Viktor Östman: Laura Oksanen studerade historia och blev kommunikationsspecialist vid universitetet

Laura Oksanen är 29 år och är ursprungligen hemma från Åbo, men flyttade till Helsingfors 2014 för att studera historia. Oksanen hade under sin studietid fått en fot in i mediebranschen och kom även efter studierna att fortsätta på det spåret. Hon arbetade en tid på Svenska YLE som journalist, men insåg så småningom att hon ville testa på något nytt och annorlunda.  Nuförtiden arbetar hon vid Helsingfors universitet som kommunikationsspecialist. Mera specifikt ansvarar hon för kommunikationen vid Social- och kommunalhögskolan (Soc&kom), och i viss mån även för de andra svenska utbildningarna i Centrumcampus.

Vad innebär det att arbeta med kommunikation?

Oksanen arbetar med både allmän och digital kommunikation, som i vanliga fall är uppdelade mellan två personer. Således är arbetsuppgifterna mångsidiga. Bland annat innebär det en hel del extern kommunikation. Att skriva om ny forskning, erbjuda forskningsexpertis för medierna och i allmänhet lyfta fram universitetets profil. Till arbetsuppgifterna hör även de mera typiska kommunikatöruppgifterna: svara på och skriva e-post, hålla kontakten mellan olika aktörer, delta i möten med personal och att hålla koll på organisationens sociala medier.

Att arbeta med kommunikation innebär en hel del ansvarstagande, vilket både har sina för- och nackdelar. Arbetsrutinerna är varierande, men det kräver att man kan strukturera och planera upp sitt arbete och rutiner själv. Detta ”metaarbete” innebär främst att skriva ner vad som behöver göras, samt att planera enligt kalendern, ofta veckovis. Att ansvaret ligger hos en själv innebär också den fördelen att Oksanen har stor frihet att bestämma över det egna arbetet, så länge arbetsuppgifterna blir gjorda inom utsatt tid.

Som kommunikationsspecialist får man alltså göra en rad olika uppgifter, som varierar från administrativa till mera kreativa uppgifter. Till exempel har Oksanen som kommunikatör hållit medieutbildning för forskare. Utbildningen handlar om att förstå samspelet mellan forskare och journalister, och med Oksanens egna ord: ”hur journalister och forskare tänker, och hur det inte alltid går ihop”. Kursen innefattar övningar där forskarna filmas och intervjuas, för att träna olika aspekter som kroppsspråk eller tydligt tal.  Oksanen sitter också i Soc&koms nämnd för samhällskontakter. Om nämnden säger hon så här: ”Universitetets tredje uppgift är att vara i växelverkan med samhället, och nämnden främjar det. Där innehar jag en dubbelroll, både som kommunikationsspecialist, och som den person som förbereder och protokollför mötena”.

Oksanen tycker dock fortsättningsvis de mest givande uppgifterna i arbetet är när man får intervjua eller skriva artiklar om människor. ”Man blir påmind varför det är meningsfullt att forskare håller på med viktiga och intressanta saker”. Hon i sin tur får då, genom sina diskussioner med forskare, fundera på hur hon kan ”förmedla forskningsresultatet utåt så att det är intressant och viktigt”.

Porträttfoto av Laura Oksanen

Laura Oksanen. Foto: Frida Lönnroos.

Studiernas koppling till arbetslivet

Under sin studietid studerade Oksanen flera biämnen, såsom u-landsforskning, statskunskap, rättsvetenskap samt etniska relationer. Den allmänbildande aspekten med studierna, både med huvudämnet och biämnena, är det som Oksanen har haft störst nytta av i arbetslivet. Inledningsvis gav historiestudierna en bred kunskap om samhället som kunde appliceras i journalistiken, speciellt när man skulle skriva om händelser som har sin bakgrund i historiska processer och fenomen. I sitt nuvarande arbete värderar Oksanen färdigheter som helhetstänkande och strukturering av texter. Att skriva texter som innehåller allt det väsentliga, men ändå är lätta att läsa, är en färdighet som hon åtminstone delvis har fått öva på genom studierna i historia.

Trots att Oksanen arbetat en längre tid i kommunikationsbranschen avlade hon inte under sin studietid några kurser i journalistik och kommunikation. Detta anser hon inte som någon egentlig förlust. Oksanen menar att: ”Att vara journalist är i hög grad ett arbete som du lär dig genom att vara där [på arbetsplatsen] … Även de som studerat journalistik är nybörjare när de gör sin första praktik”. Enligt Oksanen är det ganska vanligt med journalister som inte studerat uttryckligen journalistik: ”Så länge man är intresserad av arbetet, finns det ingen orsak att stressa”. Det är också en bransch man relativt lätt kan få in foten i under studietiden. Oksanen har bland annat sommarjobbat på tidningarna Östnyland och Hufvudstadsbladet via Svenska kulturfondens praktikstöd för journalistjobb, något som hon även rekommenderar för andra som är intresserad av journalistarbete.

Tankar om att inleda arbetslivet

Jag ställer också frågor angående att komma in i arbetslivet och osäkerheter kring det. Liksom med journalistiken menar Oksanen att nästan alla arbeten är sådana som man i slutändan lär sig hur det funkar under arbetets gång. Var inte rädd att du nu omedelbart skulle behöva veta exakt hur allting fungerar på en ny arbetsplats. Det kan ta en lång tid, kanske upp till ett år innan man känner sig helt bekväm i den nya arbetsrollen, säger Oksanen. Dessutom brukar medarbetare nästan alltid ha förståelse för att man är ny. Våga fråga om hjälp av mera erfarna arbetskollegor! De brukar för det mesta gärna hjälpa till, men kom ihåg också att våga ta plats: ”De som man arbetar med är inte allvetande, man ska inte tänka att man inte vet eller kan något bara för att man ny … var lyhörd och lyssna. Ta emot råd, men känn inte att du inte får ta plats eller att man inte kan föreslå saker”. Var också ärlig när det är någonting du inte kan eller vet hur det ska göras. Det uppskattas av andra när man visar framförhållning och inte gömmer huvudet i busken då något känns svårt, menar Oksanen.

Under studietiden var Oksanen själv tidvis ångestfylld angående vad hon skulle syssla med i framtiden. Detta anser hon nu med facit i hand var onödigt att stressa om. För henne och alla hennes studiekamrater har det fixat sig med arbetet.  Man kan omöjligen veta var man är om fem år, så varför oroa sig? Ett praktiskt tips: sök praktik eller sommarjobb som intresserar dig. Då får du erfarenhet av vad för sorts arbetsplatser du möjligen skulle kunna arbeta med. ”Det är bra att göra en praktik för att testa på. Om det visar sig att det inte är din grej, då vet du iallafall det. Med åren och mer arbetserfarenhet får man en bättre bild av vad man faktiskt vill göra” Oksanen anser att man ska ha samma attityd som i studielivet när man kommer in i arbetslivet. Testa på saker, gör vad som intresserar dig i stunden. Genom att få erfarenheter börjar du så småningom få veta vad du vill syssla med. ”Om det känns abstrakt nu, så blir det konkret senast i arbetslivet”, försäkrar Oksanen.

Viktor Östman är studerande i historia och gick Mentorkurs med alumner hösten 2023.

***

Vill du läsa Laura Oksanens pro gradu-avhandling (magisteravhandling) Slit, skam och skratt. Ogifta mödrars korrespondens med socialskötaren Sylva Salo vid Helsingin Ensikoti 1949–1951 hittar du den i fulltext i Helda.

Henrika Tandefelt: På vägen mot arbetslivet

När man studerar historia är ett av uppdragen för studenten att förvärva kunskap, erfarenheter, kontakter och färdigheter för ett kommande arbetsliv. Men vad är det för arbetsliv som finns där i framtiden? Vad jobbar historiker riktigt med, hur hamnade de där och vad gör de exakt i arbetet? Och vad är kontakten mellan framtidens arbetsuppgifter och studierna i dag?

För att tydliggöra arbetsfältet för historiker för våra studenter ordnades vid den svenska lärostolen i historia (den svenska studieinriktningen inom utbildningsprogrammen i historia) hösten 2023 kursen Mentorkurs med alumner. Till programmet hörde besök av tidigare historiestuderande som i dag arbetar på olika områden i samhället, inom massmedier, kommunikation och förlag, stiftelser, museer och utbildning, med företagande, översättning och forskning, forskningsinfrastruktur och utbildning.

Att konkret få höra om olika jobb och karriärer, och få ställa frågor till alumnerna, var nyttigt och ögonöppnande tyckte deltagarna. Att historiker jobbar på många områden hade man ju hört, men vad exakt de här ”många områdena” innebar var mindre klart. Mera kunskap gör det lättare att visualisera olika slag av framtidsscenarier.

”Kursen har väckt intensiv reflektion över vad jag vill och vad jag bör satsa på. Samtidigt har alumnernas erfarenheter verkat lugnande och fått mig att se mera positivt på en oklar framtid”, konstaterade en deltagare efter kursen. I diskussionerna med alumnerna framgick det att alla karriärvägar har sina krokar och osäkerheter. Man måste inte heller bara bli en sak, utan kan växa till nya uppgifter under sitt liv.  Sådant är det viktig att få höra när man är ung, gärna många gånger.

Alumnerna talade också om sina studier och om vilka färdigheter, styrkor och kunskaper som de tyckte att de fått med sig från studietiden till arbetslivet, och vad det är som krävs i det yrke där de själva verkar just nu. ”Då kände jag en viss lättnad och såg att jag egentligen också själv kan något”, skriver en deltagare och fortsätter: ”Det gav mig en känsla av att det jag studerar och lär mig under studierna verkligen är otroligt nyttigt när det kommer till arbetslivet.”

Topelia våren 2020. Foto Yehia Ewis, Helsingfors stadsmuseum. CC-BY-SA 4.0. Topelia är sedan 1998 historiestuderandenas trygga bas. Här ordnas många av våra kurser.

Till uppgifterna på kursen hörde också att varje student gjorde en individuell intervju med en alumn. Studenterna valde att intervjua historiker som arbetar på olika områden, allt från lärare till utvecklingschefer, förlagsredaktörer till forskare. Dessa intervjuer publiceras nu här på bloggen under januari månad 2024. Förhoppningsvis ger de nyttig information om historikerns arbetsliv också för andra.

De publicerade blogginläggen hittas med nyckelorden ”alumnihaastattelut” och ”alumnintervju”.

Följande blogginlägg publiceras:

Brasklapp:

Det finns så klart andra uppdrag också för den som studerar, än att göra sig anställningsbar. Studietiden är även till för ett helt själviskt och autonomt projekt att lära sig tänka – eller ska vi säga att utveckla förmågan att tänka – och att skriva, och att helt enkelt bli klok och bildad, och för det i första hand privata projektet att mogna som människa. De här senare uppdragen gynnar så klart också samhället i stort, samt studentens medmänniskor, men är inte lika mätbara storheter som frågor som gäller alumners anställningsförhållanden efter utexaminering.

Vill du bekanta dig med siffror om det senare kan du ta en titt här och här. För det är inte helt ointressant med mätbar kunskap heller.

Egentligen är det – menar jag – samma saker studenten ska göra för att uppnå alla dessa mål, att lära sig tänka, skriva, bli klok, mogna och landa i ett arbetsliv. Det gäller att engagera sig i sina studier och i universitetet som studiemiljö. Var och en gör det på sitt sätt, beroende på intressen och fallenhet. Det viktiga är att göra det som är intressant och meningsfullt helhjärtat och med omsorg.

Henrika Tandefelt: Prao-upplevelser vid universitetet

Hösten 2023 hade utbildningsprogrammen i historia två prao-elever som besökte oss under en vecka var. I november hade vi besök av Rauni från Vihdin yhteiskoulu. Om du vill läsa om hennes praoupplevelser på finska hittar du dem här. I oktober samma höst hade vi en praoelev från Winellska skolan i Kyrkslätt, Liam Staffans.

Prao eller praktisk arbetslivsorientering ska ge elever i årskurs 9 praktisk erfarenhet av något yrke och en arbetsplats. Vid sidan av att Helsingfors universitet är en arbetsplats för över 8000 forskare och lärare är det också en ”arbetsplats” för över 30 000 studerande inom en mängd olika ämnen. Våra prao-praktikanter bekantade sig med arbete och studier vid universitetet genom att delta i föreläsningar, diskutera med våra studenter och lärare samt besöka universitetets olika byggnader och avdelningar. De besökte allt från bibliotek till studentmatsalarna, och de senare gjorde intryck på både Rauni och Liam. Båda konstaterade efteråt att maten är mycket godare på universitetet än i grundskolan.

Varför vill man då göra sin prao på ett universitet? Liam berättar att han valde att kontakta utbildningsprogrammen i historia eftersom han har varit intresserad av historia sedan lågstadiet. ”Jag ville se hur det skulle vara att studera det på universitet eftersom det kändes, och ännu känns, som att det skulle vara något för mig”, konstaterar han. För att få en inblick i historiestudier och vardag vid universitetet fick Liam följa med Henrika Tandefelt som är universitetslektor i historia.

Under veckan deltog Liam i föreläsningar på svenska för första årets historiestuderande och en föreläsning på engelska för studenter inom ett internationellt magisterprogram i Europa- och Nordenstudier.

En skillnad till studierna i grundskolan som Liam noterade är att universitetsstuderande inte har många föreläsningar från morgon till kväll varje vardag, utan att de kan ha bara en eller några föreläsningar per dag och studiedagarnas längd kan variera mycket under en vecka. Vid universitetet måste studenterna ta mera ansvar för sitt eget arbete för vid sidan av föreläsningarna ska studenterna läsa och göra uppgifter inför de kommande föreläsningarna och annat självständigt studiearbete.

En annan skillnad är att alla studenter har valt att studera just det här ämnet. ”Under lektionens gång märkte jag att alla verkligen tyckte om att följa med och att ingen var uttråkad. Tvärtom så satt de flesta raka i ryggen och följde noggrant med under hela timmens gång”, konstaterade Liam efter Henrikas föreläsning som handlade om osmanska riket och Europa. ”Jag märkte även att när vi under föreläsningen skulle prata i små grupper så pratade alla sansat och enat utan konflikter. Summa summarum brann alla i klassen för historia.”

Derek Fewster föreläser i Topelia på kursen Introduktion till historievetenskapen i oktober 2023.

Följande dag började med Derek Fewsters föreläsning under vilken han visade och pratade om gamla föremål. ”Derek visade till exempel gamla tidningar, som hade både stora nyheter och mindre reklam i sig. Dessa var väldigt spännande att läsa.” Derek hade också tagit med sig annat än skriftliga källor. ”Bland Dereks prylar fanns till exempel en romersk oljelampa, ett gammalt krutmått för gevär och en snäcka som pilgrimer hade på sig för att visa deras resmål och som ett litet skydd mot tjuvarna under deras resa. Det tycker jag var det mest intressanta”, berättade Liam.

En eftermiddag pratade Liam med några av de svenska förstaårsstudenterna som ställde upp för att berätta om sin studiestart och varför de valt att börja studera historia. Liam undrade bland annat vad studenterna hade för favoritperioder i historien. Bland svaren fanns det Edo-perioden i Japan (1600–1863), romerska rikets tid (31 f.Kr.- 476 e.Kr.) och industrialiseringen på 1700- och 1800-talet.

Veckan vid universitetet var lärorik och spännande, men det kunde också vara utmanande att kastas in i ett främmande studiesammanhang. ”Den största skillnaden mellan skola och prao är nog kompisar och lärare”, konstaterade Liam efter sin praovecka. Att vara helt ny och känna ingen är inte lätt, fast alla är snälla och vänliga. ”Jag märkte verkligen hur tråkigt det skulle vara i skolan utan vänner att ha att göra med under skoldagen”. Att ta tåget hem på eftermiddagarna med egna vänner som också gjorde prao i Helsingfors kändes skönt.

Det här är nog något som många nya studenter kan känna igen sig i tror jag. När man börjar studera på universitet eller högskola är det ofta lika viktigt att hitta studiekamrater och vänner att dela sin nya vardag med som det är att studierna är intressanta och att man får ordning på studietekniken.

Henrika Tandefelt: Senator de la Chapelles studierådgivning

Ibland när man läser i sedan länge avlidna människors papper som sparats för eftervärlden i våra arkiv hittar man passager som kommunicerar över århundradena. Ibland är det drabbande, ibland komiskt, ibland någonting annat. Kanske mänskligt?

Här ska jag dela med mig av de goda studietips som senatorn Albrecht Fredrik Richard de la Chapelle (1785–1859) nedtecknade för sina barn för nästa tvåhundra år sedan i en minnesteckning som heter ”Underrättelser för mina Barn”.

Senator de la Chapelle – som också är den som har gett sitt namn till Richardsgatan i Helsingfors – blev student i Uppsala 1796 och i Åbo 1798. År 1803 lämnade han universitetet med en domarexamen i bagaget och blev auskultant vid Åbo hovrätt. 1822 blev han, 37 år gammal, senator då han blev medlem i senatens justitiedepartement. Han gifte sig 1816 med Anna Charlotta Sacklén och fick sju barn med henne.

I minnena som han skrev för sina barn berättar han bland annat om studierna i Åbo 1801–1803.

