Avainsana-arkisto: arbetsliv

Sigrid Autio: Sophie Holm om forskararbete

|

Jag intervjuade Sophie Holm på Nationalbiblioteket där hon har en forskarplats. Hon forskar för tillfället inom ett tyskt forskningsprojekt som finansieras av Deutsche Forschungsgemeinschaft och utförs vid några forskningsinstitut under Max Weber Stiftung. Projektet handlar om språkbruk och diplomati under 1700-talet med fokus på det ryska språket i en europeisk kontext. Holm beskriver att syftet med projektet bland annat är att lyfta upp språk och språkanvändning inom diplomatin som inte tidigare undersökts i större utsträckning. Forskarna undersöker vilken roll olika språk spelat i diplomatiska relationer i Nordeuropa i en tid då franskan var det dominerande gemensamma diplomatiska språket.

Sophie Holm tog sin magisterexamen år 2010 och disputerade till doktor år 2019 om diplomatisk praktik på 1700-talet. I avhandlingen undersökte hon utländska diplomater i Stockholm och deras arbetsmetoder. Under arbetet med doktorsavhandlingen var hon anställd som nämndforskare på Svenska litteratursällskapet, en forskarbefattning som är avsedd för doktorander.

Tidigare arbeten 

Holm har haft ett antal olika arbeten både inom och utanför forskningsvärlden, bland annat har hon arbetat på Riksarkivet, med frivilligverksamhet på Helsingfors Mission och med utställningsproduktion på Come to Finland Publishing som producerade en utställning för Nordiska museet i Stockholm. Utställningen i Stockholm handlade om turism Norden under 1900-talets första hälft och innehöll reklamplanscher från alla nordiska länder.

Affischer i utställningshall på Nordiska museet.

Utställningen Come to Norden i Nordiska museet i Stockholm 2022. Foto: Peter Segemark/Nordiska museet. CC-BY-ND 4.0

Jag frågade Sophie Holm vad som styrt hennes karriärval. Hon menar att det delvis har varit intresset och nyfikenheten som styrt, men att hon även varit öppen för olika projekt och möjligheter som dykt upp och erbjudits henne. Holm berättar att flera av de tidigare arbetena har varit föreslagna av andra. Hon blev till exempel uppmuntrad att börja doktorera i slutet av sina magistersstudier då det fanns behov för en doktorand i ett forskningsprojekt som studerade Sveaborg på 1700-talet. Projektet hon för tillfället arbetar med såg hon en annons för på Twitter, ett utmärkt exempel på att det är bra att hålla ögonen öppna för olika möjligheter. Dessutom menar Holm att det är till stor fördel att ha ett nätverk inom branschen.

Vad gör en forskare? 

Holm berättar att många forskare jobbar inom forskningsprojekt, men att hon själv även gjort andra typer av uppdrag, bland annat jobbat som sakkunnig och gjort intervjuer bland annat för Riksdagens arkiv som har en stor samling med muntlig historia. Hon har också jobbat utanför forskningsbranschen, men menar att det är mer ovanligt att forskare också jobbar inom helt andra branscher.

Finansieringen för forskningsprojekt ligger i vanliga fall mellan ett och tre år. Det är en bransch där det sällan går att planera långt framåt. Holm berättar dock att det för henne inte känts som ett större orosmoment. Hon menar att hon inte känt ett behov av att planera tio år framåt, utan att hon tar ett arbete i taget.

Under en paneldiskussion under Mentorkurs med alumner hösten 2023 sade en forskare att ”man ska inte bli forskare om man inte är hundra procent säker”. Det håller Sophie Holm inte med om, hon berättar att hon själv aldrig känt sig ”hundra procent säker” och att det alltid har funnits flera saker hon intresserat sig för. Hon menar dock att det är viktigt att vara medveten om vad man ger sig in på för slags bana om man blir forskare.

Vilka färdigheter ger historiestudierna vid universitetet? 

Holm nämner flera saker som studierna i historia har gett henne, bland annat förmåga att vara källkritisk och ett slags allmänt kritiskt tänkande. Hon pratar även om ett slags långt perspektiv på samhällsfenomen, något hon menar kan vara till enorm nytta även i diskussioner som inte handlar om historia. Att ha förståelse för att världen är i ständig förändring och att saker inte alltid varit eller är på ett visst sätt menar Holm kanske är lättare för historiker.

Tips till studerande 

Holm hälsar att det är till stor fördel att skaffa sig någon slags erfarenhet, genom arbete eller någon slags uppgift i en ämnesförening. Hon menar att det kan vara svårt att få sitt första jobb, men att tröskeln blir lägre efter det. Holm tror att det är till en stor fördel att arbeta med olika uppgifter redan under studietiden om man kan. Hon hälsar att det är bra att prova sig fram.

Sigrid Autio är historiestuderande och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Läs också Valter Finnäs intervju med forskaren Aapo Roselius här.

Vill du veta mera om Sophie Holms forskning?

Kolla här. Och läs till exempel vidare här:

Artikeln “‘In a city flooded with pamphlets’. Foreign Diplomats Monitoring and Spreading the News in Eighteenth-Century Stockholm” i boken Media and Mediation in the Eighteenth Century, red. Penelope J. Corfield & Jonas Nordin, Lund University Press 2023.

Doktorsavhandlingen Diplomatins ideal och praktik: Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 210, Helsingfors: Societas Scientiarum Fennica 2020.

En kort sammanfattning av poängen med doktorsavhandlingen kan du läsa här i den lectio praecursoria som Sophie Holm höll på sin disputation. Lectio praecursoria är det inledande anförande som respondenten håller i början av disputationen vid finländska universitet.

Artikel om 1700-talsdiplomater i HTF: ”Diplomatins vakande öga. Utländska sändebuds hantering av rykten i Stockholm under 1746–1747 års riksdag”, Historisk tidskrift för Finland, vol. 104, 1/2019, s. 49–73.

Sophie Holm skrev sin pro gradu-avhandling om namngivningen av fästningsverken i Finland under Augustin Ehrensvärds tid 2010.

John Wik: Våga prova olika kurser och arbetsplatser för att hitta din väg, uppmanar Sara Johansson

|

Vid Malmska gården i Jakobstad befinner sig Jakobstads museum som är ett historiskt stadsmuseum som har en omfattande föremåls- och konstsamling, textiler, fotografiska samlingar, arkiv och ett eget bibliotek. Här jobbar amanuensen Sara Johansson som jag intervjuar en dag i slutet av 2023. Hon berättar om hur det är att jobba på museum och om hur hon sökte sig till sin hemstad Jakobstad efter sina studier vid Helsingfors universitet.

Sara Johansson studerade historia 2013 till 2020. Vid sidan av historiestudierna studerade hon också en del statskunskap, men hon landade med konsthistoria som långt biämne. Johansson berättar att studierna i konsthistoria har hjälpt henne mycket i arbetslivet, till exempel när hon har jobbat med konstutställningar.

Jag frågar om Johanssons yrkesroll, vad gör en amanuens på ett museum? Jakobstads museum är relativt litet med totalt tre amanuenser som ansvarar för olika avdelningar. Johansson har ansvar för museets textilsamling och verksamheten vid Strengbergs tobaksmuseum som ingår i Jakobstads museum. Till arbetssysslorna hör att katalogisera och bevara samlingarna och att planera utställningar. Vissa dagar får hon även guida grupper. Johansson konstaterar glatt att det finns så mycket att göra så det blir inte enformigt eller tråkigt. Hon lyfter fram ett uppdrag sommaren 2023 som något minnesvärt och utöver det vanliga. Då behövde ett svenskt filmprojekt information om 1930-talets tobakshistoria och vände sig till museet.

En kartongask med texten Saimaa och bild på insjölandskap.

Cigarettask av märket Saimaa från Strengbergs tobaksfabrik. Sara Johansson ansvarar som amanuens vid Jakobstads museum bland annat för Strengbergs tobaksmuseum. Strengbergs tobaksfabrik, Ab Ph. U. Strengberg & C:o Oy, grundades 1762 i Jakobstad och var på 1920-talet Nordens största tobaksfabrik. Sara Johanssons pro gradu-avhandling handlar om Strengbergs tobaksfabriks tidningsreklam 1900-1930. Idén till avhandlingen fick hon då hon jobbade på museet. Bild: Åbo museicentral.

Vår diskussion leder till frågan hur Johansson hamnade på denna karriärväg och jag frågar om hon hade planerat detta under sina studier. ”Då jag börja studera hade jag ingen karriärplan alls, det kom först i magisterskedet. Läraryrket passar inte mig, men jag sommarjobbade på det arktiska museet Nanoq en sommar och tre somrar vid stadsmuseet. Det sporrade mig att ge mig in på den här karriärvägen”, berättar Johansson. Även om hon inte haft explicita planer att flytta tillbaka till Jakobstad efter att hon hade blivit magister, gav sommarjobben en inblick i Jakobstads lokalhistoria som fascinerade och hon såg hur viktigt och kärt Malmska gården var för invånarna. När hon fick möjligheten att fortsätta arbete vid Jakobstads museum med mångsidiga projektarbeten tog hon den.

För de som studerar rekommenderar Johansson att man ska läsa mycket olika kurser så att man får testa på olika ämnen för att hitta det som man vill specialisera sig på. Utanför studierna är det nyttigt att testa på olika arbetsplatser och olika arbetspositioner. Sommarjobba med något som tangerar dina studier så att du har lite arbetserfarenhet då du blir färdig. Hon tydliggör att som historiker finns det så mycket som man kan jobba med idag och man behöver inte jobba på museum.

Jag frågar också hur man kan fortsätta lära sig nya saker i arbetslivet. Johansson säger att man aldrig är fullärd så man får lära sig på jobbet och utnyttja olika vägar till fortbildning. Hon har vid sidan av jobbet studerat mode- och dräkthistoria via distansundervisning för att vidareutbilda sig. ”Jag skulle också vilja läsa museologi. Det är också ett tips till studerande att de ska läsa museologi om de vill jobba på ett museum. Det är till fördel”, anmärker Johansson.

Som avslutning på vår diskussion frågar jag hur Johansson ser på framtiden. Hon hoppas få fortsätta vid Jakobstads stadsmuseum med textil- och klädhistoria. ”Jag tycker om att få jobba praktiskt och mångsidigt, därför är jobbet som museiamanuens så lämpligt för mig.”

John Wik är magisterstuderande i historia vid Helsingfors universitet och gick mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Vill du veta mera om Jakobstads museum och om museijobb? Här hittar du en video där Sara Johansson berättar om arbetet med att förnya utställningen på Malmska gården som hon hade ansvar för som projektkoordinator innan hon blev anställs som amanuens. Du hittar annat intressant material om museet och dess anställda här: https://jakobstadsmuseum.fi/kunskapsbank/

Mera information om Sara Johanssons pro gradu-avhandling här.

Emil Eklund: Michaela Bränn jobbar med forskningsadministration och böcker

|

Michaela Bränn jobbar som specialist vid Konstuniversitetet, främst inom Bildkonstakademin, men även också inom Teaterhögskolan. Michaela jobbar med forskningsadministrationen och för det mesta går hennes arbete ut på: ”mycket pappersarbete”. Hon har mycket ansvar inom doktorandprogrammet och forskningsenheten, särskilt med arbete för utgivning av publikationer. Eftersom Konstuniversitet är det enda i Finland som enbart specialiserar sig på konstforskning, finns det mycket att hålla koll på. När ett verk ska bli till en bok eller elektronisk version, som till exempel e-bok, kommer Michaela in. Hon köper in det arbete som behövs, till exempel översättning. Hon håller även koll på den akademiska tidtabellen – vilket är central särskilt för doktorsavhandlingarna – samt ser till att allt blir gjort och i enlighet med budgeten. Publikationsprocessen är lång och har mycket delar som måste gå ihop och då behövs också forskningsadministratörens kunnande.

Inom Konstuniversitetet arbetar Michaela också med att ordna evenemang och utåtriktat program. I fem års tid har hon haft Forskningspaviljongen som sitt projekt. Forskningspaviljongen erbjuder utställningar, konserter, föreställningar och verkstäder, som en del av Konstuniversitetets verksamhet. Till Michaela Bränns arbetsuppgifter som högskoleadministratör hör därtill ansvar över att Konstuniversitetets beslut implementeras, att regler följs och målsättningar uppnås. Universitet och högskolor har liksom företag och organisationer strategier, målsättningar och planering för hur dessa ska genomföras, uppnås och upprätthållas.

Med åren har Michaela också sett mycket gällande Konstuniversitetets utveckling. När hon hade börjat jobba på Teaterhögskolan (som numera ingår i Konstuniversitetet) började Konstuniversitetet år 2001 jobba på ett virtuellt universitet. Idag, en tid efter pandemin, känns detta mer som en självklarhet att universitetsutbildning också finns på nätet, men år 2001 då internet var mycket mindre utvecklat, var det något helt nytt. I dag använder sig universitet, arkiv och museer mycket av nätet och digitalisering, men Michaela påpekar att mycket av det vi idag ser som en självklarhet, var något de flesta för bara tjugo år sedan inte kunde tänka sig att skulle bli en så väsentlig del av studier, forskning och administration, eller fritid och nöjen.

Blond kvinna i närbild med fönster i bakgrunden

Michaela Bränn jobbar med böcker och utgivning både vid Konstuniversitetet och genom företaget Bränn & Bränn.

