Om konsten att fånga naturen på bild

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig någe’, så har du mig här!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Så lyder första versen av folkvisan Uti vår hage. Ett annat sätt att gestalta naturens skönhet, liljorna och akvilejorna, är naturfotografering. Här nedan kommer ett inlägg om just detta, skrivet av SvNK-legenden Jon Rikberg som studerar växtbiologi och ska bli lärare.

Kanadagåsunge (Branta canadensis), Arabiastranden, Helsingfors. Märk hur det gröna gräset ramar in ungen. I bakgrunden ena föräldern.

Jag tror det hela började någon gång som kanske 8-åring när jag fick ärva min mammas gamla ”filmrullekamera”. Med den fotade jag sedan allt från Pokémonleksaker, ankor, min familj till hundar och tyckte att det var hur kul som helst. Med tiden började jag mer och mer bli intresserad av att fota natur och när jag var 15 köpte jag min första digitalkamera (en liten pocketkamera). Då blev det fjong i hobbyn för plötsligt kunde man ta hur många bilder som helst på en och samma fågel och sedan ta bort alla dåliga och oskarpa bilder – till skillnad från analoga kameran där man fick fundera en hel del på när man skall ta bilden. Sedan gick det några år och sedan kände jag att för att få ut mera av hobbyn behöver jag en systemkamera. Från diverse sommarjobb sparade jag ihop pengar och köpte under gymnasiet en begagnad systemkamera och från och med har jag titulerat mig själv hobbynaturfotograf. I och med systemkameraköpet började jag också mer medvetet fotografera just fåglar.

Under senare år har dock mina studier fått mig att fotografera över 600 växtarter så vid det här laget lär jag ha mer växtbilder än fåglar. En och annan svamp har också blivit dokumenterad (ca. 100). Den stora skillnaden mellan att fota växter och fåglar är att med växter har man oändligt mycket tid. Man kan flytta på sig och prova från olika vinklar. Man kan ta bort lite ”ogräs” som är i vägen för växten man vill fota. Men med fåglar blir det så otroligt mycket mer oväntat – man har ingen aning om fågeln tänker flytta på sig, flyga bort eller komma närmare dig. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen och slutresultatet är ofta en blandning av tålamod och tur.

Buskstjärnblomma (Stellaria holostea), Tvärminne zoologiska station. Här låg jag raklång på marken i kvart och provade olika vinklar tills jag fick den här bilden som jag är rätt nöjd med. Blomman följer gyllene snittet och bakgrunden blir försommaraktigt grön med bokeh (”ljusbollar”) samtidigt som man ändå tydligt kan identifiera arten.

Det som de flesta fågelfotograferna sysslar med är att sitta och vänta i timtal för att få den perfekta bilden. Jag har tyvärr inte så bra tålamod. Jag tycker det är trevligare att traska omkring i skog och mark och sedan fota det man råkar se. Sedan finns det vissa platser som ”kryllar” av bra motiv, så som Finnoviken i Esbo och Gammelstadsviken i Helsingfors. Där behöver man inte lurpassa i timtal utan ofta räcker det med lite tur och så kan du ha fågeln rakt framför dig.

Brunänder (Aythya ferina), Finno. Det är en sak att fota fåglar som sitter stilla på en kvist och en helt annan sak att försöka få en vettig bild på brunänder som tävlar om en hona (syns inte på bilden) och rör sig som torpeder genom vattnet.

När det gäller min kamerautrustning har mottot varit ”sakta men säkert” dvs att under en lång tid med jämna mellanrum uppdatera någon del av utrustningen. Några bra tips för de som funderar på att börja fota lite mer seriöst är att det dels kan vara helt vettigt att köpa begagnat (t.ex. vissa butiker säljer begagnade som är kontrollerade och har garanti ifall nåt mot för modan skulle vara på tok) och dels att det lönar sig att satsa på objektiven. Jag läste en fotoblogg för en tid sen där det summerades som så att kamerahuset dejtar man med men objektiven gifter man sig med. Tanken är att kamerahusen uppdateras mer eller mindre hela tiden medan objektivena uppdateras mycket mer sällan. Till exempel alla objektiv som jag har köpt mellan 2011 och 2013 säljs fortfarande medan kamerahuset som jag köpte 2012 har fått åtminstone två nya modeller under samma tid.

