta. Som historiker får vi ta ställning till om de här sambanden har en historisk betydelse och möjliggör fördjupad tolkning, eller om det snarare är något som kan tas tillvara som en komisk anekdot.

Som till exempel det här:

Söndagen den 15 april 2018 var dagens ord i webbversionen av Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) ”hagla”. Samma veckoslut haglade åsikterna om Svenska Akademiens konflikter och krisbeteende över de traditionella och sociala medierna i Sverige, och tack vare akademiens kopplingar till det prestigefyllda Nobelpriset också i andra delar av världen.

Kanske är sambandet här snarare komiskt och retoriskt lockande än en möjlighet till fördjupad analys?

Detsamma gäller dagens ord fredagen den 20 april 2018: ”puckel”, i bestämd form ”pucklet”. Ordboken definierar ”puckel” i denna form (substantiv 2) som ett i vardagligt tal förekommande ord med betydelsen stryk, smörj, prygel; särskilt i sådana uttryck som få eller ge (någon) puckel. Vi känner också verbet att puckla eller puckla på någon.

Om det är något som har präglat konflikten och särskilt diskussionen i offentligheten under denna vår så är det väl att det har skett återkommande puckel eller pucklande till höger och vänster. Jag börjar undra om det är någon inom Svenska Akademiens ordboksredaktion som roar sig med att välja dagens ord på detta sätt eller om det verkligen är algoritmer som inte bryr sig om diskussionerna för dagen som väljer ut dagens ord.

Beskrivningar av Svenska Akademiens kris, ställningstaganden, uttalanden, analyser och pajkastning har fyllt tidningsspalter och cyberrymden denna vår. Det är bara att googla Svenska Akademien så får man sitt lystmäte, även Ruotsin Akatemia ger napp.

Hovrättspresidenten Wersäll har intervjuats av Expressen om hur man ska se på de juridiska möjligheterna att förändra de stadgar som Gustav III gav akademien år 1786 (som aldrig ändrats). Ständige sekreteraren för Vetenskapsakademien Göran K. Hansson påminde om ett delat internationellt ansvar för Nobelpriset. Komikern Jonas Gardell som ofta och vasst brukar ta ställning i frågor om moral, samhälle och rättvisa skrev om makt som korrumperar och den tillfällige ständige sekreteraren Anders Olsson berättade för Expressen den 15 april, ”Vi har krismöte i helgen”. Veckan därpå uttalade sig kungliga hovet om nyheten att kungen ämnar ändra akademiens stadgar. I maj kom beskedet att Nobels litteraturpris 2018 fastställs och delas ut 2019.

Om du nu känner att du inte har riktigt koll på vad Svenska Akademien är och vad detta handlar om följer här en kort rekapitulation. Övriga kan skrolla vidare neråt.

Svensk kvällspress ger också många svar och bilder för den som behöver orientera sig lite mera. Både Expressen och Aftonbladet bidrar beredvilligt med mera information, klicka här och här för ”vad handlar det om”-reportage. Vi är på kvällspressens klassiska marker nu, det som varit prestigefyllt har visat sig ha plågsamt pinsamma och otrevliga brister som har blottats inför alla i en klassisk blamage. (Vid behov av ordförklaring, se SAOB.)

När vi kommer till fredagen den 13 april 2018 behöver vi en annan vädermetafor än hagla. Då stormade det, främst på Twitter och i andra sociala medier. Tyvärr kom jag inte att kolla vilket ord SAOB hade valt som dagens ord den gången.

Hur som helst stormade det, och det vällde fram bilder på människor i knytblusar och rosetter kring halsen. En bild av Sara Danius då hon lämnade akademien och Börshuset i Stockholm iklädd en vacker vit knytblus med elegant rosett hade kablats över Sverige och världen, och knytblusen blev strax en symbol för stödet för den avsatta ständiga sekreteraren. En mängd svenska kändisar, en del politiker och många andra deltog med bilder på sig själva i olika slags blus- och rosettarrangemang för att visa sitt stöd för Danius.

Många som deltog med en knytblusbild hänvisade till kvinnokamp: igen var det kvinnor som fick gå när en grupp inte kunde enas, igen var det en kvinna som försökte lösa problem som själv utpekades som ett problem. En del associerade också till knytblusens roll som ett klädesplagg för arbetande kvinnor som på 1960-talet kom ut i ett då fortfarande väldigt manligt yrkesliv.

Vad skulle då Gustav III tänka om uppståndelsen kring hans akademi så här 216 år efter hans död? undrade en vän till mig. Han skulle väl ändå uppskatta det teatrala och det visuella och det effektiv använda symbolspråket i knytblusspektaklet?

Visst är det lätt att tänka sig att Gustav III hade förstått och till och med beundrat användningen av ett vackert klädesplagg och mjukt fallande tyg som en politisk symbol, och han hade säkert från sin himmel med intresse följt hur denna symbol spridde sig över riket (om hädangångna kungar ges den möjligheten att följa med världens gång annat än i vår fantasi).

Användning av materiella och visuella medel för politiska ändamål var gängse praxis på 1700-talet, och tidigare än så. Det är ju bara att titta på porträtt av till exempel 1600-talets och 1700-talets europeiska monarker och andra inflytelserika och mäktiga män och kvinnor – inklusive Gustav III – för att se hur siden, sammet och spets används för att framhäva både elegans och pondus, makt och politiska ståndpunkter. Det saknas inte eleganta halskrås eller med raffinemang böljande rosettarrangemang. De kungliga ordnarna med sina kraschaner och band, särskilt planerade hovdräkter och uniformer med genomtänkta snitt och färger hör till 1700-talets europeiska politiska kultur och präglade också Gustav III.

Just den synligt knutna rosetten hade Gustav III dessutom en särskild relation till. Betrakta porträttet nedan, målat av Alexander Roslin eller hans ateljé, så förstår ni vad jag menar. Revolutionsnäsduken, frihetstecknet, eller det vita armklädet på kungens vänstra arm hörde till de synliga rojalistiska symbolerna som skapades i samband med statskuppen 1772.

Alexander Roslins porträtt av Gustav III. Nationalmuseum, Stockholm, via Wikipedia.

SAOB kommer här åter till vår hjälp och ger definition på ordet ”armkläde”: (fordom) vit duk vilken ifrån år 1772 till 1809 bars knuten i rosett omkring vänstra överarmen av alla svenska (uniformsklädda) officerare, sinnebild för att beteckna gillande av 1772 års revolution.

Gustav III såg själv till att hans uniform från år 1772 med vitt armkläde bevarades i Livrustkammaren och där finns den än i dag. Ta en titt själv här!

Om Gustav III hade tyckt om att hans akademi förekommit i tidningspressen på det sätt som skett under de senaste veckorna och månaderna är en annan femma. Då jag föreställer mig en ur det förflutnas töcken återuppstånden Gustav III som kommenterar den här vinterns och vårens händelser föreställer jag mig att han i alla väder – med eller utan hagel – hade tyckt att institutionens och monarkins prestige och ära låg i centrum och inte fick komprometteras.

Vi får utgå från att Gustav III inte hade haft stora förutsättningar att omfatta vår tids samhällsideal eller politiska system. Det är snarare de visuella och synliga medlen för påverkan som Gustav III hade kunnat känna igen. Sociala medier och bloggar bär också på för en 1700-talsmänniska bekanta drag.

Dagens kampanjer på sociala medier som kommer och går, initierade av olika intressegrupper och individer, påminner en hel del om 1700-talets pamflettpolitik. Politik och politiska diskussioner sker i dag inte enbart i riksdagsdebatten eller i den etablerade politiska ordningens regi, de sker också impulsivt och mera okontrollerbart. Vi verkar se en återgång till 1700-talets politiska kultur i det här hänseendet, konstaterade för ett tag sedan min kollega Charlotta Wolff, vars nya forskningsprojekt bland annat behandlar hur 1700-talets filosofiska diskussioner formades av informella nätverk för idé- och textspridning.

