I berättelser finns stor social och samhällelig makt. Genom dem produceras och reproduceras rådande normer och maktförhållanden, vilket skapar möjligheter för en del och hinder för andra. De som har rätt och rum att berätta berättar medan resten förblir tysta, och därmed också maktlösa. En dominerande berättelse i skolan idag är den om inklusion. Det finns mycket potential i inklusion och den är en del av både allmän- och specialpedagogikens framtid. Samtidigt behöver begreppet och hur det tillämpas i skolor kritiskt ses över då de elever som borde gynnas av inklusion i stället riskerar blir ytterligare utsatta. I sista hand är det eleven som behöver stå i centrum, inte politik eller ideologi. Det innebär att elevers perspektiv behöver föras fram bättre och de omgivande strukturerna synliggöras. Det finns stora förväntningar på att elever i skolan ska få utvecklas till självständiga, aktiva samhällsmedlemmar som kan tänka både kritiskt och kreativt, samtidigt som man kan fråga sig ifall elever tillåts tillräckligt med utrymme i skolan för att öva på de färdigheter som behövs för att kunna möta förväntningarna.
Målet med avhandlingen var att i en finländsk kontext synliggöra elevers handlingsutrymme och reflektera kring deras möjligheter att uppnå läroplanens målsättningar. Det gjordes genom en kombination av tematisk litteraturanalys av läroplanen samt tematisk och narrativ analys av klassrumsobservationer. I läroplanen synliggjordes elevers subjektiva utrymme, och i observationerna elevers handlingsutrymme i praktiken. I början av arbetsprocessen var meningen att inte endast se på lärarens roll, men det blev snabbt klart att det inte var möjligt, och den narrativa analysen fokuserade därför starkt på lärarens roll som protagonist eller antagonist samt vilka resultat det förde med sig för eleven och hens möjligheter att utvecklas till en ur samhällets perspektiv produktiv medlem. Det narrativa förhållningssättet hjälpte att synliggöra maktpositionerna mellan elev, lärare och samhället i materialet.
Resultaten visade att läroplanen (2014) ser eleverna individuella värde, men det är oftast i koppling till produktivitet ur ett samhälleligt perspektiv eller som en mottagare av specialpedagogiska åtgärder. I klassrummet hade eleverna nog handlingsutrymme, men det definierades av läraren som har makten i klassen. Lärarens bemötande av eleverna och deras reaktioner till elevers handlingar har stor betydelse för elevers upplevelser i klassen, vilket i sin tur formar deras möjligheter att möta läroplanens målsättningar. Inklusion kunde vara ett bra sätt att vidga det handlingsutrymme elever har, men det kräver att lärare har tillräckligt med kunskap om vad inklusion är och hur det tillämpas, samt en vilja att göra de ändringar som behövs.
Den syn på individualism i skolan som målas fram i avhandlingen baseras på individen som ansvarstagare, samtidigt som individens utrymme att göra beslut är begränsad. Inklusion som jag ser den skulle innebära att ansvaret tvärtemot skulle bäras av kollektivet med läraren i spetsen, och handlingsutrymmet för individen skulle öka. Det kunde ge bättre förutsättningar för elever med olika utgångslägen att uppnå skolans förväntningar, öka förståelsen för olika behov och utveckla självständigt tänkande. Därtill tänker jag också att elevers mående betydligt kunde främjas genom en sådan skiftning. De ramar som skolan formar kunde möjliggöra detta, även med relativt små förändringar. Det finns utrymme för en hälsosam mängd vardagsanarkism i klassen bara vi skapar det!
Laura Winter – Hur ser elevens handlingsutrymme ut i en finländsk skolkontext?