Under den tid jag studerat till klasslärare vid Helsingfors universitet har jag förundrats över varför samhörighet som fenomen i skolan knappt ingått i studierna alls. Eleverna i skolan behöver känna sig trygga och välkomna både i skolan och i klassen. Under de senaste året har vi kunnat läsa om flera allvarliga mobbningsfall som på sätt eller annat varit förknippade med grundskolan. Det fruktansvärda fallet i Forsby föreligger som tydligt exempel för att något definitivt behöver göras. Vi klasslärare bär ett ansvar beträffande elevernas välmående. Min studie fokuserar på klassen och skolan som en gemenskap. Eleverna behöver känna att de hör till gruppen, de behöver uppleva samhörighetskänsla i sin klass.
Då vi människor upplever samhörighet föds positiva känslor så som glädje belåtenhet och upprymdhet. Då vi däremot inte upplever samhörighet, då vi blir avvisade, utstötta eller ignorerade frambringas negativa känslor så som sorg, depression och avundsjuka. Personer som inte upplever samhörighet löper risk att insjukna i både psykiska och fysiska sjukdomar. I värsta fall kan dessa även lida av grava beteenderelaterade problem som dessutom kan leda till kriminalitet och även självmord.
Klassläraren bör se till att ingen elev i klassen blir utelämnad från klassgemenskapen. Det är viktigt att alla elever har någon att ty sig till. Eleverna tillbringar mycket tid i sin skola, i sin klass. Klassen kan bra vara en plats där det är riktigt roligt ibland, där det skrattas och där eleverna trivs. Läraren behöver bry sig om sina elever och vara empatisk samtidigt som hen behöver vara sträng och stödja eleverna då de behöver hjälp. Även genom olika aktiviteter kan klassläraren främja samhörighetskänslan eleverna emellan. Klassläraren behöver vara lyhörd, hen behöver se till att eleverna att trivs och känner sig trygga i skolan.
Fredrik Paul
”Vi har sådan där bra… Jag vet inte vad det heter…” En fenomenografisk studie om hur lågstadieelever upplever samhörighet i skolan