På 1700-talet skedde en stor del av den politiska diskussionen och övertalningen i form av tryckta och handskrivna pamfletter som spreds på olika sätt beroende på innehållet, öppet eller i mera slutna sällskap. De klandestina, hemliga, skrifterna spreds i avskrift bland dem som var kritiska till makten och ordningen. Samma år som Gustav III grundade Svenska Akademien spreds till exempel handskriften ”Lagman Torgny. Bref från Valhall till Konungen; tolkat från Göthiskan” i vilken kungen beskrevs som en tyrann. Den och andra smädande skrifter mot Gustav III har Annie Mattsson skrivit sin doktorsavhandling om. (Den hittar du här.)

En viss parallell kan här dras till #knytblus- och #teamsaradanius-stormen som drog över Twitter och Instagram, tycker inte ni det? Formen är något helt annat än traditionell politisk argumentation.

En avsevärd skillnad är så klart synligheten. Knytblusbilderna behövde inte spridas anonymt eller hemligt. Det som är lika är att den här sortens kampanjer sprids till synes impulsivt och från marginalen. De tar sin början inom vissa kretsar, men berör inte alla. I framgångsrika fall kommer sedan pressen – som här får representera den på 1800-talet etablerade öppna offentligheten – in och informerar och skriver om diskussionerna på Twitter och i bloggosfären.

Svenska Akademien skapades då det begav sig 1786 som ”en psykologisk beredskapsnämnd”, skrev i tiderna Torgny T. Segerstedt i verket Svenska Akademien i sin samtid (1986). Akademien skapades när kritiken mot Gustav III var som störst, och dess uppgift var att genom pristävlingar och annat arbete för svenska språket och litteraturen väcka den fosterländska andan och sprida de ideal som kungens regeringssätt byggde på.

Akademien grundades som en gustaviansk institution utanför den ordinarie förvaltningsapparaten där kungen insatte sina tromän, sina betrodda och högt uppsatta ämbetsmän och understödjare, som Johan Gabriel Oxenstierna och Gustaf Mauritz Armfelt, och författare som redan tidigare lånat sin penna och kreativitet till kungen, som Johan Henrik Kellgren och Carl Gustaf af Leopold.

Beredskapsnämnder finns inte längre i Sverige, de har också blivit historia. I dag skulle vi kanske snarare dra paralleller till think tanks, tankesmedjor, som på samma sätt sitter på flera stolar – politik, forskning, journalistik – och strävar efter att påverka beslutsfattare och medborgare.

Här har vi också bakgrunden till att Svenska Akademien har getts en så självständig och självreglerande roll. Den skulle arbeta för kungen, och inte kunna kontrolleras av yttre politiska eller administrativa organ.

Månne det inte var därför som C.G. Reuterholm ville lägga ner hela akademien 1795? De Aderton var en krets gustavianer som kunde intrigera mot den nya ordning som Reuterholm ville införa med den döde kungens bror hertig Karl. En av De Aderton – Gustaf Mauritz Armfelt – hade redan 1794 dömts till döden för landsförräderi och konspiration och akademien hade varit tvungen att utesluta honom.

Armfelt är för övrigt den enda som har uteslutits ur Akademien, dessutom två gånger, eftersom han återupptogs bland De Aderton på en ny stol när han kom till nåder efter att Gustav IV Adolf blivit myndig och tillträtt tronen. Sedan uteslöts han på nytt då han 1811 lämnade Sverige för att i stället tjäna Alexander I som trogen undersåte och chef för Kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg.

