Minnesring för Gamla studenthuset – en present från fosterlandets hopp

En gyllene ring vilar på en lila sammetskudde i ett läderetui. Mot den blå emaljbakgrunden i ringens klack glänser en gyllene byggnad med en gyllene lyra ovanför. Byggnaden är idag känd som Gamla studenthuset, men när ringen smiddes hade även byggnaden nyss blivit färdigbyggd. Det var någonting nytt och unikt i Finland – ett hus för fosterlandets hopp!

Ringen i sitt etui. Foto: Helsingfors universitetsmuseum, Johannes Keltto.

Då det begav sig tillverkades minnesringen i flera exemplar. Denna ring som ingår i Helsingfors universitetsmuseums samlingar tillhörde Carl Gustav Borg. En annan ring som en gång tillhört kommerseråd Nikolai Kiseleff finns i säkert förvar i arkivet hos Studentkåren vid Helsingfors universitet. Vad som hänt med de övriga ringarna har universitetsmuseet ingen kännedom om.

Ringens tidigare ägare

Vem var då Carl Gustaf Borg? Han föddes i Vihanti i norra Österbotten 1823 och tog magisterexamen i Helsingfors. Han var språkvetare och översättare och översatte såväl sagor som lagar och förordningar till finska. Han arbetade också som extraordinarie lektor i finska vid Kejserliga Alexanders Universitetet. Borg hade förtroendeuppdrag bland annat vid Finska litteratursällskapet och på lantdagen. Att han fick ringen var också en konsekvens av ett förtroendeuppdrag: han var en av de fem medlemmarna i Studenthusets byggnadsdirektion. Under sitt liv var Borg aktiv på många håll: han skötte bland annat ärenden åt Elias Lönnrot och arrangerade hans begravning.

En man med mustasch, klädd i kostym och pincené. En byst i halvprofil.
Carl Gustav Borg 1879. Foto: Aug. Adler Photogr. atelier; SKS, arkiv.

Studenterna inhyrda hos andra

Redan på 1850-talet hyrde studentkåren och fakulteterna tillsammans en hel våning i ett stenhus samt en gårdsbyggnad av stadskirurg Fredrik Pihlflyckt. Hyran var emellertid hög, så tanken väcktes om att bygga ett eget studenthus. Frågan togs upp officiellt på ett möte vid historisk-filologiska sektionen 1858. Senare debatterade man vem som först kommit med ett förslag i frågan. En av ”kandidaterna” var just C.G. Borg, som då var kurator för sektionen och extraordinarie lektor i finska.

Sången för husprojektet framåt

För att bygga ett studenthus krävdes pengar. På konsistoriets och vicekanslerns rekommendation beviljade kejsaren studenterna tillstånd att anordna en insamling för medelsanskaffning. Man arrangerade olika nöjestillställningar och teaterföreställningar, men den viktigaste inkomstkällan visade sig vara studentsång. Studenterna grundade en tredubbel kvartett som turnerade landet runt och samlade in pengar. Det här är ursprunget till frasen ”Spei suae patria dedit”, det vill säga ”Av fosterlandet till dess framtidshopp”, som senare ristats in uppe på Studenthusets fasad.

Föränderliga planer

Från början köpte man en tomt för studenthuset på platsen där Riksarkivet är beläget idag. Efter många om och men byttes den dock mot en tomt i hörnet av Alexandersgatan och Östra Henriksgatan (numera Mannerheimvägen). Det fanns även flera planer för själva huset. Bland annat framfördes tankar om en tre- eller fyravåningsbyggnad som även skulle inrymma andra aktörer, till exempel ett nationalmuseum. Till slut landade man ändå på ett tvåvåningshus.

Studenthusets byggnadsdirektion och arkitekt

När den slutgiltiga tomten var köpt och en rejäl grundplåt insamlad beslutade man 1867 att anordna val för en byggnadsdirektion. Direktionen skulle ha i uppgift att anställa en arkitekt, granska ritningar, ansvara för pålningen, utjämningen av tomten och resningen av själva byggnaden samt med jämna mellanrum rapportera om arbetets framskridande till studentkåren. Även C.G. Borg som haft hand om husprojektets fond sedan 1863 valdes in som en av de fem medlemmarna i direktionen. Till arkitekt valde direktionen Axel Hampus Dalström som var den första arkitekten (senare överdirektör) i Öfverstyrelsen för allmänna byggnader. Dalström ritade en plan över en byggnad i nyrenässansstil med en festsal i mitten. Det fanns även lokaler för en restaurang, ett bibliotek, nations- och fakultetsmöten samt en mindre festsal eller musiksal. Kejsaren godkände ritningarna 1869, och året därpå stod byggnaden färdig.

En teckning av studenthuset med en trädgård bakom. Framför byggnaden löper en bred gata och människor klädda enligt modet i slutet av 1800-talet.
En färglitografi av Studenthuset. Foto: Museiverket. CC BY 4.0.

Studenthusets invigningsfest

Byggnaden invigdes den 26 november 1870. Dagen valdes på grund av att universitetet öppnades igen på samma datum 1722 efter att varit stängt under den stora ofreden. Invigningsprogrammet bestod av en tvåspråkig morgonfest, där byggnadsdirektionen satt på hedersplatser. Tillställningen började och slutade med sången Vårt land. När de andra gästerna hade gått överräckte studentkåren guldringar åt medlemmarna i byggnadsdirektionen. På kvällen fortsatte festen med en bal, och följande dag hölls en middag där man bland annat skålade för de tolv sångarna, arkitekt Dalström och byggnadsdirektionen.

Offentligt och privat

Hela husprojektet fick stor uppmärksamhet ända från början från både pressen och allmänheten. Pressen rapporterade flitigt om pengainsamlingen, byggnadsplanerna och språkfrågorna kring invigningen. Guldringarna rapporterades det också om direkt. Även senare har Gamla studenthuset och händelserna där ofta figurerat i offentligheten. Under sin historia har byggnaden upplevt ett besök av kejsare Alexander III, motståndsverksamhet under förtrycksperioden, en performans som ledde till att en undergroundkonstnär dömdes till fängelse samt en ockupation i slutet av 1960-talet. I studenternas eget hus har det dock även lästs, hafts möten, sjungits och festats utan uppståndelse.

Denna text publiceras den 26 november 2020 när Gamla studenthuset fyller 150 år. Vad kommer framtiden att föra med sig för huset, månntro?

Grattis Vanha, nu och i fortsättningen!

Gamla studenthuset och den livligt trafikerade Mannerheimvägen snett från ovan.
Studenthuset som från början byggdes i utkanten av staden ligger idag mitt i stadens puls. Foto: Helsingfors universitetsmuseum, Susanna Hakkarainen.

 

Susanna Hakkarainen, projektplanerare

 

Källor:

Forsius, Arno: Elias Lönnrotin (1802–1884) hautajaiset 3.4.1884.

Historiallinen sanomalehtikirjasto:  https://digi.kansalliskirjasto.fi/search?formats=NEWSPAPER&set_language=sv

Klinge, Matti 1978: Ylioppilaskunnan historia osa 2. Kansalaismielen synty. Helsinki.

Klinge, Matti 1970: Ylioppilastalo. Helsingin Yliopiston Ylioppilaskunnan kiinteistöjen vaiheita. Jyväskylä.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *