Stickat salongsmode

I universitetsmuseets slöjdvetenskapssamling finns många fina ateljésydda aftonklänningar, men en av dem är lite mer speciell: för ovanlighetens skull är den stickad. Till helheten hör en aftonklänning, en stickad jacka, sjal och aftonskor som färgats i samma färg som klänningen. Vad kan helhetens historia och bakgrund vara? Detta har docent Ritva Koskennurmi-Sivonen forskat i, och hennes publikationer har använts som källmaterial för den här texten.

Aftonklänning

En röd, lång klänning med röda högklackade skorna.
Bild: Anna Luhtala; Ritva Koskennurmi-Sivonen,

Klädhelheten är sydd i Ulla Berghs ateljé på 1960-talet. Den är skapad av Ulla Bergh-Snellman, ateljéns ägare. Den stickade ärmlösa aftonklänningen är elegant och enkel. Den är slätpressad, och stickad i tunt ljusrött ullgarn som varvas med ett klarrött blandgarn som förmodligen innehåller en blandning av lin och syntetfiber. När man tittar på klänningen försvinner lager-på-lager-effekten och den vackra gammalrosa färgen ser enhetlig ut. Silversmycket på bilden fäst vid halsringningen har använts av klänningens ursprungliga ägare för att göra den mer festlig. Smycket hör inte till universitetsmuseets samlingar. Klänningens donator och användare är född 1940 och journalist till yrket. Klädhelheten donerades till universitetsmuseet 2010.

I museets samlingar finns även de högklackade skorna med stilettklack som använts tillsammans med klänningen. De har införskaffats i Stockholm. Skorna är italienska, men ovandelens siden färgades i Stockholm för att matcha aftonklänningen. De är tillverkade av familjeföretaget Luparense som grundades av Rozzolo Carlo 1965. Företaget verkar fortfarande i staden San Martino di Luparense i Italien.

Kappa och sjal som använts med aftonklänningen

Röd aftonklänning med sjal och samma klänningen med en lång, genomsynlig kappa.
Bild: Ritva Koskennurmi-Sivonen.

Med aftonklänningen har man kunnat använda en stickad lång kappa eller en sjal. Kappan är stickad i naturvit ullbouclé och guldfärgad lurex. Sjalen är av ett vitt viskosgarn och silverfärgad lurex. Båda är av ett nätspetsliknande stickat material, i vilka man utnyttjat en mönsterstickningsteknik (racking) som används i maskinstickning. I den har man dubbla maskor, så att den bakre nålbäddens nålar växlar maskor med nålarna i den främre nålbädden och vissa nålar lämnas tomma. Genom att flytta på nålbäddarnas läge sinsemellan i sidled binder sig tråden på olika sätt i varje varv. Det nätliknande mönstret fås genom långa flotteringar vid de tomma nålarna.

Stickat mode på catwalken

Elsa Schiaparelli, en självlärd modeskapare från Italien, införde stickade plagg till modet på 1920-talet. Vid den tiden möjliggjorde stickmaskinernas – som hade funnits till sedan 1500-talet – tekniska utveckling att man kunde skapa stickade modeplagg. Modet ändrades radikalt och blev mer avspänt med enkla linjer, främst tack vare Coco Chanel, och korsetten föll ur bruk. I början av 1900-talet stickade man vardagsmodet själv, men från och med 1950-talet började man serietillverka stickade plagg industriellt.

 

Ett svart-vitt foto av en modevisning, där modellen går på catwalken rundad av publiken.
Bild: På en modevisning från 1949 presenteras Taidekutomos stickade plagg. Modebild 1/1949, källa: Koskennurmi-Sivonen 2017.

Modesalonger

Det fanns ett flertal modeateljéer i Helsingfors både före och efter 1950-talet som hörde till organisationen Salonkijaosto och som därför kallade sig modesalonger. Haute couture från Paris och dess finländska motsvarighet salongsmode var exklusivt skräddarsytt mode. Nuförtiden har deras betydelse minskat, men inte försvunnit helt. Modesalongerna fanns alltid på de övre våningarna, bakom låsta dörrar, och kunderna skulle boka tid till dem. Därför var salongsmodet ovanför gatumodet även i konkret bemärkelse, inte bara symboliskt. De som beställde ateljéklänningar hörde ofta till den välbärgade övre medelklassen och var utbildade karriärkvinnor.

Ulla Berghs ateljé

Klädhelheten som presenteras nedan har tillverkats av Konstsnickeriet. Företaget grundades på 1920-talet av Ulla Berghs mor, Inez Bucht. Det var ett litet företag som tillverkade stickade plagg, och vars inofficiella namn kom att bli Taidekutomo. Det officiella namnet ändrades till Ulla Bergh Neulottua Stickat på 1960-talet.

Ulla Bergh tog över verksamheten på 1930-talet, då hennes mor tänkte lägga ner den. Inez Bucht hade varit en stickare som tillverkade enkla kläder för vardagligt bruk, men dottern Ulla stickade inte själv. Hon riktade in sig på att bli designer och stilskapare. Under sina resor till Paris bekantade hon sig med det senaste modet och hämtade intryck därifrån. Varje plagg som tillverkades i ateljén var unikt. Taidekutomo blev inbjuden som medlem i Salonkijaosto på 1950-talet och blev då officiellt en modesalong.

En kvinna med grått hår sitter vid borden vinglas i handen.
Bild: Ulla Bergh på 1990-talet. Källa: Koskennurmi-Sivonen 2017.

Ulla Bergh skissade aldrig något, utan hon skapade sina plagg genom att gå igenom idéer med kunden, den som stickade det och sömmerskan. Delarna till plaggen klipptes ut ur det maskinstickade materialet och syddes sedan ihop med symaskin. Det stickade materialet behandlades således som ett tyg. Ateljéns nöjda kunder var lojala. De uppskattade de bekväma, eleganta och tidlösa plaggen. I början av 1970-talet minskade efterfrågan på ateljémode i och med att serietillverkningen ökade. Så småningom upphörde även verksamheten i Berghs ateljé.

 

Ett svart-vitt foto av fyra damer som tittar på en färdig klänning på en torso i klassrummet.
Bild: Undervisning i klädsömnad vid Helsingfors handarbetslärarinstitut på 1960-talet. Bild: Helsingfors universitetsmuseum.

 

Varför finns det modeklänningar i universitetsmuseets samlingar?

Till museets samlingar hör allt som allt 29 plagg eller delar till en helhet av produktionen från Ulla Berghs ateljé: kjolar, jackor, skärp, sjalar, kappor och den här aftonklänningen. De ingår i slöjdvetenskapssamlingen som började bildas redan på 1800-talet vid Helsingfors handarbetslärarinstitut. Utbildningen av handarbetslärare flyttades över till Helsingfors universitet på 1970-talet och museisamlingarna följde med. I den stora samlingen finns olika praktikarbeten gjorda av handarbetslärarstuderande samt privata kläddonationer som mottagits för användning i undervisning och forskning. Det finns även andra textiler och föremål, sammanlagt cirka 8 000 stycken. Samlingen innehåller 72 aftonklänningar. Slöjdvetenskapssamlingen har använts som källa för ett flertal studier och lärdomsprov.

Jaana Tegelberg
Chef för samlingarna

Litteratur:

Hämäläinen, Helena 2016: Kolme näkökulmaa Helsingin yliopistomuseon käsityötieteen kokoelmaan. Pro gradu-avhandling.  https://helda.helsinki.fi/handle/10138/173530

Koskennurmi-Sivonen, Ritva: Esinetutkimus. Alkeita lyhyesti.  https://rkosken.kapsi.fi/esine.pdf

Koskennurmi-Sivonen, Ritva 2017: Neulottua Stickat. Ulla Berghin suunnittelemat neuleasut. Tekstiilikulttuuriseuran julkaisuja 8.  https://helda.helsinki.fi/handle/10138/231231

Koskennurmi-Sivonen, Ritva 2002: Salonkimuoti lehdistössä. Artefakta 12. Hamina: Akatiimi.

Salo-Mattila, Kirsti 2019: Käsityönopettajan koulutuksen historioita 1800−luvulta 2000−luvulle

Vindarnas torn från Sederholms samling av miniatyrmodeller

På den tiden då det var ovanligt med resor långt bort kunde folk få se fjärran länder genom konsten och sedermera även genom fotografier. Ett sätt att skaffa sig kännedom om kultur och arkitektur var att undersöka miniatyrmodeller. Modellerna erbjöd också en möjlighet att se tillbaka på det förflutna, framför allt när de föreställde historiska platser som inte bevarats för kommande generationer. Som månadens föremål i oktober presenterar vi en miniatyrmodell som ingår i Sederholms samling och som jag katalogiserade i våras. Den föreställer Vindarnas torn från antiken.

Vindarnas torn är en ljusgrå, oktogonal byggnad med rött tak.
Miniatyrmodellen av Vindarnas torn är 26 cm hög. Den vindflöjel i guden Tritons gestalt som en gång prydde taket har försvunnit. Foto: Helsingfors universitetsmuseum / Anna Luhtala.

Generalens passion

Generallöjtnant Carl Robert Sederholm (1818–1903) var bevandrad i religionsfilosofi, arkeologi och arkitekturhistoria. I Finland är han mest känd som religionsforskare. När han arbetade som befästningsingenjör bl.a. på Svartahavskusten gjorde han många fornfynd som gjorde ett djupt intryck på honom. Detta intresse inspirerade Sederholm till att syssla med miniatyrmodeller när han blev pensionär. Samlingen han lät tillverka bestod av över 50 miniatyrmodeller av byggnader eller byggnadskomplex. Vissa av modellerna finns bevarade än idag. En av dessa är ett litet oktogonalt Vindarnas torn från antikens Agora, ett av forntida Greklands viktigaste torg för offentlig makt och handel i Aten.

Sederholms miniatyrmodeller föreställer historiskt betydelsefulla byggnader, som kyrkor, moskéer och slott samt grekiska, romerska, egyptiska och asiatiska tempel, de flesta i skalan 1:150. Vissa av modellerna hade ursprungligen fantastiska, målade panoramabakgrunder, men man vet inte vart dessa har tagit vägen. Miniatyrmodellerna byggdes av snickarna Svistunoff från Sveaborg och Wirtanen från Helsingfors och målades av dekorationsmålaren Josef Löf. Det finns inga säkra uppgifter om vem som gjorde panoramorna, men man tror att det kan ha varit konstnären och officeraren Eugen Taube (1869–1913). Taube var gift med en av Sederholms döttrar.

C. R. Sederholm hade sin älskade samling miniatyrmodeller uppställd hemma i Kronohagen i Helsingfors. När han avled 1903 visades modellerna på Ateneum. Sedan är det lite osäkert vad som hände med dem. Via en omväg hamnade modellerna i alla fall hos konsthistorieämnet vid Helsingfors universitet och därifrån vidare till Helsingfors universitetsmuseum våren 2019. Genom åren har modeller och delar av dem tyvärr kommit bort, men den del som finns kvar fortsätter att fascinera. I Universitetsmuseets samling finns också fotografier på modellerna från början av 1900-talet, där man kan se dem i sin fulla prakt.

Ett svartvitt foto av miniatyrmodellen med flera byggnader.
Miniatyrmodellen av Agoran i sin ursprungliga prakt. Vindarnas torn finns i förgrunden till vänster. Foto: Helsingfors universitetsmuseum.

Vindarnas torn

Miniatyrmodellhelheten Antikens Agora bestod av en grund, en enkel bakgrundsmålning och flera byggnader: Hefaistos tempel, Vindarnas torn, stoa-kolonnhall, ett runt tholos-tempel, bakom den en annan tempelbyggnad samt tre trappor och statyfigurer.

Det riktiga Vindarnas torn i Aten byggdes på 100-talet före vår tidräkning. Tornet fungerade som vindflöjel, solur och vattenur. Den övre delen av byggnaden har en fris där anemos, de åtta vindgudarna i grekisk mytologi, finns avbildade. På tornet har fyra av gudarna en manlig gestalt: nordanvinden Boreas, nordostvinden Kaikias, östanvinden Euros och nordvästvinden Skiron. De övriga fyra är kvinnliga gestalter: sydostvinden Apeliotes, sunnanvinden Notos, sydvästvinden Lips och västanvinden Zefyros. Historiska Agora i dagens Aten ligger huvudsakligen i ruiner, så för att rekonstruera sitt modellbygge använde Sederholm publikationer och andra forskningskällor som fanns tillgängliga på hans tid. Genom senare forskning och arkeologiska utgrävningar har man fått en bättre bild av hur området såg ut under antiken, så miniatyrmodellerna är inte helt sanningstrogna. Slutledning och konstnärlig frihet har också spelat in. Det riktiga Vindarnas torn är dock relativt välbevarat och ett populärt turistmål.

