Bakgrund
Syftet med undersökningen var att utreda vilka didaktiska metoder lärare använder för att stimulera matematiskt särbegåvade elever i ämnet matematik. Matematiskt särbegåvade elever behöver stimulans på sin nivå för att kunna utveckla sitt lärande. Särbegåvade elever kan vara svåra att identifiera i skolan och därför är det viktigt att skolan och lärare har kunskap om ämnet (och en handlingsplan att ty sig till). Om den särbegåvade eleven inte får stimulans i skolan kan det leda till att eleven underpresterar, blir passiv, låter bli att göra skoluppgifter eller till och med låter bli att komma till skolan på grund av uttråkning och understimulans.
Ämnet intresserar mig för att jag anser att alla barn har rätt till att få undervisning på sin egen nivå och ha möjlighet att utvecklas till sin fulla potential. För att eleven ska känna sig motiverad till att lära sig är det viktigt att hen känner meningsfullhet i skolan. Att uppehålla elevens intresse och iver är essentiellt för elevens lärande. Om eleven redan kan allting och känner att allting känns för lätt, bör hen få differentierad undervisning som stimulerar lärandet så att elevens kunskaper kan växa till sin fulla potential.
Genomförande
Avhandlingen är en kvalitativ intervjustudie. Datainsamlingen för avhandlingen var semistrukturerade intervjuer. Jag intervjuade fem behöriga lärare som alla hade erfarenhet av att undervisa matematiskt särbegåvade elever i lågstadiet. När jag analyserade datamaterialet sökte jag fram likheter och skillnader i respondenternas svar om hur de stimulerar matematiskt särbegåvade elever i ämnet matematik.
Resultat och slutsatser
Resultatet visar att lärarnas didaktiska metoder för att identifiera, stöda och stimulera de matematiskt särbegåvade eleverna är lärarspecifika och beror på lärarens erfarenheter och kunnanden. Metoderna som lärarna använder sig av för att differentiera undervisningen är främst olika former av accelerations- och berikningsinsatser. Acceleration handlar om att eleven accelererar i undervisningen, det vill säga går i snabbare takt genom att till exempel hoppa över en årskurs eller att använda en mattebok för äldre elever. Lärarna använde sig även av nivågruppering för att stimulera de matematiskt särbegåvade eleverna. Nivågruppering handlar om att man bildar en grupp i skolan så att elever på samma kunskapsnivå eller med samma intresse har möjlighet att räkna och diskutera matematik. Till berikning hör även att eleven arbetar med fördjupande uppgifter och problemlösningsuppgifter.
Resultatet berättar att eftersom Finlands läroplan inte kommer med riktlinjer, ramar eller verktyg för att identifiera, stöda och stimulera särbegåvade elever, tyr sig respondenterna till den kunskap och erfarenhet som de har. Ansvaret för att stimulera den särbegåvade elevens utveckling ligger hos läraren. Vissa skolor har en handlingsplan för hur man ska undervisa en särbegåvad elev som läraren kan ty sig till, men i de skolor som inte har en handlingsplan agerar läraren enligt sina resurser och kunskaper.
Min slutsats är att temat särbegåvade elever är något som borde inkluderas i läroplanen och även ingå i lärarutbildningen så att lärare skulle bli mer bekanta med temat och kunna differentiera undervisningen för särbegåvade elever.
Christelle Rewell
Didaktiska metoder i matematikundervisningen för matematiskt särbegåvade elever