Matilda Hjon – en viljestark hjälpare

I mars är månadens föremål en vit, fjädrad gungstol. Stolen är lätt stoppad med ett tyg med stora, eleganta blommor mot en ljusbrun bakgrund. Man får förstås inte sitta på museiföremålet, men stolen ser rätt bekväm och ergonomisk ut även med moderna mått mätt. Stolen användes av diakonissa Matilda Hjon (1877–1967), en modig och ihärdig organisatör, människovän och föreståndare.

Den svarvade gungstolen utan medar var i användning under det förra århundradets första hälft. Bild: Helsingfors universitetsmuseum / Jenni Jormalainen.

Från lärare till diakonissa

När Matilda Hjon, en 27-årig lärare vid en ambulerande skola, skickade in sin ansökan till Helsingfors Diakonissanstalt, skrev hon: ”Min högsta önskan är att få studera vid Diakonissanstalten”. Läroanstaltens dörrar öppnade sig dock inte för henne på första försöket. Hjon gav inte upp, utan sökte in på nytt och blev antagen i september 1905.

Under det första året fick Matilda Hjon avlägga elevkursen. Hon städade och strök kläder samt arbetade i köket och matsalen vid anstaltens sjukhus. Efter ungefär ett år blev hon provsyster och fick arbeta i operationssalen och på barnavdelningen vid diakonissanstaltens sjukhus. Hon fick också uppgifter utanför anstalten, bland annat vid sjukhuset för könssjukdomar i Gumtäkt, ”Kuppala”, och vid kirurgiska polikliniken. Matilda Hjon var mycket intelligent, kompetent och självständig redan som provsyster. Efter att ha arbetat som diakonissa vid Tammerfors stadsmission i fyra års tid vigdes hon officiellt till diakonissa år 1912. Under vigseln fick hon avlägga ett löfte om att ägna sitt liv åt att tjäna de lidande.

Syster Matilda fortsatte att arbeta i Tammerfors. Hon organiserade arbetet inom kvinnodiakonin och försökte utvidga systrarnas arbetsfält. Diakonissorna skötte om de sjuka, delade ut mat, ordnade verkstäder och syjuntor. Syster Matildas speciella ansvarsområde var att göra det lättare för kvinnor att få arbete. Hon ansvarade också för bokföringen, även om hon inte hade tid att göra det om dagarna och därför måste sköta uppgiften nattetid.

Syster Matilda och inbördeskrigets följder

Under inbördeskriget 1918 arbetade syster Matilda i Tammerfors. Hon var bl.a. stationerad i en flickskola som omvandlats till ett tillfälligt sjukhus. Hon skötte om sårade till juni, då hon blev utnämnd till översköterska för sjukhuset vid Ekenäs fångläger. I juni fanns det uppskattningsvis 80 000 röda fångar i finländska fångläger. Lägret i Ekenäs var det största och det fanns kvar allra längst.

Förhållandena på Ekenäs fångläger var fasansfulla. Det rådde brist på vatten och sjukvårdsutrustning. Däremot fanns det gott om smuts och ohyra. Sjukdomar spred sig som en löpeld. Lägret behövde verkligen en modig och erfaren översköterska som Matilda Hjon.
Diakonissorna kom inte bra överens med lägrets ledning och fångvaktarna. Syster Matilda upplevde att sjukhuset utsattes för godtycklig förföljelse. Hon gav ändå inte upp, och tillsammans med sjukhusets läkare lyckades hon bland annat ordna reparationer i sjukhusbyggnaden, som var i ett fruktansvärt skick. Den handlingskraftiga Syster Matilda skaffade instrument, sängkläder och annan utrustning för sjukrummen. Hon försökte också ordna en läsecirkel och en andlig sångkör för fångarna, men det satte fånglägrets ledning stopp för. Trots svårigheterna stannade Syster Matilda i tjänsten som översköterska till mars 1919.

 

 

En allvarlig kvinna sitter vid ett bord med sammanknäppta händer. Hon är klädd i en vit rosetthätta och mörk dräkt.
Matilda Hjon i sin diakonissuniform. Bild: Helsingfors universitetsmuseum.

Spetälskesjukhusets vänliga men bestämda föreståndare

År 1904 grundades ett spetälskesjukhus i Orivesi, i arméns tidigare kasernbyggnader. Sjukhuset hade platser för 45 patienter. Byggnaden var omgiven av mer än åtta hektar av trädgård, park och skog, samt en sjö med brygga och badhus.

Sköterskorna vid sjukhuset var systrar vid diakonissanstalten. Under den första tiden arbetade även diakoner på avdelningen för manliga patienter. Sjukhuset hade också hushållspersonal, bland annat städare och en dräng. Hela personalen utom prästen och läkaren bodde på sjukhuset. Anstalten leddes av översköterskan, och gungstolen som nu är månadens föremål stod på hennes kontor.

Syster Matilda blev föreståndare för Orivesi spetälskesjukhus år 1920. Hon tog snart även över ansvaret för sjukhusets ekonomi, som tidigare skötts av länsman. Sjukhuspersonalen var en sammansvetsad grupp. Det fanns arbete att göra från morgon till kväll och inpå natten, och alltid gick inte heller konflikter att undvika. Å andra sidan fick personalen vistas i en idyllisk omgivning med trädgårdar, skogar och lusthus. Patienterna hade tillgång till ett bibliotek, och diakonissorna läste och sjöng också för dem. Maten var stadig, det bjöds på kaffe varje dag, och om somrarna serverades kaffet ofta vid stranden. Ibland bryggde man till och med öl.

En smal sandväg som löper genom ett trädgårdsland. Sju kvinnor sitter hukade mellan växterna. En av dem har en hund under armen. På vägen står en kvinna i vitt förkläde och hätta. Bakom jordlotten till höger står en man i kostym. Bakom trädgårdslandet syns en bredare sandväg och några träd. Mellan träden skymtar en tvåvåningsbyggnad. Framför byggnaden står en kvinna med en hatt eller scarf på huvudet. Solen skiner och ett av byggnadens fönster står öppet.
Patienter vid kvinnoavdelningen i trädgårdslandet vid Orivesi spetälskesjukhus på en sommardag. I mitten står översköterskan Matilda Hjon. Bild: Helsingfors universitetsmuseum.

Syster Matilda skrev: ”Mitt i alla brådskande bestyr så tar vi en simtur. Vi sitter på strandklippan en stund och låter solen värma.” Det var förbjudet för patienter att simma, men syster Matilda berättade senare med stor sympati: ”—de tog väl sig en simtur i smyg nu och då”.

Syster Matilda var en omsorgsfull och ansvarsfull föreståndare och husföreståndarinna. Hennes räkenskapsböcker och inventarier var skrivna med en omsorgsfull och prydlig handstil. Hon brevväxlade också med bl.a. diakonissanstaltens ledning. På den tiden fick inte diakonissorna själva behålla sin lön, utan pengarna skickades till diakonissanstalten. Syster Matilda blev alltså inte själv rik på sin dubbeltjänst som föreståndare och husföreståndarinna, utan lönepengarna gick till att bygga ut diakonissanstaltens sjukhus och vårdhem.

Ibland kunde syster Matildas omsorg göra ett lite väl petnoga intryck på dem som hade med henne att göra. Det kunde hända att hon lade sig i det närliggande kommunalhemmets angelägenheter. I allmänhet mindes ändå syster Matildas medmänniskor henne som en vänlig, intelligent och godhjärtad person.

Syster Matilda led tidvis av ryggsmärtor redan när hon arbetade som diakonissa i Tammerfors. När spetälskesjukhuset i Orivesi lades ner år 1953 hade syster Matilda uppnått en ålder av 76 år. Kanske var denna gungstol till hjälp för vår oförtröttligt knogande syster Matilda när hon led av sina krämpor och smärtor.

Ett vinterlandskap med träbyggnader i bakgrunden. I mitten av bilden syns en bil, och fyra personer står runt bilen.
Det blev redan tidigt klart att Orivesi spetälskesjukhus fascinerande historia skulle bevaras i museisamlingar. På bilden ska föremål från sjukhuset transporteras till det tidigare Medicinhistoriska museet. Under den här resan torde även den vita gungstolen ha fraktats till museet. I dag hör gungstolen till Universitetsmuseets samlingar. Matilda Hjon (den andra personen från höger) lutar sig mot bilen. Bild: Helsingfors universitetsmuseum.

Susanna Hakkarainen, projektplanerare

Översättning: Acolad Finland Oy

Källor:

Diakonissanstalten: https://www.hdl.fi/

Orivesi-materialet i Helsingfors universitets arkiv.

Hurskainen, Eeva 1992: Sisar Linan tyttäret. Helsingfors.

Kauppinen-Perttula, Ulla Maija 2004: Kutsumus, Palvelustyö, Jaksaminen. Sisaret Oriveden leprasairaalassa 1904-1953. Tammerfors.

Lempiäinen, Vilma 2016: Osapuolten välissä. Helsingin diakonissalaitoksen sisaret vuoden 1918 sisällissodassa. Helsingfors.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *