Viktor Östman: Laura Oksanen studerade historia och blev kommunikationsspecialist vid universitetet

Laura Oksanen är 29 år och är ursprungligen hemma från Åbo, men flyttade till Helsingfors 2014 för att studera historia. Oksanen hade under sin studietid fått en fot in i mediebranschen och kom även efter studierna att fortsätta på det spåret. Hon arbetade en tid på Svenska YLE som journalist, men insåg så småningom att hon ville testa på något nytt och annorlunda.  Nuförtiden arbetar hon vid Helsingfors universitet som kommunikationsspecialist. Mera specifikt ansvarar hon för kommunikationen vid Social- och kommunalhögskolan (Soc&kom), och i viss mån även för de andra svenska utbildningarna i Centrumcampus.

Vad innebär det att arbeta med kommunikation?

Oksanen arbetar med både allmän och digital kommunikation, som i vanliga fall är uppdelade mellan två personer. Således är arbetsuppgifterna mångsidiga. Bland annat innebär det en hel del extern kommunikation. Att skriva om ny forskning, erbjuda forskningsexpertis för medierna och i allmänhet lyfta fram universitetets profil. Till arbetsuppgifterna hör även de mera typiska kommunikatöruppgifterna: svara på och skriva e-post, hålla kontakten mellan olika aktörer, delta i möten med personal och att hålla koll på organisationens sociala medier.

Att arbeta med kommunikation innebär en hel del ansvarstagande, vilket både har sina för- och nackdelar. Arbetsrutinerna är varierande, men det kräver att man kan strukturera och planera upp sitt arbete och rutiner själv. Detta ”metaarbete” innebär främst att skriva ner vad som behöver göras, samt att planera enligt kalendern, ofta veckovis. Att ansvaret ligger hos en själv innebär också den fördelen att Oksanen har stor frihet att bestämma över det egna arbetet, så länge arbetsuppgifterna blir gjorda inom utsatt tid.

Som kommunikationsspecialist får man alltså göra en rad olika uppgifter, som varierar från administrativa till mera kreativa uppgifter. Till exempel har Oksanen som kommunikatör hållit medieutbildning för forskare. Utbildningen handlar om att förstå samspelet mellan forskare och journalister, och med Oksanens egna ord: ”hur journalister och forskare tänker, och hur det inte alltid går ihop”. Kursen innefattar övningar där forskarna filmas och intervjuas, för att träna olika aspekter som kroppsspråk eller tydligt tal.  Oksanen sitter också i Soc&koms nämnd för samhällskontakter. Om nämnden säger hon så här: ”Universitetets tredje uppgift är att vara i växelverkan med samhället, och nämnden främjar det. Där innehar jag en dubbelroll, både som kommunikationsspecialist, och som den person som förbereder och protokollför mötena”.

Oksanen tycker dock fortsättningsvis de mest givande uppgifterna i arbetet är när man får intervjua eller skriva artiklar om människor. ”Man blir påmind varför det är meningsfullt att forskare håller på med viktiga och intressanta saker”. Hon i sin tur får då, genom sina diskussioner med forskare, fundera på hur hon kan ”förmedla forskningsresultatet utåt så att det är intressant och viktigt”.

Porträttfoto av Laura Oksanen

Laura Oksanen. Foto: Frida Lönnroos.

Studiernas koppling till arbetslivet

Under sin studietid studerade Oksanen flera biämnen, såsom u-landsforskning, statskunskap, rättsvetenskap samt etniska relationer. Den allmänbildande aspekten med studierna, både med huvudämnet och biämnena, är det som Oksanen har haft störst nytta av i arbetslivet. Inledningsvis gav historiestudierna en bred kunskap om samhället som kunde appliceras i journalistiken, speciellt när man skulle skriva om händelser som har sin bakgrund i historiska processer och fenomen. I sitt nuvarande arbete värderar Oksanen färdigheter som helhetstänkande och strukturering av texter. Att skriva texter som innehåller allt det väsentliga, men ändå är lätta att läsa, är en färdighet som hon åtminstone delvis har fått öva på genom studierna i historia.

Trots att Oksanen arbetat en längre tid i kommunikationsbranschen avlade hon inte under sin studietid några kurser i journalistik och kommunikation. Detta anser hon inte som någon egentlig förlust. Oksanen menar att: ”Att vara journalist är i hög grad ett arbete som du lär dig genom att vara där [på arbetsplatsen] … Även de som studerat journalistik är nybörjare när de gör sin första praktik”. Enligt Oksanen är det ganska vanligt med journalister som inte studerat uttryckligen journalistik: ”Så länge man är intresserad av arbetet, finns det ingen orsak att stressa”. Det är också en bransch man relativt lätt kan få in foten i under studietiden. Oksanen har bland annat sommarjobbat på tidningarna Östnyland och Hufvudstadsbladet via Svenska kulturfondens praktikstöd för journalistjobb, något som hon även rekommenderar för andra som är intresserad av journalistarbete.

Tankar om att inleda arbetslivet

Jag ställer också frågor angående att komma in i arbetslivet och osäkerheter kring det. Liksom med journalistiken menar Oksanen att nästan alla arbeten är sådana som man i slutändan lär sig hur det funkar under arbetets gång. Var inte rädd att du nu omedelbart skulle behöva veta exakt hur allting fungerar på en ny arbetsplats. Det kan ta en lång tid, kanske upp till ett år innan man känner sig helt bekväm i den nya arbetsrollen, säger Oksanen. Dessutom brukar medarbetare nästan alltid ha förståelse för att man är ny. Våga fråga om hjälp av mera erfarna arbetskollegor! De brukar för det mesta gärna hjälpa till, men kom ihåg också att våga ta plats: ”De som man arbetar med är inte allvetande, man ska inte tänka att man inte vet eller kan något bara för att man ny … var lyhörd och lyssna. Ta emot råd, men känn inte att du inte får ta plats eller att man inte kan föreslå saker”. Var också ärlig när det är någonting du inte kan eller vet hur det ska göras. Det uppskattas av andra när man visar framförhållning och inte gömmer huvudet i busken då något känns svårt, menar Oksanen.

Under studietiden var Oksanen själv tidvis ångestfylld angående vad hon skulle syssla med i framtiden. Detta anser hon nu med facit i hand var onödigt att stressa om. För henne och alla hennes studiekamrater har det fixat sig med arbetet.  Man kan omöjligen veta var man är om fem år, så varför oroa sig? Ett praktiskt tips: sök praktik eller sommarjobb som intresserar dig. Då får du erfarenhet av vad för sorts arbetsplatser du möjligen skulle kunna arbeta med. ”Det är bra att göra en praktik för att testa på. Om det visar sig att det inte är din grej, då vet du iallafall det. Med åren och mer arbetserfarenhet får man en bättre bild av vad man faktiskt vill göra” Oksanen anser att man ska ha samma attityd som i studielivet när man kommer in i arbetslivet. Testa på saker, gör vad som intresserar dig i stunden. Genom att få erfarenheter börjar du så småningom få veta vad du vill syssla med. ”Om det känns abstrakt nu, så blir det konkret senast i arbetslivet”, försäkrar Oksanen.

Viktor Östman är studerande i historia och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Vill du läsa Laura Oksanens pro gradu-avhandling (magisteravhandling) Slit, skam och skratt. Ogifta mödrars korrespondens med socialskötaren Sylva Salo vid Helsingin Ensikoti 1949–1951 hittar du den i fulltext i Helda.

Professor emeritus Matti Klinge 1936-2023

Den här minnesteckningen publicerades den 17 mars 2023 på Helsingfors universitets intranät, Flamma

Lue muistokirjoitus suomeksi.

Professor emeritus Matti Klinge avled söndagen den 5 mars 2023 i en ålder av 86 år. Professor Klinge var en av våra stora intellektuella och en person som i sin gärning och offentliga profil representerade en bildad universitets- och lärdomstradition.

Universitetet, studenterna och den akademiska traditionen stod alltid Klinge nära, men var också föremål för hans forskning. Idéhistoria, nationell identitet och personhistoria var andra tyngdpunkter i hans forskning. Bland hans stora personhistoriska insatser står verket Suomen Kansallisbiografia, med sina drygt 6500 personartiklar, vars första redaktionsråd Klinge ledde 1993–2001.

Helsingfors universitet och Finland har förlorat en perspektivrik historiker och debattör vars minne lever vidare i flera sammanhang och sträcker sig långt utanför historikersfären, till vetenskapliga samfund, föreningar, stiftelser, diplomatiska kretsar med mera.

Matti Klinge på Mirkka Lappalainens karonka på Naturhistoriska museet 2005. Foto: Tony Rytkönen.

Matti Klinge inledde sin forskarbana på 1960-talet med Helsingfors universitets studentkårs historia. Det fyrdelade verket om studentkårens historia som utkom 1967–1968 och det tredelade universitetshistoriska verket Helsingfors universitet 1640–1990 som utkom inför universitetets 350-årsjubileum hör till hans centrala arbeten.

Den andra delen av studentkårens historia – Kansalaismielen synty. Suomen ylioppilaiden aatteet ja järjestäytyminen ilmentämässä yleisen mielipiteen ja kansalaistietoisuuden kehittymistä v. 1853–1871 (1967) – var Klinges doktorsavhandling. Alla fyra delar utkom på svenska under rubriken Studenter och idéer. Studentkåren vid Helsingfors universitet 1828–1960 (1969–1979).

I avhandlingen avspeglas 1960-talets politiska turbulens och särskilt decenniets ungdomsrevolt. En av de bärande frågorna var universitetets och den studerande ungdomens roll i samhällets moderniseringsprocess. I Klinges förståelse av universitetet reflekterades ett europeiskt arv förenat med snellmanskt tankegods: universitetet skulle fostra ungdomen till aktiva medborgare och bildade aktörer i samhällets tjänst.

