Inför den individuella slutuppgiften i Mentorkurs med alumner 2023 valde jag att ta kontakt med historieforskaren fil. dr Aapo Roselius, som disputerade vid Helsingfors universitet 2010 med avhandlingen Kiista, eheys, unohdus: vapaussodan muistaminen suojesluskuntien ja veteraaniliikkeiden toiminnassa 1918–1944. Sedan doktorsavhandlingen har Roselius byggt upp en bred och mångsidig karriär som forskare, med en produktion som täcker allt från minnesstudier, nationalism och politiska ytterlighetsrörelser till enskilda föreningars historia. Vårt samtal kretsade främst kring studietiden, historikerns yrkesidentitet och realiteterna gällande forskarens karriärbana.
Studietiden: det lönar sig att skriva
Flera av mina frågor till Roselius gällde på något sätt dennes tid som studerande på 1990-talet, och vilka tips han har till de som drömmer om en forskarbana. Roselius svar var på flera sätt överraskande pragmatiska och jordnära, något som kom att prägla hela intervjun. Istället för att lista olika sammanhang, sociala kretsar, specifika kurser och annat som den studerande borde söka sig till vände sig Roselius till de studerande med exempelvis följande råd: ”Det lönar sig att producera, alltså att skriva helt enkelt […] jag säger inte nödvändigtvis att jag alltid lyckades så bra med detta själv under studietiden; ibland sökte man ju förstås de [kurser] där man lättast kom igenom…”. Samtidigt som nämnda tips var mycket konkret var det också betryggande att höra att svackor i studieintresset är ett återkommande fenomen – man måste inte vara en helt perfekt studerande för att lyckas senare i arbetslivet.
Roselius framhävde vidare flexibilitet och öppenhet som nycklar för den studerande som begrundar historikerns potentiella yrkesbanor: ”Jag gick genom studietiden utan att ha klara målsättningar och planer, annat än en viss förståelse för att jag ville arbeta med historia […] Men överlag är det så, att det redan under studietiden skapas en historikeridentitet som är mycket viktig, eftersom det annars finns så få konkreta fästpunkter i en historikers tillvaro. Det lönar sig att inse att man är historiker, oberoende av akademisk grad”.
Dylika attityder och identitetsmässiga reflektioner bör också enligt Roselius kombineras med en intellektuell självständighet: ”Jag skulle inte som studerande läsa en bok som berättar åt en hur man blir forskare. Inte någon self-help; det skulle vara mitt råd.”
Aapo Roselius råd till studenter som är intresserade av forskarbanan: ta alla tillfällen under studietiden att skriva. Det här behöver man öva på, och bara genom att skriva kan man visa vad man går för.
Vägen till forskarbanan: vikten av att producera och publicera konkretiserades
En forskarkarriär blev det dock för Roselius, oavsett studietidens oklara framtidsvisioner. Efter magisterskedet ledde vägen in i ett forskningsprojekt, Suomen Sotasurmat 1914–22, vilket behandlade det finska inbördeskrigets dödsoffer – ett tema som på flera sätt hade aktualiserats efter Sovjetunionens fall och det kalla kriget slut.
Roselius berättade hur också studietidens akademiska sammanhang präglades av ett märkbart paradigmskifte med påföljande ”nya metoder som öppnade till exempel traumatiska delar av historien. Det fanns en känsla av att man var inne i en ny våg”. Ett ökande intresse för minnen – särskilt traumatiska sådana – och det förflutnas roll i nutiden låg m.a.o. i tiden när Roselius började övergå till arbetslivet och forskarbanan. I ovannämnda forskningsprojekt tillämpades t.ex. minnesskildringar med anknytning till inbördeskriget för att få fram information om dödsoffer 1918.
