I februari är månadens föremål en broderad tyglapp som handarbetsläraren och lottan Aino Ollila tog med sig från Östkarelen under fortsättningskriget som en del av en samling av prover på den karelska broderingskonsten. På tyglappen av vitt linnetyg har broderats en stiliserad fågel med rött garn. I nedre kanten finns en vikt och sydd kant. I högra kanten har tyget stadkant, vilket betyder att kanten är vävd. Övre och vänstra kanten har klippts med sax. I vänstra kanten ser man att broderingsgarnet gått av. Det betyder att tyglappen ursprungligen varit bredare och att den varit en del av en större textil. Det har eventuellt varit fråga om en så kallad karelsk ”käspakka”, dvs. en lång, smal duk som är vanlig i bland annat den karelska och ortodoxa kulturen. Vi vet inte mycket mer om denna tyglapp. Trots det kan den berätta en hel del om Finlands historia.
Det mytiska Karelen
Finland anslöts till Ryssland år 1809 och nu blev det möjligt att nå de karelska bygderna som tidigare funnits på andra sidan gränsen. Många finnar styrde färden mot öst, inspirerade av frändfolksideologin och karelianismen, och med målet att hitta den ursprungliga finskheten, den finska kulturens vagga. Ett av de främsta resultaten av dessa strävanden är Kalevala, som Elias Lönnrot sammanställde och utgav på 1830-talet. I slutet av 1800-talet blev Karelen en outsinlig inspirationskälla för finsksinnade konstnärer, och deras konst utgjorde det synligaste motståndet mot de strävanden för förenhetligande som rådde i det ryska riket. Många av dem kom aldrig ens att besöka Karelen, och en del av dem som faktiskt gjorde det blev besvikna. Karelen var mer ett sinnestillstånd, ett mytiskt fornfinskt urhem, som lockade. Karelen fortsatte att utöva sin lockelse också efter att Finland blivit självständigt, och inte bara över konstnärer och forskare, utan också över aktivister, politiker och soldater. År 1941 gick finska trupper över statsgränsen i öst och erövrade Östkarelen.
Handarbetslärarna i krigsområdet
I spåren efter de anfallande finska styrkorna följde så kallade städtrupper, som skulle röja upp efter krigets härjningar. I städtrupperna tjänstgjorde också handarbetsläraren Maija Stenij (1887–1944), som var utkommenderad som lotta. På 1930-talet hade hon arbetat som inspektör vid socialministeriet, där hennes uppgift varit att inrätta arbetsstugor, som var en del av socialvården och sysselsättningsverksamheten vid denna tid. Det var veterligen på hennes initiativ som arbetsstugor också inrättades för den civila befolkningen i Östkarelen. I arbetsstugorna fick karelarna tillverka och laga textilier och skor, och i stugorna ordnades också hemslöjdskurser. Stenij började samla på lokala traditionstextilier för att kunna grunda ett hemslöjdsmuseum i Östkarelen. Dessa projekt finansierades av staben för den militära förvaltningen i Östkarelen.
Aino Ollila (1900–1972) arbetade tillsammans med Stenij med den östkarelska textiltraditionen. Ollila skrev även artiklar om ämnet till tidningen Kotiliesi. Ett resultat av Ollilas och Stenijs samarbete var boken Karjalan kirjonta, som utkom år 1946. Stenij hann inte se detta verk om karelska broderier eftersom hon avled i en sjukdomsattack sommaren 1944.
Insamling av kulturtraditionen mitt under krigets härjningar
Många aktörer samarbetade i området nära fronten för att samla in och ta vara på det andliga och materiella kulturarvet från karelarna och andra finskättade folk. Avsikten var att visa att Östkarelen var en del av Finland. En av dem som arbetade för att bevara kulturarvet var Helmi Helminen, som tagit en examen i historia vid Helsingfors universitet år 1928. Hon kom år 1941 med städtrupperna till Repola, där hon började samla in föremål till Nationalmuseum. Hon beskriver situationen mitt bland krigets förstörelse och kaos på följande sätt:
”Lösöret från boden i lägerområdet hade slängts ut i en hög bakom boden. Där fanns olika slags lumpor som var genomblöta och delvis frusna till is. Det bästa hade redan tagits från högen. Alltför många hade redan hunnit rota i högen och ta ”minnen” med sig . (…) Det var svårt att hitta någonting till museet i denna by som härjats av eld och strider. Jag såg ingenting i lösöret som inte fanns att få på annat håll. Några mönstervävda band, redskap för spinning, en töppyodjoalu, dvs. en lapprya, ett par skäror och lerkrus, en linborste, en rulle rondugarn, nätnålar, en spinnrock, en träsked och en liten trasdocka, kugla, det var hela bytet. Städgrupperna och lottorna som hade arbetat i byn hade redan omsorgsfullt tagit vara på alla käspakkadukar, mössor och rätsinäskjortor med granna broderade fållar. Där deras ryggsäckar stått hittade jag ett stycke av en broderad skjortfåll, och jag tog vara på den.”