Hur lär man sig ta bra bilder då? Scouternas ”learning by doing” passar in bra här. Det är bara att prova sig fram. Jag studerade själv naturfotografering vid Lofoten Folkhogskole ett år och lärde mig där bland annat ganska mycket om bildredigering och teknik vid fotograferandet av landskap, hur ljus används, hur man fotar i studio och en massa annat. På youtube hittar man också kopiösa mängder riktigt bra tutorials för det mesta.

Havsörn (Haliaeetus albicilla), Lofoten.

Trots att naturfotograferingen är en rolig hobby för mig så har jag också haft nytta av den i arbetslivet. Att kunna jobba med Photoshop, Lightroom och andra bildediteringsprogram har jag haft nytta av. Att ha ett öga för det visuella skadar inte heller på de flesta arbetsplatser ifall man till exempel skall kunna sy ihop en annons eller reklam för en produkt eller för ett seminarium.

Den här bilden har den tvivelaktiga äran att vara den mest plagierade bilden jag tagit. Den har dykt upp på flera instagram- och flickerkonton som inte har någonting med mig att göra. Bilden är tagen med så kallad HDR-teknik det vill säga genom att ”smälta ihop” flera bilder på varandra för att få både de mörka områdena (kabbelekorna) och de ljusa områdena rätt exponerade. Jag är inte själv helt nöjd med kompositionen men älskar stämningen i bilden.

Till sist vill jag uppmuntra alla som är ens lite intresserade av att fota natur att göra det. Det är inte alls en dum idé att börja med sin telefons kamera! Om du är intresserad av se fler av mina bilder så sök upp rikbergphotography på instagram 🙂

//Jon

Litteratur: Nordens Flora

Vacker, lovprisad och storsäljande. Nordens flora är det oundgängliga standardverket när det gäller att beskriva samtliga gamla och nya växter i Sverige, Danmark, Norge, Finland, Färöarna, Island och Spetsbergen i livfulla bilder och utförlig text. Den vänder sig till nybörjare och växtjägare, naturvårdare och ekologer. Illustrerad av Bo Mossberg och skriven av Lennart Stenberg i nära samarbete med vår tids ledande nordiska botanister ger Nordens flora läsaren upplysningar om växternas blomningstid, frekvens, ekologi, typiska växtplatser, viktiga kännetecken och variationer i utseende på stammar, blad, blommor och frukter. Kartor visar växternas aktuella utbredning.

Såhär beskriver förlaget standardverket för identifiering av nordens växter som utgivits i ny reviderad upplaga, under namnet Nordens Flora. Nordens flora är en uppdaterad och utökad version av Nya Nordiska Floran av Mossberg och Stenberg.

Rent praktiskt skiljer sig den nyaste utgåvan åt från dess föregångare. Den har uppdaterats med flera nyintroducerade arter, nomenklaturen följder de nyaste rönen, och flera arters ekologi beskriv mera i detalj. Arterna presenteras i modern systematisk följd, om man är van med florans föregångare kan detta bidra till extra sökarbete, men man vänjer sig.

En av den nya florans styrkor är att många hybrider beskrivs detaljerat, många är även avbildade. Något som kunde ha lagts till med tanke på hybrider är de vetenskapliga paralellnamn som förekommer för dessa (Potamogeton graminaeus x lucens kallas även P. zizii). Utöver hybrider har även flera apomiktiska småarter tagits med och beskrivs mer detaljerat.

Exempel på beskrivning och avbildning av hybrider av släktet Potamogeton.

Saker kan ses som negativa med floran är avsaknaden av parallellnamn, både svenska och vetenskapliga. Denna avsaknad kan göra det svårt att hitta en art i floran om man t.ex. enbart kan det finlandssvenska namet (T.ex. Getpors) eller om det vetenskapliga namnet har ändrats (Deschampisa flexuosa Avenella flexuosa). En annan sak är storleken av opuset, jämfört med florans föregångare, som även de varit stora, är denna bok enorm, den lämpar sig således inte alls för fältbruk.

