Avainsana-arkisto: historiker

Sigrid Autio: Sophie Holm om forskararbete

|

Jag intervjuade Sophie Holm på Nationalbiblioteket där hon har en forskarplats. Hon forskar för tillfället inom ett tyskt forskningsprojekt som finansieras av Deutsche Forschungsgemeinschaft och utförs vid några forskningsinstitut under Max Weber Stiftung. Projektet handlar om språkbruk och diplomati under 1700-talet med fokus på det ryska språket i en europeisk kontext. Holm beskriver att syftet med projektet bland annat är att lyfta upp språk och språkanvändning inom diplomatin som inte tidigare undersökts i större utsträckning. Forskarna undersöker vilken roll olika språk spelat i diplomatiska relationer i Nordeuropa i en tid då franskan var det dominerande gemensamma diplomatiska språket.

Sophie Holm tog sin magisterexamen år 2010 och disputerade till doktor år 2019 om diplomatisk praktik på 1700-talet. I avhandlingen undersökte hon utländska diplomater i Stockholm och deras arbetsmetoder. Under arbetet med doktorsavhandlingen var hon anställd som nämndforskare på Svenska litteratursällskapet, en forskarbefattning som är avsedd för doktorander.

Tidigare arbeten 

Holm har haft ett antal olika arbeten både inom och utanför forskningsvärlden, bland annat har hon arbetat på Riksarkivet, med frivilligverksamhet på Helsingfors Mission och med utställningsproduktion på Come to Finland Publishing som producerade en utställning för Nordiska museet i Stockholm. Utställningen i Stockholm handlade om turism Norden under 1900-talets första hälft och innehöll reklamplanscher från alla nordiska länder.

Affischer i utställningshall på Nordiska museet.

Utställningen Come to Norden i Nordiska museet i Stockholm 2022. Foto: Peter Segemark/Nordiska museet. CC-BY-ND 4.0

Jag frågade Sophie Holm vad som styrt hennes karriärval. Hon menar att det delvis har varit intresset och nyfikenheten som styrt, men att hon även varit öppen för olika projekt och möjligheter som dykt upp och erbjudits henne. Holm berättar att flera av de tidigare arbetena har varit föreslagna av andra. Hon blev till exempel uppmuntrad att börja doktorera i slutet av sina magistersstudier då det fanns behov för en doktorand i ett forskningsprojekt som studerade Sveaborg på 1700-talet. Projektet hon för tillfället arbetar med såg hon en annons för på Twitter, ett utmärkt exempel på att det är bra att hålla ögonen öppna för olika möjligheter. Dessutom menar Holm att det är till stor fördel att ha ett nätverk inom branschen.

Vad gör en forskare? 

Holm berättar att många forskare jobbar inom forskningsprojekt, men att hon själv även gjort andra typer av uppdrag, bland annat jobbat som sakkunnig och gjort intervjuer bland annat för Riksdagens arkiv som har en stor samling med muntlig historia. Hon har också jobbat utanför forskningsbranschen, men menar att det är mer ovanligt att forskare också jobbar inom helt andra branscher.

Finansieringen för forskningsprojekt ligger i vanliga fall mellan ett och tre år. Det är en bransch där det sällan går att planera långt framåt. Holm berättar dock att det för henne inte känts som ett större orosmoment. Hon menar att hon inte känt ett behov av att planera tio år framåt, utan att hon tar ett arbete i taget.

Under en paneldiskussion under Mentorkurs med alumner hösten 2023 sade en forskare att ”man ska inte bli forskare om man inte är hundra procent säker”. Det håller Sophie Holm inte med om, hon berättar att hon själv aldrig känt sig ”hundra procent säker” och att det alltid har funnits flera saker hon intresserat sig för. Hon menar dock att det är viktigt att vara medveten om vad man ger sig in på för slags bana om man blir forskare.

Vilka färdigheter ger historiestudierna vid universitetet? 

Holm nämner flera saker som studierna i historia har gett henne, bland annat förmåga att vara källkritisk och ett slags allmänt kritiskt tänkande. Hon pratar även om ett slags långt perspektiv på samhällsfenomen, något hon menar kan vara till enorm nytta även i diskussioner som inte handlar om historia. Att ha förståelse för att världen är i ständig förändring och att saker inte alltid varit eller är på ett visst sätt menar Holm kanske är lättare för historiker.

Tips till studerande 

Holm hälsar att det är till stor fördel att skaffa sig någon slags erfarenhet, genom arbete eller någon slags uppgift i en ämnesförening. Hon menar att det kan vara svårt att få sitt första jobb, men att tröskeln blir lägre efter det. Holm tror att det är till en stor fördel att arbeta med olika uppgifter redan under studietiden om man kan. Hon hälsar att det är bra att prova sig fram.

Sigrid Autio är historiestuderande och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Läs också Valter Finnäs intervju med forskaren Aapo Roselius här.

Vill du veta mera om Sophie Holms forskning?

Kolla här. Och läs till exempel vidare här:

Artikeln “‘In a city flooded with pamphlets’. Foreign Diplomats Monitoring and Spreading the News in Eighteenth-Century Stockholm” i boken Media and Mediation in the Eighteenth Century, red. Penelope J. Corfield & Jonas Nordin, Lund University Press 2023.

Doktorsavhandlingen Diplomatins ideal och praktik: Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 210, Helsingfors: Societas Scientiarum Fennica 2020.

En kort sammanfattning av poängen med doktorsavhandlingen kan du läsa här i den lectio praecursoria som Sophie Holm höll på sin disputation. Lectio praecursoria är det inledande anförande som respondenten håller i början av disputationen vid finländska universitet.