Miniatyrmodellerna på spåren

Arkivmaterialet om Sederholms miniatyrmodeller i Universitetsmuseets samlingar kastar en del ljus på deras historia. Av materialet framgår att Sederholm i sitt testamente donerade samlingen till Finska Konstföreningen. Modellerna fanns faktiskt utställda på Ateneum, som dåförtiden var hem för Finska Konstföreningen och Konstflitföreningen i Finland. Från Ateneum hamnade modellerna av okänd anledning på vinden i Villa Hagasund, eventuellt redan 1912 eller på 1920-talet. På den tiden inrymde Villa Hagasund Konstindustrimuseet. Senare övergick Villa Hagasund i Helsingfors stadsmuseums ägo, och i samband med restaureringen 1952 donerades miniatyrmodellerna av Konstflitföreningen till Institutionen för konsthistoria vid Helsingfors universitet. Några av modellerna blev kvar i undervisningsbruk i universitetets huvudbyggnad, några hamnade i förråd.

I samband med förberedelserna för den omfattande renoveringen av Helsingfors universitets huvudbyggnad i våras bytte ämnet konsthistoria lokal och miniatyrmodellerna kom till Universitetsmuseet. Ett riktigt äventyr under drygt 100 år, eller hur!

Ett svartvitt foto av en miniatyrmodellutställning med modeller på bordet och på väggfasta ställningar.
General Sederholms samling av miniatyrmodeller utställd i början av 1900-talet. Foto: Helsingfors universitetsmuseum.

De miniatyrmodeller som fanns uppställda i huvudbyggnaden har redan katalogiserats i Universitetsmuseets samlingar, liksom de gamla fotografierna och arkivmaterialet. Du kan bekanta dig med samlingen på Finna.

Anna Luhtala, museiamanuens

Källor:

Sederholms byggnadsminiatyrsamling, arkivmaterial, Helsingfors universitetsmuseum.

Sederholm, Carl Robert. Nätpublikationen (på finska) Suomalaiset kenraalit ja amiraalit Venäjän sotavoimissa 1809–1917. Studia Biographica 7. Helsingfors: Finska litteratursällskapet, 2006– (hänvisad 12.8.2019). Publikationens permanenta id URN:NBN:fi-fe2018111948426; artikelns permanenta id http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-ken-000373

 

 

Ett ”päron” som klarade sig i Åbo brand

Fysikrelaterade föremål har ibland en rolig form eller är gjorda av ett spännande material som känns tilltalande – som är fallet med denna päronformade Nicholsons areometer. Den 4 september är årsdagen för Åbo brand och därför tänkte vi som månadens föremål presentera en av de skatter ur vår samling som klarat sig i branden. Vad är detta smäckra päronliknande föremål, tillverkat av metallblandning? De olika benämningarna areometer, sänkvåg, densimeter och hydrometer säger inte så mycket, så låt oss ta reda på vad det handlar om.

Nicholsons areometer eller densimeter.
Nicholsons areometer eller densimeter, 1814. Helsingfors universitetsmuseum.

En särartad areometer

I en gammal guidebok till Universitetsmuseet från 1982 berättas att Kungliga Akademien i Åbo redan på 1700-talet börjat samla in ett Fysikaliskt kabinett bestående av olika instrument och pedagogiska hjälpmedel. Särskilt fysikprofessor Gustaf Hällström skaffade ett stort antal fysikapparater till akademin i början av 1800-talet. Aha! Namnet låter bekant – det finns ju en gata i Gumtäkt uppkallat efter honom. Dessutom kommer man att tänka på att det var hans förtjänstfulla lobbying som ledde till att Kungliga Akademien i Åbo 1819 fick ett observatorium ritad av Carl Ludvig Engel.

Men nu det var ju areometern vi skulle prata om. Vad var det man nu mätte med den, egentligen? En areometer är ett instrument för att mäta vätskors densitet. En hydrometer är ett instrument för att mäta vätskors densitet i förhållande till vatten. Den kan också användas för att mäta vätskors densitet. Nicholsons hydrometrar skiljer sig från andra motsvarande instrument i och med att de sänks helt i vatten vid mätning.