För oss backlöksfantaster skär det i hjärtat att läsa om backlöken eftersom det i florans beskrivning av arten står ” bildar troligen ej frö”, men backlöken sätter bevisligen frö (Åström & Hæggström, 2004)!

Nordens flora är verkligen ett välgjort och grundligt verk, som alla fältbiologer, ekologer, botaniker osv har stor nytta av. Den finns att köpas t.ex. här (47,40€). Floran skulle vara en suverän julklapp för den botaniskt intresserade.

Åström, H. & Hæggström, C.-A. 2004: Generative reproduction in Allium oleraceum (Alliaceae). — Ann. Bot. Fennici 41: 1–14.

Bekämpning av Vresros i Kvarken

Invasiva arter, arter som introducerats till vårt land och inverkan negativt på vår lokala artrikedom, finns det gott om exempel av. De mest kända invasiva växtarterna är nog jättebalsamin (Impatiens glandulifera) och vresros (Rosa rugosa). Den sistnämnda, vresrosen, är en vacker, lättskött rosbuske som introducerades till Finland som prydnadsväxt kring 1900-talets början. Vresrosen blommor rikligt och bildar stora mängder frukter, som ofta förs iväg av fåglar och på så sätt sprids växten lätt. Vresrosen växer snabbt och bildar stora bestånd via rotskott, vilket leder till att den kväver annan vegetation. Vresrosen anses vara en av de värsta invasiva arterna i vårt land, då den hotar många av våra starkt hotade arter, främst på naturliga sandstränder.

Vresrosen är lätt att känna igen, den har mörkgröna, ganska skrovliga blad och blommor ofta rikligt. Blommorna av oftast djupt rosa men är ibland nästan vita, blommorna har en stark doft. Stammen är täckt av ett tätt lager med taggar av olika storlek.

Vresrosen, men sina djupt rosa blommor och skrovliga blad.

Under en dag i juli åkte två svunkeiter tillsammans med andra talko-arbetare på vresrosbekämpmningstalko ut till Valsörarna belägna  i Kvarken halvvägs till Sverige.  Bekämpningstalkot ordnades av Ostrobothnia Australis rf. med samarbete med den regionala NTM-centralen. Bekämpningstalkon på valsörarna har redan ordnats under flera år.

Bild från Valsörarna. På bilden syns Valsörarnas landmärke, en rödmålad järnfyr.

Bekämpningen av vresrosen gjordes enligt den så kallade utmattningsmetoden som går ut på att man klipper av alla de gröna delarna av en rosbuske, och upprepar detta årligen tills alla de underjordiska delarna har gjort slut på sin reservnäring och busken således dör. Andra metoder är att gräva upp hela växten inklusive alla rötter (vilket har gjorts på sandstränderna i t.ex. Hangö) men detta är inte möjligt på Valsörarna, då terrängen är väldigt stenig. En annan metod, som kanske inte bör nämnas på en blogg för biologer, är kemisk bekämpning med glyfosat, men detta lämpar sig inte ute i skrägården då gifterna rinner ut i havet. Alla de ovan nämna metoderna har bevisligen fungerat.

Vi åkte ut till Valsörarna en tidig morgon, en lokalbo körde ut oss till Valsörarna. För oss som inte rört oss med båt i Kvarken med sina tusentals kobbar och skär tidigare var detta en upplevelse för sig, slalomåkandet (i för oss en otrolig fart) mellan grynnorna gjorde att vi inte vågade släppa tag om relingen förrän vi var framme.

Väl framme traskade vi emot ställen där vresrosen tidigare rapporterats förekomma. Längs vägen såg vi flera döda buskar av vresros som bevisade att talkona har haft effekt, men det fanns även en hel del buskar som kommit upp igen.

Vresrosen breder ut sig effektivt och bilder snabbt stora bestånd.

