Avainsana-arkisto: karriär

Ragna Moshagen: Kerstin Smeds tänker på människan och hennes föremål

|

Kerstin Smeds är professor emerita i museologi vid Umeå universitet där hon jobbade från 2001, på heltid från 2003, och fram till 2018. Hon har gått i pension, men fortsätter att vara anknuten till universitetet.

Smeds inledde sina studier i historia vid Helsingfors universitet år 1974, och doktorerade 1996 med en avhandling om nationell identitet på världsutställningar på 1800-talet. Utställningar har varit ett genomgående tema i hela Smeds karriär, liksom industrihistoria, museer och konstindustri.

Vägen till museer och museologin gick via världsutställningarna. Det fanns ingen plan från början att bli professor, även om hon forskade vid Finlands Akademi och med stipendier i över 15 år. Hon ville gärna ha ett sammanhang som också innebar ett praktiskt förhållningssätt, och tog därför emot ett jobb som utställningschef på Statens historiska museum i Stockholm 2001. Samtidigt fick hon tjänsten som professor i museologi vid Umeå universitet. Hon tog alltså emot båda, professortjänsten först på 15%. Smeds har i sin forskning undersökt vårt förhållande till tiden och tingen på olika sätt, till exempel inom projektet “Object matters”.

Bokpärm, Kerstin Smeds avhandling

Kerstin Smeds disputerade år 1996 vid Helsingfors universitet på en avhandling om Finland på världsutställningarna på 1800-talets andra hälft. Hennes intresse för utställningar ledde henne vidare till arbete med museer och professur i museologi.

Museologiämnet vid Umeå universitet är inom institutionen för kultur och media och inte historia, berättar Smeds, men det passar eftersom museer är medier. Det var naturligt för henne att hamna i Sverige eftersom hon alltid haft en kontakt till Skandinavien. Inom museibranschen i Sverige stötte hon sällan på andra finländare, och aldrig någon från Helsingfors. Enligt henne är skillnaderna mellan Skandinavien och Finland ändå överlag inte så stora, varken inom museibranschen eller inom universiteten. Smeds har också varit aktiv i internationella sammanhang, bland annat inom International Committee for Museology (ICOFOM).

Det var färre studenter vid universiteten på 1970-talet och att studera vid universitetet var mera som en livsstil.

Mycket har förändrats under Smeds tid i universitetsvärlden. Under hennes studietid var studierna vid universitetet mycket friare, man skötte sig själv. Idag är det toppstyrt och fungerar mer som en skola, konstaterar Smeds. Det var färre studenter vid universiteten på 1970-talet och att studera vid universitetet var mera som en livsstil. Enligt Smeds behöver man studera länge för att kunna skriva bra avhandlingar, vilket kräver intellektuell mognad. Det uppnår man inte med bara några få års studier. Studierna formar en som människa och ens sätt att tänka.

Smeds berättar att hon också har haft nytta av sina biämnen filosofi, konsthistoria och informationslära, framför allt filosofin, eftersom den hjälper en att se samhället och den egna verksamheten i ett metaperspektiv. Men alla dessa ämnen är perfekta för just museibranschen. Smeds gjorde en del av studierna på finska, vilket hon tyckte att var bra. Det lönar sig att bekanta sig också med den finskspråkiga sidan av historieämnet vid Helsingfors universitet, att skapa breda nätverk är viktigt.

Smeds jobbade vid sidan av studierna under hela studietiden, bland annat som journalist på radion och med översättning. Efter avslutade studier fick hon jobb som hade med historia att göra – forskning för lön. Det är bra att göra och arbeta med allt möjligt samtidigt för att få andra perspektiv, konstaterar Smeds.

Vilket museum skulle hon rekommendera åt läsarna? Välj gärna mindre, privata museer, föreslår Smeds. Till exempel Holmöns båtmuseum utanför Umeå… De små museerna fångar ofta essensen av vad ett museum egentligen är för existentiellt fenomen: vi och våra föremål. Varför samlar vi, varför ställer vi ut det vi samlat? Ställ er alltid Rumpnissarnas fråga: “vafför-vaffö-då-då, vafför gör de på detta viset”, avslutar Smeds.

Ragna Moshagen är historiestuderande och deltog i Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Läs vidare till exempel här:

 

 

Jonas Berg: Förlagsredaktör Nora Ervalahti får jobba med böcker och människor

|

Nora Ervalahti är förlagsredaktör på Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och har varit anställd där i drygt 20 år. Vetenskapsutgivning hör till SLS tyngdpunktsområden och sällskapet ger ut böcker och andra verk inom humaniora, samhällsvetenskaper och språkvetenskaper. Till Ervalahtis roll som förlagsredaktör hör att göra en färdig bok av accepterade manus i samarbete med författare, utgivare och ibland också översättare. Redaktören är den som håller i trådarna för allt som behöver göras för att gå från manus till tryckt eller digital bok.

Arbetet varierar beroende på projektet och skribenten, berättar Ervalahti, men innehåller textredigering, språkgranskning och ofta diskussioner om innehåll med skribenten. Bildsättning, arbete med register och, när man närmar sig slutet, korrekturläsning hör även till förlagsredaktörens arbete. Redaktören är också den som koordinerar arbetet med översättaren och grafikern.

Redaktören kan vara allt från akutvårdare till hejarklack.

Redaktören kan vara allt från akutvårdare till hejarklack, beroende på projektet, säger Ervalahti. Det viktigaste för mig är att göra den bästa möjliga slutprodukten i samarbete med författaren eller utgivaren – och diplomati behövs alltid, i alla bokprojekt.

Förlagsredaktör Nora Ervalahti som håller i en hög med böcker som hon varit förlagsredaktör för

Nora Ervalahti har hunnit vara redaktör för flera spännande böcker under sin tid på Svenska litteratursällskapet. Med varje bok lär man sig nytt, konstaterar hon. Som historiker njuter hon av att ständigt få bredda sin historiska kunskap samtidigt som hon också får använda den kunskap hon har i arbetet med nya böcker. Foto: Emma Tuominen/SLS.

En karriär kring böcker hade alltid intresserat Ervalahti, men hon ville inte själv vara författare, så redaktörsrollen kändes som ett naturligt val. Hon kom in i förlagsbranschen genom kontakter vid universitetet, vilket gav henne uppdrag som redaktionsassistent för flera bokprojekt redan under studietiden. Detta ledde i sin tur till fortsatta deltidsanställningar vid andra projekt. Hon hade också haft en praktikperiod på SLS arkiv vilket var till fördel vid anställningen på SLS utgivning. Ervalahti understryker vikten av att nätverka eftersom rekommendationer är viktiga för att bli anställd och projektanställningar ofta leder till nya projekt.

Studierna i historia gav Ervalahti både ett källkritiskt sinnelag och ett fördjupat historieintresse såväl som ett nätverk av vänner, kommande kollegor och experter att tillfråga vid behov. Själv anser hon att detta nätverk är den allra viktigaste färdkosten hon fått med sig från studierna. Hon tycker att studerande borde få ut så mycket som möjligt av studielivet och de möjligheter som erbjuds att uppleva något nytt och knyta nya bekantskaper bland annat i ämnesföreningars regi.

Att vara bra på språkgranskning är inte allt.

Ervalahti anser att det bästa med hennes arbete är att hon får samarbeta med många olika människor och ständigt får lära sig nytt om de ämnesområden böckerna behandlar. Den som vill bli redaktör borde enligt henne främst vara flexibel och ha en positiv inställning: redaktörer har många olika uppgifter, men ingen kan vara bra på allt även om man lär sig mycket nytt i arbetet. Att vara bra på språkgranskning är inte allt och ens redaktörskollegor har kompletterande förmågor och specialkunnande. Man utvecklas ständigt, genom varje bok och i samarbete med kollegor.

Till utmaningarna i arbetet hör enligt Ervalahti projekttidtabeller som pressas när ett manus kräver oväntat mycket arbete eller när något annat överraskande händer. Vi diskuterar också artificiell intelligens och hur det påverkar arbetet nu och i framtiden. Ervalahti menar att det fortfarande krävs en allmänbildad och kritisk mänsklig redaktör för att bland annat faktagranska och kontrollera översättningar, och för den delen av arbetet som handlar om samarbete och den där diplomatiska relationen och kommunikationen mellan redaktör och skribent. Samtidigt känns det svårt att uttala sig om hur förlagsbranschen eller det egna arbetet påverkas av utvecklingen, konstaterar Ervalahti. Det man säger i dag kan vara helt löjligt om bara några år.

Även om artificiell intelligens skulle avlasta redaktörer har bland annat de kommande tillgänglighetskraven gällande den digitala utgivningen gett upphov till nya arbetsmoment för redaktörer. Till Ervalahtis arbete hör numera också att skriva så kallade alt-texter eller alternativa texter som är de korta förklarande texter som ska finnas för allt visuellt innehåll i digitala böcker, som bilder, diagram och kartor.

Ervalahti anser att humanister som generalister har mycket att erbjuda i många branscher, men arbetsgivare förstår inte alltid detta. Det gör att humanistiska utbildningar undervärderas till förmån för branschspecifika utbildningar och fast inrutade karriärstegar. Det kommer att finnas jobb för humanister också i framtiden, menar Ervalahti, även om hon inte själv kan säga hur dessa jobb kommer att se ut.

Jonas Berg är magisterstuderande i historia och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023

Bokpärm

Nora Ervalahti var förlagsredaktör för Anu Lahtinens bok om Ebba Stenbock som kom ut på svenska år 2022. Översättningen från finska är gjord av Heidi Granqvist.

Valter Finnäs: Aapo Roselius om historieforskarens arbetsfält och vardag

|

Inför den individuella slutuppgiften i Mentorkurs med alumner 2023 valde jag att ta kontakt med historieforskaren fil. dr Aapo Roselius, som disputerade vid Helsingfors universitet 2010 med avhandlingen Kiista, eheys, unohdus: vapaussodan muistaminen suojesluskuntien ja veteraaniliikkeiden toiminnassa 1918–1944. Sedan doktorsavhandlingen har Roselius byggt upp en bred och mångsidig karriär som forskare, med en produktion som täcker allt från minnesstudier, nationalism och politiska ytterlighetsrörelser till enskilda föreningars historia. Vårt samtal kretsade främst kring studietiden, historikerns yrkesidentitet och realiteterna gällande forskarens karriärbana.

Studietiden: det lönar sig att skriva 

Flera av mina frågor till Roselius gällde på något sätt dennes tid som studerande på 1990-talet, och vilka tips han har till de som drömmer om en forskarbana. Roselius svar var på flera sätt överraskande pragmatiska och jordnära, något som kom att prägla hela intervjun. Istället för att lista olika sammanhang, sociala kretsar, specifika kurser och annat som den studerande borde söka sig till vände sig Roselius till de studerande med exempelvis följande råd: ”Det lönar sig att producera, alltså att skriva helt enkelt […] jag säger inte nödvändigtvis att jag alltid lyckades så bra med detta själv under studietiden; ibland sökte man ju förstås de [kurser] där man lättast kom igenom…”. Samtidigt som nämnda tips var mycket konkret var det också betryggande att höra att svackor i studieintresset är ett återkommande fenomen – man måste inte vara en helt perfekt studerande för att lyckas senare i arbetslivet.

Roselius framhävde vidare flexibilitet och öppenhet som nycklar för den studerande som begrundar historikerns potentiella yrkesbanor: ”Jag gick genom studietiden utan att ha klara målsättningar och planer, annat än en viss förståelse för att jag ville arbeta med historia […] Men överlag är det så, att det redan under studietiden skapas en historikeridentitet som är mycket viktig, eftersom det annars finns så få konkreta fästpunkter i en historikers tillvaro. Det lönar sig att inse att man är historiker, oberoende av akademisk grad”.

Dylika attityder och identitetsmässiga reflektioner bör också enligt Roselius kombineras med en intellektuell självständighet: ”Jag skulle inte som studerande läsa en bok som berättar åt en hur man blir forskare. Inte någon self-help; det skulle vara mitt råd.”

Allvarlig man framför en bokhylla

Aapo Roselius råd till studenter som är intresserade av forskarbanan: ta alla tillfällen under studietiden att skriva. Det här behöver man öva på, och bara genom att skriva kan man visa vad man går för.

Vägen till forskarbanan: vikten av att producera och publicera konkretiserades 

En forskarkarriär blev det dock för Roselius, oavsett studietidens oklara framtidsvisioner. Efter magisterskedet ledde vägen in i ett forskningsprojekt, Suomen Sotasurmat 1914–22, vilket behandlade det finska inbördeskrigets dödsoffer – ett tema som på flera sätt hade aktualiserats efter Sovjetunionens fall och det kalla kriget slut.

Roselius berättade hur också studietidens akademiska sammanhang präglades av ett märkbart paradigmskifte med påföljande ”nya metoder som öppnade till exempel traumatiska delar av historien. Det fanns en känsla av att man var inne i en ny våg”. Ett ökande intresse för minnen – särskilt traumatiska sådana – och det förflutnas roll i nutiden låg m.a.o. i tiden när Roselius började övergå till arbetslivet och forskarbanan. I ovannämnda forskningsprojekt tillämpades t.ex. minnesskildringar med anknytning till inbördeskriget för att få fram information om dödsoffer 1918.

Arbetet med projektet erbjöd inte bara arbetserfarenheter, utan också sociala nätverk för den nyutexaminerade Roselius. En bekantskap som stiftades då var med fil. dr Marko Tikka, som uppmuntrade Roselius att skriva sin första bok på basen av källmaterial från forskningsprojektet. Roselius ihågkommer detta förslag som ett sådant ”ögonblick man i efterhand kan konstatera har varit avgörande”. Boken, Teloittajien jäljillä – valkoisten väkivalta Suomen sisällissodassa (2007), blev nämligen en viktig språngbräda för Roselius, och viktig för att senare säkra doktorsavhandlingens finansiering. Vikten av att producera och publicera konkretiserades därmed och öppnade en viktig dörr för Roselius, som vidare konstaterade att ”synlighet påverkar: ju flera som vet av din forskning desto bättre”.

Historieforskarens realiteter

Sedan disputationen har Roselius etablerat sig som en forskare i närmast konstant rörelse från produktion till produktion, både inom ramarna för större projekt och i egenskap av s.k. ”fri forskare”. Med denna term avses en forskare, som i princip är egenföretagare utan att vara bunden till exempelvis något universitet eller liknande institution. Den fria forskaren söker istället i hög grad själv olika arbetsmöjligheter och arbetar sedan i princip på egen hand.

En typisk arbetsmöjlighet för den fria forskaren är olika beställningsarbeten, exempelvis historikprojekt som genomförs för något samfunds eller någon förenings räkning. Sådana projekt är mer än bekanta för Roselius, som själv beskrev Finland som ”beställningsarbetens förlovade land”.

Aapo Roselius har under sin karriär skrivit flera beställningsverk för organisationer och föreningar. Boken För barnets bästa (2018) skrev han på beställning av Barnavårdsföreningen i Finland som fyllde 125 år då boken kom ut. Att göra beställningsverk är ett bra sätt för en ung forskaren att få forskar- och skrivvana. Beställningsarbeten utvecklar förmågan att arbeta systematiskt och mot ett bestämt mål. Beställningsverken och beställarna kan vara mycket olika. Att ha med beställare att göra övar också förmågan att förhålla sig till en mottagare. Genom beställningsverken skapar sig forskaren en stor bredd vad gäller sin kunskap, vilket aldrig är fel för en historiker.

För tillfället innehar Roselius dock anställning i ett forskningsprojekt vid Tammerfors universitet centrerat kring kalla krigets slut ur ett upplevelsehistoriskt perspektiv, och har därmed temporärt satt den fria forskartiteln åt sidan. Någon långvarig bundenhet till universitetsvärlden ser Roselius däremot inte i sin framtid. Hans forskarbana fortsätter istället förmodligen på det vägval som gjordes redan i början av karriären, då han ”inte [var] hemskt tänd på tanken att gå med och tävla om de få befattningarna på något universitet. Jag ville inte leva med den typen av stress.”

Detta uttalande fann jag särskilt tankeväckande. Som studerande tror jag att man lätt blir fokuserad på ”universitetsbubblan”, och därmed förblir omedveten om den betydande forskning som bedrivs i andra sammanhang. Vi studerande förstår kanske inte heller hur få universitetspositionerna är, eller hur hård konkurrensen för dylika kan vara. Dessa saker kräver förstås reflektion för den som överväger forskaryrket, och då kan den fria forskarbanans värde och möjligheter samtidigt kännas betryggande.

Oavsett specifika befattningar är historieforskarens utmaningar många, ett faktum som jag bad Roselius reflektera kring utgående från sina egna erfarenheter. Främst kunde Roselius konstatera att forskarkarriären tidvis kan vara en osäker sådan. Detta beror till stor del på att forskarens finansiering och arbetssnuttar kan vara relativt korta. Den fortsatta vägen efter ett visst projekt kan också vara svår att visualisera långt på förhand. Roselius konstaterade därför att ”om osäkerheten skapar för mycket stress, så borde man kanske överväga en annan bana: säkerheten saknas”. Osäkerheten kan dock enligt Roselius underlättas ”på enkla sätt, exempelvis genom att se till att man har andra forskare i sin umgängeskrets, som man kan umgås och diskutera med”. Sociala nätverk och gemenskaper fyller med andra ord flera viktiga funktioner, även för den som arbetar främst självständigt.