Michaela Bränn har även haft ett företag i 20 år. Företaget Bränn & Bränn, som hon har med sin syster Tora Bränn, producerar historiker och historieverk både på finska och på svenska. På samma sätt som Michaela i sitt arbete vid Konstuniversitetet koordinerar och planerar arbete med utgivning, anlitas företaget Bränn & Bränn av organisationer, företag och föreningar som önskar ge ut en bok om sin verksamhet och dess historia och behöver hjälp med att rekrytera en forskare och skribent, redaktör och bildredaktör med mera. Michaela har varit med i skrivande och redigering av sjutton böcker. ”Nästan en bok per år”, säger Michaela. Böcker kan alltså ses som hennes specialitet, något hon har jobbat med i olika former under hela sitt yrkesverksamma liv. Företaget Bränn & Bränn har bland annat förverkligat Teknologföreningens historik Livet är härligt! TF 150 år: den svenskspråkiga nationen vid Aalto-Universitetet. Boken skrevs av Aapo Roselius som är en av de historiker som Bränn & Bränn samarbetar med.

Michaela har också andra projekt. I många år var hon ekonom för Historiska föreningen och hon är Konstkommitténs ordförande vid Nylands Nation. Även om hon har olika projekt och varierande arbeten är något mycket klart, att hon i alla sina roller är en historiker.

Om någon frågar vad jag gör så svarar jag att ”jag är historiker”.

Michaela skrev sin magisteravhandling år 2003 och hon bär stolt titeln historiker. Hon påpekar hur flera historiker jobbar med mycket olika saker – vare sig det är på arkiv, skola, redaktörer, specialister, jobbar för staden eller även som matkritiker, oberoende är vi alla historiker enligt henne. Enligt henne har alla historiker kunskap som måste marknadsföras för andra. Vi måste berätta varför denna kunskap är viktig och användbar. Historiker har en kunskap att kunna se helheter för händelser och förstå kontexter. Ingenting sker i ett vakuum

och det finns alltid flera relevanta sammanhang.

”Hissa är det bästa som hänt mig”, säger Michaela. Från sin tid som studerande vid Helsingfors universitet till idag när hon också får jobba med historia, skulle hon inte göra något annorlunda. Hon hoppas även att alla som studerar ämnet har samma känsla som hon över sitt val. Enligt henne måste alla inte bli doktorander och doktorer. Det gör inte någon sämre eller dummare, men en ambition måste alla ha. Inte för att bli chef, men för att ha en gnista och intresse för det man gör och arbetar med. Om det inte finns något som intresserar en i arbetet blir arbetet mycket tungt och känns som en börda. Till sist säger Michaela att historiker är: ”jävla bästa yrket på planeten!”. För vem annan kan ha sådan mängd kunskap och kan underhålla sig i flera timmar med diskussioner om bland annat Mozart, i samband med en sval dryck bland goda vänner. ”Vad kan vara bättre än det?” undrar Michaela Bränn.

Emil Eklund är magisterstuderande i historia och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023.

Valdemar Forsman: Martin Nugent om historieundervisning och gymnasiet som arbetsmiljö

|

Martin Nugent undervisar i historia och samhällslära vid gymnasiet Lärkan i Helsingfors. Ännu för ett par år sedan jobbade han vid sidan om som lärare vid ”aftis” i Tölö gymnasium, ett gymnasieprogram för vuxna. Lärarbanan inledde Martin i Åshöjdens grundskola som högstadielärare. Martin blev student 1991 och inledde historiestudierna 1993. Den primära planen var att studera politisk historia, statsvetenskap och journalistik för att sedan bli journalist. Martin kom ändå inte genast in på statsvetenskapslinjen och insåg sedan att han kunde börja studera allmän historia på humanistiska fakulteten och ta kurser i journalistik vid sidan om. Då studierna väl börjat föll journalistiken ändå bort och Martin gled efter kort tid in på ämneslärarstudier. Han blev färdig 1998, men hade då redan jobbat heltid i två år.

Då han inledde studierna i historia hade Martin inte dess mera funderat på historikerns arbetsmöjligheter, men han råkade en dag se en affisch som uppmuntrade till inträdesprov för ämneslärarstudier i Vasa. Det här var innan man kunde studera ämneslärarpedagogik på svenska vid Helsingfors universitet. Martin nappade på det och åkte till Vasa för att göra ett inträdesprov. Han kom dock senare att göra pedagogikstudierna i ett tvåspråkigt program i Helsingfors.

”Aldrig”, hade Martin tänkt, då hans gamla lågstadielärare tyckt att han absolut skulle bli lärare. Hans bild av läraryrket var däremot positiv. Martins far var gymnastiklärare och hans båda morföräldrar hade varit folkskollärare. Historieintresset fanns även i familjen, i synnerhet hos fadern. Men ändå var läraryrket inte något Martin hade tänkt på innan.

Skolan är en väldigt energisk miljö

Numera trivs Martin jättebra med sitt jobb, och har gjort det sedan han började. Martin har alltid tyckt om att hålla föredrag och sysslade i skolåldern med teater, så läraryrket kom att passa bra, konstaterar han. Martin ser skolmiljön som berikande och uppskattar att få jobba med barn och ungdomar. I gymnasiet har de flesta valt att vara där, och bidrar med en positiv inställning och en livskraft som Martin tycker om. Han berättar att skolan har en väldigt energisk miljö.

Självklart finns det alltid utmaningar. Den största, enligt Martin, är bristen på resurser i skolan. Detta noterade han speciellt under sin tid som lärare i högstadiet. Som lärare kan man bli frustrerad då man ser elever som inte får den hjälp de skulle behöva. Läraryrket innebär även stundvis väldigt mycket arbete. Att förhålla sig till och ta in nya innovationer i undervisningen kan vara knepigt, nya idéer hinner inte slutföras förrän nästa idé ska införas. Martin anser, som de flesta lärare, att mera resurser behövs. Och mera kurser i historia!

Varför historia i skolan?

Essensen i historia, säger Martin, är att då man känner det förflutna så har man en god möjlighet att förstå dagens samhälle. Denna typ av insikt behövs överallt, vare sig man är lärare, journalist eller på ett företag, säger han. Under den senaste turbulenta tiden – inte minst vid läsning av uttalanden på sociala medier – har Martins förståelse för hur viktig historiekunskap är bara ökat. Han har noterat en avsaknad av historisk kunskap då han följt med diskussioner om dagens konflikter. Detta oroar honom. Det kan vara farligt då dessa kunskaper saknas, säger han.

Förståelsen av vår värld kräver historisk kunskap. Att kunna bygga modeller för framtiden kräver historisk kunskap. Martin förklarar skolundervisningen i historia och samhällslära som en typ av kurser i självförsvar. Utan kunskaper i dessa ämnen blir man lätt förd bakom ljuset. Risken finns att någon utnyttjar ovetskapen, fortsätter han.

Några råd

En av de viktigaste sakerna som Martin lärt sig som lärare är gruppens betydelse, och hur enskilda individer påverkar varandra. Man lär sig förstå att människor fungerar på olika sätt, säger han. Detta har Martin även lärt sig under sin studietid. Då han ser tillbaka på sin studietid ångrar han lite att han inte var så aktiv i studielivet. För Martin tog klättring över mycket av tiden utanför studierna och i efterhand har Martin tänkt att han gärna skulle ha deltagit mer i studielivet.

Den tid han tillbringade med studiekompisar ser han som viktig. Martin tipsar de som nu studerar att snacka mycket med studiekompisar, speciellt om man känner sig osäker för framtiden, eftersom de ofta är i samma situation.

Fritidssysslor är också mycket nyttiga, säger Martin. I läraryrket tar arbetet aldrig slut, det finns alltid något man kan finslipa, konstaterar han. Därför är det bra att hitta balans och kunna släppa tankarna på arbetet. Det här gäller inte bara lärare. Att ha familj bidrar till denna balans per automatik, säger Martin.

Som ett konkret tips för studerande säger Martin att det lönar sig att arbeta på sin studieteknik. Då man hittat ett sätt att studera som fungerar så hjälper det väldigt mycket. Slutligen vill Martin påminna om att man som historiker har oändliga möjligheter, och att man ska uppskatta den unika kunskapen man får av att studera historia. Det är en eftertraktad kunskap!

Valdemar Forsman är historiestuderande och gick kursen Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Funderar du på ämneslärarstudier?

Examensstuderande vid Helsingfors universitet som studerar historia kan söka till de svenskspråkiga pedagogiska studierna för lärare med inriktning på grundläggande utbildning – det betyder grundskolan – och gymnasieutbildning. De pedagogiska studierna som omfattar 60 studiepoäng är heltidsstudier som genomförs i magisterskedet och ingår i sin helhet i magisterexamen.

Pedagogiska studier kan också göras efter att du blivit filosofie magister som så kallade fristående studier.

Kom ihåg att du i kandidatstudierna ska se till att skaffa dig behörighet, alltså studera 60 studiepoäng, i ett andra undervisningsämne. Historielärare har ofta också ämneslärarbehörighet i samhällslära. Det här kan du studera på svenska på Social- och kommunalhögskolan inom Helsingfors universitet. Se mera här.

Kom också ihåg att ansöka om studierätt till ämneslärarstudier i god tid före magisterstudierna!

Du ansöker om studierätt i Studieinfo. År 2024 är ansökningstiden 29.2.-14.3.2024. I ansökningsförfarandet ingår ett muntligt lämplighetsprov i början av maj. Läs mera om allt detta här.

Läs också Mina Blombergs intervju med Jimmy Holmberg som är ämneslärare i Karis-Billnäs gymnasium.

Ragna Moshagen: Kerstin Smeds tänker på människan och hennes föremål

|

Kerstin Smeds är professor emerita i museologi vid Umeå universitet där hon jobbade från 2001, på heltid från 2003, och fram till 2018. Hon har gått i pension, men fortsätter att vara anknuten till universitetet.

Smeds inledde sina studier i historia vid Helsingfors universitet år 1974, och doktorerade 1996 med en avhandling om nationell identitet på världsutställningar på 1800-talet. Utställningar har varit ett genomgående tema i hela Smeds karriär, liksom industrihistoria, museer och konstindustri.

Vägen till museer och museologin gick via världsutställningarna. Det fanns ingen plan från början att bli professor, även om hon forskade vid Finlands Akademi och med stipendier i över 15 år. Hon ville gärna ha ett sammanhang som också innebar ett praktiskt förhållningssätt, och tog därför emot ett jobb som utställningschef på Statens historiska museum i Stockholm 2001. Samtidigt fick hon tjänsten som professor i museologi vid Umeå universitet. Hon tog alltså emot båda, professortjänsten först på 15%. Smeds har i sin forskning undersökt vårt förhållande till tiden och tingen på olika sätt, till exempel inom projektet “Object matters”.

Bokpärm, Kerstin Smeds avhandling

Kerstin Smeds disputerade år 1996 vid Helsingfors universitet på en avhandling om Finland på världsutställningarna på 1800-talets andra hälft. Hennes intresse för utställningar ledde henne vidare till arbete med museer och professur i museologi.

Museologiämnet vid Umeå universitet är inom institutionen för kultur och media och inte historia, berättar Smeds, men det passar eftersom museer är medier. Det var naturligt för henne att hamna i Sverige eftersom hon alltid haft en kontakt till Skandinavien. Inom museibranschen i Sverige stötte hon sällan på andra finländare, och aldrig någon från Helsingfors. Enligt henne är skillnaderna mellan Skandinavien och Finland ändå överlag inte så stora, varken inom museibranschen eller inom universiteten. Smeds har också varit aktiv i internationella sammanhang, bland annat inom International Committee for Museology (ICOFOM).

Det var färre studenter vid universiteten på 1970-talet och att studera vid universitetet var mera som en livsstil.

Mycket har förändrats under Smeds tid i universitetsvärlden. Under hennes studietid var studierna vid universitetet mycket friare, man skötte sig själv. Idag är det toppstyrt och fungerar mer som en skola, konstaterar Smeds. Det var färre studenter vid universiteten på 1970-talet och att studera vid universitetet var mera som en livsstil. Enligt Smeds behöver man studera länge för att kunna skriva bra avhandlingar, vilket kräver intellektuell mognad. Det uppnår man inte med bara några få års studier. Studierna formar en som människa och ens sätt att tänka.

Smeds berättar att hon också har haft nytta av sina biämnen filosofi, konsthistoria och informationslära, framför allt filosofin, eftersom den hjälper en att se samhället och den egna verksamheten i ett metaperspektiv. Men alla dessa ämnen är perfekta för just museibranschen. Smeds gjorde en del av studierna på finska, vilket hon tyckte att var bra. Det lönar sig att bekanta sig också med den finskspråkiga sidan av historieämnet vid Helsingfors universitet, att skapa breda nätverk är viktigt.

Smeds jobbade vid sidan av studierna under hela studietiden, bland annat som journalist på radion och med översättning. Efter avslutade studier fick hon jobb som hade med historia att göra – forskning för lön. Det är bra att göra och arbeta med allt möjligt samtidigt för att få andra perspektiv, konstaterar Smeds.

Vilket museum skulle hon rekommendera åt läsarna? Välj gärna mindre, privata museer, föreslår Smeds. Till exempel Holmöns båtmuseum utanför Umeå… De små museerna fångar ofta essensen av vad ett museum egentligen är för existentiellt fenomen: vi och våra föremål. Varför samlar vi, varför ställer vi ut det vi samlat? Ställ er alltid Rumpnissarnas fråga: “vafför-vaffö-då-då, vafför gör de på detta viset”, avslutar Smeds.