Artikel om 1700-talsdiplomater i HTF: ”Diplomatins vakande öga. Utländska sändebuds hantering av rykten i Stockholm under 1746–1747 års riksdag”, Historisk tidskrift för Finland, vol. 104, 1/2019, s. 49–73.

Sophie Holm skrev sin pro gradu-avhandling om namngivningen av fästningsverken i Finland under Augustin Ehrensvärds tid 2010.

Valter Finnäs: Aapo Roselius om historieforskarens arbetsfält och vardag

|

Inför den individuella slutuppgiften i Mentorkurs med alumner 2023 valde jag att ta kontakt med historieforskaren fil. dr Aapo Roselius, som disputerade vid Helsingfors universitet 2010 med avhandlingen Kiista, eheys, unohdus: vapaussodan muistaminen suojesluskuntien ja veteraaniliikkeiden toiminnassa 1918–1944. Sedan doktorsavhandlingen har Roselius byggt upp en bred och mångsidig karriär som forskare, med en produktion som täcker allt från minnesstudier, nationalism och politiska ytterlighetsrörelser till enskilda föreningars historia. Vårt samtal kretsade främst kring studietiden, historikerns yrkesidentitet och realiteterna gällande forskarens karriärbana.

Studietiden: det lönar sig att skriva 

Flera av mina frågor till Roselius gällde på något sätt dennes tid som studerande på 1990-talet, och vilka tips han har till de som drömmer om en forskarbana. Roselius svar var på flera sätt överraskande pragmatiska och jordnära, något som kom att prägla hela intervjun. Istället för att lista olika sammanhang, sociala kretsar, specifika kurser och annat som den studerande borde söka sig till vände sig Roselius till de studerande med exempelvis följande råd: ”Det lönar sig att producera, alltså att skriva helt enkelt […] jag säger inte nödvändigtvis att jag alltid lyckades så bra med detta själv under studietiden; ibland sökte man ju förstås de [kurser] där man lättast kom igenom…”. Samtidigt som nämnda tips var mycket konkret var det också betryggande att höra att svackor i studieintresset är ett återkommande fenomen – man måste inte vara en helt perfekt studerande för att lyckas senare i arbetslivet.

Roselius framhävde vidare flexibilitet och öppenhet som nycklar för den studerande som begrundar historikerns potentiella yrkesbanor: ”Jag gick genom studietiden utan att ha klara målsättningar och planer, annat än en viss förståelse för att jag ville arbeta med historia […] Men överlag är det så, att det redan under studietiden skapas en historikeridentitet som är mycket viktig, eftersom det annars finns så få konkreta fästpunkter i en historikers tillvaro. Det lönar sig att inse att man är historiker, oberoende av akademisk grad”.

Dylika attityder och identitetsmässiga reflektioner bör också enligt Roselius kombineras med en intellektuell självständighet: ”Jag skulle inte som studerande läsa en bok som berättar åt en hur man blir forskare. Inte någon self-help; det skulle vara mitt råd.”

Allvarlig man framför en bokhylla

Aapo Roselius råd till studenter som är intresserade av forskarbanan: ta alla tillfällen under studietiden att skriva. Det här behöver man öva på, och bara genom att skriva kan man visa vad man går för.

Vägen till forskarbanan: vikten av att producera och publicera konkretiserades 

En forskarkarriär blev det dock för Roselius, oavsett studietidens oklara framtidsvisioner. Efter magisterskedet ledde vägen in i ett forskningsprojekt, Suomen Sotasurmat 1914–22, vilket behandlade det finska inbördeskrigets dödsoffer – ett tema som på flera sätt hade aktualiserats efter Sovjetunionens fall och det kalla kriget slut.

Roselius berättade hur också studietidens akademiska sammanhang präglades av ett märkbart paradigmskifte med påföljande ”nya metoder som öppnade till exempel traumatiska delar av historien. Det fanns en känsla av att man var inne i en ny våg”. Ett ökande intresse för minnen – särskilt traumatiska sådana – och det förflutnas roll i nutiden låg m.a.o. i tiden när Roselius började övergå till arbetslivet och forskarbanan. I ovannämnda forskningsprojekt tillämpades t.ex. minnesskildringar med anknytning till inbördeskriget för att få fram information om dödsoffer 1918.

Arbetet med projektet erbjöd inte bara arbetserfarenheter, utan också sociala nätverk för den nyutexaminerade Roselius. En bekantskap som stiftades då var med fil. dr Marko Tikka, som uppmuntrade Roselius att skriva sin första bok på basen av källmaterial från forskningsprojektet. Roselius ihågkommer detta förslag som ett sådant ”ögonblick man i efterhand kan konstatera har varit avgörande”. Boken, Teloittajien jäljillä – valkoisten väkivalta Suomen sisällissodassa (2007), blev nämligen en viktig språngbräda för Roselius, och viktig för att senare säkra doktorsavhandlingens finansiering. Vikten av att producera och publicera konkretiserades därmed och öppnade en viktig dörr för Roselius, som vidare konstaterade att ”synlighet påverkar: ju flera som vet av din forskning desto bättre”.

Historieforskarens realiteter

Sedan disputationen har Roselius etablerat sig som en forskare i närmast konstant rörelse från produktion till produktion, både inom ramarna för större projekt och i egenskap av s.k. ”fri forskare”. Med denna term avses en forskare, som i princip är egenföretagare utan att vara bunden till exempelvis något universitet eller liknande institution. Den fria forskaren söker istället i hög grad själv olika arbetsmöjligheter och arbetar sedan i princip på egen hand.

En typisk arbetsmöjlighet för den fria forskaren är olika beställningsarbeten, exempelvis historikprojekt som genomförs för något samfunds eller någon förenings räkning. Sådana projekt är mer än bekanta för Roselius, som själv beskrev Finland som ”beställningsarbetens förlovade land”.

Aapo Roselius har under sin karriär skrivit flera beställningsverk för organisationer och föreningar. Boken För barnets bästa (2018) skrev han på beställning av Barnavårdsföreningen i Finland som fyllde 125 år då boken kom ut. Att göra beställningsverk är ett bra sätt för en ung forskaren att få forskar- och skrivvana. Beställningsarbeten utvecklar förmågan att arbeta systematiskt och mot ett bestämt mål. Beställningsverken och beställarna kan vara mycket olika. Att ha med beställare att göra övar också förmågan att förhålla sig till en mottagare. Genom beställningsverken skapar sig forskaren en stor bredd vad gäller sin kunskap, vilket aldrig är fel för en historiker.

För tillfället innehar Roselius dock anställning i ett forskningsprojekt vid Tammerfors universitet centrerat kring kalla krigets slut ur ett upplevelsehistoriskt perspektiv, och har därmed temporärt satt den fria forskartiteln åt sidan. Någon långvarig bundenhet till universitetsvärlden ser Roselius däremot inte i sin framtid. Hans forskarbana fortsätter istället förmodligen på det vägval som gjordes redan i början av karriären, då han ”inte [var] hemskt tänd på tanken att gå med och tävla om de få befattningarna på något universitet. Jag ville inte leva med den typen av stress.”

Detta uttalande fann jag särskilt tankeväckande. Som studerande tror jag att man lätt blir fokuserad på ”universitetsbubblan”, och därmed förblir omedveten om den betydande forskning som bedrivs i andra sammanhang. Vi studerande förstår kanske inte heller hur få universitetspositionerna är, eller hur hård konkurrensen för dylika kan vara. Dessa saker kräver förstås reflektion för den som överväger forskaryrket, och då kan den fria forskarbanans värde och möjligheter samtidigt kännas betryggande.

Oavsett specifika befattningar är historieforskarens utmaningar många, ett faktum som jag bad Roselius reflektera kring utgående från sina egna erfarenheter. Främst kunde Roselius konstatera att forskarkarriären tidvis kan vara en osäker sådan. Detta beror till stor del på att forskarens finansiering och arbetssnuttar kan vara relativt korta. Den fortsatta vägen efter ett visst projekt kan också vara svår att visualisera långt på förhand. Roselius konstaterade därför att ”om osäkerheten skapar för mycket stress, så borde man kanske överväga en annan bana: säkerheten saknas”. Osäkerheten kan dock enligt Roselius underlättas ”på enkla sätt, exempelvis genom att se till att man har andra forskare i sin umgängeskrets, som man kan umgås och diskutera med”. Sociala nätverk och gemenskaper fyller med andra ord flera viktiga funktioner, även för den som arbetar främst självständigt.

En annan potentiellt svår aspekt av forskarkarriären som vi diskuterade var hur man bör förhålla sig till politiskt laddade forskningsfrågor. Dylika frågor är långt från främmande för Roselius, som förutom inbördeskriget exempelvis också har forskat i den inhemska högerradikalismens historia. Historia är givetvis ett ideologiskt och politiskt potent forskningsfält, vilket nödvändiggör en konstant balansgång mellan strävan till vetenskaplig objektivitet och personliga ställningstaganden, något som Roselius summerade som följande: ”Det [forskning i politiskt laddade ämnen] ger nog också en viss färdighet att kunna bemöta olika typer av problematik; man måste förstå att det man skriver kan vara verkligt negativt för någon. Men samtidigt är det helt omöjligt att skriva om [exempelvis] högerradikalism i Finland utan att någon känner sig illa berörd.”

Att göra någonting som är intressant, och få lön för det: vad är bättre än det?

Diskussionen med Roselius avslutades för denna gång med en fråga om dennes fortsatta bana som forskare. Svaret var på många sätt en kärnfull sammanfattning av hela vårt samtal, och Roselius jordnära förhållningssätt till karriären. Förutom projektet på Tammerfors universitet har Roselius siktet inställt på ett biografiskt verk om K. A. Fagerholm, ett projekt som han ska inleda kommande sommar. Vägen efteråt är dock ett frågetecken, som han själv uttryckte saken. Han konstaterar:  ”Det är klart att jag hoppas få fortsätta med något inom historieskrivning under hela min yrkeskarriär. Men jag är glad över att jag redan har fått göra så mycket inom fältet. Så även om det imorgon plötsligt helt skulle ta stopp, så skulle jag ändå vara stolt över min karriär utan känslan av att jag skulle ha valt fel bana.”

Trots vissa svåra delmoment och aspekter kunde Roselius därmed konstatera att forskarkarriären har varit rätt val för honom: ”Att få göra någonting som är intressant, och samtidigt få lön för det: vad är bättre än det?”

Valter Finnäs är magisterstuderande i historia och gick kursen Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Blev du nyfiken på att läsa något som Aapo Roselius har skrivit? Här kommer några tips. Flera böcker hittar du genom att slå upp i en biblioteksdatabas i din dator, eller en annan.

  • Amatöörien sota: rintamataisteluiden henkilötappiot Suomen sisällissodassa 1918 = Amatörernas krig: frontförlusterna i inbörderskriget i Finland 1918, Helsinki: Valtioneuvoston kanslia 2006.
  • I bödlarnas fotspår: massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918, orig. på finska 2007, övers. till svenska av A. Roselius, Stockholm: Leopard 2009.
  • Kiista, eheys, unohdus: vapaussodan muistaminen suojeluskuntien ja veteraaniliikkeen toiminnassa 1918–1944, diss., Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 186, Helsinki: Suomen Tiedeseura 2010.
  • Svart gryning: fascismen i Finland, 1918–44, med Oula Silvennoinen & Marko Tikka, ursprungl. på finska 2016, översättning: Mattias Huss, Stockholm: Lind & Co 2018.
  • Rikki revitty maa: Suomen sisällissodan kokemukset ja perintö, toim. Tuomas Tepora & Aapo Roselius, Helsinki: Gaudeamus 2018.
  • Kampen om den svenska jorden: karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940–1950, med Tuomas Tepora, även på finska, svensk övers. Tobias Pettersson, Helsingfors: Schildts & Söderströms 2020.
  • Finlands okända krig: finska och skandinaviska frikårer i Baltikum och Ryssland 1918–20, med Oula Silvennoinen, ursprungl. på finska 2019, övers. Mattias Huss, Stockholm: Lind & Co. 2021.
Boken Kampen om den svenska jorden.

Aapo Roselius och Tuomas Teporas bok Kampen om den svenska jorden. Karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940-1950 gavs ut på svenska av Schildts & Söderströms 2020. Boken skrev de på finska, översättningen till svenska gjordes av historikern Tobias Pettersson.

Emelie Schauman: historikerns arbetsfält är mångsidigt – Eva Ahl-Waris berättelse

|

Vad sysslar riktigt en historiker med? Vad är det man kan som historiker? Oavsett om du studerar historia, jobbar inom disciplinen eller bara annars är intresserad, är det klart att titeln historiker inte förklarar en specifik yrkesprofil på samma sätt som exempelvis jurist eller läkare. Därmed kan det vara svårt att kartlägga hur en vanlig arbetsdag ser ut för en yrkesverksam historiker. Som studerande väcker det lätt frågor såsom: Vad går arbetet ut på i praktiken? Vilka yrkesmöjligheter har jag efter att jag har tagit ut mina papper? Har jag något annat val än att bli historielärare?

För att besvara dessa frågor har jag intervjuat en historiker och tidigare historiestuderande. Eva Ahl-Waris är filosofie doktor, teologie magister samt producent av turismtjänster. Hon började studera historia vid Helsingfors universitet hösten 1994. 2002 blev hon filosofie magister och filosofie doktor blev hon år 2010. Ahl-Waris meritförteckning visar att yrkesmöjligheterna för en historiker definitivt överskrider en handfull alternativ. Hon har jobbat inom museibranschen, på arkiv, som lärare samt med en uppsjö av olika historierelaterade projekt under sin karriär. Dessutom har hon haft olika roller inom alla dessa kategorier.

Eva Ahl-Waris i närbild vinkar med medeltida gråstenskyrka i bakgrunden.

Eva Ahl-Waris utanför Sjundeå medeltida kyrka.

Som många andra historiestuderande har Ahl-Waris jobbat som museiguide. Utöver detta har hon jobbat som förman, skött administration och forskat för nya utställningar. Arkiv spelar en väsentlig roll för de flesta historiker. Ahl-Waris har både jobbat på arkiv och med att bygga upp nya arkiv. I enlighet med stereotypen har hon även arbetat som lärare, mera specifikt som ämneslärare i historia och religion för lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Det är ändå i Ahl-Waris projektrelaterade meritförteckning där den största yrkesmässiga diversiteten kan skönjas. Hon har lett en mängd olika projekt i egenskap av näringsidkare och således varit arbetsgivare för andra och sig själv. Hon har givit personliga guidningar, skrivit, redigerat och recenserat en lång lista av böcker, artiklar, skrifter och facklitteratur. Hon har också varit opponent åt sina kolleger, både under studietiden och senare i form av eftersökt privat handledning. Eva har också planerat evenemang och seminarier, designat formen för projektrelaterade böcker, webbsidor, artiklar och utställningar. Dessutom har hon jobbat som grävare, ritare/assistent respektive grävningsledare vid arkeologiska utgrävningar.

En sådan meritförteckning kan lätt få det att framstå som att det inte finns så mycket en historiker inte kan jobba med. Ändå handlar det i många fall bara om det hantverk vi lär oss och utvecklar som historiker, i våra studier och också genom våra arbetsuppgifter. Den arkeologiska kompetensen har Ahl-Waris förvärvat genom att studera arkeologi för att utveckla sitt kunnande utanför historikerns centrala domäner.

Ahl-Waris beskriver historikerns yrkeskunskap som en förmåga att med ett källkritiskt öga kunna läsa och producera text effektivt. Dessutom handlar det enligt henne om att kunna greppa stora informationshelheter och urskilja de relevanta detaljerna. Slutligen har historikern ett bra handlag för att förmedla historia i olika former och genom olika medier. Själv uppskattar hon sitt visuella öga.

Efter denna visualisering av en historikers framtidsutsikter kvarstår frågan huruvida våra studier i historia förbereder oss för arbetsmarknaden. Lär vi oss tillräckligt utförligt om vårt hantverk för att kunna rekommendera oss själva på en arbetsplats? Ahl-Waris beskriver det som en positiv sak att hon under sina studier fick bättre språkkänsla samt att hon blev väldigt verktygskompetent. För henne handlade det om att hon blev IT-kompetent på en sådan nivå att hon kunde presentera historisk kunskap på webbsidor och andra digitala plattformar.

Ahl-Waris menar att det hon saknade inom studierna var fokus på grundläggande administrativa färdigheter som hjälper en historiker i arbetslivet. Hur skriver man en bra arbetsansökan? Hur söker man stipendium för olika ändamål? Därtill kände hon en brist på kunskap gällande hanteringen av projektarbete. Hur jobbar man effektivt och produktivt för att verkställa ett projekt, i grupp eller på egen hand?

Ahl-Waris har avlagt biämnesstudier i arkeologi, folkloristik, museologi, pedagogik och har också studerat teologi. Hon vill framhålla att alla disciplinerna har öppnat dörrar för henne och givit henne arbetsmöjligheter under karriären. Dessutom beskriver hon att tillskottet av närliggande discipliner i hennes examen gjorde henne mera övertygad om och trygg i sin yrkesmässiga kompetens. Arbetstillfällen ger därtill alltid erfarenhet som man kan bygga vidare på i framtiden.

Vad extrakurrikulära aktiviteter under studietiden beträffar vill Ahl-Waris poängtera föreningsverksamhetens främjande inverkan på en historikers yrkesidentitet. Nätverk är viktiga och alla kontakter är hemåt. Dessutom beskriver Ahl-Waris det praktiska handlag som hon utvecklade inom ramarna för såväl Historicus r.f. som Nylands Nation. Genom den här föreningsaktiviteten lärde hon sig grunderna i hur man söker understöd för såväl storslagna fester som föreningsresor, liksom hur man organiserar evenemang av varierande storlek.

Nationsengagemanget gav också utökade perspektiv tack vare umgänget med studenter vars vetenskapliga disciplin skiljde sig från den egna. Något annat konkret och upplevelsemässigt som Ahl-Waris lyfter fram som givande upplevelser som hon minns och uppskattar är universitets promotioner. Också dessa har format hennes historiska perspektiv under tiden vid universitetet.

Det sista rådet som Ahl-Waris vill dela med sig av åt historiestuderande idag är att man ska studera flitigt och vara nyfiken: ”välj kurser utanför din bekvämlighetszon, gå med i studielivet och upplev saker!”

På ett väldigt lämpligt sätt sammanfattar detta budskapet i hela intervjun. Historia är en perspektivkunskap. Vi lär oss ett särskilt hantverk vad informationsbearbetning beträffar för att inom många olika arbetskontexter utföra liknande arbete där kunskap och kommunikation ofta är i centrum. Vi producerar stora mängder text för att kunna presentera källkritisk och relevant information med anknytning till det förflutna, ofta härlett ur en stor, svårhanterlig men relevant mängd källor. Med den definitionen spelar det ingen roll om vi undervisar i en skola, presenterar en museiutställning eller skriver en bok. Det är bara mediet och publiken som byts ut.

Emelie Schauman är magisterstuderande i historia och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Tycker du som Eva att det vore nyttigt med mera kunskap om praktiska färdigheter som hur man gör en arbetsansökan, gör en meritförteckning eller ansöker om finansiering för något projekt kan du om du studerar vid Helsingfors universitet kolla upp den mångsidiga information och det stöd som du får av universitetets karriärservice.

Det här fanns inte på universitetet när Eva studerande, men finns nu och är en nyttig resurs för alla studerande och för den som har utexaminerats. Ett år efter att du tagit ut din magisterexamen kan du utnyttja karriärservicens tjänster!

Vill du bekanta dig med Eva Ahl-Waris doktorsavhandling Historiebruk kring Nådendal och den kommemorativa anatomin av klostrets minnesplats som gavs ut av Societas Sanctae Birgittae i Vadstena 2010 hittar du den på bibliotek eller i digital form här.

Läs också Eva Ahl-Waris blogginlägg om den museiprojektkurs som Eva ledde tillsammans med Derek Fewster 2021 på Hertonäs gård.

Mina Blomberg: Jimmy Holmberg om att bli och vara ämneslärare

|

Jag har intervjuat gymnasieläraren Jimmy Holmberg som arbetar som lektor i historia och samhällslära på Karis-Billnäs gymnasium. Före sin fasta lektorsposition vikarierade han på gymnasiet och jobbade som timlärare i historia i Ekenäs högstadium i fem år. Han tog själv initiativet att söka auskulteringsplats på Karis-Billnäs gymnasium under sina studier och på så sätt lyckades han få ett ettårigt vikariat på gymnasiet och senare en fast anställning som lektor i historia och samhällslära.

Yrket: det är inte bara att stå i ett klassrum och prata

Undervisningen är kärnan i Jimmys yrkesvardag, men han berättar att det finns mycket annat kring det också: ”Man sitter och samlar information, efterbehandlar lektioner och försöker bokföra studerandeprestationer. Ibland är det lite fortbildningar och möten som hör till. Det är en yrkesbild som är på det sättet varierande. Det är inte bara att stå i ett klassrum och prata.”

Om de mest intressanta aspekterna med sitt yrke konstaterar Jimmy: ”Förstås är det själva ämnet som jag brinner för.” Men förutom det gillar Jimmy kontakten med eleverna och han anser att jobba med barn och unga är mycket givande på många sätt. Det finns enligt honom många faktorer som gör arbetet intressant.

