Sommarjobb: Forskningsassistent på Veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet

Bästa läsare, nedan finns ett inlägg skrivet av svunkeiten Kira Virtanen där hon skriver om sina sommarjobbserfarenheter. 

Hittills har vi fått läsa om vad växtbiologer kan jobba med och nu är det min tur att berätta om vad jag som mikrobiologistuderande sysslade med en tid under sommaren.  Jag är femte årets mikrobiologistuderande och min studieinriktning nu som magisterstuderande är bakteriologi.  Förra våren gjorde jag en två månaders praktik inom en forskningsgrupp och när sommaren närmade sig fick jag ett erbjudande att fortsätta med min forskning en månad under sommaren. Såklart tackade jag ja, och i juni började mitt sommarjobb som forskningsassistent på Veterinärmedicinska fakulteten på Helsingfors universitet.

Mitt forskningsprojekt gick ut på att undersöka Clostridium perfringens-bakteriens värmetålighet hos både vegetativa celler och sporer samt bestämma bakteriens minimum och maximum tillväxttemperaturer. Tanken var att sinsemellan jämföra bakteriestammar som bär genen som orsakar matförgiftning (CPE) i kromosomen och stammar som bär CPE-genen i en plasmid. De flesta stammar isolerade från matförgiftningsfall bär CPE-genen i kromosomen även fast båda typerna borde vara lika potenta att orsaka matförgiftning. Tidigare mindre undersökningar tyder på att de stammar med CPE-genen i kromosomen skulle tåla höga temperaturer bättre och överleva upphettning vid tillredning av mat och därför orsaka matförgiftning oftare än de stammar med CPE-genen i en plasmid.  Baserat på tidigare liknande forskningar planerade jag själv hur jag ville utföra mitt projekt.  Värmetåligheten undersöktes genom att upphetta bakterierna i olika temperaturer under en viss tid och genom att räkna ut antal levande celler under bestämda tidpunkter under upphettningen. Baserat på dessa resultat kunde man räkna ut hur länge det tar att 90 % av bakteriestammen dör och dessa värden kunde man jämföra sinsemellan.

Bakterierna växer glatt i anaerobiska förhållanden före de utsättas för upphettning.
Några C .perfringens stammar som vuxit klart och är redo för upphettning.

 

Minimum och maximum tillväxttemperaturerna bestämdes med hjälp av en Gradiplate-apparat som skapade en värmegradient och genom att mäta avståndet som bakteriestammen vuxit kunde man räkna ut vid vilken temperatur tillväxten upphörde. I labbet jobbade jag främst ensam, men eftersom projektet var mycket större och mera tidskrävande än vad vi uppskattat så fick jag även hjälp av en annan forskningsassistent.  Tillsammans undersökte vi 44 olika C. perfringens stammar men jag bearbetade och analyserade all data själv. Tanken är att mina resultat skall publiceras som en del av en större forskning om C. perfringens och CPE-genen.

Inne i detta anaerobiska skåp fanns Gradiplate-apparaten där bakteriestammarna fick växa inne i för bestämning av maximum och minimum tillväxttemperaturerna.
Så här såg gradiplate-kyvetterna ut efter att bakteriestammarna  fått växa inne i Gradiplate-apparaten.

Jag fick betalt för att jobba 36h 45min per vecka, och hade sjäv ansvar över att jag jobbade tillräckligt och inte heller för mycket. Det som gjorde detta krävande var att vissa dagar lätt blev 10 timmar långa och andra dagar hade jag inte jobb för mera än några timmar. Dessutom lyckas inte allting alltid, och eftersom detta var mitt egna lilla projekt och jag endast hade en månad tid på mig att slutföra arbetet satte det ännu extra press på att försöka få så mycket som möjligt gjort vilket resulterade i att jag tyvärr jobbade en del övertid.

Jag tillverkade alla odlingsunderlag själv och en full kärra med petriskålar räckte för ungefär en och en halv vecka.

Att jobba som forskningsassistent är definitivt det bästa och roligaste sommarjobb som jag haft. Under sommaren lärde jag mig att planera och utföra min egen forskning och att hantera stora mängder data. Jag lärde mig att forskning sällan går som på Strömsö och att man måste ha tålamod och vara beredd på att ändra på sin ursprungliga plan och tidtabell.  Även fast vi nådde de mål som vi hade ställt och fick spännande och signifikanta resultat, känns det att man aldrig riktigt når ett ett skede då man tycker att man är klar med forskningen. I mitt fall var det tyvärr finansieringen för mitt projekt som tog slut efter juni som är anledningen till att vi inte hade möjlighet att försätta och utvidga forskningen ännu mer.  Jag är glad att jag fick möjligheten att prova hur det känns att jobba inom forskning. Jag har kunnat utnyttja allt jag lärde mig under sommaren inom mitt nuvarande jobb och jag vet att jag kommer ha massa nytta av min forskningserfarenhet när jag börjar jobba på min pro gradu-avhandling på våren.

// Kira Virtanen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *