Gästen från himlarna – Observatoriets meteorit

Det är i allmänhet inte tillåtet att röra vid gamla föremål på utställningar, men meteoriten i Helsingfors observatorium är ett undantag. Meteoriten är betydligt äldre än alla andra föremål i Observatoriet, men den har ställts ut uttryckligen för att besökare ska röra vid den. Meteoriten är Månadens föremål i oktober med anledning av att Observatoriets utställning fyller 10 år i år.

En glänsande meteorit av metall som ställts på ett blått bord. En hand som kommer från bildens hörn uppe till höger rör vid meteoriten med ett finger.
Tillåtet att röra! Bild: Paula Kyyrö/Helsingfors universitetsmuseum.

Från Argentina till Observatoriet

En meteorit är ett litet fast stycke som härstammar från rymden, och som klarat sig genom en eventuell gasatmosfär och slagit ned på en planet eller måne. Observatoriets meteorit är en järnmeteorit som väger 19,2 kilogram, och den uppstod under solsystemets första tider för 4,5 miljarder år sedan. Endast en liten del av alla meteoriter är järnmeteoriter, eller mer exakt meteoriter som består av en legering av järn och nickel.

Observatoriets meteorit hör till den stora helheten i Campo del Cielo i Argentina. Meteoriterna från Campo del Cielo var en del av en asteroid som störtade genom rymden och som splittrades i flera delar när den slog ned. Man har hittat cirka 100 ton meteoritmaterial i det 57 kvadratkilometer stora nedslagsområdet. Enligt uppskattning vägde det stycke som träffade atmosfären 500 ton, och cirka hälften av det antas ha klarat sig ned ända till Jordens yta. Det betyder att det kan finnas ytterligare 200 ton meteorit någonstans att finna!

Karta över den norra delen av Argentina. Argentinas landskap har märkts ut på kartan med ljusgul färg. På gränsen mellan landskapen Santiago del Estero och Chaco finns en röd oval som betecknar nedslagsområdet för meteoriterna i Campo del Cielo.
Nedslagsområdet i Campo del Cielo i den norra delen av Argentina har märkts ut med rött på kartan. Karta över Argentinas landskap: Andres Rojas/Wikimedia Commons.

Området Campo del Cielo är som helhet cirka tre kilometer brett och 19 kilometer långt, och åtminstone 26 kratrar har identifierats i området. På 1960-talet gjorde geologen Bill Cassidy utgrävningar och samlade in kolprover i två kratrar. Enligt hans uppskattning ägde nedslaget rum cirka 2 200–2 700 år före vår tideräknings början, dvs. för nästan 5 000 år sedan. Området är välkänt, vilket har medfört hinder för den vetenskapliga forskningen då olagliga utgrävningar har gjorts i området och meteoritbitar har förts bort. På 1990-gjordes till och med ett försök att stjäla det största meteoritstycket som var känt vid tidpunkten, El Chaco, som väger 29 ton.

”Stenar som faller ned från himlen?”

Områdets ursprungliga befolkning kallade meteoriternas nedslagsområde för Piguem Nonraltá, vilket spanjorerna översatte till Campo del Cielo, dvs. Himlens fält. Många av myterna i området skildrar en kollision, och i många gamla trosföreställningar framställs meteoriten som en del av Solen.

Även om ursprungsbefolkningen verkar ha varit medveten om att meteoriten inte härstammade från Jorden, var det länge svårt för européer att tro på att det kunde falla stenar från himlen – för att inte tala om stycken av järn. År 1794 gav fysikern Ernst Chladni ut en skrift där han presenterade tanken om att meteoriter härstammade från rymden. Han tvekade att ge ut skriften eftersom han visste att han ifrågasatte den flera tusen gamla uppfattningen om att det inte fanns andra små himlakroppar i rymden utom Månen. Till Chaldnis lycka observerades flera meteoritnedslag på 1790-talet. De underbyggde hans teori, men han besökte ändå inga nedslagsplatser och intervjuade inte heller ögonvittnen. I allmänhet upplevdes tanken om stenar som föll från himlen fortfarande som föga trovärdig.

När en meteorit slog ned i l’Aigle i Frankrike år 1803, tog fysikern Jean-Baptiste Biot den vetenskapliga forskningen ett steg längre genom att resa till ort och ställe. Biot hittade bevis: stenen avvek från omgivningen och påminde om stenen från meteoritnedslaget av år 1790, som upptäcktes i Barbotan i Frankrike. Han intervjuade också människor som sett ”stenregnet som meteoriten kastade”. De berättade om mycket likartade observationer trots att de inte kände varandra. Rapporten lästes som en berättelse, men den hade vetenskaplig precision, och bara några månader efter att rapporten publicerats accepterade det vetenskapliga samfundet tanken om meteoriter som föll ned från rymden.

