Sommarläsning: Bakteriedrama i Vik

Annika Luther gav under fjolåret ut boken De Sista Entusiasterna. Boken är hennes tredje roman för vuxna och utspelar sig till stor del på campus Vik vid Helsingfors Universitet.

Boken börjar med att två studeranden tillsammans med universitetslektor Marius Lindholm finner en professor död på en toalett i biocenter 3 i Vik. Professorn hittas liggande i sina egna fekalier och har dött av en våldsam sjukdomsattack. Dödsfallet är bara början och efteråt följer en epidemi som sprider sig som en löpeld i landet och skördar många liv.

Bakterien är svårbehandlad eftersom den bildar en biofilm, vilket gör behandling med vanliga antibiotika ineffektiv. Universitetslektorn Marius Lindholm har under långa tider forskat i just biofilmer och blir headhuntad av ett stort läkemedelsbolag på grund av detta. I boken får vi följa Marius försök i att hitta ett botemedel mot bakterien som skördar så många liv. Under jakten på ett effektivt botemedel sker flera oväntade vändningar. Efter ett misslyckat försök i att hitta ett botemedel med de nästintill oändliga resurser som läkemedelsbolaget har, sammanstrålar Marius med två forskarkolleger från uni och försöker i hemlighet nästan helt utan resurser, hitta ett billigt och enkel botemedel, om än med kontroversiella metoder.

Samtidigt som boken skildrar kampen mot epidemin kritiserar boken de ekonomiska nedskärningar som universiteten utsatts under vår studietid och kraven på att forskningen ska vara ”sexig”, med många publikationer vars största syfte är att citeras av andra möjligast många gånger. Boken bjuder på en tankeställare om forskningens syfte och universitetens roll i samhället.

Trots boken i dagens världsläge kan anses handla om ett dystert ämne, med en våldsam och dödlig epidemi som kan liknas vid den som vi ser idag, bidrar boken med hög feel-good faktor i och med de höga igenkänningsfaktorerna. Alla har vi någon gång kommit i kontakt med aningen speciella universitetslektorer som på många sätt liknar karaktären Marius Lindholm. Alla har vi otaliga gånger passerat hjorten i biocenter 3:s aula och druckit det ganska äckliga kaffet som serveras på Unicafé i bio 1. Och beskrivningarna av olika typer av studeranden som kan hittas på en föreläsning är spot-on.

Annika Luther är själv biolog och har tagit hjälp av professor Kristina Lindström i mikrobiologisk sakfrågor vilket gör att biologiska fenomen och epidemin som beskrivs i boken är biologiskt korrekta (iallafall en botaniker som undertecknad svalde all information med hull och hår utan vidare faktagranskning).

Boken är spännande ända fram till sista sidan och bidrar även till allmänbildning om mikrobiologi. Den höga igenkänningsfaktorn gör boken ännu intressantare och lättläst. Om Svunken eller sorken hade nämnts i boken hade detta varit pricken över i:et.

De Sista Entusiasterna får 4 av 5 sorkar och rekommenderas varmt som sommarläsning.

 

Sommarjobb: Praktik på Livsmedelsverkets mikrobiologienhet

Bästa läsare, sommarjobbsserien får nu fortsättning! Läs vidare för att få reda på hur en sommar på Livsmedelsverket kan se ut. 

I skrivande stund har jag påbörjat mitt fjärde studieår på biologin med genetik som huvudämne och mikrobiologi som biämne. Dessutom är jag också farmacistuderande vid Farmaceutiska fakulteten, där jag nu är på mitt andra studieår. Under den gångna sommaren har jag jobbat på det de flesta ännu känner till som Livsmedelssäkerhetsverket Evira, dvs. nuvarande Livsmedelsverket (på finska Ruokavirasto). Livsmedelsverket fick sitt nya namn i januari 2019 då dåvarande Evira, Landsbygdsverket och en del av Lantmäteriverket slogs ihop.

Platsen där jag jobbade: Livsmedelsverket i Vik.

För att vara mer specifik gällande var jag jobbade: jag jobbade vid laboratorie- och forskningslinjens mikrobiologienhet, där jag ytterligare mer specifikt var placerad vid avdelningen för antibiotika. Till avdelningen för antibiotika hör, förutom att undersöka rester av antibiotika i diverse prover av bl.a. mjölk och njurar, också att tillverka alla odlingsmedier för i stort sett hela Livsmedelsverket, och det var detta jag sysslade med största delen av sommaren. Jag fick jobbet genom att skicka en arbetsansökan som svar på en arbetsplatsannons, blev kallad på intervju och blev vald för jobbet.

Då jag i juni började mitt jobb var allting till en början nytt och mycket spännande, men jag vande mig snabbt. Som praktikant fick jag göra samma saker som alla andra i odlingsmedielabbet: bestämma vad som ska göras, när det ska göras och hur mycket som ska göras, sedan göra det, och till slut kontrollera steriliteten för allt som gjorts och som bör vara sterilt. Mer konkret sagt tillverkade jag petriskålar och provrör med agar, olika vätskeformiga odlingsmedier samt en hel del buffertlösningar, dvs. ungefär vad man som grundexamensstuderande utan avlagd kandidatexamen kan vänta sig att få göra.

Blodagar, ett av de vanligaste odlingsmedierna jag under sommaren fick tillverka.

