Ett ansikte från det förflutna

Återupplivningsdockan Anne vilar i museets föremålsmagasin skyddad mot damm i museala svepningar. Anne föreställer en vacker ung kvinna med gyllenblont hår och en blåvit träningsdräkt. Ögonen är slutna och läpparna en aning isär. Dockan, transportlådan och övrig utrustning för övning av återupplivning donerades till Universitetsmuseet av Pitkäniemi sjukhus museikommitté 2012. Pitkäniemi är Finlands fjärde äldsta psykiatriska sjukhus och fortfarande i drift.

Dockan Resusci Anne med det rätt realistiska utseendet används vid övning av hjärt-lungräddning.  Dockan har utvecklats av norrmännen Åsmund Lærdal och Björn Lind och österrikaren Peter Safar.  Dockan introducerades 1961 vid kongressen First International Symposium on Resuscitation i Stavanger i Norge. Sina ansiktsdrag hade dockan fått av en gipsavgjutning som var välkänd i Europa, l’Inconnue de la Seine, ”den okända från Seine”.

Överkroppen av övningsdockan Anne i träningsdräkt fotograferad från huvudets riktning.
Till skillnad från sin förebild har dockan Anne läpparna en aning isär – för att underlätta återupplivningsövningarna – och den har heller inte något hemlighetsfullt leende, såsom den unga kvinnan i gipsavgjutningen. Bild: Helsingfors universitetsmuseum / Anna Luhtala.

Den okända från Seine

Historien berättar att det i Paris på 1800-talet hittades en mycket vacker ung kvinna som drunknat i floden Seine. Livet hade lämnat henne, men på läpparna vilade fortfarande ett blygt, fridfullt leende. Rättsläkaren vid bårhuset i Paris ville föreviga kvinnans skönhet och lät göra en gipsavgjutning av hennes ansikte. Tanken var också att någon senare skulle kunna identifiera den drunknade. Så gjordes ibland i fråga om okända döda, och avgjutningarna – eller ibland till och med själva kroppen – lades fram i bårhuset.

Svartvitt fotografi av en dödsmask av en ung kvinna med kort hår. Ögonen är slutna och på ansiktet skymtas ett leende.
Bild av dödsmask av en ung kvinna. Bilden publicerades ursprungligen i Egon Friedells bok om dödsmasker, Das letzte Gesicht, 1929. Bild: Wikipedia (Public Domain).

Snart tillverkades mängder av kopior av kvinnans ansikte, och förtjusta människor köpte dem för att pryda sitt hem. Senare har det dock förekommit diskussioner om huruvida gipsavgjutningen verkligen är gjord efter den drunkna kvinnans ansikte, då åtminstone leendet är en min som det inte är sannolikt att se på en drunknad människa. Skulpturen kallades för L’Inconnue de la Seine, ”den okända från Seine”. I dagens värld kan det kännas som en något makaber tanke att ha en dödsmask av en drunknad människa som prydnad i sitt hem.

Det mystiska leendet som från en annan värld hos en kvinna som gått in i den eviga vilan måtte ha tilltalat människorna på den tiden. Mysterierna kring liv och död intresserade många runt sekelskiftet 1900. Psykologin utvecklades, och många attraherades även av spiritism, symbolism, det esoteriska och andra strömningar som strävade efter att förklara andarnas värld.

Den okända från Seine i konsten

Ansiktet av ”den okända från Seine” inspirerade många konstnärer. Den franska författaren Albert Camus skrev om L’Inconnue, och det gjorde även den ryska författaren Vladimir Nabokov i en av sina dikter. Också den amerikanska konstnären Man Ray gjorde en studie av gipsavgjutningen. Ansiktet har präntats in i många bildkonstnärers huvuden då de har övat sig i teckning efter den välkända gipsavgjutningen.

Universitetsmuseets samlingar har ingen gipsavgjutning av ”den okända från Seine”, men det finns en bild på ansiktet i en bildportfölj som används i Ritsalen vid Helsingfors universitet. Bildportföljen innehåller mallteckningar som kan användas för övning av teckning av gipsskulpturer. Till bildportföljen Cours de Dessin som gjorts av konstnären Charles Bargue (1826/1827–1883) hör mallteckningen Jeune Femme som föreställer just ”den okända från Seine”.

På sidan visas två tryckta teckningar: en skiss av en kvinnas ansikte och samma ansikte noggrant tecknat.
Mallteckning i form av litografi, dvs. stentryck av gipsavgjutningen av l’Inconnue de la Seine ur bildportföljen Cours de Dessin, som har använts vid undervisningen i Ritsalen vid Helsingfors universitet. Bild: Helsingfors universitetsmuseum / Timo Huvilinna.

