Dyslexi, eller läs- och skrivsvårigheter, är en relativt vanlig inlärningssvårighet hos elever. Enligt olika uppskattningar har ungefär 3-15% av alla elever läs- och skrivsvårigheter. Definitionerna för läs- och skrivsvårigheter (dyslexi, specifika lässvårigheter, fi: lukivaikeus) varierar något och det finns ingen tydlig cut off –gräns för elever med läs- och skrivsvårigheter och elever som annars bara är ”dåliga läsare”.
Läroplanen 2014 föreskriver en mångsidig bedömning. Elevers svårigheter ska tas i beaktande i bedömningen och elever ska ha möjlighet att visa sina kunskaper på många olika sätt. Läroplanens anvisningar kan dock anses vara rätt ospecifika och de lämnar mycket tolkningsutrymme. Detta kan vara både bra och dåligt; å ena sidan ges lärare fria händer att bedöma mångsidigt, å andra sidan kan alltför löst formulerade anvisningar leda till att lärare blir osäkra på hur de ska gå till väga. Tidigare forskning visar också att lärare upplever bedömning som komplicerat, speciellt då det gäller elever med speciella behov.
Syftet med min undersökning var att beskriva, analysera och tolka hur lärare i högstadiet upplever bedömning och betygsättning av elever med läs- och skrivsvårigheter (dyslexi). Jag valde högstadielärare därför att man i högstadiet måste ge elever siffervitsord. Dessutom har grundskolans avgångsbetyg en betydande inverkan på elevers fortsatta utbildningsmöjligheter. Syftet var även att undersöka hur lärarna tryggar elevers möjligheter att visa sina kunskaper på ett adekvat sätt. Vidare undersöktes huruvida lärarna ansåg att elever med läs- och skrivsvårigheter blir rättvist bedömda.
Forskningen genomfördes som en kvalitativ studie med fenomenografisk forskningsansats. Materialinsamlingen bestod av åtta semistrukturerade, personliga intervjuer med ämneslärare som arbetar i två finlandssvenska högstadier. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av tematisk analys.
Resultat och slutsatser
Lärarna uttryckte en genuin vilja att stöda elever med dyslexi och de uppgav sig vara flexibla i bedömningen. Lärarna ville bedöma på ett humant sätt och inte vara alltför stränga med elever som har det svårt. Samarbetet med specialundervisningen upplevdes som mycket viktigt. Specialundervisningen försåg vanligtvis lärarna med information om elever med svårigheter i början av terminen. Lärarna upplevde att det kunde vara svårt i sådana fall då elevers stödplaner inte var uppdaterade, eller om de var osäkra på hurudana svårigheter eleverna hade.
Enligt lärarna stöder läroplanen elever med dyslexi. Bedömningen ska ju vara mångsidig och bestå av flera delområden. Elever som är svaga i skriftlig produktion kan t.ex. kompensera med goda muntliga kunskaper. De på sina ställen oprecisa bedömningskriterierna kunde även tolkas till elevernas fördel.
De vanligaste stödmetoderna som användes var muntlig komplettering under provtillfällen, extra provtid och provskrivning i liten grupp. Dessa var standardverktyg i bägge skolorna, och lärare upplevde att de stödde elever med läs- och skrivsvårigheter. Några lärare uppgav även att de använde sig av ett intuitivt, lättbegripligt språk i provsammanhang. Anpassade prov och bedömning enligt tyngdpunktsområden förekom också. Elevers positiva lektionsaktivitet kunde höja vitsordet. Lärarna i språk uttryckte svårigheter i bedömningen av elevers stavfel, och de hade lite olika bedömningsförfaranden. Några språklärare använde sig av dubbelbedömning (två vitsord, det ena på basen av bedömningsgrunderna för alla, det andra med beaktande av elevens svårigheter), en inofficiell metod vars ursprung förblev oklar.
IT-hjälpmedel användes i mycket liten utsträckning, förutom spellchecken i Officeprogrammen. Inga specialiserade program eller appar för personer med dyslexi var i användning (som t.ex. StavaRex, Saida, SpellRight eller Claro Scanpen). Lärarna medgav att de inte var speciellt insatta i ämnet. Många lärare var också osäkra på om det fanns ljudböcker i deras ämne.
Lärare uppgav att de gjorde sitt bästa för att beakta elevers svårigheter i bedömningen och de upplevde vanligtvis att eleverna blev rättvist bedömda.
Studien visar att lärare gör så gott de kan och att de försöker beakta elevers svårigheter i bedömningen, så gott det går. Skillnader i förfarande lärare emellan kan dock leda till ojämlik bedömning. Då det gäller IT-hjälpmedel skulle det behövas mer resurser och träning. Det behövs även mer satsningar på ljudböcker eller kompenserande material för lässvaga elever.
Förslag till fortsatt forskning kunde vara att undersöka bedömningen ur elevernas, föräldrarnas eller speciallärarnas synvinkel. Vidare skulle man kunna forska i hur mycket ljudböcker är i användning i skolor idag.
Carola Carpentier
Pro Gradu: Bedömning av elever med läs- och skrivsvårigheter – upplevelser och erfarenheter ur högstadielärarnas perspektiv