Bekämningen av en endaste buske är mera arbetsdryg än vad man skulle kunna tro. För detta behövs ordentliga handskar och en sekatör. Vid bekämpningen klipper man helt enkelt av alla de gröna delarna, de delar man klippt av kan bra lämnas på stranden, de kommer inte att rota sig och isen kommer med tiden att föra bort det döda materialet (och likaså döda buskar).

En vresrosbuske som bekämpats tidigare år. Gamla döda kvistar finns kvar, men nya gröna skott har kommit upp, dessa klipps bort.

 

Här syns en buske efter att de gröna skotten klippts bort.

Årets sommar var exceptionellt het, vilket gjorde jobbet ännu tungare, men att ta några dopp mellan varven gjorde jobbet mycket lättare. Och då kunde man ju passa på att bekanta sig med undervattensvegetationen i och med att vattnet var varmt och skönt, fastän vi befann oss i utskären.

Det var riktigt givande att få vara med en dag och utföra hands on-arbete som befrämjar miljöns tillstånd och få njuta av vår vackra skärgård. Om ni är intresserade av att åka med är det bara att följa med informationen på OA:s hemsida om kommande talkon.

Vad ska du göra om du ser ett bestånd av vresros? Du kan rapportera ditt fynd till siten vieraslajit.fi.

Sommarjobb: guide i botaniska trädgården

Det här är det tredje inlägget i bloggserien om vad biologer kan sommarjobba med. Jag har i skrivande stund studerat växtbiologi som huvudämne i fyra år och den här sommaren har jag jobbat som guide i Botaniska trädgården i Kajsaniemi. Kajsaniemi botaniska trädgård är alltså en del av Naturhistoriska centralmuseet (Luomus) och därmed också en del av Helsingfors universitet. De senaste åren har trädgården förnyats och nya helheter är bland annat moss- och lavträdgårdarna, sinnenas trädgård och evolutionsträdet som är den nya systematiska avdelningen. Invävt i den förnyade trädgården gömmer sig enorma mängder vetenskap och information och därför bestämde sig min arbetsgivare för att anställa guider för sommaren som kan förmedla den här informationen åt trädgårdens besökare.

Evolutionsträdet avslöjar växtrikets utveckling och växternas släktskapsförhållanden. Visste du att Yuccan (krullhårig palmlilja  (Yucca flaccida) på bilden) hör till samma familj som sparrisen?

Som guide i botaniska trädgården drar jag tillsammans med min kollega Jani guidade turer som är gratis för allmänheten. Eftersom ingen förhandsanmälan behövs är det alltid lite spännande att se hur stora eller små grupper man får guida. På min allra första guidningen deltog endast en person som dessutom var växtbiolog till utbildningen – så mina kunskaper testades direkt. Oftast är det dock mer folk på guidningarna, ibland till och med så mycket som över 40 personer på samma gång.

Bild: Jani Järvi.

Vi drar två olika guidade turer i trädgården. En allmän rundtur  där vi bekantar oss med både såväl Kajsaniemis historia som de nya delarna av trädgården och sedan har vi evolutionsträdsguidningarna. Evolutionsträdet är alltså en systematisk trädgård som visar växternas släktskapsförhållanden och växternas evolutiva historia och utveckling.

Att få guida i evolutionsträdet har varit otroligt givande. Dels har man fått repetera gamla saker man lärt sig på universitetet och delvis också lära sig nya saker. Man ska ha koll på när olika växtgrupper utvecklades, vilka som kom först och varför de såg ut som de såg ut. Och framför allt kunna förklara det på ett begripligt sätt. Att på 30 minuter förklara kärlväxternas historia från att de första lummerväxterna uppenbarade sig för 410 miljoner år sedan till den mångformighet av kärlväxter vi har idag är inte den lättaste uppgiften. Här har jag minsann lärt mig mer om hur man kan popularisera vetenskap och presentera matnyttiga saker på nya, rafflande sätt!