Vem var William Nicholson?

Varför ingår även efternamnet Nicholson i namnet på vårt föremål? William Nicholson (1753 ̶ 1815) var kemist, översättare, utgivare, vetenskapsman, uppfinnare och ingenjör. År 1797 grundade han den naturvetenskapliga tidskriften Journal of Natural Philosophy, Chemistry and the Arts, allmänt känd som Nicholson’s Journal. Och inte minst utvecklade William Nicholson areometern.

Porträtt av William Nicholson.
William Nicholson, cirka 1811. En gravyr av Thomas Blood. Wikimedia commons.

Inköpt i London

Areometern på universitetsmuseet har köpts in hos John Newman i London 1814. Det är logiskt med tanke på att ett ståtligt nytt akademihus just på den tiden höll på att bli klart nära domkyrkan i Åbo, och det anskaffades nya föremål även till Fysikaliska kabinettet. Då gjordes också andra inköp till Akademin, till exempel en ny rektorsmantel, bronsbyst av Alexander I samt en piedestal och ett silverskrin för stiftelseurkunden (1817). John Frederick Newman (1783 ̶ 1860) var tillverkare av matematiska, optiska och nautiska instrument. Man köpte in i stora mängder meteorologiska instrument från hans tillverkning till olika mätstationer över hela Brittiska imperiet. Han var även officiell tillverkare av instrument till The Royal Institution på Albemarle Street i London.

När man gör bildsökningar på Nicholsons hydrometer på nätet, ser man att de flesta av dem är cylinderformade. Många universitet har sådana i sina samlingar. Det är alltså möjligt att hydrometern av pärontyp på Helsingfors universitetsmuseum är ett mer ovanligt exemplar. Professor Gustaf Hällström lyckades definiera den temperatur som korrelerar med vattnets högsta densitet mer exakt än någon annan före honom. Areometern användes troligen också i hans forskning.

Fysikaliska kabinettet mötte sitt öde i Åbo brand

Efter att Akademin flyttat till Helsingfors och bytt namn till Kejserliga Alexanders Universitetet samlades fler föremål in till Fysikaliska kabinettet. Föremålen fanns utställda i huvudbyggnaden som ritats av Carl Ludvig Engel, men också i ämnet fysiks egen institutionsbyggnad på Brobergsterrassen som stod klart 1911. Samlingen var öppen för allmänheten några timmar i veckan ända fram till mitten av 1900-talet. Idag finns föremål från Fysikaliska kabinettet utställda på huvudutställningen vid Helsingfors universitetsmuseum.

Åbo efter branden. Ruiner af Åbo, en kolorerad litografi av Gustaf Finnberg, 1827.
Åbo efter branden. Ruiner af Åbo, en kolorerad litografi av Gustaf Finnberg, 1827, Konstmuseet Ateneum. Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen.

Tyvärr förstördes största delen av instrumenten för fysikundervisning i Åbo brand. Hur kunde några av föremålen i kabinettet undgå branden? Stod de avskilda från de andra föremålen? Svaret finns i artikeln Fysik av den framlidna fysikprofessorn Peter Holmberg i en guidebok till Arppeanum 2003. I sin text citerar han universitetets instrumentförteckning från 1827. Där konstateras att samtliga instrument i Fysikaliska kabinettet blivit komplett förstörda och att endast de föremål som varit utlånade blivit kvar. Av samma anledning räddades också en del av universitetsbiblioteket: böckerna fanns utlånade till professorernas bostäder ute på landet. Endast fyra föremål i Fysikaliska kabinettet räddades. En av dem är areometern, de övriga Gregorys teleskop, de Magdeburgska halvkloten och en elektrisk kanon. Alla dessa föremål visas i huvudutställningen på vårt museum, Tankens kraft, i universitetets huvudbyggnad.

Pia Vuorikoski, utställningschef

Källor:

Peter Holmberg: Fysik. Helsingfors universitetsmuseum – vetenskap, konst, historia. Helsingfors 2003.

Renja Suominen-Kokkonen (toim.): Helsingin yliopiston museo. Helsinki 1982.

http://physics.kenyon.edu/EarlyApparatus/Fluids/Nicholsons_Hydrometer/Nicholsons_Hydrometer.html