Från Karelen till slöjdvetenskapliga samlingen
Efter kriget skulle de föremål som samlats in i Östkarelen för statens räkning återlämnas till Sovjetunionen, men handarbetssamlingar som till exempel privatpersoner samlat in bevarades i Finland. Aino Ollila, som var född i Karelen, gjorde en lång karriär som lärare vid Handarbetsskolan i Helsingfors. Det kan vara orsaken till att prover på karelskt handarbete som hon samlat in slutligen kom till Helsingfors handarbetslärarinstituts museum, som senare blev slöjdvetenskapliga samlingen vid Helsingfors universitetsmuseum. I samlingarna finns sammanlagt 102 prover på broderier och textilier som Aino Ollila donerat. Om dem berättas att ”största delen har införts från Olonets under kriget”. I slöjdvetenskapliga samlingen finns ytterligare 37 motsvarande föremål om vilka det inte finns några mer ingående upplysningar. Endast namnen, såsom ”ändan av en käspakkaduk” (den dekorerade ändan av en duk), eller ”fåll på rätsinäskjorta” (dekorerad fåll på en lång skjorta för kvinnor), och det faktum att föremålen liknar de som Ollila donerade, kopplar dem till de karelska föremålen i samlingen. Om föremålens ursprung och berättelse varit kända i något skede, är länken till denna information i dag tyvärr bruten. Utöver proven på karelska textilier finns det ett tjugotal fullständiga käspakkadukar i Helsingfors universitetsmuseums samlingar. Käspakkadukarna är en del bland annat av den karelska och ortodoxa kulturen. I sin mest vardagliga form användes dukarna som handdukar, men i heliga sammanhang var dukarna rituella föremål som hade en roll bland annat vid familjefester och vid helande av sjukdomar.
Månadens föremål bär ett fågelmönster som broderats med rött garn på vitt tyg med förstygn, som är en teknik som visar samma mönster på båda sidorna om tyget. Textilen har således ingen avigsida. Alla dessa drag är mycket gamla, och de är typiska för broderier hos de finskättade folken i det karelska området. Broderierna är inte endast dekorationer, utan de har också en viktig symbolisk innebörd. Därför förblev teknikerna och mönstermotiven länge oförändrade. Mönstren var geometriska, eller så var de stiliserade i likhet med fågelmönstret. I dag är det finska ordet för fågelmönstret ”kukkilintu” (ungefär ”blomsterfågeln”), och det förknippas med lycka och glädje. De karelska broderierna och alla ritualer som förknippades med tillverkningen och användningen av textilier förlorade sin betydelse först i 1930-talets Sovjetunionen. Kanske de finska lottorna, städarna och forskarna egentligen inte plockade fram krigsbyte när de rotade i lumphögarna i Östkarelen, utan tog vara på minnen från en försvunnen värld.
Helena Hämäläinen, museiamanuens
Översättning: Acolad Finland Oy
Detta föremål kommer att ställas fram på vårt museums nya kärnutställning, som öppnas hösten 2023 i Helsingfors universitets huvudbyggnad.
Källor:
Helminen, H. (2008). Matkapäiväkirja: Museoesineiden keruumatka Repolassa 6.10.-18.11.1941 Teoksessa Kulttuurien museo, Lehtinen, I., Holmström, E., & Hopeala, A. (2008). Rajantakaista Karjalaa. Kulttuurien museo. Kulttuurien museon näyttelyjulkaisu, 84-123.
Hämäläinen, H. 2016. Kolme näkökulmaa Helsingin yliopistomuseon käsityötieteen kokoelmaan. Käsityötieteen pro gradu -tutkielma. Käsityönopettajan koulutus. Opettajankoulutuslaitos. Helsingin yliopisto. Saatavilla sähköisenä https://ethesis.helsinki.fi/repository/handle/123456789/8680
Lausala, Talvikki 2007. Aunuksen aika. Teoksessa Sirkka-Liisa Uutela (toim.) Taitoa Tarvitaan. Kutsumukselle uskollinen elämäntyö. Käsityöneuvos Tyyne-Kerttu Virkki 1907–2000. Helsinki: Tyyne-Kerttu Virkki -säätiö. 23–26.
Koskinen, S. 2019. Käspaikkojen kauneutta. Suomen käsityönmuseon blogi. https://www.craftmuseum.fi/blogit/suomen-kasityon-museon-blogi/kaspaikkojen-kauneutta Katsottu 26.1.2023.
Pelgonen, I. 2022. Ukrainassa käspaikka saattelee ihmistä kehdosta hautaan, ja sen kirjonta on tulvillaan kiehtovaa symboliikkaa. Aamun koitto – orto https://aamunkoitto.fi/arki-ihmiset/ukrainassa-kaspaikka-saattelee-ihmista-kehdosta-hautaan-ja-sen-kirjonta-tulvillaan?fbclid=IwAR0vkrETk9d3rz1OtKBSFVrl962snqBjz-DH5mGKbHR-w46jJN2A8k0vv84
Pimiä, Tenho 2007. Sotasaalista Itä-Karjalasta. Suomalaistutkijat miehitetyillä alueilla 1941–1944. Helsinki: Ajatus.
Survo, V. (2008). Kirjottua historiaa. Teoksessa Kulttuurien museo, Lehtinen, I., Holmström, E., & Hopeala, A. (2008). Rajantakaista Karjalaa. Kulttuurien museo. Kulttuurien museon näyttelyjulkaisu, 157-163.
Tepora, T. 2014. Heimoveljiä, valkobandiitteja ja punikin perkeleitä – Valkoisen ja punaisen Suur-Suomen aate- ja tunnehistoriaa ennen toista maailmansotaa. Teoksessa Sari Näre & Jenni Kirves (toim.). Luvattu maa, Suur-Suomen unelma ja unohdus. Helsinki, Johnny Kniga.