”Skiljd från Landsbygden och mina nöjen derstädes, fortsatte jag ordentligare mina studier, afhörde publica och privata lectioner, af Porthan, Calonius och Franzén samt skref för den förstnämnde”, inleder de la Chapelle sin skildring av de här studieåren i Åbo.

Kanske ska vi ta detta som ett råd för den som undrar om distansstudier är lika effektiva som studier online från hemmet? Gör som Richard de la Chapelle, packa i väg dig till studieorten och universitetet så får du mera ut av studierna!

:J. reinberg, f.d. Akademiehuset

Johan Jakob Reinberg, f.d. Academiehuset i Åbo, Åbo 1853, Historiska bildsamlingarna, Museiverket.

Det var förresten inga obetydliga lärare de la Chapelle studerade för.

Henric Gabriel Porthan var eloquaentie professor – alltså professor i romersk vältalighet – åren 1776–1804 och föreläste vid akademien om filosofi, uppfostran, teologi, klassisk arkeologi, historia, språkvetenskap och estetik. Ni har hört talas om honom under benämningen ”den finländska historieskrivningens fader”. Hans byst kan beundras i föreläsningssal A205 i Topelia. I Åbo sitter han staty sedan 1864.

Matthias Calonius var juris professor i Åbo 1778–1815. Från 1779 till 1814 var han inspektor för Viborgs nation, den nation där också nylänningen Richard de la Chapelle skrev in sig som Wiburgens på grund av nationens goda rykte. Frans Michael Franzén, var sedan 1798 professor i historiae literariae, vilket då närmast betydde lärdomshistoria.

Så här berättade senatorn senare för sina barn om sin studieteknik:

”Under föreläsningarne annoterade jag i min plånbok det som afhandlades, och samma dag deduçerade jag mitt Memorial eller afskref det på papper ordentligare och vidlyftigare med tillhjelp af hvad jag i minnet hade i behåll.”

Plånbok betyder här ett slags anteckningsbok i fickformat med skrivplån, eller blad till exempel av elfenben eller behandlat pergament som man kunde anteckna på och senare stryka bort det skrivna. Den unge de la Chapelle antecknade alltså under föreläsningar på en begränsad yta och måste senare skriva rent och utveckla de korta anteckningar han gjort.

”Detta är en god öfning som aldrig bör försummas”, fortsätter han.

”Man fäster derigenom sakerna bättre i minnet och vänjer sig att skrifteligen tolka dem, samt är när som helst i tillfälle att reçapitulera hvad man [annars] kan glömma.”

Här finns två saker som jag särskilt vill framhålla: 1) du minns och kan bättre påminna dig om innehållet i föreläsningen när du går igenom dina anteckningar och skriver ut dem – samma dag – och 2) du blir bättre på att uttrycka din kunskap och dina reflexioner i skrift om du övar dig.

Förmågan att använda skriftspråket är alltså en separat förmåga, skild från förmågan att förstå och tänka muntligen, även om vi ju också för de ändamålen använder vårt språk. Att bemästra skriftspråket sker inte av sig själv, det är något du övar upp!

Porthans theser till disputationsövningar 1803

Henric Gabriel Porthans Theser til disputations-öfning till stipendiaterne 1803. Hela verket finns i digi.kansalliskirjasto.fi.

Det roliga och rörande med Richard de la Chapelles beskrivningar av hur han studerade – och hur man borde studera – är att jag kan se mig själv och mina egna åsikter i dem. Det beror på att det är goda råd – men så klart också på att senatorn och jag, trots en viss åldersskillnad, har fostrats in i samma skriftliga kultur.

Jag har aldrig ägt en plånbok med skrivplån av elfenben eller pergament, men senator de la Chapelle och jag tycker lika om betydelsen av att göra anteckningar och öva sig på att sammanfatta det man lärt sig i skrift. Det här är anledningen till att jag på olika kurser tvingar studenter att skriva summerande och reflekterande föreläsningsdagbok eller lärdagbok: för att studenter ska fästa kunskap och idéer bättre i minnet och för att de ska öva sig att sammanfatta och resonera om kunskapsstoff överlag och i synnerhet i skrift. (Att göra det muntligen övas på föreläsningarna.)

Om någon lustigkurre nu vill säga att vi inte längre behöver lära oss att uttrycka oss i skrift för den saken kan skötas med artificiell intelligens så ber jag den personen betänka att skrivandet är ett sätt att tänka och ett sätt att fördjupa den egna förståelsen av det vi skriver om. Om vi överlåter skrivandet på AI ger vi över ett viktigt verktyg som vi har för att utöva och utveckla ett nyanserat, abstrakt och analytiskt tänkande. Och det vore ju fatalt.

Senatorn, som knappast kunde föreställa sig AI eller andra digitala verktyg som vi har i dag, har ytterligare ett sista tips till den studerande ungdomen som trots att det har gått 200 år är klokt:

”Om man har tillfälle att jemföra sina annotationer med andras är det så mycket bättre för fullständighetens skull. Sedan man bragt dem i ordning kan man vid tillfälle renskrifva dem.”

Alltså, kära studenter, tala med varandra om det som sagts, tänkts och gjorts på föreläsningarna, och varför inte också jämföra anteckningar. Ni har helt säkert antecknat olika saker och på olika sätt!

* * *

Vill du läsa själv vad senatorn A.F.R. de la Chapelle skrev om studierna i Åbo kan du klicka här så kommer du till rätt plats i underrättelserna som har digitaliserats av Riksarkivet i Helsingfors.

H.G. Porthans Theser, til disputationsövning för stipendiaterne (1803) hittar du här.

Henrika Tandefelt är docent och universitetslektor (t.f.) i historia vid Helsingfors universitet.

Skrivplån som tillhört överstinnan Ulrika sofia Hjärne, född Ehrenhjelm (död 1820), Nordiska museet, Stockholm.

Skrivplån som tillhört överstinnan Ulrika Sofia Hjärne, född Ehrenhjelm (död 1820). Foto. Ulf Berger, Nordiska museet, Stockholm.

Fodral till skrivplån

Fodral för överstinnan Ulrika Sofia Hjärnes skrivplån. Foto: Ulf Berger, Nordiska museet, Stockholm.

Professor emeritus Matti Klinge 1936-2023

Den här minnesteckningen publicerades den 17 mars 2023 på Helsingfors universitets intranät, Flamma

Lue muistokirjoitus suomeksi.

Professor emeritus Matti Klinge avled söndagen den 5 mars 2023 i en ålder av 86 år. Professor Klinge var en av våra stora intellektuella och en person som i sin gärning och offentliga profil representerade en bildad universitets- och lärdomstradition.

Universitetet, studenterna och den akademiska traditionen stod alltid Klinge nära, men var också föremål för hans forskning. Idéhistoria, nationell identitet och personhistoria var andra tyngdpunkter i hans forskning. Bland hans stora personhistoriska insatser står verket Suomen Kansallisbiografia, med sina drygt 6500 personartiklar, vars första redaktionsråd Klinge ledde 1993–2001.

Helsingfors universitet och Finland har förlorat en perspektivrik historiker och debattör vars minne lever vidare i flera sammanhang och sträcker sig långt utanför historikersfären, till vetenskapliga samfund, föreningar, stiftelser, diplomatiska kretsar med mera.

Matti Klinge på Mirkka Lappalainens karonka på Naturhistoriska museet 2005. Foto: Tony Rytkönen.

Matti Klinge inledde sin forskarbana på 1960-talet med Helsingfors universitets studentkårs historia. Det fyrdelade verket om studentkårens historia som utkom 1967–1968 och det tredelade universitetshistoriska verket Helsingfors universitet 1640–1990 som utkom inför universitetets 350-årsjubileum hör till hans centrala arbeten.

Den andra delen av studentkårens historia – Kansalaismielen synty. Suomen ylioppilaiden aatteet ja järjestäytyminen ilmentämässä yleisen mielipiteen ja kansalaistietoisuuden kehittymistä v. 1853–1871 (1967) – var Klinges doktorsavhandling. Alla fyra delar utkom på svenska under rubriken Studenter och idéer. Studentkåren vid Helsingfors universitet 1828–1960 (1969–1979).

I avhandlingen avspeglas 1960-talets politiska turbulens och särskilt decenniets ungdomsrevolt. En av de bärande frågorna var universitetets och den studerande ungdomens roll i samhällets moderniseringsprocess. I Klinges förståelse av universitetet reflekterades ett europeiskt arv förenat med snellmanskt tankegods: universitetet skulle fostra ungdomen till aktiva medborgare och bildade aktörer i samhällets tjänst.

Klinge tog själv en aktiv roll i samhället som debattör och sakkunnig, och han uppmuntrade genom sitt exempel sina studenter till samhällelig aktivitet. Under universitetets 350-årsjubileum 1990 utvecklade Klinge idén om ”universitetspartiet”, vars uppgift var att över disciplins- och fakultetsgränserna försvara bildningen och kulturen samt den akademiska lärdomen i ett brett hänseende.

