En finlandism är “ett ord eller uttryck som bara eller huvudsakligen används i svenskan i Finland eller som i Finland används i en annan betydelse än i Sverige” (Finlandssvensk ordbok 2000:6).
De flesta finlandismer är vardagliga och stilmässigt icke neutrala och passar av den orsaken inte i vetenskapliga uppsatser.
En del av finlandismerna kan anses vara nödvändiga och accepteras därför i formella texter. Till dessa hör ord och uttryck som betecknar specifikt finländska företeelser, såsom arbetarinstitut, eller utgör den officiella finländska benämningen, t.ex. ministerium (i Sverige: departement). Däremot bör man undvika ord och uttryck som har direkt motsvarighet i sverigesvenskan, som betyder något annat än i sverigesvenskan eller som inte förstås av dem som inte kan finska.
Finlandismerna har olika användningsområde, och kan delas in i följande stilkategorier:
Formell stilnivå
En del finlandismer är officiella ord och uttryck och används t.ex. i finska lagtexter. Sådana är t.ex. läroplikt, undervisningsminister, sjukförsäkringskort och vicehäradshövding. Dessa ord har ingen motsvarighet i sverigesvenskan. Officiella finlandismer med sverigesvensk motsvarighet är t.ex. deposition (sv. insättning), dividend (sv. vinstutdelning), ministerium (sv. departement) och skattebyrå (sv. skattemyndighet).
Informell stilnivå
Det finns en mängd finlandismer som inte kan anses vara officiella, men som ändå är mycket etablerade också i skrift. Exempel på sådana är memma, boboll, knackkorv, talko, menföre, abiturient, pulpet, leverlåda osv.
Talspråklig stilnivå
En stor del av finlandismerna är mindre accepterade och bör inte användas i skrift. Sådana är t.ex. batteri (sv. element), stegring (sv. lätt feber), halare (overall), diskbord (sv. diskbänk), rusvård (sv. missbrukarvård), taltur (sv. inklägg, anförande), denhär (sv. den här) osv.
Slang
En del av finlandismerna kan betecknas som slang och bör användas med måtta, och inte i skrift. Sådana är t.ex. krabbis, kiva, kavera, butka osv.