Då så, då var det klart. Härlig och hemskt men vilken tomhetskänsla jag fylls med. Jag har nu det senaste året intensivt arbetet med min Pro-Gradu avhandling och sen så plötsligt så är det över. Men så är det väl med det mesta här i livet man ägnar all sin tid och all sin tanke åt det och så en dag så är det borta. I bästa av världar så lever det man skapat vidare och skapar ett eget liv och så hoppas väl jag på något plan at det skall bli med min gradu.
I mitt arbete har jag varit en del av ett forskarteam som tagit fasta på att elevernas engagemang för matematikundervisningen sjunker stadigt under grundskoleåren.Det har påvisats att matematikundervisningen långt kretsar kring matematikboken och att förmågan att kunna utföra mekaniska räkneoperationer lätt och smidigt poängteras framom en begreppslig förståelse. Detta är beklagligt då det dels påvisat att det i framtiden finns ett behov av att i grupp kunna lösa komplex problem samt att en viss nivå av ansträngning är nödvändig för inlärningen. Och som grädde på moset så har det dessutom konstaterats att utmanande uppgifter skapar ett större engagemang hos eleverna.
Så utgående från dessa tankar så skapades och undersöktes ett interventionsmaterial med kognitivt utmanande kollaborativa matematikuppgifter.
Min forskning visar att eleverna upplevde en klar nytta av detta material och att de upplevde en klar kunskapsutveckling i arbetet med dessa uppgifter. Vidare så undersöktes det även i vad eleverna upplevde att bäst stödde dem i deras arbete och eleverna i denna forskning upplevde grupparbetet som deras överlägset största stöd i arbetet med kognitivt utmanande kollaborativa matematikuppgifter. Eleverna i årskurs sex upplevde gruppen som aningen viktigare medan eleverna i åk fyra tenderade att förlita sig på läraren en aning mer. Men varken de äldre eller de yngre eleverna förmådde att verkligen utnyttja de kollaborativa resurserna optimalt. Någonting som framtida matematikundervisning väl kunde ta fasta på.
Förhoppningen från min sida är väl just att min gradu skulle leva vidare och skapa sig ett eget liv på så sätt att kunskapen den ger oss om elevernas upplevelse av gruppens betydelse som stödgivande i matematik kunde skapa en mera kollaborativ och social matematikundervisning. Någonting som kunde gynna förutom eleverna även samhället.