En viktig del av professorns akademiska fostran skedde i studentorganisationernas verksamhet. Det här var centralt för Matti Klinge som var kurator, inspektor och senare hedersmedlem av sin nation Eteläsuomalainen osakunta samt hedersmedlem av universitetets studentkår och den svenska ämnesföreningen Historicus r.f. vars jul- och årsfester han deltog i ännu under åren före coronapandemin.

Klinge var innehavare av den svenska lärostolen i historia från 1975 till 2001. Han tillträdde under 1970-talet då historiestuderandena var politiskt aktiva och krävande, men relationen mellan professorn och studenterna blev god.

Som professor blev Klinge genast en aktiv profil på historiska institutionen och han gav så en ny synlighet åt sin lärostol och sina studenter. Som professor handledde och undervisade han flera generationer av svenska historiestuderande som på olika sätt bär vidare hans lärdomar, men han var också viktig utanför denna krets av svenska historiker i Finland som en kunskapsrik, vass och humoristisk lärare, förebild och vän.

Vikten av att studera språk och lära känna europeisk historia och kultur var central för Klinge. Han uppmuntrade studenter och forskare att bekanta sig med Europa och sporrade dem att tro på den egna förmågan och att våga utmaningen att lära sig och studera på andra språk. Han betonade att historiker behöver en mångsidig språkkunskap även om man inte behöver vara fullständig i sina kunskaper.

Genom många resor till bland annat Balticum, Ryssland, Polen och Frankrike som Klinge gjorde med studenter och med doktorander strävade han efter att skapa intresse för och kunskap om platser, språk och kulturkretsar utanför studenternas egna och bekanta sfär. Den här traditionen har förts vidare också av hans elever som verkar som akademiska lärare på svenska, finska och engelska.

När Nordplus- och Erasmusprogrammen öppnades för Finland 1989 och 1992 introducerades utbytesstudierna som en möjlighet för studenterna vid Helsingfors universitet. Tidigare hade det främst varit doktorander som genom olika bilaterala avtal kunde vistas en tid i utlandet.

Klinges vittförgrenade internationella kontaktnät var till nytta då de första utbytesavtalen och institutionsnätverken skapades mellan historiska institutionen i Helsingfors och institutioner vid andra europeiska lärosäten.

Historiska institutionen blev under Matti Klinges prefektskap en föregångare inom Helsingfors universitet på internationaliseringens område, och bidrog till programmens utveckling, till exempel genom deltagandet i pilotprojektet ECTS. För hela universitetet var det sistnämnda av stor betydelse, eftersom överförandet av studiepoäng därmed testades i praktiken.

Risto Alapuro, Tuomas M. S. Lehtonen och Matti Klinge på Finska litteratursällskapets 175-årsjubileumsseminarium i Caen 2006. Foto: Mirkka Lappalainen.

Under hela sitt liv var Klinge en läsande och skrivande människa som skrev i flera genrer. Efter att han pensionerats 2001 började han också måla, men skrivandet och planeringen av nya böcker lämnade han inte.

Böckerna Furstendömet Idensalmi. Modernitetens projekt hos släktnätverk i periferi (på svenska 2016) och Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys. Historiankirjoitus ja historiakulttuuri keisariaikana (2010) hörde till hans senare centrala verk. På 2010˗talet utkom också hans memoarer i sex delar och flera offentliga dagböcker skrivna i en lärd, esseistisk stil.

Efter att nyheten om Matti Klinges bortgång offentliggjordes fylldes traditionella och sociala medier och de privata samtalen av minnen och hågkomster. Han var en finländsk offentlig intellektuell, forskare och lärare som sällan lämnade någon oberörd.

Klinge var en lärare som engagerade sig för studenterna. Han var ännu före pandemin en legendarisk, men också faktiskt närvarande lärare för både finska och svenska historiestuderande. Klinge höll sin sista föreläsningsserie hösten 2019.

Matti Klinge delade gärna av sin levnadsvisdom till ”ungdomen” omkring sig. I en tidningsintervju 2017 förmedlade Klinge ett viktigt rättesnöre som kommer från Alexander Dumas den äldres roman Greven av Monte Cristo: ”Vänta och hoppas!” ”Det är ett gott råd. Att vänta innebär tålamod. Man får inte allting direkt. Ibland kommer det man önskar, ibland inte. Det måste ändå finnas hopp. Annars lönar det sig inte att leva.”

Laura Kolbe, Henrika Tandefelt, Kristina Ranki, Johanna Ilmakunnas, Märtha Norrback

Efter Eeva-Marja Viljos disputation 1985. Viljo, opponenten Matti Klinge och kustos Henrik Lilius i universitetets huvudbyggnad. Foto: Eeva Rista, Helsingfors stadsmuseum, helsinkikuvia.fi.

Henrika Tandefelt: Versailles på teaterscenen och i tanken – om historisk kunskap

Teater Viirus uppför under hösten föreställningen Versailles som har premiär den 21 oktober 2022. Teatern beskriver föreställningen som en ”teaterfantasi om det gudomliga och profana” som tar sin inspiration av Ludvig XIV:s Versailles som får kollidera med vår egen samtid. Jussi Sorjanen och Sinna Virtanen regisserar en arbetsgrupp som använt historiens lyskraftiga och glittriga franska hov i Versailles som en spegel för att betrakta vår tids smärtpunkter. Åskådarna utmanas att reflektera över vem eller vad som är vår solkonung som liksom Ludvig XIV dirigerar och styr över sitt hov. Samarbetet med modedesign samt ljus- och ljudteknik låter oss ana att det också blir visuellt intressant.

Föreställningen Versailles leker fritt med historiska källor. Pjäsen är inte ett historiskt drama eller en historielektion. Ändå har ju den här sortens teater allt att göra med vad historia är, hur historisk kunskap skapas och vad vi i vårt samhälle tycker oss veta och kunna om det förflutna, och vad vi vill och kan göra med denna kunskap.

Jag fick den givande uppgiften att skriva om frågor som detta för Teater Viirus som under hösten kommer att ha en hel del skolklasser som ser föreställningen och diskuterar den efteråt. Jag delar här med er den text jag skrev.

 

Om hur och vad vi ”vet” och ”minns” om det förflutna

Varför berättas historien om Versailles så som den berättas, som en historia om makt, överdåd och guldiga salar? Finns det inget annat att berätta? Varför vet vi att det i Versailles finns en sal som heter Spegelsalen? Varför får vi om och om igen höra att den franska kungen Ludvig XIV kallades ”solkonungen”, le Roi Soleil?

Det här låter kanske som enkla funderingar, men handlar egentligen om stora frågor om betydelsen av 1600-talets franska hov och envälde och hur de fungerade, och om lika stora frågor om hur historisk kunskap skapas och lever sitt eget liv i kulturen, i dig och i mig.

***

Ludvig XIV levde 1638–1715 och var kung av Frankrike från år 1643 till sin död. När han var lite på tjugo avled den mäktiga kardinal Mazarin, och Ludvig XIV kunde uppnå envåldsmakt. Det var då han inledde projektet att bygga om sin fars jaktslott, ungefär 20 kilometer sydväst om Paris, till ett storslaget palats där han kunde samla omkring sig sina ministrar och ett hov av rikets främsta damer och herrar. Det är det palatset som blev Versailles.

Man kan säga att ”alla vet” att Ludvig XIV var solkonungen, och att vi vet att Versailles var och är ett magnifikt slott fyllt av konst, guld och glitter, för att Ludvig XIV och kretsen omkring honom ville att vi skulle veta just det. De här berättelserna och bilderna av påkostad lyx och raffinemang har skapats för att konsumeras och för att imponera på Ludvig XIV:s samtid och på hans eftervärld, det vill säga oss.

François Girardots ryttarstaty av Ludvig XIV förs till Place Louis-le-grand, i dag Place Vendôme, i Paris 1699. Oljemålning attribuerad till René-Antoine Houasse Musée Carnavalet, Histoire de Paris. Bilden tillgänglig på https://www.parismuseescollections.paris.fr. CC 0.

Den brittiska historikern Peter Burke har skrivit en bok om den offentliga bilden av Ludvig XIV, om solkonungen i den kollektiva fantasin, och hur den här bilden aktivt skapades under kungens regeringstid som en del av hans maktutövning. The Fabrication of Louis XIV heter boken som utkom 1992, En kung blir till i svensk översättning. En kung, en makthavare och makt är inte något som är, utan något som skapas.

I dag är vi medvetna om hur vårt moderna medielandskap förmedlar, förstorar, förvränger och också förminskar handlingar, idéer och personer. Peter Burke visar hur också 1600-talets politik och härskare skapade och utnyttjade sin tids medier och medielandskap. Makten manifesterades med medaljer, statyer, gravyrer, oljemålningar och diktverk som hyllade kungens stordåd och triumfer.