Förutom de sociala och kulturella skillnaderna har läraryrket förändrats från lärarperspektiv sedan Jimmy själv satt i skolbänken på gymnasium och i grundskolan tidigare under 2000-talet. Förutom att undervisningsmetoderna och tekniken är uppdaterade så lär man också ut mer mångsidig information och kunskaper än förr. ”Man lär kanske ut mer färdigheter än bara kunskaper. Ännu i gymnasiet satt jag själv bara och tog emot information, skrev ner det och spydde ut det på ett provpapper och så var provveckan över. Nu är det också lite mer det att man ska forska. Jag är på ett sätt imponerad på hur mycket ansvar och hur mycket självständigt arbete eleverna – också unga elever – får gjort.”

Just nu vet jag att jag vill syssla med det här, men man ska aldrig säga aldrig. Historia ger ju många möjligheter.

I framtiden är Jimmy öppen för nya utmaningar, men han trivs för tillfället som lektor på Karis-Billnäs gymnasium.  ”Jag har inte uteslutit att någon gång doktorera och på riktigt få gräva i någonting och göra research. Just nu vet jag att jag vill syssla med det här, men man ska aldrig säga aldrig. Historia ger ju många möjligheter.”

Studietiden: forskningsbiten var det häftigaste

Jimmy inledde sina studier i historia vid Helsingfors universitet 2011 och blev färdig 2018. Han var intresserad av historia och visste alltid att han ville bli lärare så det kändes naturligt att han hamnade på den vägen.

För att få behörighet att undervisa både historia och samhällslära gick han kurser i pedagogik, offentlig förvaltning, juridik, nationalekonomi, sociologi och statskunskap. Trots det anser han att forskningen var det mest intressanta i studierna. ”Egentligen var det forskningsbiten som jag tyckte var häftigaste. Att gräva i källmaterial – jag satt ju i arkivet väldigt mycket. När andra hade fest så satt jag i arkivet.”

Jimmys pro gradu-avhandling Lokalt och lagom nyktert: Aktörer, populäritet och målsättningar i nykterhetsföreningar i Pojo 1887–1919 handlar om nykterhetsföreningar i Pojo bruksområden. Avhandlingen kan läsas här.

Jimmy upplever att pedagogiska studierna var givande och att föreläsarna var sakkunniga. Enligt honom kan man dock aldrig vara förberedd på läraryrket innan man konkret prövat på att undervisa. ”Ingen kurs i världen kan förbereda en på att gå in i ett högstadium i dagens värld. Man måste bara uppleva det och lära sig på egen hand.”

Den viktigaste kunskapen Jimmy lärt sig under studierna är informationshantering. ”Att man lär sig handskas med den och värdera information man får. I synnerhet när man planerar en lektion och ska ha studeranden att analysera källor måste man själv filtrera det först och granska om man kan ens använda det. Jag tycker själv att man lärde sig de färdigheterna ganska bra.” Jimmy har också dragit nytta av sina föreläsningar på universitetet för att planera och strukturera sina kurser.

Insikter och tips: det är ändå en once in a lifetime chans att få studera

Om vad som gör en bra lärare förklarar Jimmy: ”De bästa lärarna är sådana som tar med sin personlighet in i undervisningen och vågar vara sig själva. Egentligen kan vem som helst lära saker vidare bara man gör det på sitt sätt.” Han understryker behovet av stresstålighet och att alla utmaningar som uppstår i den fostrande delen av lärararbetet kan vara svåra. ”Nu jobbar jag i ett gymnasium så den biten är ganska minimal. Men fem år i ett högstadium lär en ganska mycket. Man ska nog ha lite pansar på sig. Nog är det många som tror i ett skede att de vill bli lärare men sen märker de att no thanks.”

Jimmy förklarar varför han anser att historia är viktigt att lära ut: ”Fast samhället förändras massor på flera tusen år så har människan ändå inte förändrats i samma takt. Vi kan lära oss mycket av det förflutna på många sätt. Är man historielös som människa så tänker jag att man går miste om hemskt mycket. Sen är det också förstås otroligt intressant så jag kan inte riktigt förstå folk som inte är intresserade av historia.”

Om man inte känner till den praktiska skolverkligheten så är det en ganska stor chock. Jag rekommenderar nog varmt att man bekantar sig med fältet.

Jimmys tips till nuvarande och framtida studeranden är att ta vara på studietiden och gå så många intressanta kurser som möjligt. ”Man ska inte bränna ut sig förstås, men skulle jag gå om uni på nytt skulle jag ha helt annan strategi. Jag skulle våga mera plocka åt mig flera helheter och kurser. Det är ändå en once in a lifetime chans.” Han tycker också att det är viktigt att komma ut i arbetslivet och vikariera så mycket som möjligt. ”Det gav mig massor med insikter. Om man inte känner till den praktiska skolverkligheten så är det en ganska stor chock. Jag rekommenderar nog varmt att man bekantar sig med fältet.”

Mina Blomberg är historiestuderande och gick Mentorkurs med alumner i hösten 2023.

Läs också Valdemar Forsmans intervju med Martin Nugent som är lärare i historia och samhällslära i gymnasiet Lärkan i Helsingfors.

Viktor Östman: Laura Oksanen studerade historia och blev kommunikationsspecialist vid universitetet

|

Laura Oksanen är 29 år och är ursprungligen hemma från Åbo, men flyttade till Helsingfors 2014 för att studera historia. Oksanen hade under sin studietid fått en fot in i mediebranschen och kom även efter studierna att fortsätta på det spåret. Hon arbetade en tid på Svenska YLE som journalist, men insåg så småningom att hon ville testa på något nytt och annorlunda.  Nuförtiden arbetar hon vid Helsingfors universitet som kommunikationsspecialist. Mera specifikt ansvarar hon för kommunikationen vid Social- och kommunalhögskolan (Soc&kom), och i viss mån även för de andra svenska utbildningarna i Centrumcampus.

Vad innebär det att arbeta med kommunikation?

Oksanen arbetar med både allmän och digital kommunikation, som i vanliga fall är uppdelade mellan två personer. Således är arbetsuppgifterna mångsidiga. Bland annat innebär det en hel del extern kommunikation. Att skriva om ny forskning, erbjuda forskningsexpertis för medierna och i allmänhet lyfta fram universitetets profil. Till arbetsuppgifterna hör även de mera typiska kommunikatöruppgifterna: svara på och skriva e-post, hålla kontakten mellan olika aktörer, delta i möten med personal och att hålla koll på organisationens sociala medier.

Att arbeta med kommunikation innebär en hel del ansvarstagande, vilket både har sina för- och nackdelar. Arbetsrutinerna är varierande, men det kräver att man kan strukturera och planera upp sitt arbete och rutiner själv. Detta ”metaarbete” innebär främst att skriva ner vad som behöver göras, samt att planera enligt kalendern, ofta veckovis. Att ansvaret ligger hos en själv innebär också den fördelen att Oksanen har stor frihet att bestämma över det egna arbetet, så länge arbetsuppgifterna blir gjorda inom utsatt tid.

Som kommunikationsspecialist får man alltså göra en rad olika uppgifter, som varierar från administrativa till mera kreativa uppgifter. Till exempel har Oksanen som kommunikatör hållit medieutbildning för forskare. Utbildningen handlar om att förstå samspelet mellan forskare och journalister, och med Oksanens egna ord: ”hur journalister och forskare tänker, och hur det inte alltid går ihop”. Kursen innefattar övningar där forskarna filmas och intervjuas, för att träna olika aspekter som kroppsspråk eller tydligt tal.  Oksanen sitter också i Soc&koms nämnd för samhällskontakter. Om nämnden säger hon så här: ”Universitetets tredje uppgift är att vara i växelverkan med samhället, och nämnden främjar det. Där innehar jag en dubbelroll, både som kommunikationsspecialist, och som den person som förbereder och protokollför mötena”.

Oksanen tycker dock fortsättningsvis de mest givande uppgifterna i arbetet är när man får intervjua eller skriva artiklar om människor. ”Man blir påmind varför det är meningsfullt att forskare håller på med viktiga och intressanta saker”. Hon i sin tur får då, genom sina diskussioner med forskare, fundera på hur hon kan ”förmedla forskningsresultatet utåt så att det är intressant och viktigt”.

Porträttfoto av Laura Oksanen

Laura Oksanen. Foto: Frida Lönnroos.

Studiernas koppling till arbetslivet

Under sin studietid studerade Oksanen flera biämnen, såsom u-landsforskning, statskunskap, rättsvetenskap samt etniska relationer. Den allmänbildande aspekten med studierna, både med huvudämnet och biämnena, är det som Oksanen har haft störst nytta av i arbetslivet. Inledningsvis gav historiestudierna en bred kunskap om samhället som kunde appliceras i journalistiken, speciellt när man skulle skriva om händelser som har sin bakgrund i historiska processer och fenomen. I sitt nuvarande arbete värderar Oksanen färdigheter som helhetstänkande och strukturering av texter. Att skriva texter som innehåller allt det väsentliga, men ändå är lätta att läsa, är en färdighet som hon åtminstone delvis har fått öva på genom studierna i historia.

Trots att Oksanen arbetat en längre tid i kommunikationsbranschen avlade hon inte under sin studietid några kurser i journalistik och kommunikation. Detta anser hon inte som någon egentlig förlust. Oksanen menar att: ”Att vara journalist är i hög grad ett arbete som du lär dig genom att vara där [på arbetsplatsen] … Även de som studerat journalistik är nybörjare när de gör sin första praktik”. Enligt Oksanen är det ganska vanligt med journalister som inte studerat uttryckligen journalistik: ”Så länge man är intresserad av arbetet, finns det ingen orsak att stressa”. Det är också en bransch man relativt lätt kan få in foten i under studietiden. Oksanen har bland annat sommarjobbat på tidningarna Östnyland och Hufvudstadsbladet via Svenska kulturfondens praktikstöd för journalistjobb, något som hon även rekommenderar för andra som är intresserad av journalistarbete.

Tankar om att inleda arbetslivet

Jag ställer också frågor angående att komma in i arbetslivet och osäkerheter kring det. Liksom med journalistiken menar Oksanen att nästan alla arbeten är sådana som man i slutändan lär sig hur det funkar under arbetets gång. Var inte rädd att du nu omedelbart skulle behöva veta exakt hur allting fungerar på en ny arbetsplats. Det kan ta en lång tid, kanske upp till ett år innan man känner sig helt bekväm i den nya arbetsrollen, säger Oksanen. Dessutom brukar medarbetare nästan alltid ha förståelse för att man är ny. Våga fråga om hjälp av mera erfarna arbetskollegor! De brukar för det mesta gärna hjälpa till, men kom ihåg också att våga ta plats: ”De som man arbetar med är inte allvetande, man ska inte tänka att man inte vet eller kan något bara för att man ny … var lyhörd och lyssna. Ta emot råd, men känn inte att du inte får ta plats eller att man inte kan föreslå saker”. Var också ärlig när det är någonting du inte kan eller vet hur det ska göras. Det uppskattas av andra när man visar framförhållning och inte gömmer huvudet i busken då något känns svårt, menar Oksanen.