Klinge tog själv en aktiv roll i samhället som debattör och sakkunnig, och han uppmuntrade genom sitt exempel sina studenter till samhällelig aktivitet. Under universitetets 350-årsjubileum 1990 utvecklade Klinge idén om ”universitetspartiet”, vars uppgift var att över disciplins- och fakultetsgränserna försvara bildningen och kulturen samt den akademiska lärdomen i ett brett hänseende.

En viktig del av professorns akademiska fostran skedde i studentorganisationernas verksamhet. Det här var centralt för Matti Klinge som var kurator, inspektor och senare hedersmedlem av sin nation Eteläsuomalainen osakunta samt hedersmedlem av universitetets studentkår och den svenska ämnesföreningen Historicus r.f. vars jul- och årsfester han deltog i ännu under åren före coronapandemin.

Klinge var innehavare av den svenska lärostolen i historia från 1975 till 2001. Han tillträdde under 1970-talet då historiestuderandena var politiskt aktiva och krävande, men relationen mellan professorn och studenterna blev god.

Som professor blev Klinge genast en aktiv profil på historiska institutionen och han gav så en ny synlighet åt sin lärostol och sina studenter. Som professor handledde och undervisade han flera generationer av svenska historiestuderande som på olika sätt bär vidare hans lärdomar, men han var också viktig utanför denna krets av svenska historiker i Finland som en kunskapsrik, vass och humoristisk lärare, förebild och vän.

Vikten av att studera språk och lära känna europeisk historia och kultur var central för Klinge. Han uppmuntrade studenter och forskare att bekanta sig med Europa och sporrade dem att tro på den egna förmågan och att våga utmaningen att lära sig och studera på andra språk. Han betonade att historiker behöver en mångsidig språkkunskap även om man inte behöver vara fullständig i sina kunskaper.

Genom många resor till bland annat Balticum, Ryssland, Polen och Frankrike som Klinge gjorde med studenter och med doktorander strävade han efter att skapa intresse för och kunskap om platser, språk och kulturkretsar utanför studenternas egna och bekanta sfär. Den här traditionen har förts vidare också av hans elever som verkar som akademiska lärare på svenska, finska och engelska.

När Nordplus- och Erasmusprogrammen öppnades för Finland 1989 och 1992 introducerades utbytesstudierna som en möjlighet för studenterna vid Helsingfors universitet. Tidigare hade det främst varit doktorander som genom olika bilaterala avtal kunde vistas en tid i utlandet.

Klinges vittförgrenade internationella kontaktnät var till nytta då de första utbytesavtalen och institutionsnätverken skapades mellan historiska institutionen i Helsingfors och institutioner vid andra europeiska lärosäten.

Historiska institutionen blev under Matti Klinges prefektskap en föregångare inom Helsingfors universitet på internationaliseringens område, och bidrog till programmens utveckling, till exempel genom deltagandet i pilotprojektet ECTS. För hela universitetet var det sistnämnda av stor betydelse, eftersom överförandet av studiepoäng därmed testades i praktiken.

Risto Alapuro, Tuomas M. S. Lehtonen och Matti Klinge på Finska litteratursällskapets 175-årsjubileumsseminarium i Caen 2006. Foto: Mirkka Lappalainen.

Under hela sitt liv var Klinge en läsande och skrivande människa som skrev i flera genrer. Efter att han pensionerats 2001 började han också måla, men skrivandet och planeringen av nya böcker lämnade han inte.

Böckerna Furstendömet Idensalmi. Modernitetens projekt hos släktnätverk i periferi (på svenska 2016) och Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys. Historiankirjoitus ja historiakulttuuri keisariaikana (2010) hörde till hans senare centrala verk. På 2010˗talet utkom också hans memoarer i sex delar och flera offentliga dagböcker skrivna i en lärd, esseistisk stil.

Efter att nyheten om Matti Klinges bortgång offentliggjordes fylldes traditionella och sociala medier och de privata samtalen av minnen och hågkomster. Han var en finländsk offentlig intellektuell, forskare och lärare som sällan lämnade någon oberörd.

Klinge var en lärare som engagerade sig för studenterna. Han var ännu före pandemin en legendarisk, men också faktiskt närvarande lärare för både finska och svenska historiestuderande. Klinge höll sin sista föreläsningsserie hösten 2019.

Matti Klinge delade gärna av sin levnadsvisdom till ”ungdomen” omkring sig. I en tidningsintervju 2017 förmedlade Klinge ett viktigt rättesnöre som kommer från Alexander Dumas den äldres roman Greven av Monte Cristo: ”Vänta och hoppas!” ”Det är ett gott råd. Att vänta innebär tålamod. Man får inte allting direkt. Ibland kommer det man önskar, ibland inte. Det måste ändå finnas hopp. Annars lönar det sig inte att leva.”

Laura Kolbe, Henrika Tandefelt, Kristina Ranki, Johanna Ilmakunnas, Märtha Norrback

Efter Eeva-Marja Viljos disputation 1985. Viljo, opponenten Matti Klinge och kustos Henrik Lilius i universitetets huvudbyggnad. Foto: Eeva Rista, Helsingfors stadsmuseum, helsinkikuvia.fi.