Slottet Versailles med sina stora salar och sin magnifika park var en del av detta projekt att samla makten under Ludvig XIV:s kontroll. Solen som symbol för kungens makt var kraftfull och valdes som emblem för Ludvig XIV redan tidigt. Solen som fanns högt på himlavalvet gav liv till allt på jorden, det var också guden Apollons emblem. I 1600-talets politik och tänkande var antikens grekiska och romerska mytologi och historia en ständig referenspunkt.

Slottet Versailles sett från parken 19.10.2008. Bilden tillgänglig på Flickr. Upphovsperson: Slices of Light ✴ █▀ ▀ ▀. CC BY-NC-ND-2.0.

***

Vi kan också säga att vi ”vet” de här sakerna, vi känner historien om solkonungen och om Versailles på det sätt som vi gör, för att det finns en lång och fastrotad tradition att berätta historia så här. Monarkerna och deras makt, krigen men också slotten och prakten är sedan århundraden, till och med årtusenden, sådant man har utforskar och berättat om. Det är nog därför så många av oss någonstans i våra minnens skrymslen har informationen att det finns en berömd spegelsal i Versailles, La galeries des Glaces.

Spegelsalen i Versailles finns i slottets mitt och är den plats där Ludvig XIV skrev under fredsfördraget för freden i Nijmegen 1678. Det är inte det som gör att många minns salen i dag, men det var en fred som stärkte Frankrikes position som ledande stormakt i Europa. Det som gissningsvis gjort spegelsalen till en åtminstone vagt bekant plats i människors medvetande är att det var här som Versaillesfreden undertecknades sommaren 1919 efter första världskriget när Tyskland och centralmakterna stod krossade. Att just denna plats valdes då hade att göra med att Frankrikes förödmjukande förlust mot Tyskland, och det tyska kejsardömets uppkomst, hade utropats i just denna symboliska sal 48 år tidigare, våren 1871.

I århundraden var det monarker, stormän, diplomater, kyrkans män, och kanske någon kvinna som heliga Birgitta, som var historiens aktörer. Fram till 1800-talet var historia något som uttryckligen angick det statsbärande skiktet i samhället, dem med makt och inflytande. Historia var i hög grad en exempelsamling, ett förråd av politiska och moraliska berättelser om andra furstar, härförare, påvar och så vidare att ta lärdom av.

Den romerska historikern Titus Livius formulerade saken så här i sitt verk om Roms historia (27-9 f.v.t.): ”Det som främst gör studiet av historia hälsosamt och fruktbärande är att du där kan betrakta alla slags lärorika exempel som på ett vida synligt monument. Från dem kan du välja för dig själv och för din stat vad som är värt att efterlikna och vad man bör undvika som skamligt.” Det här tankesättet fanns ännu på 1700-talet. Den franska filosofen Voltaire skrev till exempel i sin bok om den svenska kungen Karl XII:s historia (Histoire de Charles XII, 1731) att en furste inte förtjänar ihågkommas om berättelsen inte kan uppvisa ”något exempel till att efterfölja, eller att bära avsky för”.

Konung Carl XII:s Historia, författad af Herr de Voltaire. Öfversatt af Carl Leonard Stålhammar (1785), s. 1. Tillgänglig i Litteraturbanken.se. CC BY 4.0.

På 1800-talet utvecklades en annorlunda historieskrivning vars syfte inte längre var att ge politiska och moraliska lärdomar, utan att med så goda och sanningsenliga källor som möjligt undersöka hur det var ”på riktigt”. Det här var också det århundradet då idén om nationen utvecklades och historien blev något man också lärde ut till andra än blivande makthavare. Genom att känna sitt lands historia skulle människorna bli delaktiva i sin nation. I de berättelser om nationen som man började berätta i alla europeiska länder var folket, dess språk, mytologi och traditioner en central komponent, men samtidigt fortsatte kungar och stater länge att vara historiens centrala aktörer.

Under 1900-talet och på 2000-talet har historieforskningen och historieskrivningen fortsatt att utvecklas. En viktig sak är att allt flera grupper, områden och företeelser har inkluderats i vad historia är. Man undersöker till exempel inte längre bara dem som styr och har makt, man undersöker samhällets olika grupper och människor, de privilegierade och de icke-privilegierade. Historiker studerar också fenomen utanför politiken och maktutövningen, som till exempel vardagsliv och familj, hälsa och sjukdom, företagande och handel, lantbruksreformer och människans påverkan på natur, miljö och klimat, och mycket mer.

Ändå lever allt det där gamla om de stora kungarna och deras lysande hov kvar i berättelserna vi lär oss och fångar upp om det förflutna. Det gör det för att det är så historisk kunskap fungerar. Ny kunskap tillkommer, nya perspektiv och berättelser skapas, men det gamla lever också kvar och fortsätter att bilda byggklossar till hur vi tolkar den värld som varit och den som är.

Vissa av dessa byggklossar är starkare och mer lyskraftiga än andra. De återkommer och återanvänds om och om igen och lever därför vidare. Det storslagna, glimrande vackra och mäktiga tenderar att fascinera och reproduceras, liksom sådant som kan beskrivas som dramatiska ödesstunder. Också motsatsen, det avgrundsdjupt hemska, smärtan och eländet lockar. Det gör också motberättelserna där det höga avkläds sin höghet, presenteras som smutsigt eller löjligt.

Också här trampar vi på redan upptrampade stigar. Motberättelserna har alltid funnits. Den danska författaren H.C. Andersens berättelse Kejsarens nya kläder från 1837, som säkert är bekant för många, är en sådan typisk karikatyr över föråldrade monarkier och deras ritualer. Redan under Ludvig XIV:s tid skapades i olika sammanhang flera parodier och karikatyrer av kungen och hans närmaste krets i bild och skrift. Kungen beskrevs till exempel som en tyrann, som omoralisk och egenkär, mera intresserad av kurtis än hjältemod, intellektuellt medelmåttig, feg och sjuk.

De här motbilderna och berättelserna är inte nödvändigtvis mer sanna än det förskönande materialet, men breddar bilden av det politiska fältet. På något lustigt sätt tenderar motbilderna ändå också att stärka den ursprungliga bilden som fortsätter att leva kvar i vårt kollektiva medvetande och minne.

Vi kanske behöver alla dessa bilder – det höga och det låga – som idealtyper och byggklossar genom vilka vi tänker och skapar reda i hur vi förstår vår värld. Vi tänker ju nämligen inte bara på solkonungen och hans förgyllda salar för ren och skär underhållning, även om vi ju också använder och konsumerar historia så, som ett nöje. Vi använder också det här materialet för att tänka, och det kan ha politisk sprängkraft.

Spegelsalen i Versailles den 3 september 2016. Foto: Fred Romero, Flickr. CC BY-2.0.

Alla avlagringar av historisk kunskap finns med oss och påverkar på olika sätt i vår samtid. Ibland är syftet med det historiska materialet som används, till exempel i en pjäs, främst att rikta blicken på företeelser i vårt eget samhälle. Personer och berättelse från de förflutna fungerar som en spegel – kanske en skrattspegel – genom vilken man kan titta på och tala om företeelser i dag. Ibland är syftet att förstå och undersöka det förgångna på dess egna villkor. Det försöker historiker göra.

Det jag särskilt vill att du ska komma ihåg efter att ha läst den här texten är att världen och människorna alltid har varit mera komplicerade än de verkar på första påseendet. Det finns inga enkla svar om ”hur det var” eller varför det var så. Det andra är att historieskrivning är tolkningar av det förflutna som kan vara gediget underbyggda, eller kanske inte alls är det.

 

Henrika Tandefelt är docent och tillförordnad universitetslektor i historia vid Helsingfors universitet.

 

Vidareläsning

Peter Burke, En kung blir till. Myter och propaganda kring Ludvig XIV, övers. Lillemor Jonsson (Stockholm 1996).

Konung Carl XII:s Historia, författad af Herr de Voltaire. Öfversatt af Carl Leonard Stålhammar (Stockholm 1785) är tillgänglig på https://litteraturbanken.se/forfattare/Voltaire/titlar.

Sarah Maza, Thinking About History (Chicago & London 2017).

 

Eva Ahl-Waris: Teori möter praxis då universitetsstuderande möter museiarbete på Hertonäs gård

Helsingfors universitet och hela universitetsvärlden har sedan mars 2020 varit hänvisad till att ordna största delen av all undervisning genom olika distanslösningar med inspelade föreläsningar samt föreläsningar och diskussioner genom videokonferensverktyget Zoom. Mängden självständigt arbete och isoleringen har ökat för studenterna på ett dramatiskt sätt, vilket har belastat studierna och välmåendet. I denna distanstillvaro var den yrkesorienterade museiprojektkurs som Hertonäs gårds museum och magisterprogrammet kultur och kommunikation ordnade i samarbete vårterminen 2021 ett undantag som vid sidan av föreläsningar och träffar på distans också erbjöd mycket viktiga möjligheter till samtal och arbete tillsammans på plats på museet och i museets park.

Kursen leddes av universitetslektor Derek Fewster och museets intendent, fil.dr Eva Ahl-Waris och lockade nio studerande från utbildningsprogrammen i historia och kultur och kommunikation. Studenterna fick i uppdrag att skapa en miniutställning på Hertonäs gårds museum som är ett litet privat museum som verkat sedan 1920-talet.

Wilhelm Breitenstein som gick kursen i våras berättade om studenternas erfarenheter i sitt blogginlägg den 1 juni 2021. I det följande berättar intendenten på Hertonäs gård fil.dr Eva Ahl-Waris om kursen ur museets perspektiv.

Både universitetsvärlden och museibranschen lider av begränsade resurser, men ett konkret samarbete i form av ett reellt bygge av en utställning, med allt som är förknippat med själva processen, visade sig vara en ypperlig lösning för att främja både yrkeslivsstudier för studenterna och synligheten för ett litet museum. Studenterna fick en god och handgriplig inblick i hur utställningsprojekt genomförs och framskrider. De var engagerade och övade flera olika färdigheter i processen, vilket Wilhelm Breitenstein skrivit om redan tidigare. Samtidigt var det en lärorik och stimulerande upplevelse för museet. Ur en museiexperts och timlärares infallsvinkel fanns det enormt mycket att lära av denna vår. 

Universitetsstudierna erbjuder traditionellt ett teoretiskt perspektiv på studenternas studieämnen, men i allt högre grad är idealet också att kunna erbjuda praktiska övningar och infallsvinklar som breddar synen på den egna vetenskapsgrenen. Yrkesorienterade kurser ingår numera som en fast del av utbildningen. För mig som post doc-forskare och museiexpert gav museikursen möjligheten att få dela med mig av mitt kunnande, för att i gengäld få studenternas idéer, kunskaper och erfarenheter som resurs i museets verksamhet. Den här kombinationen är idealisk eftersom många historiestuderande en dag finner arbete vid olika museer eller andra platser inom kulturarvssektorn då de tagit examen. När också många museer lider av resursbrist är en möjlighet till samarbete mycket värdefull. Som intendent för ett litet, privatägt museum som Hertonäs gårds museum, med en begränsad personal och härliga unika samlingar, var chansen att få arbeta med nio studerande något jag tacksamt tog emot. 

Kursen drog igång med presentationer av deltagarna och lärarna, vars roll under kursen särskilt var handledarens. På grund av det rådande pandemiläget startade kursen med videomöten på distans med teoretiska infallsvinklar på musei- och kulturarvsbranschen. Lärarna använde främst två plattformar: Moodle och Padlet – den sistnämnda är betydligt smidigare och mer visuell och logisk än den formella och digitalt aningen klumpiga Moodle. Padlet är lätt att använda, man kan lätt lägga till och ta bort inlägg, som på en anslagstavla, där alla som har tillgång till plattformen även kan lägga till och kommentera inlägg. Man behöver inte heller logga in till Padleten, utan direkt klicka på den länk som skaparen skickar åt en. Studenterna grundade också en Drive-plattform för bearbetning samt lagring av material, samt använde WhatsApp för kommunikation, men även mer traditionella e-postmeddelanden var i flitigt bruk under kursen. 

Lärarna gick igenom och visade praktiska exempel på större och mindre utställningar de själva byggt, och gruppen diskuterade vilka typer av arbetsinsatser som behövs då man skapar en utställning. Studenterna delade tidigt in sig i mindre grupper som skulle ta sig an olika uppgifter i utställningsprojektet. De flesta studenter hörde till flera grupper och hade på det sättet så varierande uppgifter som möjligt. Mycket fort utkristalliserades behovet av en “ordförande” för studentgruppen och uppdraget axlades av Ida Karlgren som tog ansvar för koordinering och ledarskap. 

Med facit på hand kunde lärarna notera att uppgiftsfördelningen och frågor kring ledarskap måste klargöras tydligare än vad vi gjorde denna gång. Fördelningen av uppgifter måste vara genomtänkt, eftersom det är frågan om en kurs med samma kriterier för bedömning för varje student. Vi lärare hade även lämnat en period av kursen utan konkreta träffar, eftersom vi hade planerat att studenterna då skulle arbeta med uppgifterna. Då kursen framskred insåg vi att det ändå fanns mera behov av regelbundna, handledande träffar än av arbetsro i denna typ av praktiskt orienterade kurs och vi fick tänka om vår ursprungliga plan. 

Som lärare, handledare och museiexpert på en kurs som denna ska man ge verktyg, stöd och utrymme för studenterna att arbeta, och det var det en glädje att se med vilken iver och energi studenterna tog sig an arbetet med att planera och förverkliga miniutställningen. De valde barndomen på 1800-talet som tema. Museet har en mängd fina leksaker i samlingarna och studenterna konstaterade att temat kunde locka flera slag av museibesökare. Planer gjordes, texter skrevs, ansökningar om finansiering skickades in (och fick positiva resultat), sponsorer och samarbetspartners samt pressen kontaktades och föremål grävdes fram ur museets lagerrum. Bilder valdes och hundratals fotografier togs, en grafisk design för utställningen, marknadsföringen och informationsspridningen skapades och förverkligades. 

Vid universitetet skall studenterna uttrycka sig noggrant och analytiskt, gärna förankra sina utsagor teoretiskt. I en utställningstext bör man kunna använda ett lättläst språk och uttrycka sig lättfattligt, intresseväckande och koncist. I museiarbete kastas man in i en värld där kravet är att snabbt fånga besökarens intresse och att popularisera stoffet, samtidigt som det ändå ska vara korrekt och ge föda för reflexion. Här fick studenterna arbeta med kommunikation och språk, men också med frågor om historia och etik.  

Studenterna tog även hänsyn till tillgänglighetsaspekter: materialet finns tillgängligt i den virtuella världen på webben i form av en utställning och parkvandring på tre språk (svenska, finska och engelska) på plattformen bookcreator.com. Parkvandringen är en form av skattjakt för barn, som även finns som utskrivna kartor som delas ut på museet och konkreta lappar ute i museets park. 

Ur timlärarens och intendentens perspektiv överträffade Museiprojektkursen alla förväntningar. Enligt studenternas feedback upplevde de just det som upplevs också då en expert bygger utställningar: arbetsuppgifter som sväller, information som saknas, tidspress och frågor som inte får konkreta svar. Men även en enorm stolthet och glädje då allt är klart, pressen är på plats och vernissageskålarna höjs. Som lärare vill man på ett så mångsidigt sätt som möjligt dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter för att ett dylikt projekt skall lyckas så att studenterna får uppleva att processen varit både lärorik och givande. Tack till er alla: Derek Fewster, Eira Aalto, Wilhelm Breitenstein, Emil Eklund, Karl Heikkilä, Ida Karlgren, Tanja Rintala, Emelie Schauman, Sten Selin och Kajsa Väyrynen. Det har varit en ära att få arbeta med er! Jag vill även rikta min tacksamhet till alma mater, i vars tjänst jag än en gång fått stå denna vår. Förhoppningsvis kommer samarbetet mellan Helsingfors universitet och Hertonäs gårds museum att fortsätta även i framtiden!

Vernissage på Hertonäs gårds museum den 6 maj 2021.

Wilhelm Breitenstein fotograferar docka i folkdräkt som ingick i studenternas utställning ”Sommar och spel”.

Wilhelm Breitenstein: Museiprojektkurs på Hertonäs gård 2021

Den 21 januari 2021 startade ”Museiprojekt-kursen”, en kurs i yrkesliv och kulturjobb, som skulle ge studeranden en inblick i arbetet i att skapa en utställning med historiskt tema. I denna kurs skulle studeranden nämligen producera en egen utställning på Hertonäs gårds museum. Kursen ordnades inom magisterprogrammet kultur och kommunikation och leddes av universitetslektor Derek Fewster och Hertonäs gårds museiintendent Eva Ahl-Waris. Deltagarna var åtta studeranden från kandidatprogrammet i historia och en från magisterprogrammet kultur och kommunikation. Under ca fyra månader producerade studerandena utställningen ”Sommar och spel” som handlar om barndom på 1800-talet och består av en fysisk utställning av leksaker och en virtuell utställning på bookcreator.com. Utställningen Sommar och spel är öppen för publik på Hertonäs gård varje söndag från maj till september 2021 klockan 12–14.

På grund av covid-19 genomfördes kursen i första hand genom videoträffar på Zoom. Föreläsningarna hölls en gång i veckan och handlade bland annat om kulturella, historiska och praktiska ämnen, som museibranschen i Finland, kulturarv som företeelse, och praktiska delmoment i produktionen som vi skulle sköta samt problem som vi kunde möta. Minna Sarantola-Weiss, Forskningschef vid Helsingfors stadsmuseum, gästade också en föreläsning och gav oss en spännande inblick i stadsmuseets verksamhet. Att arbeta på distans med en fysisk utställning var tungt och ibland opraktiskt, men vi kunde frivilligt besöka gårdsområdet och huvudbyggnaden under kursens gång och fick av Eva en guidad tur på platsen under vilken hon berättade om huvudbyggnadens och gårdens historia.

Temat för utställningen valdes efter att vi märkte att det fanns en massa fina leksaker och föremål i museets katalog och i Sigbritt Backmans böcker Hertonäs Gård – Från säterier till museum (2016) och Tidsresa med Svenska Odlingens vänner i Helsinge (2013) som man kunde koppla till barndom på Hertonäs gård. Vi tyckte föremålen var fina och intressanta och gillade att de presenterade historia som berörde alla som levat och arbetat på gården oberoende av deras sociala ursprung.

Vi studerande delade i kursens början in oss i olika ansvarsgrupper. En del ansvarade för finansiering, andra för marknadsföring, vissa forskade och skrev texter, en del utförde grafisk design, andra funderade på den virtuella utställningen osv. Ibland förlöpte arbetet långsamt, ibland förlöpte det fort. Det fanns mycket att tänka på. Det var mycket praktiska saker som logistik och finansiering samt val av utställningsföremål, men vi ställdes också inför moraliska frågor. Vi funderade till exempel på hur man ska presentera en sann och mångbottnad historia på ett underhållande och fängslande sätt som ändå inte ljuger. Är det förflutna en vara som vi kan hantera hur som helst i ett kommersiellt eller underhållande syfte? Mycket tid sattes därför på att forska i utställningens föremål och vi letade efter information i bland annat Riksarkivet, databasen Finna.fi och andra arkivkataloger vi hade tillgång till.

Utrymmet för vår utställning skulle vara trapporna och fönstret på andra våningen. Vi ansökte om finansiering och beviljades en summa av Stiftelsen Tre Smeder som möjliggjorde en stor del av våra planer. Av alla de föremål som vi gillade valde vi ut 12 stycken som placerades in i en vitrin som Svenska litteratursällskapet i Finland vänligen lånade oss, och två stycken placerades på fönsterbrädet bakom vitrinen, bland annat den “legendariska” båten Toivo. Av museets tidigare utställda föremål kopplades schackpjäserna i nedre våningen också till utställningen. För trappan designade vi utställningstexter som berättar om barndomen på 1800-talet. För tillgänglighetens skull gjorde vi också en digital version av utställningen som man kan besöka på bookcreator.com. I samband med den digitala utställningen skapade vi också en fristående skattjakt som museibesökare i alla åldrar kan genomföra på gårdsområdet.

Innehållsmässigt var kursen som kulturprojekt ibland är: man lär sig (och är tvungen att lära sig) mycket nytt, man panikerar ibland kring små detaljer och svär att man aldrig gör något motsvarande igen, men när allting är över vill man gärna göra allting pånytt.

Gruppen tackar Derek Fewster, Eva Ahl-Waris, Svenska litteratursällskapet i Finland, Stiftelsen Tre Smeder, Malmgård, Svenska YLE och Minna Sarantola-Weiss som alla möjliggjorde denna roliga upplevelse och lärorika kurs! Förhoppningsvis kommer vår utställning beundras av många ögonpar under de kommande månaderna och förhoppningsvis får vi alla vara med om något motsvarande snart igen!

Arbetsgruppen bestod av studenterna vid Helsingfors universitet: Eira Aalto, Wilhelm Breitenstein, Emil Eklund, Karl Heikkilä, Ida Karlgren, Tanja Rintala, Emelie Schauman, Sten Selin och Kajsa Väyrynen.

Den virtuella utställningen hittar du här. Haluatko lukea museoprojektikurssista ja näyttelystä suomeksi, löydät suomenkielisen version blogin tekstistä tästä. English version, here!

Studenter placerar föremål i vitrin på hertonäs gård 2021

Utställningsföremålen placeras i vitrinen på Hertonäs gård, maj 2021. Foto: Eira Aalto

Leksaker utställda i vitrin, Hertonäs gård maj 2021. Foto: Wilhelm Breitenstein

Utställningstexterna hängs upp i trappan till övre våningen på Hertonäs gård, maj 2021. Foto: Eira Aalto

Eva Ahl-Waris med studentgruppen på Knusbacka museigård på Hertonäs gårds område. Foto: Wilhelm Breitenstein

Vernissagebesökare på skattjakt i Hertonäs gårds park den 6 maj 2021. Foto: Wilhelm Breitenstein

 

Henrika Tandefelt: Förbud mot sång och dans

Även om vi alla vet att världen ständigt förändras och det som gällde i går, kanske inte gäller i dag, är det svårt att förhålla sig till det faktum att sådant som vi upplever som grundmurat i våra egna liv kan förändras. Annorlunda uttryckt, vi tror det inte fast vi vet att det kan ske.

Tidigare i vintras läste jag Seija-Leena Nevalas och Marko Tikkas bok Kielletyt leikit. Tanssin kieltämisen historia 1888–1948 (Förbjudna lekar. Dansförbudets historia i Finland), som belönades med Fack-Finlandiapriset 2020. Då föreföll idén att dans någonsin igen skulle förbjudas i Finland som något mycket främmande, rentav skrattretande. Det var till den boken mina tankar gick då jag den 23 februari 2021 läste följande rubrik i Hufvudstadsbladet: ”Förbud mot sång och dans kan införas”.

Orsakssammanhanget här är så klart hanteringen av den världsomfattande Coronapandemin nationellt i Finland och regionalt i huvudstadsregionen: ”Coronaläget oroar och snart kan myndigheterna fatta beslut om ännu strängare regler”. Ett dansförbud skulle enligt tidningen – som hänvisar till Helsingin Sanomat – innebära att restauranggästerna bara fick sitta vid sina bord och gå på toaletten. Och man får också lämna bordet för att gå hem så klart. Lite oklart blir det om det här innebär krav på bordsservering på alla krogar, men det klarnar väl så småningom.

De facto har ju redan ett tidigare, tillfälligt dansförbud genomförts åtminstone i huvudstadsregionens gymnasier denna vinter då den traditionella ”de gamlas dag” med tillhörande gamlas dans har flyttats framåt på obestämd tid.

”Förbud mot sång och dans kan införas” stod det på Hufvudstadsbladets framstida den 23 februari 2021. Berättelsen om dansförbudens historia i Finland kan få ett nytt kapitel på grund av Coronaviruset. Foto: Henrika Tandefelt

Dansförbud förr

Många har påpekat att vi finländare, liksom många andra, under denna pandemi fått uppleva restriktioner i våra liv som inte varit aktuella sedan andra världskriget. Andra har påmint oss om att allting ändå var mycket värre då för omkring 80 år sedan, och att ingen av oss i dag behöver skjuta någon eller söka osäker trygghet i bombskydd. Det är så klart sant, men ett eventuellt dansförbud kan ändå föra tankarna till krigstiden på 1940-talet.

Dansande och att ordna danser var förbjudet i Finland under krigen och först 1948 upphörde alla förbud. Redan under vinterkriget 1939–1940 infördes förbud som bara lättades något under mellanfreden. Tusentals personer bestraffades årligen under åren 1941–1945 för att ha dansat och ordnat danser, skriver Nevala och Tikka, som har gått igenom både domstolsprotokoll och tidningar från krigsåren. Två civila dömdes till fängelse och två gånger ledde polisingripanden till att dansare sköts till döds. Olagliga danser ordnades i hela landet.

Dans och dansande var främst förbjudet på moraliska grunder. I svåra tider krävs ett allvarligt sinnelag som hjälper alla att göra rätt, och en stark, gemensam kontroll som hindrar medborgarna från att vara oansvariga, var tanken bakom förbudet. Dansandet förknippades med lättsinne och oförstånd, men också mycket starkt med skörlevnad (det vill säga otillåten sex), alkoholkonsumtion och i förlängningen all sköns kriminellt beteende. ”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”, som ordspråket lyder.