En annan potentiellt svår aspekt av forskarkarriären som vi diskuterade var hur man bör förhålla sig till politiskt laddade forskningsfrågor. Dylika frågor är långt från främmande för Roselius, som förutom inbördeskriget exempelvis också har forskat i den inhemska högerradikalismens historia. Historia är givetvis ett ideologiskt och politiskt potent forskningsfält, vilket nödvändiggör en konstant balansgång mellan strävan till vetenskaplig objektivitet och personliga ställningstaganden, något som Roselius summerade som följande: ”Det [forskning i politiskt laddade ämnen] ger nog också en viss färdighet att kunna bemöta olika typer av problematik; man måste förstå att det man skriver kan vara verkligt negativt för någon. Men samtidigt är det helt omöjligt att skriva om [exempelvis] högerradikalism i Finland utan att någon känner sig illa berörd.”

Att göra någonting som är intressant, och få lön för det: vad är bättre än det?

Diskussionen med Roselius avslutades för denna gång med en fråga om dennes fortsatta bana som forskare. Svaret var på många sätt en kärnfull sammanfattning av hela vårt samtal, och Roselius jordnära förhållningssätt till karriären. Förutom projektet på Tammerfors universitet har Roselius siktet inställt på ett biografiskt verk om K. A. Fagerholm, ett projekt som han ska inleda kommande sommar. Vägen efteråt är dock ett frågetecken, som han själv uttryckte saken. Han konstaterar:  ”Det är klart att jag hoppas få fortsätta med något inom historieskrivning under hela min yrkeskarriär. Men jag är glad över att jag redan har fått göra så mycket inom fältet. Så även om det imorgon plötsligt helt skulle ta stopp, så skulle jag ändå vara stolt över min karriär utan känslan av att jag skulle ha valt fel bana.”

Trots vissa svåra delmoment och aspekter kunde Roselius därmed konstatera att forskarkarriären har varit rätt val för honom: ”Att få göra någonting som är intressant, och samtidigt få lön för det: vad är bättre än det?”

Valter Finnäs är magisterstuderande i historia och gick kursen Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Blev du nyfiken på att läsa något som Aapo Roselius har skrivit? Här kommer några tips. Flera böcker hittar du genom att slå upp i en biblioteksdatabas i din dator, eller en annan.

  • Amatöörien sota: rintamataisteluiden henkilötappiot Suomen sisällissodassa 1918 = Amatörernas krig: frontförlusterna i inbörderskriget i Finland 1918, Helsinki: Valtioneuvoston kanslia 2006.
  • I bödlarnas fotspår: massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918, orig. på finska 2007, övers. till svenska av A. Roselius, Stockholm: Leopard 2009.
  • Kiista, eheys, unohdus: vapaussodan muistaminen suojeluskuntien ja veteraaniliikkeen toiminnassa 1918–1944, diss., Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 186, Helsinki: Suomen Tiedeseura 2010.
  • Svart gryning: fascismen i Finland, 1918–44, med Oula Silvennoinen & Marko Tikka, ursprungl. på finska 2016, översättning: Mattias Huss, Stockholm: Lind & Co 2018.
  • Rikki revitty maa: Suomen sisällissodan kokemukset ja perintö, toim. Tuomas Tepora & Aapo Roselius, Helsinki: Gaudeamus 2018.
  • Kampen om den svenska jorden: karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940–1950, med Tuomas Tepora, även på finska, svensk övers. Tobias Pettersson, Helsingfors: Schildts & Söderströms 2020.
  • Finlands okända krig: finska och skandinaviska frikårer i Baltikum och Ryssland 1918–20, med Oula Silvennoinen, ursprungl. på finska 2019, övers. Mattias Huss, Stockholm: Lind & Co. 2021.
Boken Kampen om den svenska jorden.

Aapo Roselius och Tuomas Teporas bok Kampen om den svenska jorden. Karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940-1950 gavs ut på svenska av Schildts & Söderströms 2020. Boken skrev de på finska, översättningen till svenska gjordes av historikern Tobias Pettersson.

Emelie Schauman: historikerns arbetsfält är mångsidigt – Eva Ahl-Waris berättelse

|

Vad sysslar riktigt en historiker med? Vad är det man kan som historiker? Oavsett om du studerar historia, jobbar inom disciplinen eller bara annars är intresserad, är det klart att titeln historiker inte förklarar en specifik yrkesprofil på samma sätt som exempelvis jurist eller läkare. Därmed kan det vara svårt att kartlägga hur en vanlig arbetsdag ser ut för en yrkesverksam historiker. Som studerande väcker det lätt frågor såsom: Vad går arbetet ut på i praktiken? Vilka yrkesmöjligheter har jag efter att jag har tagit ut mina papper? Har jag något annat val än att bli historielärare?