Arbetet med projektet erbjöd inte bara arbetserfarenheter, utan också sociala nätverk för den nyutexaminerade Roselius. En bekantskap som stiftades då var med fil. dr Marko Tikka, som uppmuntrade Roselius att skriva sin första bok på basen av källmaterial från forskningsprojektet. Roselius ihågkommer detta förslag som ett sådant ”ögonblick man i efterhand kan konstatera har varit avgörande”. Boken, Teloittajien jäljillä – valkoisten väkivalta Suomen sisällissodassa (2007), blev nämligen en viktig språngbräda för Roselius, och viktig för att senare säkra doktorsavhandlingens finansiering. Vikten av att producera och publicera konkretiserades därmed och öppnade en viktig dörr för Roselius, som vidare konstaterade att ”synlighet påverkar: ju flera som vet av din forskning desto bättre”.
Historieforskarens realiteter
Sedan disputationen har Roselius etablerat sig som en forskare i närmast konstant rörelse från produktion till produktion, både inom ramarna för större projekt och i egenskap av s.k. ”fri forskare”. Med denna term avses en forskare, som i princip är egenföretagare utan att vara bunden till exempelvis något universitet eller liknande institution. Den fria forskaren söker istället i hög grad själv olika arbetsmöjligheter och arbetar sedan i princip på egen hand.
En typisk arbetsmöjlighet för den fria forskaren är olika beställningsarbeten, exempelvis historikprojekt som genomförs för något samfunds eller någon förenings räkning. Sådana projekt är mer än bekanta för Roselius, som själv beskrev Finland som ”beställningsarbetens förlovade land”.
Aapo Roselius har under sin karriär skrivit flera beställningsverk för organisationer och föreningar. Boken För barnets bästa (2018) skrev han på beställning av Barnavårdsföreningen i Finland som fyllde 125 år då boken kom ut. Att göra beställningsverk är ett bra sätt för en ung forskaren att få forskar- och skrivvana. Beställningsarbeten utvecklar förmågan att arbeta systematiskt och mot ett bestämt mål. Beställningsverken och beställarna kan vara mycket olika. Att ha med beställare att göra övar också förmågan att förhålla sig till en mottagare. Genom beställningsverken skapar sig forskaren en stor bredd vad gäller sin kunskap, vilket aldrig är fel för en historiker.
För tillfället innehar Roselius dock anställning i ett forskningsprojekt vid Tammerfors universitet centrerat kring kalla krigets slut ur ett upplevelsehistoriskt perspektiv, och har därmed temporärt satt den fria forskartiteln åt sidan. Någon långvarig bundenhet till universitetsvärlden ser Roselius däremot inte i sin framtid. Hans forskarbana fortsätter istället förmodligen på det vägval som gjordes redan i början av karriären, då han ”inte [var] hemskt tänd på tanken att gå med och tävla om de få befattningarna på något universitet. Jag ville inte leva med den typen av stress.”
Detta uttalande fann jag särskilt tankeväckande. Som studerande tror jag att man lätt blir fokuserad på ”universitetsbubblan”, och därmed förblir omedveten om den betydande forskning som bedrivs i andra sammanhang. Vi studerande förstår kanske inte heller hur få universitetspositionerna är, eller hur hård konkurrensen för dylika kan vara. Dessa saker kräver förstås reflektion för den som överväger forskaryrket, och då kan den fria forskarbanans värde och möjligheter samtidigt kännas betryggande.
Oavsett specifika befattningar är historieforskarens utmaningar många, ett faktum som jag bad Roselius reflektera kring utgående från sina egna erfarenheter. Främst kunde Roselius konstatera att forskarkarriären tidvis kan vara en osäker sådan. Detta beror till stor del på att forskarens finansiering och arbetssnuttar kan vara relativt korta. Den fortsatta vägen efter ett visst projekt kan också vara svår att visualisera långt på förhand. Roselius konstaterade därför att ”om osäkerheten skapar för mycket stress, så borde man kanske överväga en annan bana: säkerheten saknas”. Osäkerheten kan dock enligt Roselius underlättas ”på enkla sätt, exempelvis genom att se till att man har andra forskare i sin umgängeskrets, som man kan umgås och diskutera med”. Sociala nätverk och gemenskaper fyller med andra ord flera viktiga funktioner, även för den som arbetar främst självständigt.