Bildportföljen Cours de Dessin, en publikation med flera mallbilder, var en viktig instruktionsbok för teckningsundervisning på 1800-talet. Den har använts som mall av många konstnärer och bildkonstskolor runtom i Europa. Charles Bargue och hans konstnärkollega Jean-Léon Gérôme (1824–1904), professor vid konstakademin i Paris, publicerade ursprungligen portföljen i Paris på 1860-talet. Bildportföljen skaffades till Ritsalen vid Helsingfors universitet av konstnären Adolf von Becker (1831–1909) som var Ritsalens ritmästare 1869–1892. Ritsalen är Finlands äldsta offentliga läroanstalt som ger konstundervisning och fram till mitten av 1800-talet var den den enda i sitt slag i landet. Universitetet har haft en ritmästare sedan 1708.

Annes historia

Berättelsen om den fortfarande okända kvinnan från Seine är fascinerande, men också historien om dockan Anne är intressant.

Åsmund Lærdal var en norsk leksaksfabrikör som lyckades utveckla ett nytt ytmaterial av vinyl för dockor. Intresset för att utveckla en återupplivningsdocka väcktes hos Lærdal när hans egen son var nära att drunkna. Sonen räddades, men händelsen grep hans far djupt.

Just vid samma tid hade det utvecklats en metod för hjärt-lungräddning som också Lærdal hörde om och blev intresserad av. Mun-mot-mun-andningen utvecklades av anestesiologen Peter Safar. Metoden bevisades vara effektiv 1958, och 1960 utvecklade W. B. Kouwenhoven, J. R. Jude och C. G. Knickerbocker metoden genom att lägga till extern hjärtmassage. Också Röda Korset i Norge hörde om detta och beslutade börja ge allmänheten utbildning i att ge återupplivning till dem som behöver det. Vem som helst kunde ju plötsligt hamna i en hjälparroll. Man borde öva mun-mot-mun-andning, men hur? Riktiga människor emellan skulle det inte vara hygieniskt, än mindre passande.

Lærdal, som redan tidigare hade levererat utbildningsutrustning till Röda Korset i Sverige och Norge, utvecklade tillsammans med anestesiologen Björn Lind en docka med ett realistiskt utseende. Ansiktet, händerna och fötterna var av vinyl och kroppen var uppblåsbar. Med hjälp av dockan skulle återupplivningsövningarna bli smidigare. Peter Safar gav ännu några tips om hur man kunde utveckla dockan. Han föreslog bland annat att man kunde placera en metallring inuti bröstkorgen för övning av hjärtkompressioner. Dockorna blev mycket populära och såldes över hela världen under namnet Resusci Anne, dvs. återupplivnings-Anne.

Dockorna tillverkas fortfarande, och de har inte ändrat sig mycket. Kroppen är visserligen av skumgummi, inte längre uppblåsbar, och håret är av plast.

Men varifrån kommer ansiktet?

Åsmund Lærdal såg en gipsrelief av L’Inconnue, möjligtvis en souvenir, på väggen hemma hos sina svärföräldrar i Stavanger. En drunknad kvinnas ansikte, och med tanke på övning av återupplivning ett milt, vackert ansikte. Vad skulle vara ett bättre val som ansikte på en docka för återupplivningsövningar?

Den okända från Seine kunde ingen rädda, men tack vare kurserna med dockan Anne har mängder av människor kunnat räddas från samma öde.

 

Anna Luhtala, museiamanuens

Översättning: Språktjänster vid Helsingfors universitet.

Källor och litteratur:

Ars Universitaria 1640–1990 – teoksia Helsingin yliopiston Piirustussalista. 1990. red. Kati Heinämies.

Forsius, Arno: ”Tekohengityksen historia”, 2001 (uppdaterad 2003), på webbplatsen Lääketiedettä – kulttuuria – ihmisiä – Kuvauksia historiasta. (http://www.saunalahti.fi/arnoldus/resuscit.html, hämtad 5.10.2020).

Nousiainen, Anu: ”Anne-nukkea on käytetty hengenpelastuksen opettamisessa jo yli 50 vuotta – mutta onko Annella Seine-jokeen hukkuneen nuoren naisen kasvot?”, Helsingin Sanomat 1.4.2017.

Tjomslanda, Nina; Laerdalb, Tore & Baskett, Peter: ”Resuscitation Great Bjørn Lind – the ground-breaking nurturer”, Resuscitation 65 (2005) 133–138. (https://foundation915.files.wordpress.com/2016/07/about-bjorn-lind.pdf, hämtad 5.10.2020).

Zeidler, Anja: “Influence and authenticity of l’Inconnue de la Seine”. I Steven Moore: A Reader’s Guide to William Gaddis’s ‘The Recognitions’ (1982). (http://williamgaddis.org/recognitions/inconnue/index.shtml, hämtad 23.9.2020).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.