För att besvara dessa frågor har jag intervjuat en historiker och tidigare historiestuderande. Eva Ahl-Waris är filosofie doktor, teologie magister samt producent av turismtjänster. Hon började studera historia vid Helsingfors universitet hösten 1994. 2002 blev hon filosofie magister och filosofie doktor blev hon år 2010. Ahl-Waris meritförteckning visar att yrkesmöjligheterna för en historiker definitivt överskrider en handfull alternativ. Hon har jobbat inom museibranschen, på arkiv, som lärare samt med en uppsjö av olika historierelaterade projekt under sin karriär. Dessutom har hon haft olika roller inom alla dessa kategorier.

Eva Ahl-Waris i närbild vinkar med medeltida gråstenskyrka i bakgrunden.

Eva Ahl-Waris utanför Sjundeå medeltida kyrka.

Som många andra historiestuderande har Ahl-Waris jobbat som museiguide. Utöver detta har hon jobbat som förman, skött administration och forskat för nya utställningar. Arkiv spelar en väsentlig roll för de flesta historiker. Ahl-Waris har både jobbat på arkiv och med att bygga upp nya arkiv. I enlighet med stereotypen har hon även arbetat som lärare, mera specifikt som ämneslärare i historia och religion för lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Det är ändå i Ahl-Waris projektrelaterade meritförteckning där den största yrkesmässiga diversiteten kan skönjas. Hon har lett en mängd olika projekt i egenskap av näringsidkare och således varit arbetsgivare för andra och sig själv. Hon har givit personliga guidningar, skrivit, redigerat och recenserat en lång lista av böcker, artiklar, skrifter och facklitteratur. Hon har också varit opponent åt sina kolleger, både under studietiden och senare i form av eftersökt privat handledning. Eva har också planerat evenemang och seminarier, designat formen för projektrelaterade böcker, webbsidor, artiklar och utställningar. Dessutom har hon jobbat som grävare, ritare/assistent respektive grävningsledare vid arkeologiska utgrävningar.

En sådan meritförteckning kan lätt få det att framstå som att det inte finns så mycket en historiker inte kan jobba med. Ändå handlar det i många fall bara om det hantverk vi lär oss och utvecklar som historiker, i våra studier och också genom våra arbetsuppgifter. Den arkeologiska kompetensen har Ahl-Waris förvärvat genom att studera arkeologi för att utveckla sitt kunnande utanför historikerns centrala domäner.

Ahl-Waris beskriver historikerns yrkeskunskap som en förmåga att med ett källkritiskt öga kunna läsa och producera text effektivt. Dessutom handlar det enligt henne om att kunna greppa stora informationshelheter och urskilja de relevanta detaljerna. Slutligen har historikern ett bra handlag för att förmedla historia i olika former och genom olika medier. Själv uppskattar hon sitt visuella öga.

Efter denna visualisering av en historikers framtidsutsikter kvarstår frågan huruvida våra studier i historia förbereder oss för arbetsmarknaden. Lär vi oss tillräckligt utförligt om vårt hantverk för att kunna rekommendera oss själva på en arbetsplats? Ahl-Waris beskriver det som en positiv sak att hon under sina studier fick bättre språkkänsla samt att hon blev väldigt verktygskompetent. För henne handlade det om att hon blev IT-kompetent på en sådan nivå att hon kunde presentera historisk kunskap på webbsidor och andra digitala plattformar.

Ahl-Waris menar att det hon saknade inom studierna var fokus på grundläggande administrativa färdigheter som hjälper en historiker i arbetslivet. Hur skriver man en bra arbetsansökan? Hur söker man stipendium för olika ändamål? Därtill kände hon en brist på kunskap gällande hanteringen av projektarbete. Hur jobbar man effektivt och produktivt för att verkställa ett projekt, i grupp eller på egen hand?

Ahl-Waris har avlagt biämnesstudier i arkeologi, folkloristik, museologi, pedagogik och har också studerat teologi. Hon vill framhålla att alla disciplinerna har öppnat dörrar för henne och givit henne arbetsmöjligheter under karriären. Dessutom beskriver hon att tillskottet av närliggande discipliner i hennes examen gjorde henne mera övertygad om och trygg i sin yrkesmässiga kompetens. Arbetstillfällen ger därtill alltid erfarenhet som man kan bygga vidare på i framtiden.

Vad extrakurrikulära aktiviteter under studietiden beträffar vill Ahl-Waris poängtera föreningsverksamhetens främjande inverkan på en historikers yrkesidentitet. Nätverk är viktiga och alla kontakter är hemåt. Dessutom beskriver Ahl-Waris det praktiska handlag som hon utvecklade inom ramarna för såväl Historicus r.f. som Nylands Nation. Genom den här föreningsaktiviteten lärde hon sig grunderna i hur man söker understöd för såväl storslagna fester som föreningsresor, liksom hur man organiserar evenemang av varierande storlek.

Nationsengagemanget gav också utökade perspektiv tack vare umgänget med studenter vars vetenskapliga disciplin skiljde sig från den egna. Något annat konkret och upplevelsemässigt som Ahl-Waris lyfter fram som givande upplevelser som hon minns och uppskattar är universitets promotioner. Också dessa har format hennes historiska perspektiv under tiden vid universitetet.

Det sista rådet som Ahl-Waris vill dela med sig av åt historiestuderande idag är att man ska studera flitigt och vara nyfiken: ”välj kurser utanför din bekvämlighetszon, gå med i studielivet och upplev saker!”

På ett väldigt lämpligt sätt sammanfattar detta budskapet i hela intervjun. Historia är en perspektivkunskap. Vi lär oss ett särskilt hantverk vad informationsbearbetning beträffar för att inom många olika arbetskontexter utföra liknande arbete där kunskap och kommunikation ofta är i centrum. Vi producerar stora mängder text för att kunna presentera källkritisk och relevant information med anknytning till det förflutna, ofta härlett ur en stor, svårhanterlig men relevant mängd källor. Med den definitionen spelar det ingen roll om vi undervisar i en skola, presenterar en museiutställning eller skriver en bok. Det är bara mediet och publiken som byts ut.

Emelie Schauman är magisterstuderande i historia och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Tycker du som Eva att det vore nyttigt med mera kunskap om praktiska färdigheter som hur man gör en arbetsansökan, gör en meritförteckning eller ansöker om finansiering för något projekt kan du om du studerar vid Helsingfors universitet kolla upp den mångsidiga information och det stöd som du får av universitetets karriärservice.

Det här fanns inte på universitetet när Eva studerande, men finns nu och är en nyttig resurs för alla studerande och för den som har utexaminerats. Ett år efter att du tagit ut din magisterexamen kan du utnyttja karriärservicens tjänster!

Vill du bekanta dig med Eva Ahl-Waris doktorsavhandling Historiebruk kring Nådendal och den kommemorativa anatomin av klostrets minnesplats som gavs ut av Societas Sanctae Birgittae i Vadstena 2010 hittar du den på bibliotek eller i digital form här.

Läs också Eva Ahl-Waris blogginlägg om den museiprojektkurs som Eva ledde tillsammans med Derek Fewster 2021 på Hertonäs gård.

Kajsa Väyrynen: Samtal med Sari Forsström om karriär och historikerns superkraft

|

Sari Forsström gav en otroligt intressant intervju om sin karriärväg efter studierna på 1990-talet fram till sin nuvarande arbetsposition på BookBeat Finland. BookBeat, som hör till Bonnier Books inom Bonnierkoncernen, är en svensk strömningstjänst och ljudboksapp som grundades år 2015 och numera finns bland annat i Tyskland, Polen, Storbritannien och Finland. Forsström började jobba för BookBeat Finland 2015 leder numera affärsutvecklingen inom den finska delen av BookBeat.

Forsström berättar dock att hennes karriärväg har varit mycket varierande. Under sina studier i historia var Forsströms ursprungliga plan att bli lärare i historia och samhällslära, men hon jobbade med detta bara en kort tid som vikarie. Den ursprungliga planen och tankarna om läraryrket kom från en osäkerhet över hurdana arbetsmöjligheter det fanns efter historiestudierna, konstaterar hon. Under sina studier blev Forsström också intresserad av forskning, vilket ledde till att hon provade på forskarbanan som doktorand. Hon märkte att forskningsarbete kunde vara mycket ensamt och insåg att hon föredrog att läsa andras texter och bolla olika idéer ihop med andra. Detta ledde henne efter en licentiatavhandling in på arbete och en karriär inom förlagsbranschen. Hon jobbade i flera år som förlagsredaktör på WSOY:s fackboksavdelning.

Vad gör man egentligen när man sysslar med affärsutveckling?