Höga apolitiska ideal och verksamhetsformer samt politiska intriger och maktspel ligger således i Svenska Akademiens arv. Jag började med att hänvisa till Svenska Akademiens Ordbok, och vill också sluta där. Oberoende av hagel, puckel eller stormar har Svenska Akademien en idogt arbetande ordboksredaktion, och också dess rötter går tillbaka till Gustav III:s tid.

SAOB är en historisk ordbok som beskriver den skrivna svenskan fr.o.m. år 1521. Ordboken ger ordens etymologi och bakgrund, stavning, uttal och böjning, alla deras betydelser (levande och historiska) samt belägg genom exempel. Det första exemplet är alltid det äldsta belägget i skriven svenska i ordbokens arkivmaterial.

Det här är alltså en oerhört nyttig resurs för alla som skriver på svenska, men också alla som undersöker eller intresserar sig för svensk historia. Ordboksarbetet är på slutrakan efter långt över hundra år av arbete. År 1898 kom det första bandet ut i sin helhet. SAOB är sedan ett antal år tillbaka också tillgänglig på webben på adressen https://www.saob.se/.

Genom webbresursen svenska.se hittar alla intresserade dessutom Svenska Akademiens Ordbok, Svenska Akademiens Ordlista och Svensk Ordbok på samma plats och kan slå upp i dem alla med en sökning.

Gör det!

Maiju Wuokko: Reklam! Centrum för Näringslivshistoria

Pitkät kihlajaiset -tutkimushankkeemme pääsi Suomalais-ruotsalaisen kulttuurirahaston tuella verkostoitumismatkalle Tukholmaan tammikuussa 2018. Matkan tarkoituksena oli tutustua liike-elämän ja politiikan suhteita tutkiviin ruotsalaisiin kollegoihin sekä ”Ruotsin Elkaan” eli Centrum för Näringslivshistoriaan.

No nonsense -vakuutusmainontaa

CfN kätkee sisälleen 70 hyllykilometriä noin 7000 yrityksen ja muun liike-elämän toimijan tuottamia asiakirjoja, valokuvia ja esineitä. Suurimpiin kokonaisuuksiin kuuluu tele- ja informaatioteknologiajätti Ericssonin arkisto. CfN säilyttää myös muotikonserni H&M:n aineistoja, mukaan lukien näytekappaleet tunnettujen muotisuunnittelijoiden laatimista erikoismallistoista.

CfN:n esittely huoneessa, joka on jäljitelmä Ericssonin johtokunnan kokoushuoneesta. Isäntinämme toimivat tutkimussihteeri Anders Houltz ja arkistonhoitaja Benito Peix Geldart (ylhäällä oikealla).

Äkkiseltään ei ehkä tulisi ajatelleeksi, että CfN:ssa on paljon myös Suomeen liittyviä aineistoja, jotka olisivat kiinnostavia muillekin kuin yritys- ja taloushistorioitsijoille. Esimerkiksi parhaillaan ajankohtaisista kuohuvista vuosista 1917–1918 on tallentunut kuvauksia ja analyyseja ruotsalaisten yritysten ja järjestöjen asiakirjoihin.

Arkistoon säilytettäväksi annetut aineistot pysyvät luovuttajaorganisaatioiden omistuksessa. Niillä säilyy siis oikeus myöntää tai evätä tutkimuslupa materiaaleihinsa. CfN:n vierailumme isäntien mukaan lupa yleensä heltiää – pankkeja ja asianajotoimistoja kenties lukuun ottamatta. Arkiston tutkimuspalveluista voi luonnollisesti kysyä apua lupahakemuksia varten.

Materiaalista yrityshistoriaa

CfN:ssa tutkimusta tehneiden kollegojen mielestä isäntiemme maalaama kuva oli hieman ruusuinen. Heidän kokemustensa perusteella luvan saaminen voi aluksi vaatia jonkin verran töitä. Niinpä lupahakemusta laatiessa kannattaa miettiä esimerkiksi sanavalintoja ja aikahaarukkaa. ”Kartellien” sijaan voi ilmaista tutkivansa ”yhteistyötä”, ja johonkin tiettyyn skandaaliin liian ilmiselvästi viittaavan ajankohdan sijaan voi tutkimuslupaa hakea pitemmälle ajanjaksolle.