Förutom att jag under sommaren fick se grunden till all forskning och diagnostik som görs vid Livsmedelsverket och hur de möjliggörs, fick jag även chansen att närmare bekanta mig närmare med Livsmedelsverket, dess organisation och allting som görs där. Jag fick se vad andra människor inom min egen bransch jobbar med, jag fick bekanta mig med människor och knyta kontakter som jag eventuellt kan ha nytta av i framtiden.

Sammanfattningsvis var mitt sommarjobb ett fint tillfälle för inlärning och personlig utveckling, samtidigt som jag fick en inblick i forskning och arbetslivet, ett tillfälle jag är mycket glad och tacksam över.

Sommarjobb: Forskningsassistent på Veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet

Bästa läsare, nedan finns ett inlägg skrivet av svunkeiten Kira Virtanen där hon skriver om sina sommarjobbserfarenheter. 

Hittills har vi fått läsa om vad växtbiologer kan jobba med och nu är det min tur att berätta om vad jag som mikrobiologistuderande sysslade med en tid under sommaren.  Jag är femte årets mikrobiologistuderande och min studieinriktning nu som magisterstuderande är bakteriologi.  Förra våren gjorde jag en två månaders praktik inom en forskningsgrupp och när sommaren närmade sig fick jag ett erbjudande att fortsätta med min forskning en månad under sommaren. Såklart tackade jag ja, och i juni började mitt sommarjobb som forskningsassistent på Veterinärmedicinska fakulteten på Helsingfors universitet.

Mitt forskningsprojekt gick ut på att undersöka Clostridium perfringens-bakteriens värmetålighet hos både vegetativa celler och sporer samt bestämma bakteriens minimum och maximum tillväxttemperaturer. Tanken var att sinsemellan jämföra bakteriestammar som bär genen som orsakar matförgiftning (CPE) i kromosomen och stammar som bär CPE-genen i en plasmid. De flesta stammar isolerade från matförgiftningsfall bär CPE-genen i kromosomen även fast båda typerna borde vara lika potenta att orsaka matförgiftning. Tidigare mindre undersökningar tyder på att de stammar med CPE-genen i kromosomen skulle tåla höga temperaturer bättre och överleva upphettning vid tillredning av mat och därför orsaka matförgiftning oftare än de stammar med CPE-genen i en plasmid.  Baserat på tidigare liknande forskningar planerade jag själv hur jag ville utföra mitt projekt.  Värmetåligheten undersöktes genom att upphetta bakterierna i olika temperaturer under en viss tid och genom att räkna ut antal levande celler under bestämda tidpunkter under upphettningen. Baserat på dessa resultat kunde man räkna ut hur länge det tar att 90 % av bakteriestammen dör och dessa värden kunde man jämföra sinsemellan.

Bakterierna växer glatt i anaerobiska förhållanden före de utsättas för upphettning.
Några C .perfringens stammar som vuxit klart och är redo för upphettning.

 

Minimum och maximum tillväxttemperaturerna bestämdes med hjälp av en Gradiplate-apparat som skapade en värmegradient och genom att mäta avståndet som bakteriestammen vuxit kunde man räkna ut vid vilken temperatur tillväxten upphörde. I labbet jobbade jag främst ensam, men eftersom projektet var mycket större och mera tidskrävande än vad vi uppskattat så fick jag även hjälp av en annan forskningsassistent.  Tillsammans undersökte vi 44 olika C. perfringens stammar men jag bearbetade och analyserade all data själv. Tanken är att mina resultat skall publiceras som en del av en större forskning om C. perfringens och CPE-genen.

Inne i detta anaerobiska skåp fanns Gradiplate-apparaten där bakteriestammarna fick växa inne i för bestämning av maximum och minimum tillväxttemperaturerna.
Så här såg gradiplate-kyvetterna ut efter att bakteriestammarna  fått växa inne i Gradiplate-apparaten.

Jag fick betalt för att jobba 36h 45min per vecka, och hade sjäv ansvar över att jag jobbade tillräckligt och inte heller för mycket. Det som gjorde detta krävande var att vissa dagar lätt blev 10 timmar långa och andra dagar hade jag inte jobb för mera än några timmar. Dessutom lyckas inte allting alltid, och eftersom detta var mitt egna lilla projekt och jag endast hade en månad tid på mig att slutföra arbetet satte det ännu extra press på att försöka få så mycket som möjligt gjort vilket resulterade i att jag tyvärr jobbade en del övertid.

Jag tillverkade alla odlingsunderlag själv och en full kärra med petriskålar räckte för ungefär en och en halv vecka.

Att jobba som forskningsassistent är definitivt det bästa och roligaste sommarjobb som jag haft. Under sommaren lärde jag mig att planera och utföra min egen forskning och att hantera stora mängder data. Jag lärde mig att forskning sällan går som på Strömsö och att man måste ha tålamod och vara beredd på att ändra på sin ursprungliga plan och tidtabell.  Även fast vi nådde de mål som vi hade ställt och fick spännande och signifikanta resultat, känns det att man aldrig riktigt når ett ett skede då man tycker att man är klar med forskningen. I mitt fall var det tyvärr finansieringen för mitt projekt som tog slut efter juni som är anledningen till att vi inte hade möjlighet att försätta och utvidga forskningen ännu mer.  Jag är glad att jag fick möjligheten att prova hur det känns att jobba inom forskning. Jag har kunnat utnyttja allt jag lärde mig under sommaren inom mitt nuvarande jobb och jag vet att jag kommer ha massa nytta av min forskningserfarenhet när jag börjar jobba på min pro gradu-avhandling på våren.

// Kira Virtanen