Här fanns i botten en äldre tradition av dansförbud och av att se dansen som en inkörsport till, och ett uttryck för, den farliga njutningen. Som Nevala och Tikka visar – och bokens rubrik antyder – förekom dansförbud av olika slag i Finland från 1880-talet framåt. Det var särskilt inom frikyrkligheten och i nykterhetsrörelsens och ungdomsföreningarnas led som dansförbuden förespråkades. Den kristna moral som här uttrycktes krävde att köttets lustar tuktades och helst inte alls skulle ges möjligheter att locka någon till något tokigt. Målsättningen var en sedlighet som innebar att kroppar inte rörde sig oanständigt eller rörde vid varandra. Nykterhetsrörelsen hade starka band till frikyrkligheten, och eftersom dans och sprit gick så hand i hand i föreställningsvärlden, och en hel del i verkligheten också, så åkte dansen ut med spriten i nykterhetsrörelsens tankevärld.

Den negativa synen på dans var stark särskilt i Österbotten, men förekom i olika kretsar i hela landet. Förbudslagen (1919-1931)  som förbjöd alkoholen öppnade vägen för andra förbud. Kommuner på flera olika håll införde på 1920- och också på 1930-talet olika slag av restriktioner på offentligt dansande som fortfarande kunde associeras till sprit, slagsmål och sedligt förfall. (För en annan beskrivning av musik, dans och nöjen i 1920-talets Helsingfors, läs gärna Mikko-Olavi Seppäläs Suruton Kaupunki. 1920-luvun iloinen Helsinki, 2016)

Valborgsfest 1931 på Eteläsuomalainen Osakunta i Nya studenthuset, Mannerheimvägen 5. Foto: Väinö Leino. Helsinkikuvia.fi

Samtidigt som dansandet uppfattades som ett problem av en del inom nykterhetsrörelsen och ungdomsföreningarna hade uttryckligen det redan på 1800-talet framväxande medborgarsamhället med sitt föreningsliv skapat nya och offentliga arenor för dansandet, konstaterar Nevala och Tikka. Dans var den populäraste programpunkten när ungdoms- och nykterhetsföreningar, frivilliga brandkåren eller arbetarföreningar ordnade kvällssammankomster och soaréer. Det var det folk ville ha. Uppbyggliga föredrag, psalmsång, tablåer och skådespel kunde inte dra lika mycket deltagare som möjligheten att dansa.

Frivilliga brandkårens hus på Hagasundsgatan 3 (Centralgatan 7) i Helsingfors. Byggnaden ritades av Theodor Höijer och stod färdig 1889. Festsalen användes som plats för Finlands enkammarlantdag 1907-1910, men byggnaden tjänstgjorde dessutom som en viktig dansplats för stadens ungdomar och var ett slags första Folkets hus, skriver Matti Klinge i boken Eurooppalainen Helsinki (2020). Byggnaden som stod bakom Ateneum revs 1967. Fotograf okänd, 1890-tal. Helsinkikuvia.fi

En bakgrund till förbudskraven och förbuden var således det upplevda behovet av att övervaka folket, vanligt folk, som inte bara dansade på föreningarnas soaréer, utan samlades och dansade i de större städernas restauranger, varav en del var öppna också för dem som inte var herrskap. Så här blev dansen ett problem efter att i århundraden ha hört till herrskapets ständiga nöjen och sällskapsliv. (Den som nu vill fördjupa sig i det urbana herrskapets dansande under äldre tider kan till exempel läsa Topi Artukkas artikel om Åbo societetshus i Historisk tidskrift för Finland vol. 103, 3/2018. För en skönlitterär gestaltning, ta fram vilken roman som helst av Jane Austen. Det går också bra att börja med någon filmatisering.)

Från dansförbud till ”baila baila”

Förhållandet till lust och njutning har ju inte varit fullständigt okomplicerat heller efter att dansförbudet upphörde 1948, men man kan väl allmänt taget säga att hela efterkrigstiden fram till våra dagar handlat om en radikal omvärdering och förändring just på denna punkt. Visst har de senaste 70 åren eller så – i Finland och det jag nu lite oartikulerat och slarvigt ämnar kalla ”västvärlden” – upplevt en kroppens och lustens frigörelse, lika väl som individens frigörelse, från kollektivets tukt och förmaning.

För ganska få personer representerar dans i dag något farligt, eller oanständigt. Snarare tänker många av oss kanske att dansen ger glädje, frigör endorfiner, håller oss i fysisk form och mental balans i en tillvaro där vi sitter allt mera stilla i vårt arbete och i vår vardag. Visst har till exempel rejv (”nattlig dansfest till ljud­stark elektronisk musik”, förklarar Svenska Akademiens Ordlista) kunnat skapa en viss oro och moralpanik med associationer till ecstacy och drogmissbruk, men på det hela taget är väl dansande något som upplevs som positivt. Hur många låttexter finns det inte i dag som handlar om att baila baila och att dansa dansa? ”Dance with me” sjöng Michael Jackson 1979, ”Let’s dance” sjöng David Bowie 1983 på albumet med samma namn. ”Just dance, gonna be okay, da da doo-doo-mmm”, sjunger Lady Gaga (Just Dance, 2008) och listan skulle aldrig ta slut, och ännu längre blir den då vi introducerar ytterligare språk. ” Tú y yo a la fiesta – – – bailando, bailando”, sjöng Paradisio 1997, inte att blanda med Enrique Iglesias låt med samma namn, ”Bailando” (2014).

Ett nytt kapitel i dansförbudets historia i Finland?

När myndigheterna i Finland i dag diskuterar ett möjligt förbud att sjunga och dansa på restauranger är det inte för att dansandet ses som första steget till moraliskt förfall för individen eller nationen. Liksom under åren 1888–1948 handlar det farliga ändå om kroppar som rör sig för nära varandra och som rör vid andra kroppar. Det handlar ändå inte om sexualmoral, utan om allas moraliska ansvar för det gemensamma bästa, och för att hålla fysiskt avstånd från människor vi inte delar hushåll med. På ett sätt som är typiskt för moderniteten argumenterar man inte med gudomliga moralregler eller krav på att tänka på själens frälsning. Man anför rationella argument och om målet att hålla våra kroppar fysisk friska och virusfria.

Idén om dansförbud handlar om hygien, medicin, vetenskapliga fakta. (Jag kringgår här nu för enkelhetens skull det faktum att religiösa argument och en religiös världsbild ju faktiskt är rationell inom sina egna ramar. Moderniteten har ju byggts på raison, förnuftet och rationaliteten, och så att säga kodat ordet rationell så att det i första hand handlar om att bygga på en vetenskaplig världsbild.)

Som historiker drar jag mig tillbaka och åberopar min rätt att inte ta ställning till vad som är rätt eller fel denna gång. Jag bara iakttar och påpekar likheter och olikheter och presenterar de tankar som förbudsnyheten väckte hos mig: en förundran att följande kapitel i den bok om dansförbudets historia som jag läste på jullovet skulle skrivas så fort efter att jag lagt boken åt sidan. Om inte annat är det intressant.

Valborgsdans på frivilliga brandkårens dansbana på Nyyrikkivägen i Kottby 1945. Foto: Väinö Kannisto. Helsinkikuvia.fi

Historian gradupalkinnot, syksy 2020

Akateemikko Eino Jutikkala -luennon yhteydessä Historian syysjuhlassa Helsingin yliopistolla on juuri (Zoomitse) jaettu syyslukukauden 2019 ja kevätlukukauden 2020 aikana valmistuneille pro gradu -tutkielmille myönnettävät palkinnot. Akateemikko Eino Jutikkala -luennon piti Oklahoman valtionyliopiston professori, historioitsija Jason Lavery aiheesta ”Mikä Suomen kirkossa oli luterilaista 1523-1611”. Professori Laveryn tutkimukseen voi tutustua myös osoitteessa http://history-of-finland.com/

Palkinnon saajat, aiheet ja linkit tutkielmiin / tiivistelmiin:

Yleinen historia
Kirjonen, Aino. Sukupuolen rakentaminen Harvardin ja Radcliffen yliopistoissa 1900-luvun taitteen Yhdysvalloissa.
https://helda.helsinki.fi/handle/10138/313622

Euroopan historia
Laura-Maria Heikkinen. A return to thepurely womanly mission” or a move towards an equal partnership? Tackling the double burden on the pages of the Soviet women’s magazine Rabotnitsa 1987–1991 https://helda.helsinki.fi/handle/10138/316420

Historia (sv.)
Sara Johansson, Kom, avsmakades, segradetobakens ekonomi och retorik. Strengbergs tobaksreklam i finsk press 1900–1930 https://helda.helsinki.fi/handle/10138/316396

Suomen ja Pohjoismaiden historia
Sara Itkonen, Ruoka ja rikos. Ruokapulasta hätäravintoon ja varkauksista väkivaltaan Suomessa 1684–1700 https://helda.helsinki.fi/handle/10138/305384

Lisätietoja muusta illan ohjelmasta: https://blogs.helsinki.fi/historia/2020/10/16/akateemikko-eino-jutikkala-luento-lokakuussa-2020/