I dag jobbar Forsström med affärsutveckling på BookBeat och hon anser att det finns många bra sidor med det här arbete. Men vad gör man egentligen när man sysslar med affärsutveckling? Forsström ansvarar för företagets kontor i Helsingfors där hon har sex medarbetare som i första hand jobbar med marknadsföringen i Finland. Hon sköter samarbetet och avtalen med förlagen som distribuerar ljudböcker och andra digitala produkter via BookBeat och är talesperson och presskontakt för verksamhetens finska enhet. Hon har också kontakt med hela organisationen och dem som ansvarar för företagets andra marknader. Största delen av kollegorna finns i Stockholm, men också i Berlin, Warszawa och Oslo där det finns kontor.

Det mest givande med jobbet är att få träffa mycket olika och nya människor, diskutera, förhandla och jobba med andra, säger Forsström. Variationen i arbetsuppgifterna och jobbdagarna är något Forsström gillar med sitt nuvarande jobb. Tidvis jobbar hon ensam och tidvis sitter hon på möten tillsammans med andra. Den andra sidan som Forsström tycker om med sitt nuvarande jobb är den analytiska sidan där hon kan ge sig in på en stor mängd data om kundbeteendet inom Bookbeat. Forsström ser detta som en givande arbetsuppgift där hon får tillfredsställa forskarsidan av sig själv. En hel del administrativa uppgifter blir det också, konstaterar hon.

Vad kan historiker?

Under intervjun ställde jag frågan om vad Forsström lärt sig av att studera historia som varit nyttigt i arbetslivet och hon tar fram flera olika färdigheter som historiestudier övar och ger exempel på nyttiga egenskaper som man förvärvar under sina studier. Den viktigaste färdigheten anser Forsström vara historikers förmåga att hantera stora informationsmassor och kunna förstå stora mängder och helheter av information som de får framför sig. Att kunna analytiskt hantera mycket information på samma gång är något som många arbetsuppgifter kräver och det är inte alltid så att alla medarbetare kan hantera detta lika bra. Skrivandet anser Forsström också vara en mycket nyttig färdighet som hon fick utveckla som studerande och i forskarstudierna eftersom förmågan att skriva väl i dagens läge blir mera sällsynt, konstaterar hon.

En annan nyttig förmåga som Forsström anser att historiker har är att de lätt kan gå in i vilket som helst sällskap och alltid ha något att säga och kan ställa intressanta frågor. Historikerns allmänbildning är mycket nyttigt i allt umgänge och behövs också i många arbetsroller. Forsström beskriver detta nästan som en slags superkraft eftersom det inte är många ämnen som ger en sådan färdighet och därför jobbar historiker också till exempel inom politik eller som diplomater, konstaterar hon.

Liggande fotografi av Sari Forsström ute på stan.

Sari Forsström. Foto: Andreas Carlfors/BookBeat.

Forsström ser mycket potential för humanister i arbetslivet och anser att historiestudierna ger många färdigheter för en framtida karriär. Historiker är mycket kompetenta för olika arbetsuppgifter, men i Finland ser man ofta lite för smalt på vilken utbildning som kvalificerar för vad, tycker Forsström. Vad arbetsgivare och andra på arbetsmarknaden tror om vad historiker gör och kan påverkar också hur historikernas karriärer utformar sig. Här måste vi själva vara aktiva med att visa och övertyga om att vi kan sådant som behövs i flera arbetsroller: analysförmåga, färdigheter att planera och genomföra projekt, skriva, tala, lyssna och förhandla.

I intervjun kom vi också in på frågor gällande framtida arbetsmöjligheter för historiker och speciellt hur utvecklingen av artificiell intelligens påverkar. Forsström kommenterade att historikerna inte kommer vara de första som påverkas av artificiell intelligens inom sitt arbete eftersom historiker förstår sig på människan och kan jobba med arbete där man behöver den mänskliga faktorn: till exempel samarbete och tolkning.

Det måste inte alltid gå rätt på det första försöket

Till slut vill Forsström påminna studerande som känner sig oroliga inför sin framtid att studierna bara är en början på karriärvägen. Själva studierna i historia och en magisterexamen ger mycket färdigheter för framtiden som kvalificerar för olika slags arbeten inom arbetsmarknaden. Hon betonar och uppmuntrar att vara modig och våga pröva sig fram till olika arbeten eftersom man då kan testa vilka arbeten som är lämpliga för en själv. Det måste inte alltid gå rätt på det första försöket och karriärvägen kommer troligtvis förändras och arbetsplatserna kommer att variera.

Kajsa Väyrynen är studerande i historia och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023.