En annan potentiellt svår aspekt av forskarkarriären som vi diskuterade var hur man bör förhålla sig till politiskt laddade forskningsfrågor. Dylika frågor är långt från främmande för Roselius, som förutom inbördeskriget exempelvis också har forskat i den inhemska högerradikalismens historia. Historia är givetvis ett ideologiskt och politiskt potent forskningsfält, vilket nödvändiggör en konstant balansgång mellan strävan till vetenskaplig objektivitet och personliga ställningstaganden, något som Roselius summerade som följande: ”Det [forskning i politiskt laddade ämnen] ger nog också en viss färdighet att kunna bemöta olika typer av problematik; man måste förstå att det man skriver kan vara verkligt negativt för någon. Men samtidigt är det helt omöjligt att skriva om [exempelvis] högerradikalism i Finland utan att någon känner sig illa berörd.”
Att göra någonting som är intressant, och få lön för det: vad är bättre än det?
Diskussionen med Roselius avslutades för denna gång med en fråga om dennes fortsatta bana som forskare. Svaret var på många sätt en kärnfull sammanfattning av hela vårt samtal, och Roselius jordnära förhållningssätt till karriären. Förutom projektet på Tammerfors universitet har Roselius siktet inställt på ett biografiskt verk om K. A. Fagerholm, ett projekt som han ska inleda kommande sommar. Vägen efteråt är dock ett frågetecken, som han själv uttryckte saken. Han konstaterar: ”Det är klart att jag hoppas få fortsätta med något inom historieskrivning under hela min yrkeskarriär. Men jag är glad över att jag redan har fått göra så mycket inom fältet. Så även om det imorgon plötsligt helt skulle ta stopp, så skulle jag ändå vara stolt över min karriär utan känslan av att jag skulle ha valt fel bana.”
Trots vissa svåra delmoment och aspekter kunde Roselius därmed konstatera att forskarkarriären har varit rätt val för honom: ”Att få göra någonting som är intressant, och samtidigt få lön för det: vad är bättre än det?”
Valter Finnäs är magisterstuderande i historia och gick kursen Mentorkurs med alumner hösten 2023.
***
Blev du nyfiken på att läsa något som Aapo Roselius har skrivit? Här kommer några tips. Flera böcker hittar du genom att slå upp i en biblioteksdatabas i din dator, eller en annan.
- Amatöörien sota: rintamataisteluiden henkilötappiot Suomen sisällissodassa 1918 = Amatörernas krig: frontförlusterna i inbörderskriget i Finland 1918, Helsinki: Valtioneuvoston kanslia 2006.
- I bödlarnas fotspår: massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918, orig. på finska 2007, övers. till svenska av A. Roselius, Stockholm: Leopard 2009.
- Kiista, eheys, unohdus: vapaussodan muistaminen suojeluskuntien ja veteraaniliikkeen toiminnassa 1918–1944, diss., Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 186, Helsinki: Suomen Tiedeseura 2010.
- Svart gryning: fascismen i Finland, 1918–44, med Oula Silvennoinen & Marko Tikka, ursprungl. på finska 2016, översättning: Mattias Huss, Stockholm: Lind & Co 2018.
- Rikki revitty maa: Suomen sisällissodan kokemukset ja perintö, toim. Tuomas Tepora & Aapo Roselius, Helsinki: Gaudeamus 2018.
- Kampen om den svenska jorden: karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940–1950, med Tuomas Tepora, även på finska, svensk övers. Tobias Pettersson, Helsingfors: Schildts & Söderströms 2020.
- Finlands okända krig: finska och skandinaviska frikårer i Baltikum och Ryssland 1918–20, med Oula Silvennoinen, ursprungl. på finska 2019, övers. Mattias Huss, Stockholm: Lind & Co. 2021.
Aapo Roselius och Tuomas Teporas bok Kampen om den svenska jorden. Karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940-1950 gavs ut på svenska av Schildts & Söderströms 2020. Boken skrev de på finska, översättningen till svenska gjordes av historikern Tobias Pettersson.