Så sent som för några dagar sedan kom vi med en av mina kollegor fram till att vi grubblat på samma sak som Charles Darwin grubblade på. För ungefär 120 miljoner sedan radierar de gömfröiga växterna och på en (evolutionärt sätt) mycket kort tid föds massvis nya arter och släkten. Darwin funderade ända fram till sin död vad som kunde ha varit orsaken till detta och mysteriet har därför kallats ”Charles Darwin’s abominable mystery”. Idag vet man dock mera än på Darwins tid och mysteriet är inte lika mytomspunnet längre. Men det är ett roligt knep att använda sig av på guidningen – när man på evolutionsträdet står på den punkten där den tidigare nämnda radieringen sker- berättar man för publiken att redan Darwin grubblade på det mönster ni ser här framför er! Och sedan låter man Darwins mysterium sjunka in och sedan presenterar man den kunskap man har idag som förklarar de gömfröiga växternas snabba evolution. Nu tänker jag helt fräckt lämna det här som en cliff-hanger så att du antingen måste komma på en guidad tur till Kajsaniemi för att få svar på frågan eller utreda mysteriet på egen hand.

Gulmåra (Galium verum) växer i evolutionsträdet.

En stor del av arbetstiden går åt till guidningarna och i början av sommaren också informationssökning och fakta-check från diverse litterära verk. Men som guide gör jag också andra saker än att guida. Vi samlar in feedback från besökare dels för att kunna utveckla våra guidningar men också allmän feedback över den förnyade trädgården. Vi går omkring och hjälper kunder och svarar på frågor. Ibland stöter man på så ivriga kunder att man får ge en ex-tempore guidning i evolutionsträdet. Jag har också på en mycket rostig tyska (som jag inte använt sedan högstadiet) försökt förklara att man kan äta blåklintsblommor. Ibland är det så att man själv lär sig nya saker från trädgårdens besökare; en dam upplyste mig om att när man gör isbitar kan man lägga i blåklintens kronblad för att få vackra isbitar till sin sommardrink.

Arbetet som guide i botaniska trädgården är alltså ett ganska mångsidigt jobb där biologi blandas ihop med kundarbete och pedagogiska färdigheter. Att få jobba i Kajsaniemi botaniska trädgård har varit otroligt lärorikt – en av de bästa ”arbetsplatsförmånerna” är nog att trädgården formligen vimlar av växtbiologer, forskare och trädgårdsmästare som man själv kan rycka i ärmen och fråga ifall man funderar på stort eller smått gällande växter.

ps. du hinner ännu komma med på svenskspråkiga guidningar till evolutionsträdet lö 19.8 och lö 26.8 kl.13!

Ha en fin fortsättning på sensommaren!

// Jon Rikberg

 

 

Sommarjobb: Början av en växtbiologs karriär

 

Bästa läsare, nedan finns ett inlägg skrivet av svunkeiten Sonja Still där hon skriver om sina sommarjobbserfarenheter. 

Många kanske undrar vad en växtbiolog kan jobba med, det undrade även jag väldigt länge tills jag fick mitt första biologirelaterade jobb förra sommaren. Ett brådskande mail dök upp på SvNK:s maillista där de på Åbo Akademi sökte efter två fältarbetare till ett projekt om orkidén Adam och Eva (Dactylorhiza sambucina) på Houtskär. Jag sökte jobbet och fick det. Gynnande kurser jag gått var flertalet växtartkännedomskurser och en GIS-kurs, båtvana sen barndomen var även ett plus.

Datylorhiza sambucina – båda färgmorferna.