Ragna Moshagen är historiestuderande och deltog i Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Läs vidare till exempel här:

 

 

Jonas Berg: Förlagsredaktör Nora Ervalahti får jobba med böcker och människor

|

Nora Ervalahti är förlagsredaktör på Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och har varit anställd där i drygt 20 år. Vetenskapsutgivning hör till SLS tyngdpunktsområden och sällskapet ger ut böcker och andra verk inom humaniora, samhällsvetenskaper och språkvetenskaper. Till Ervalahtis roll som förlagsredaktör hör att göra en färdig bok av accepterade manus i samarbete med författare, utgivare och ibland också översättare. Redaktören är den som håller i trådarna för allt som behöver göras för att gå från manus till tryckt eller digital bok.

Arbetet varierar beroende på projektet och skribenten, berättar Ervalahti, men innehåller textredigering, språkgranskning och ofta diskussioner om innehåll med skribenten. Bildsättning, arbete med register och, när man närmar sig slutet, korrekturläsning hör även till förlagsredaktörens arbete. Redaktören är också den som koordinerar arbetet med översättaren och grafikern.

Redaktören kan vara allt från akutvårdare till hejarklack.

Redaktören kan vara allt från akutvårdare till hejarklack, beroende på projektet, säger Ervalahti. Det viktigaste för mig är att göra den bästa möjliga slutprodukten i samarbete med författaren eller utgivaren – och diplomati behövs alltid, i alla bokprojekt.

Förlagsredaktör Nora Ervalahti som håller i en hög med böcker som hon varit förlagsredaktör för

Nora Ervalahti har hunnit vara redaktör för flera spännande böcker under sin tid på Svenska litteratursällskapet. Med varje bok lär man sig nytt, konstaterar hon. Som historiker njuter hon av att ständigt få bredda sin historiska kunskap samtidigt som hon också får använda den kunskap hon har i arbetet med nya böcker. Foto: Emma Tuominen/SLS.

En karriär kring böcker hade alltid intresserat Ervalahti, men hon ville inte själv vara författare, så redaktörsrollen kändes som ett naturligt val. Hon kom in i förlagsbranschen genom kontakter vid universitetet, vilket gav henne uppdrag som redaktionsassistent för flera bokprojekt redan under studietiden. Detta ledde i sin tur till fortsatta deltidsanställningar vid andra projekt. Hon hade också haft en praktikperiod på SLS arkiv vilket var till fördel vid anställningen på SLS utgivning. Ervalahti understryker vikten av att nätverka eftersom rekommendationer är viktiga för att bli anställd och projektanställningar ofta leder till nya projekt.

Studierna i historia gav Ervalahti både ett källkritiskt sinnelag och ett fördjupat historieintresse såväl som ett nätverk av vänner, kommande kollegor och experter att tillfråga vid behov. Själv anser hon att detta nätverk är den allra viktigaste färdkosten hon fått med sig från studierna. Hon tycker att studerande borde få ut så mycket som möjligt av studielivet och de möjligheter som erbjuds att uppleva något nytt och knyta nya bekantskaper bland annat i ämnesföreningars regi.

Att vara bra på språkgranskning är inte allt.

Ervalahti anser att det bästa med hennes arbete är att hon får samarbeta med många olika människor och ständigt får lära sig nytt om de ämnesområden böckerna behandlar. Den som vill bli redaktör borde enligt henne främst vara flexibel och ha en positiv inställning: redaktörer har många olika uppgifter, men ingen kan vara bra på allt även om man lär sig mycket nytt i arbetet. Att vara bra på språkgranskning är inte allt och ens redaktörskollegor har kompletterande förmågor och specialkunnande. Man utvecklas ständigt, genom varje bok och i samarbete med kollegor.

Till utmaningarna i arbetet hör enligt Ervalahti projekttidtabeller som pressas när ett manus kräver oväntat mycket arbete eller när något annat överraskande händer. Vi diskuterar också artificiell intelligens och hur det påverkar arbetet nu och i framtiden. Ervalahti menar att det fortfarande krävs en allmänbildad och kritisk mänsklig redaktör för att bland annat faktagranska och kontrollera översättningar, och för den delen av arbetet som handlar om samarbete och den där diplomatiska relationen och kommunikationen mellan redaktör och skribent. Samtidigt känns det svårt att uttala sig om hur förlagsbranschen eller det egna arbetet påverkas av utvecklingen, konstaterar Ervalahti. Det man säger i dag kan vara helt löjligt om bara några år.

Även om artificiell intelligens skulle avlasta redaktörer har bland annat de kommande tillgänglighetskraven gällande den digitala utgivningen gett upphov till nya arbetsmoment för redaktörer. Till Ervalahtis arbete hör numera också att skriva så kallade alt-texter eller alternativa texter som är de korta förklarande texter som ska finnas för allt visuellt innehåll i digitala böcker, som bilder, diagram och kartor.

Ervalahti anser att humanister som generalister har mycket att erbjuda i många branscher, men arbetsgivare förstår inte alltid detta. Det gör att humanistiska utbildningar undervärderas till förmån för branschspecifika utbildningar och fast inrutade karriärstegar. Det kommer att finnas jobb för humanister också i framtiden, menar Ervalahti, även om hon inte själv kan säga hur dessa jobb kommer att se ut.

Jonas Berg är magisterstuderande i historia och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023

Bokpärm

Nora Ervalahti var förlagsredaktör för Anu Lahtinens bok om Ebba Stenbock som kom ut på svenska år 2022. Översättningen från finska är gjord av Heidi Granqvist.

Valter Finnäs: Aapo Roselius om historieforskarens arbetsfält och vardag

|

Inför den individuella slutuppgiften i Mentorkurs med alumner 2023 valde jag att ta kontakt med historieforskaren fil. dr Aapo Roselius, som disputerade vid Helsingfors universitet 2010 med avhandlingen Kiista, eheys, unohdus: vapaussodan muistaminen suojesluskuntien ja veteraaniliikkeiden toiminnassa 1918–1944. Sedan doktorsavhandlingen har Roselius byggt upp en bred och mångsidig karriär som forskare, med en produktion som täcker allt från minnesstudier, nationalism och politiska ytterlighetsrörelser till enskilda föreningars historia. Vårt samtal kretsade främst kring studietiden, historikerns yrkesidentitet och realiteterna gällande forskarens karriärbana.

Studietiden: det lönar sig att skriva 

Flera av mina frågor till Roselius gällde på något sätt dennes tid som studerande på 1990-talet, och vilka tips han har till de som drömmer om en forskarbana. Roselius svar var på flera sätt överraskande pragmatiska och jordnära, något som kom att prägla hela intervjun. Istället för att lista olika sammanhang, sociala kretsar, specifika kurser och annat som den studerande borde söka sig till vände sig Roselius till de studerande med exempelvis följande råd: ”Det lönar sig att producera, alltså att skriva helt enkelt […] jag säger inte nödvändigtvis att jag alltid lyckades så bra med detta själv under studietiden; ibland sökte man ju förstås de [kurser] där man lättast kom igenom…”. Samtidigt som nämnda tips var mycket konkret var det också betryggande att höra att svackor i studieintresset är ett återkommande fenomen – man måste inte vara en helt perfekt studerande för att lyckas senare i arbetslivet.

Roselius framhävde vidare flexibilitet och öppenhet som nycklar för den studerande som begrundar historikerns potentiella yrkesbanor: ”Jag gick genom studietiden utan att ha klara målsättningar och planer, annat än en viss förståelse för att jag ville arbeta med historia […] Men överlag är det så, att det redan under studietiden skapas en historikeridentitet som är mycket viktig, eftersom det annars finns så få konkreta fästpunkter i en historikers tillvaro. Det lönar sig att inse att man är historiker, oberoende av akademisk grad”.

Dylika attityder och identitetsmässiga reflektioner bör också enligt Roselius kombineras med en intellektuell självständighet: ”Jag skulle inte som studerande läsa en bok som berättar åt en hur man blir forskare. Inte någon self-help; det skulle vara mitt råd.”

Allvarlig man framför en bokhylla

Aapo Roselius råd till studenter som är intresserade av forskarbanan: ta alla tillfällen under studietiden att skriva. Det här behöver man öva på, och bara genom att skriva kan man visa vad man går för.

Vägen till forskarbanan: vikten av att producera och publicera konkretiserades 

En forskarkarriär blev det dock för Roselius, oavsett studietidens oklara framtidsvisioner. Efter magisterskedet ledde vägen in i ett forskningsprojekt, Suomen Sotasurmat 1914–22, vilket behandlade det finska inbördeskrigets dödsoffer – ett tema som på flera sätt hade aktualiserats efter Sovjetunionens fall och det kalla kriget slut.

Roselius berättade hur också studietidens akademiska sammanhang präglades av ett märkbart paradigmskifte med påföljande ”nya metoder som öppnade till exempel traumatiska delar av historien. Det fanns en känsla av att man var inne i en ny våg”. Ett ökande intresse för minnen – särskilt traumatiska sådana – och det förflutnas roll i nutiden låg m.a.o. i tiden när Roselius började övergå till arbetslivet och forskarbanan. I ovannämnda forskningsprojekt tillämpades t.ex. minnesskildringar med anknytning till inbördeskriget för att få fram information om dödsoffer 1918.

Arbetet med projektet erbjöd inte bara arbetserfarenheter, utan också sociala nätverk för den nyutexaminerade Roselius. En bekantskap som stiftades då var med fil. dr Marko Tikka, som uppmuntrade Roselius att skriva sin första bok på basen av källmaterial från forskningsprojektet. Roselius ihågkommer detta förslag som ett sådant ”ögonblick man i efterhand kan konstatera har varit avgörande”. Boken, Teloittajien jäljillä – valkoisten väkivalta Suomen sisällissodassa (2007), blev nämligen en viktig språngbräda för Roselius, och viktig för att senare säkra doktorsavhandlingens finansiering. Vikten av att producera och publicera konkretiserades därmed och öppnade en viktig dörr för Roselius, som vidare konstaterade att ”synlighet påverkar: ju flera som vet av din forskning desto bättre”.

Historieforskarens realiteter

Sedan disputationen har Roselius etablerat sig som en forskare i närmast konstant rörelse från produktion till produktion, både inom ramarna för större projekt och i egenskap av s.k. ”fri forskare”. Med denna term avses en forskare, som i princip är egenföretagare utan att vara bunden till exempelvis något universitet eller liknande institution. Den fria forskaren söker istället i hög grad själv olika arbetsmöjligheter och arbetar sedan i princip på egen hand.

En typisk arbetsmöjlighet för den fria forskaren är olika beställningsarbeten, exempelvis historikprojekt som genomförs för något samfunds eller någon förenings räkning. Sådana projekt är mer än bekanta för Roselius, som själv beskrev Finland som ”beställningsarbetens förlovade land”.

Aapo Roselius har under sin karriär skrivit flera beställningsverk för organisationer och föreningar. Boken För barnets bästa (2018) skrev han på beställning av Barnavårdsföreningen i Finland som fyllde 125 år då boken kom ut. Att göra beställningsverk är ett bra sätt för en ung forskaren att få forskar- och skrivvana. Beställningsarbeten utvecklar förmågan att arbeta systematiskt och mot ett bestämt mål. Beställningsverken och beställarna kan vara mycket olika. Att ha med beställare att göra övar också förmågan att förhålla sig till en mottagare. Genom beställningsverken skapar sig forskaren en stor bredd vad gäller sin kunskap, vilket aldrig är fel för en historiker.

För tillfället innehar Roselius dock anställning i ett forskningsprojekt vid Tammerfors universitet centrerat kring kalla krigets slut ur ett upplevelsehistoriskt perspektiv, och har därmed temporärt satt den fria forskartiteln åt sidan. Någon långvarig bundenhet till universitetsvärlden ser Roselius däremot inte i sin framtid. Hans forskarbana fortsätter istället förmodligen på det vägval som gjordes redan i början av karriären, då han ”inte [var] hemskt tänd på tanken att gå med och tävla om de få befattningarna på något universitet. Jag ville inte leva med den typen av stress.”

Detta uttalande fann jag särskilt tankeväckande. Som studerande tror jag att man lätt blir fokuserad på ”universitetsbubblan”, och därmed förblir omedveten om den betydande forskning som bedrivs i andra sammanhang. Vi studerande förstår kanske inte heller hur få universitetspositionerna är, eller hur hård konkurrensen för dylika kan vara. Dessa saker kräver förstås reflektion för den som överväger forskaryrket, och då kan den fria forskarbanans värde och möjligheter samtidigt kännas betryggande.

Oavsett specifika befattningar är historieforskarens utmaningar många, ett faktum som jag bad Roselius reflektera kring utgående från sina egna erfarenheter. Främst kunde Roselius konstatera att forskarkarriären tidvis kan vara en osäker sådan. Detta beror till stor del på att forskarens finansiering och arbetssnuttar kan vara relativt korta. Den fortsatta vägen efter ett visst projekt kan också vara svår att visualisera långt på förhand. Roselius konstaterade därför att ”om osäkerheten skapar för mycket stress, så borde man kanske överväga en annan bana: säkerheten saknas”. Osäkerheten kan dock enligt Roselius underlättas ”på enkla sätt, exempelvis genom att se till att man har andra forskare i sin umgängeskrets, som man kan umgås och diskutera med”. Sociala nätverk och gemenskaper fyller med andra ord flera viktiga funktioner, även för den som arbetar främst självständigt.

En annan potentiellt svår aspekt av forskarkarriären som vi diskuterade var hur man bör förhålla sig till politiskt laddade forskningsfrågor. Dylika frågor är långt från främmande för Roselius, som förutom inbördeskriget exempelvis också har forskat i den inhemska högerradikalismens historia. Historia är givetvis ett ideologiskt och politiskt potent forskningsfält, vilket nödvändiggör en konstant balansgång mellan strävan till vetenskaplig objektivitet och personliga ställningstaganden, något som Roselius summerade som följande: ”Det [forskning i politiskt laddade ämnen] ger nog också en viss färdighet att kunna bemöta olika typer av problematik; man måste förstå att det man skriver kan vara verkligt negativt för någon. Men samtidigt är det helt omöjligt att skriva om [exempelvis] högerradikalism i Finland utan att någon känner sig illa berörd.”

Att göra någonting som är intressant, och få lön för det: vad är bättre än det?

Diskussionen med Roselius avslutades för denna gång med en fråga om dennes fortsatta bana som forskare. Svaret var på många sätt en kärnfull sammanfattning av hela vårt samtal, och Roselius jordnära förhållningssätt till karriären. Förutom projektet på Tammerfors universitet har Roselius siktet inställt på ett biografiskt verk om K. A. Fagerholm, ett projekt som han ska inleda kommande sommar. Vägen efteråt är dock ett frågetecken, som han själv uttryckte saken. Han konstaterar:  ”Det är klart att jag hoppas få fortsätta med något inom historieskrivning under hela min yrkeskarriär. Men jag är glad över att jag redan har fått göra så mycket inom fältet. Så även om det imorgon plötsligt helt skulle ta stopp, så skulle jag ändå vara stolt över min karriär utan känslan av att jag skulle ha valt fel bana.”

Trots vissa svåra delmoment och aspekter kunde Roselius därmed konstatera att forskarkarriären har varit rätt val för honom: ”Att få göra någonting som är intressant, och samtidigt få lön för det: vad är bättre än det?”

Valter Finnäs är magisterstuderande i historia och gick kursen Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Blev du nyfiken på att läsa något som Aapo Roselius har skrivit? Här kommer några tips. Flera böcker hittar du genom att slå upp i en biblioteksdatabas i din dator, eller en annan.

  • Amatöörien sota: rintamataisteluiden henkilötappiot Suomen sisällissodassa 1918 = Amatörernas krig: frontförlusterna i inbörderskriget i Finland 1918, Helsinki: Valtioneuvoston kanslia 2006.
  • I bödlarnas fotspår: massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918, orig. på finska 2007, övers. till svenska av A. Roselius, Stockholm: Leopard 2009.
  • Kiista, eheys, unohdus: vapaussodan muistaminen suojeluskuntien ja veteraaniliikkeen toiminnassa 1918–1944, diss., Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 186, Helsinki: Suomen Tiedeseura 2010.
  • Svart gryning: fascismen i Finland, 1918–44, med Oula Silvennoinen & Marko Tikka, ursprungl. på finska 2016, översättning: Mattias Huss, Stockholm: Lind & Co 2018.
  • Rikki revitty maa: Suomen sisällissodan kokemukset ja perintö, toim. Tuomas Tepora & Aapo Roselius, Helsinki: Gaudeamus 2018.
  • Kampen om den svenska jorden: karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940–1950, med Tuomas Tepora, även på finska, svensk övers. Tobias Pettersson, Helsingfors: Schildts & Söderströms 2020.
  • Finlands okända krig: finska och skandinaviska frikårer i Baltikum och Ryssland 1918–20, med Oula Silvennoinen, ursprungl. på finska 2019, övers. Mattias Huss, Stockholm: Lind & Co. 2021.
Boken Kampen om den svenska jorden.

Aapo Roselius och Tuomas Teporas bok Kampen om den svenska jorden. Karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940-1950 gavs ut på svenska av Schildts & Söderströms 2020. Boken skrev de på finska, översättningen till svenska gjordes av historikern Tobias Pettersson.

Henrika Tandefelt: På vägen mot arbetslivet

|

När man studerar historia är ett av uppdragen för studenten att förvärva kunskap, erfarenheter, kontakter och färdigheter för ett kommande arbetsliv. Men vad är det för arbetsliv som finns där i framtiden? Vad jobbar historiker riktigt med, hur hamnade de där och vad gör de exakt i arbetet? Och vad är kontakten mellan framtidens arbetsuppgifter och studierna i dag?

För att tydliggöra arbetsfältet för historiker för våra studenter ordnades vid den svenska lärostolen i historia (den svenska studieinriktningen inom utbildningsprogrammen i historia) hösten 2023 kursen Mentorkurs med alumner. Till programmet hörde besök av tidigare historiestuderande som i dag arbetar på olika områden i samhället, inom massmedier, kommunikation och förlag, stiftelser, museer och utbildning, med företagande, översättning och forskning, forskningsinfrastruktur och utbildning.

Att konkret få höra om olika jobb och karriärer, och få ställa frågor till alumnerna, var nyttigt och ögonöppnande tyckte deltagarna. Att historiker jobbar på många områden hade man ju hört, men vad exakt de här ”många områdena” innebar var mindre klart. Mera kunskap gör det lättare att visualisera olika slag av framtidsscenarier.

”Kursen har väckt intensiv reflektion över vad jag vill och vad jag bör satsa på. Samtidigt har alumnernas erfarenheter verkat lugnande och fått mig att se mera positivt på en oklar framtid”, konstaterade en deltagare efter kursen. I diskussionerna med alumnerna framgick det att alla karriärvägar har sina krokar och osäkerheter. Man måste inte heller bara bli en sak, utan kan växa till nya uppgifter under sitt liv.  Sådant är det viktig att få höra när man är ung, gärna många gånger.

Alumnerna talade också om sina studier och om vilka färdigheter, styrkor och kunskaper som de tyckte att de fått med sig från studietiden till arbetslivet, och vad det är som krävs i det yrke där de själva verkar just nu. ”Då kände jag en viss lättnad och såg att jag egentligen också själv kan något”, skriver en deltagare och fortsätter: ”Det gav mig en känsla av att det jag studerar och lär mig under studierna verkligen är otroligt nyttigt när det kommer till arbetslivet.”

Topelia våren 2020. Foto Yehia Ewis, Helsingfors stadsmuseum. CC-BY-SA 4.0. Topelia är sedan 1998 historiestuderandenas trygga bas. Här ordnas många av våra kurser.

Till uppgifterna på kursen hörde också att varje student gjorde en individuell intervju med en alumn. Studenterna valde att intervjua historiker som arbetar på olika områden, allt från lärare till utvecklingschefer, förlagsredaktörer till forskare. Dessa intervjuer publiceras nu här på bloggen under januari månad 2024. Förhoppningsvis ger de nyttig information om historikerns arbetsliv också för andra.

De publicerade blogginläggen hittas med nyckelorden ”alumnihaastattelut” och ”alumnintervju”.