CfN kannattaa pitää mielessä, kun pohtii, mistä etsiä uusia ja aiemmin hyödyntämättömiä aineistoja tutkimuksiinsa. Kuten sanottu, aineistot voivat antaa paljon paitsi yritys- ja taloushistorioitsijalle, myös vaikkapa kulttuuri-, sosiaali- ja politiikan historian tutkijalle.

Edellisten taas kannattaa panna merkille, että CfN:aan Tukholman Brommassa pääsee Helsingistä nopeammin kuin kotimaiseen Elinkeinoelämän keskusarkistoomme Mikkelissä… Matkakulujen kattamiseen voi – kuten projektimme teki – hakea apurahaa esimerkiksi juuri Suomalais-ruotsalaiselta kulttuurisäätiöltä.

Allekirjoittanut haluaa tosin muistuttaa kollegojaan myös Elkasta! Mikkelissä on leppoisa tunnelma, mukavaa henkilökuntaa, joustavat aukioloajat ja jännittäviä, aivan liian vähän hyödynnettyjä aineistoja. Niin ja HUOM. Nälkäinenkin historiantutkija pysyy useamman päivän hengissä pelkillä Siiskosen riisipiirakoilla. Nimim. kokemusta on!

Blogikirjoitus sisältää tuotesijoittelua 😉

Kirjoittaja on FT ja poliittisen yrityshistorian tutkija, joka tutkii työnantajien strategisia valintoja ja yleis- ja työmarkkinapoliittisia tavoitteita Tupo-Suomessa. Tutkimus on osa hanketta Pitkät kihlajaiset: Yritykset ja kolmikantakorporatismi Suomessa 1940–2020. (https://blogs.helsinki.fi/kihlajaiset/).

Tervetuloa, lukija!

Helsingin yliopiston Topelia-korttelissa tutkitaan ja opetetaan historiaa. Kuva: Henrika Tandefelt

Tämä blogi on perustettu kurkistusikkunaksi Helsingin yliopiston historian yksikön toimintaan. Blogiamme kirjoittavat historian tutkijat, opettajat ja opiskelijat.  Kirjoitamme havainnoista ja löydöistä, jotka liittyvät historiaan, historian tutkimiseen, historian opetukseen ja historiatietoon. Tavoitteena on tuoda yhteen historian yksikön väkeä, heidän työtään ja ajatuksiaan. Haluamme kertoa myös muille siitä, mitä kaikkea yksikössämme on meneillään.

Blogi ei ole ajankohtaisten opetusasioiden tiedotuskanava, mutta käsittelemme ajankohtaisia asioita, jotka liittyvät historian yksikköön ja sen jäsenten toimintaan. Pian voit seurata uutisvirtaamme myös facebook-sivuillamme. Virallisesti blogi aloittaakin toimintansa ensi viikolla, facebook-sivujen julkistamisen yhteydessä.

Kuten tavallista, blogitekstit edustavat kirjoittajiensa näkemyksiä, ei välttämättä yksikön tai yliopiston yleistä linjaa. Joka tapauksessa kirjoittajia yhdistää kiinnostus menneisyyttä ja sen tutkimista kohtaan.

Oletko historian tutkija tai opiskelija ja onko sinulla ajatus historiaan liittyvästä blogiaiheesta, joka sopisi aiheisiimme? Ota yhteyttä vastaaviin toimittajiin!

Mukana muun muassa Anu Lahtinen – anu.z.lahtinen@helsinki.fi, Reetta Hänninen – reetta.hanninen@helsinki.fi, Henrika Tandefelt – henrika.tandefelt@helsinki.fi, Maiju Wuokko – maiju.wuokko@helsinki.fi.