Jobbet varade i två månader (maj och juni) och jag fick bo gratis på folkhögskolan på Houtskär. Själva jobbet gick ut på att jag tillsammans med min kollega Ella Hemming skulle samla in data om orkidén Adam och Eva. Sommaren 2015 hade två magisterstuderande startat projektet och gjort gradu-arbeten om ämnet, vilket innebar att många av populationerna redan var markerade på kartan och det var då lätt för oss att återfinna dem. På fasta Houtskär cyklade vi till populationerna och till holmarna åkte vi båt. Då vi hittade en population skulle vi anteckna hur många individer det fanns av de röda, gula respektive rosa individerna. Föregående sommar hade 11 individer slumpmässigt blivit markerade med ett numrerat plastmärke i marken. Vi skulle leta efter de 11 individerna och för var och en av dem räkna antalet utslagna blommor och knoppar, avståndet till närmaste gula och röda individ mättes för att se ifall den närmaste grannens färg hade någon inverkan på den reproduktiva framgången. Utöver de 11 individerna skulle vi markera så att vi totalt hade 15 markerade individer. Ibland hände det även att vi inte hittade alla fjolårsmarkeringar och då markerade vi nya. Några av populationerna besökte vi en gång i veckan för att följa upp fenologin hos arten, dvs. hur många utslagna blommor individerna har under en viss tidpunkt.  Under populationsbesöken skulle vi även anteckna vilka arter som blommade i närheten och följa upp humlorna. Vi antecknade ifall de flög förbi, landade på en annan art i närheten av A&E eller besökte A&E.

 

Utsikten från vår boplats under arbetet.
Typisk vy under en arbetsdag i Åbolands skärgård.

 

Senare när A&E blommat slut i slutet av juni, skulle vi besöka alla populationer på nytt och räkna de markerade individernas frökapslar. Idén med hela projektet är att försöka hitta ett samband mellan olika faktorer och den reproduktiva framgången hos A&E då arten är betydligt minskande och känslig eftersom så få frökapslar bildas hos arten. Projektet fortsätter även i år för att få data från flera år för ett tillförlitligare resultat.

Nyfikna får höll oss sällskap.

Före det här sommarjobbet visste jag inte heller vad jag skulle göra min kandidatavhandling om. Under jobbets gång blev jag mer och mer intresserad av ämnet och bestämde mig att använda projektet som en grund. Jag gjorde min kandidatavhandling om olika faktorer som påverkar reproduktionsförmågan hos A&E och tog med resultat från det data jag samlat in.

Jobbet gav mig inte bara hjälp med kandidatavhandlingen utan även värdefull erfarenhet, inblick i arbetsmarknaden för naturvetare, ledig och trevlig arbetsmiljö och tidtabell samt skapade viktiga kontakter.

Under samma sommar hade jag även kontaktat en forskningsgrupp vid Helsingfors universitet där jag erbjöd att hjälpa till i forskningen. Kontaktpersonen i forskningsgruppen var intresserad och sade att en av hans doktorander behövde hjälp med sitt projekt som utfördes under sommaren. Projektet handlade om urbana skogar i Helsingfors där doktoranden var intresserad av att veta vad folket ansåg vara en bra och dålig skog samt att se hur deras åsikter speglades av den omgivande miljön.

Vi åkte till olika skogar och jag hjälpte till att intervjua människorna som rörde sig i de skogarna och med att kartera vegetationen i skogarna. Trädskiktets arter och täthet undersöktes, fätskiktet karterades i 1x1m rutfält. Min växtartkännedom kom till stor nytta och det var även en avgörande faktor till att doktoranden behövde min hjälp eftersom hon själv inte hade god växtartkännedom. I och med att detta var praktik så fick jag ingen lön för jobbet men det var en värdefull erfarenhet och knöt nya kontakter.

Nu under den här sommaren jobbar jag som praktikant på Nåtö Biologiska Station på Åland, där jag fungerar som allt i allo på stationen och fältassistent för projektarbetaren Robin Sjöblom. På stationen jobbar jag bl.a. med att klippa gräs, föra ut soporna, invertera stationens bibliotek mm. I ett tidigare inlägg skrev Robin mer om själva projektet och fältarbetet.

Jag trivs superbra med det nuvarande jobbet och lik de andra sommarjobben ovan, så har även detta jobb en fri tidtabell och en absolut vacker arbetsmiljö.

Trevlig fortsättning på sommaren!!

//Sonja Still

Sommarjobb: Vegetationsinventering på Lövängar

Jag är den första ut att skriva lite om mitt sommarjobb här på eQwaquen i en serie av inlägg om biologernas sommarjobb. Serien är menad att ge en överblick över biologistuderandenas breda arbetsmarknad åt gulisar och gymnasister som överväger att söka in till biologin, men även åt alla andra intresserade.

I år har jag nog ett av de bästa sommarjobb man kan tänka sig, jag är anställd som projektarbetare på Nåtö Biologiska Station. Att vara anställd som projektarbetare innebär att man har ansvar i att få årets projekt planerat, utfört och rapporterat. Syftet med årets projekt är inventera vegetationen på lövängar och betesmarker utanför naturreservaten och göra en statusbedömning av områdena. Till min hjälp har jag årets praktikant, som även är anställd på stationen, som råkar vara min nära vän och medsvunkeit Sonja.

Övre bilden: Nåtö Biologiska Station. Vårt hem under sommaren.
Nedre bilden: Utsikten över stranden från stationen.

Planeringsarbetet är i år inte värst stort, till planeringen hör främst att fixa behövlig utrustning såsom inventeringslistor och GPS och göra en tidsplan för hur vi skall hinna med alla områden under sommaren.

Lövängen karaktäriseras av stora öppna gläntor och runnor av hamlade träd. Ängen är en kulturmark som är helt beroende av människans inflytande för att inte växa igen. Traditionellt ängsbruk innefattar rydjning, slåtter, bete och kvistning. Hamling hindrar träden från att bli högvuxna med stor kronor.

Fältjobbet är den absoluta höjdpunkten under sommaren. En typisk dag i fält börjar på morgonen och pågår hela arbetsdagen. Under inventeringen går vi någorlunda systematiskt igenom hela området och antecknar alla växtarter som vi ser, vi kommer dagligen i kontakt med arter som vi inte kan bestämma utan litteratur. Om växten inte kan artbestämmas i fält samlar vi in exemplar för senare artbestämning. Vanligtvis hittar vi ungefär 150 arter (arter som kan bestämmas redan nu) på ett område som är 1 ha stort. Alla områden besöks förutom besöket under sommarens första hälft ytterligare en gång under sensommaren för att få möjligast heltäckande inventering av floran. I projektet ingår lövängar i olika skick, vissa nästan helg igenvuxna och andra i nästintill perfekt skick, spridda över Åland.

Ormrot (Bistorta vivipara). En art som minskar p.g.a. igenväxning.
Blodnäva (Geranium sanguineum). En växt som fungerar som bra kalkindikator.

 

 

 

 

 

 

Blodnycklar (Dactylorhiza incarnata). En orkidé som trivs på kalkrika kärr och strandängar.

 

 

Solvända (Helianthemum nummularium), en art som gynnas av bete.

 

 

 

 

 

 

Ann efter att fältjobbet fortskrider så kan rapporten börja skrivas. Rapporten utges i serien Rapporter från Nåtö Biologiska Station. Rapporten är främst avsedd åt Landskapet Åland, så att myndigheter kan fatta beslut i vilken utsträckning åtgärder måste tas ifall något av områdena anses vara skyddsvärt.

Både jag och praktikanten är anställda under tre månader. Vår arbetstid är någorlunda fri, vi jobbar när vi vill och huvudsaken är att jobbet blir utfört, inte att vi jobbar 37,5 h per vecka.

Till denna typ av jobb så har mina studier i främst växtartkännedom och i geografiska informationssystem (GIS) varit till stort nytta. Även kurser i akademiskt skrivande är till stor nytta.  Jag fick information om jobbet på SvNK:s maillista.

Under förra sommaren var jag även anställd på Nåtö Biologiska Station, då som praktikant. Fjolårets projekt gick ut på att inventera vegetationen på sandland ute i skärgården. Utöver vegetationsinventeringen innebar arbetet som praktikant även att hjälpa till med praktiska sysslor på stationen då vi inte var ute i fält.

Fjolårets projekt fungerade som grund för min Nat. Kand.-avhandling.

Har Du eller någon Du känner ett sommarjobb som skulle passa in i Sommarjobbsserien? Ta då kontakt med mig (robin.sjoblom@helsinki.fi)!