Följande blogginlägg publiceras:

Brasklapp:

Det finns så klart andra uppdrag också för den som studerar, än att göra sig anställningsbar. Studietiden är även till för ett helt själviskt och autonomt projekt att lära sig tänka – eller ska vi säga att utveckla förmågan att tänka – och att skriva, och att helt enkelt bli klok och bildad, och för det i första hand privata projektet att mogna som människa. De här senare uppdragen gynnar så klart också samhället i stort, samt studentens medmänniskor, men är inte lika mätbara storheter som frågor som gäller alumners anställningsförhållanden efter utexaminering.

Vill du bekanta dig med siffror om det senare kan du ta en titt här och här. För det är inte helt ointressant med mätbar kunskap heller.

Egentligen är det – menar jag – samma saker studenten ska göra för att uppnå alla dessa mål, att lära sig tänka, skriva, bli klok, mogna och landa i ett arbetsliv. Det gäller att engagera sig i sina studier och i universitetet som studiemiljö. Var och en gör det på sitt sätt, beroende på intressen och fallenhet. Det viktiga är att göra det som är intressant och meningsfullt helhjärtat och med omsorg.

Wilhelm Breitenstein: Museiprojektkurs på Hertonäs gård 2021

|

Den 21 januari 2021 startade ”Museiprojekt-kursen”, en kurs i yrkesliv och kulturjobb, som skulle ge studeranden en inblick i arbetet i att skapa en utställning med historiskt tema. I denna kurs skulle studeranden nämligen producera en egen utställning på Hertonäs gårds museum. Kursen ordnades inom magisterprogrammet kultur och kommunikation och leddes av universitetslektor Derek Fewster och Hertonäs gårds museiintendent Eva Ahl-Waris. Deltagarna var åtta studeranden från kandidatprogrammet i historia och en från magisterprogrammet kultur och kommunikation. Under ca fyra månader producerade studerandena utställningen ”Sommar och spel” som handlar om barndom på 1800-talet och består av en fysisk utställning av leksaker och en virtuell utställning på bookcreator.com. Utställningen Sommar och spel är öppen för publik på Hertonäs gård varje söndag från maj till september 2021 klockan 12–14.

På grund av covid-19 genomfördes kursen i första hand genom videoträffar på Zoom. Föreläsningarna hölls en gång i veckan och handlade bland annat om kulturella, historiska och praktiska ämnen, som museibranschen i Finland, kulturarv som företeelse, och praktiska delmoment i produktionen som vi skulle sköta samt problem som vi kunde möta. Minna Sarantola-Weiss, Forskningschef vid Helsingfors stadsmuseum, gästade också en föreläsning och gav oss en spännande inblick i stadsmuseets verksamhet. Att arbeta på distans med en fysisk utställning var tungt och ibland opraktiskt, men vi kunde frivilligt besöka gårdsområdet och huvudbyggnaden under kursens gång och fick av Eva en guidad tur på platsen under vilken hon berättade om huvudbyggnadens och gårdens historia.

Temat för utställningen valdes efter att vi märkte att det fanns en massa fina leksaker och föremål i museets katalog och i Sigbritt Backmans böcker Hertonäs Gård – Från säterier till museum (2016) och Tidsresa med Svenska Odlingens vänner i Helsinge (2013) som man kunde koppla till barndom på Hertonäs gård. Vi tyckte föremålen var fina och intressanta och gillade att de presenterade historia som berörde alla som levat och arbetat på gården oberoende av deras sociala ursprung.

Vi studerande delade i kursens början in oss i olika ansvarsgrupper. En del ansvarade för finansiering, andra för marknadsföring, vissa forskade och skrev texter, en del utförde grafisk design, andra funderade på den virtuella utställningen osv. Ibland förlöpte arbetet långsamt, ibland förlöpte det fort. Det fanns mycket att tänka på. Det var mycket praktiska saker som logistik och finansiering samt val av utställningsföremål, men vi ställdes också inför moraliska frågor. Vi funderade till exempel på hur man ska presentera en sann och mångbottnad historia på ett underhållande och fängslande sätt som ändå inte ljuger. Är det förflutna en vara som vi kan hantera hur som helst i ett kommersiellt eller underhållande syfte? Mycket tid sattes därför på att forska i utställningens föremål och vi letade efter information i bland annat Riksarkivet, databasen Finna.fi och andra arkivkataloger vi hade tillgång till.

Utrymmet för vår utställning skulle vara trapporna och fönstret på andra våningen. Vi ansökte om finansiering och beviljades en summa av Stiftelsen Tre Smeder som möjliggjorde en stor del av våra planer. Av alla de föremål som vi gillade valde vi ut 12 stycken som placerades in i en vitrin som Svenska litteratursällskapet i Finland vänligen lånade oss, och två stycken placerades på fönsterbrädet bakom vitrinen, bland annat den “legendariska” båten Toivo. Av museets tidigare utställda föremål kopplades schackpjäserna i nedre våningen också till utställningen. För trappan designade vi utställningstexter som berättar om barndomen på 1800-talet. För tillgänglighetens skull gjorde vi också en digital version av utställningen som man kan besöka på bookcreator.com. I samband med den digitala utställningen skapade vi också en fristående skattjakt som museibesökare i alla åldrar kan genomföra på gårdsområdet.

Innehållsmässigt var kursen som kulturprojekt ibland är: man lär sig (och är tvungen att lära sig) mycket nytt, man panikerar ibland kring små detaljer och svär att man aldrig gör något motsvarande igen, men när allting är över vill man gärna göra allting pånytt.

Gruppen tackar Derek Fewster, Eva Ahl-Waris, Svenska litteratursällskapet i Finland, Stiftelsen Tre Smeder, Malmgård, Svenska YLE och Minna Sarantola-Weiss som alla möjliggjorde denna roliga upplevelse och lärorika kurs! Förhoppningsvis kommer vår utställning beundras av många ögonpar under de kommande månaderna och förhoppningsvis får vi alla vara med om något motsvarande snart igen!

Arbetsgruppen bestod av studenterna vid Helsingfors universitet: Eira Aalto, Wilhelm Breitenstein, Emil Eklund, Karl Heikkilä, Ida Karlgren, Tanja Rintala, Emelie Schauman, Sten Selin och Kajsa Väyrynen.

Den virtuella utställningen hittar du här. Haluatko lukea museoprojektikurssista ja näyttelystä suomeksi, löydät suomenkielisen version blogin tekstistä tästä. English version, here!

Studenter placerar föremål i vitrin på hertonäs gård 2021

Utställningsföremålen placeras i vitrinen på Hertonäs gård, maj 2021. Foto: Eira Aalto

Leksaker utställda i vitrin, Hertonäs gård maj 2021. Foto: Wilhelm Breitenstein

Utställningstexterna hängs upp i trappan till övre våningen på Hertonäs gård, maj 2021. Foto: Eira Aalto

Eva Ahl-Waris med studentgruppen på Knusbacka museigård på Hertonäs gårds område. Foto: Wilhelm Breitenstein

Vernissagebesökare på skattjakt i Hertonäs gårds park den 6 maj 2021. Foto: Wilhelm Breitenstein