Bakgrund
Efter mina tidigare studier i socialt arbete och arbetserfarenhet som socialarbetare inom socialvården, såg jag ett behov att närmare undersöka samarbetet mellan skolan och barnskyddet. Enligt statistiken borde det i varje skola finnas flera elever som lever i utsatta livssituationer, men alla barn som riskerar att fara illa, blir inte upptäckta. Skolan och speciellt klassläraren spelar en central roll i att uppmärksamma tecken på att en elev far illa, och föra sin oro vidare. Personal inom undervisningsväsendet har enligt barnskyddslagen anmälningsskyldighet när de misstänker att en elev far illa Tidigare forskning visar hur förhållningssättet till anmälningsskyldigheten är problematisk och många lärare känner en rädsla och osäkerhet inför att göra barnskyddsanmälningar och ta upp sin oro med elever eller vårdnadshavare. Ett fungerande samarbete mellan skola och barnskydd kan förebygga att barn far illa. Tidigare studier visar hur negativa erfarenheter av samarbete till barnskyddet kan höja tröskeln för att ta kontakt och föra en oro vidare. Syftet med studien var att undersöka skolpersonalens upplevelser av att känna oro för en elev och ta reda på skolpersonalens och socialarbetares beskrivningar av tillvägagångssätt och samarbetsformer när det finns oro för ett barn.
Metod
Som datainsamlingsmetod användes kvalitativa forskningsintervjuer. Informanterna i studien var tre klasslärare, tre speciallärare, två skolkuratorer och tre socialarbetare. Sammanlagt hölls nio intervjuer med de elva informanterna, åtta individuella intervjuer och en gruppintervju. Intervjuerna transkriberades och analyserades med en tematisk analys.
Resultat
Resultatet för studien visade hur bland annat märkbara förändringar i elevens beteende, utseende eller mående väckte skolpersonalens oro. Orosfaktorer såsom att elever i dagens samhälle växer upp under stressiga förhållanden, blir tvungna att växa upp för fort och har oengagerade vårdnadshavare, lyftes fram. Skoldagen upplevdes som hektisk och det fanns inte tillräckligt med tid och resurser för att upptäcka och stöda alla elever som riskerar att fara illa. Skolpersonalen arbetade i team och upplevde att de hade ett starkt stöd av sina kolleger. Skolpersonalens beskrivningar av sina arbetssätt, stämde överens med hur socialarbetarna önskade att skolan arbetar när det finns oro för en elev. Skolpersonalen upplevde att de tog tag i oron i ett tidigt skede, och samarbetade med vårdnadshavarna. Skolpersonalen hade varierande erfarenheter av kontakt och samarbete till barnskyddet. Flera i skolpersonalen upplevde samarbetet till barnskyddet som bristfälligt, medan socialarbetarnas upplevelser av samarbete till skolan beskrevs mer positivt. Både skolpersonalen och socialarbetare ansåg att samarbetet och kommunikationen kunde utvecklas genom att skolpersonalen skulle få mer återkoppling på elevens ärende och anmälaren skulle bjudas med på möte när barnskyddsbehovet utreds. Den allmänt negativa bilden som skolan hade om barnskyddets uteblivna informationsdelning, försvårar ett problemfritt samarbete. Insatser borde göras för att olika yrkesgrupper som arbetar för barns bästa skulle ha möjligheten att närma sig varandra och höja känslan av att de spelar på samma lag. Studien visar på ett behov av riktlinjer hur samarbetet ska utformas och möjlighet att träffas och samtala för att utveckla en förståelse för varandras yrken och befogenheter.
Julia Wik
Oro för en elev – En kvalitativ studie om skolpersonals och socialarbetares upplevelser