Under studietiden var Oksanen själv tidvis ångestfylld angående vad hon skulle syssla med i framtiden. Detta anser hon nu med facit i hand var onödigt att stressa om. För henne och alla hennes studiekamrater har det fixat sig med arbetet.  Man kan omöjligen veta var man är om fem år, så varför oroa sig? Ett praktiskt tips: sök praktik eller sommarjobb som intresserar dig. Då får du erfarenhet av vad för sorts arbetsplatser du möjligen skulle kunna arbeta med. ”Det är bra att göra en praktik för att testa på. Om det visar sig att det inte är din grej, då vet du iallafall det. Med åren och mer arbetserfarenhet får man en bättre bild av vad man faktiskt vill göra” Oksanen anser att man ska ha samma attityd som i studielivet när man kommer in i arbetslivet. Testa på saker, gör vad som intresserar dig i stunden. Genom att få erfarenheter börjar du så småningom få veta vad du vill syssla med. ”Om det känns abstrakt nu, så blir det konkret senast i arbetslivet”, försäkrar Oksanen.

Viktor Östman är studerande i historia och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Vill du läsa Laura Oksanens pro gradu-avhandling (magisteravhandling) Slit, skam och skratt. Ogifta mödrars korrespondens med socialskötaren Sylva Salo vid Helsingin Ensikoti 1949–1951 hittar du den i fulltext i Helda.

Henrika Tandefelt: På vägen mot arbetslivet

|

När man studerar historia är ett av uppdragen för studenten att förvärva kunskap, erfarenheter, kontakter och färdigheter för ett kommande arbetsliv. Men vad är det för arbetsliv som finns där i framtiden? Vad jobbar historiker riktigt med, hur hamnade de där och vad gör de exakt i arbetet? Och vad är kontakten mellan framtidens arbetsuppgifter och studierna i dag?

För att tydliggöra arbetsfältet för historiker för våra studenter ordnades vid den svenska lärostolen i historia (den svenska studieinriktningen inom utbildningsprogrammen i historia) hösten 2023 kursen Mentorkurs med alumner. Till programmet hörde besök av tidigare historiestuderande som i dag arbetar på olika områden i samhället, inom massmedier, kommunikation och förlag, stiftelser, museer och utbildning, med företagande, översättning och forskning, forskningsinfrastruktur och utbildning.

Att konkret få höra om olika jobb och karriärer, och få ställa frågor till alumnerna, var nyttigt och ögonöppnande tyckte deltagarna. Att historiker jobbar på många områden hade man ju hört, men vad exakt de här ”många områdena” innebar var mindre klart. Mera kunskap gör det lättare att visualisera olika slag av framtidsscenarier.

”Kursen har väckt intensiv reflektion över vad jag vill och vad jag bör satsa på. Samtidigt har alumnernas erfarenheter verkat lugnande och fått mig att se mera positivt på en oklar framtid”, konstaterade en deltagare efter kursen. I diskussionerna med alumnerna framgick det att alla karriärvägar har sina krokar och osäkerheter. Man måste inte heller bara bli en sak, utan kan växa till nya uppgifter under sitt liv.  Sådant är det viktig att få höra när man är ung, gärna många gånger.

Alumnerna talade också om sina studier och om vilka färdigheter, styrkor och kunskaper som de tyckte att de fått med sig från studietiden till arbetslivet, och vad det är som krävs i det yrke där de själva verkar just nu. ”Då kände jag en viss lättnad och såg att jag egentligen också själv kan något”, skriver en deltagare och fortsätter: ”Det gav mig en känsla av att det jag studerar och lär mig under studierna verkligen är otroligt nyttigt när det kommer till arbetslivet.”

Topelia våren 2020. Foto Yehia Ewis, Helsingfors stadsmuseum. CC-BY-SA 4.0. Topelia är sedan 1998 historiestuderandenas trygga bas. Här ordnas många av våra kurser.

Till uppgifterna på kursen hörde också att varje student gjorde en individuell intervju med en alumn. Studenterna valde att intervjua historiker som arbetar på olika områden, allt från lärare till utvecklingschefer, förlagsredaktörer till forskare. Dessa intervjuer publiceras nu här på bloggen under januari månad 2024. Förhoppningsvis ger de nyttig information om historikerns arbetsliv också för andra.

De publicerade blogginläggen hittas med nyckelorden ”alumnihaastattelut” och ”alumnintervju”.

Följande blogginlägg publiceras:

Brasklapp:

Det finns så klart andra uppdrag också för den som studerar, än att göra sig anställningsbar. Studietiden är även till för ett helt själviskt och autonomt projekt att lära sig tänka – eller ska vi säga att utveckla förmågan att tänka – och att skriva, och att helt enkelt bli klok och bildad, och för det i första hand privata projektet att mogna som människa. De här senare uppdragen gynnar så klart också samhället i stort, samt studentens medmänniskor, men är inte lika mätbara storheter som frågor som gäller alumners anställningsförhållanden efter utexaminering.

Vill du bekanta dig med siffror om det senare kan du ta en titt här och här. För det är inte helt ointressant med mätbar kunskap heller.

Egentligen är det – menar jag – samma saker studenten ska göra för att uppnå alla dessa mål, att lära sig tänka, skriva, bli klok, mogna och landa i ett arbetsliv. Det gäller att engagera sig i sina studier och i universitetet som studiemiljö. Var och en gör det på sitt sätt, beroende på intressen och fallenhet. Det viktiga är att göra det som är intressant och meningsfullt helhjärtat och med omsorg.