Ett svartvitt stenlitografi som är ett porträtt på en välklädd man med kal hjässa och lockigt hår på sidorna. Mannen har hög vit krage, mörk rosett och mörk jacka, och hans blick är riktad mot tittaren. Längst ned på bilden står BIOT.
Jean-Baptiste Biot (1774–1862), litografi av N. E. Maurin. Bild: Wellcome Collection gallery.

På spaning efter den himmelska järnådern

Européer började leta efter Piguem Nonraltá efter att de fått höra att metallen som den lokala befolkningen använde var järn som fallit från himlen. Lockad av tanken om en rik järngruva gav guvernören i landskapet Tucumán kapten Hernán Mexia de Miraval fullmakt att leta efter järnförekomsten år 1576. De Miraval och hans åtta medhjälpare hittade förekomsten med hjälp av lokala guider i landskapet Chaco i norra Argentina. De tog med sig prover som konstaterades bestå av ovanligt rent järn. Utan tillstånd av kronan skulle det dock ha varit olagligt att grunda en gruva, och därför lämnade man saken därhän. De Miravals fynd blev snart bortglömt trots att både guvernörens föreskrift och de Miravals skildring av den strapatsrika forskningsresan arkiverades omsorgsfullt.

Olika expeditioner letade efter järnförekomsten på nytt åren 1774, 1779 och 1783. Utifrån expeditionernas observationer framfördes olika antaganden om järnets härstamning, bland annat att den kom från en stor järnåder, att den uppstått genom vulkanisk verksamhet eller att den bestod av en förhållandevis tunn järnplatta. Möjligheten att ådern också skulle innehålla silver väckte särskilt intresse, men inga bevis på detta påträffades. Förekomsten, som fick namnet El Mesón de Fierro, har förblivit ett litet mysterium. Hittade de olika expeiditionerna samma förekomst i flera omgångar, eller var det fråga om ett antal större meteoriter som tillhör Campo del Cielo? Enligt reserapporterna avviker expeditionernas observationer något från varandra. Därför är det möjligt att expeditionerna faktiskt gjorde separata fynd på olika håll i Campo del Cielos område. Det skulle i varje fall ha varit lönlöst att grunda en järngruva, eftersom järnet låg på markytan. Försök har gjorts att hitta det sägenomspunna El Mesón de Fierro också i modern tid, utan resultat, inte ens då man använt magnetometrar.

Vem äger meteoriterna?

Det kan således fortfarande finnas hur många meteoriter som helst att upptäcka i Campo del Cielo, men i stället för fler meteoritletare önskar forskarna att området fick en klarare reglering, så att det skulle bli möjligt att undersöka kratrarna mer tillförlitligt. Landskapet Chaco har gjort försök att skydda den del av Campo del Cielo som ligger på landskapets område, men på Santiago del Esteros sida finns det ingen reglering. Kratrar har försvunnit bland annat under vägar.

Det är också möjligt att hitta meteoriter i Finland, men det är inte helt klart vem de tillhör. Hittills har fynden placerats i samlingarna på Luomus, och de är utställda på Gumtäkt gård. Den som gör nya meteoritfynd kan ta kontakt med Geologiska forskningscentralen.

Meteoriten i Helsingfors observatorium ger besökarna konkret möjlighet att lägga handen på en liten himlakropp som fallit ned från rymden. Meteoriten har stimulerat besökarnas intresse för rymden sedan år 2013. Eftersom Jorden genomgått stora omvälvningar ända ned till berggrunden, är meteoriter som slagit ned på Jorden bland de äldsta föremålen som en människa kan röra vid.

Saara Seppälä, guide

Översättning: Acolad Finland Oy

Geologiska forskningscentralens anvisningar för inlämning av stenprover: https://kivinayte.gtk.fi/sv/gor-sa-har/

Källor

Emiliani, Cesare 1992. Planet Earth: Cosmology, Geology, and the Evolution of Life and Environment. Cambridge: Cambridge University Press.

Viano, Lucas. “Meteorite Thefts Pose a Problem in Ancient Impact Field”. Scientific American 19.6.2015. https://www.scientificamerican.com/article/meteorite-thefts-pose-a-problem-in-ancient-impact-field/ (hämtad 13.10.2022).

Bobrowsky, Peter T. & Rickman, Hans 2007. Comet/Asteroid Impacts and Human Society: An Interdisciplinary Approach. Berlin: Springer Science & Business Media.

Gerald, Joseph Home McCall, Bowden, A. J. & Richard John Howarth 2006. The History of Meteoritics and Key Meteorite Collections: Fireballs, Falls and Finds. London: Geological Society of London.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *