Antinous – manlig skönhet i skulpturform

En stilig ung man med lockigt hår står i korridoren på fjärde våningen i Helsingfors universitets huvudbyggnad. Tyngden vilar på ena benet, han är naken. Blicken är nedslagen, ansiktsuttrycket är allvarligt och lite sorgmodigt. Är han Antinous?

Antinous-skulpturens överkropp i närbild, i bakgrunden syns en pilaster och en utsirad vägg i universitetets huvudbyggnad.
Skulpturen Antinous står i vestibulen, dvs. i korridoren vid trapphallen i Helsingfors universitets huvudbyggnad. Bild: Helsingfors universitetsmuseum / Anna Luhtala.

En skulptur känd som ”Antinous” är en gipskopia av en antik marmorskulptur. Antinous var en verklig historisk person som levde på 100-talet evt. Hans liv var kort och tragiskt. När man lär känna skulpturens historia får man samtidigt bekanta sig med mänsklighetens mörka sidor och göra en djupdykning i arkeologi, konst och konstkonserveringens resultat.

Skulpturen tillhör universitets samling av gipsskulpturer, och skulpturer från denna samling står framme bl.a. i universitetets huvudbyggnad. Byggnadens s.k. gamla sida som är vänd mot Senatstorget har nyligen genomgått en grundlig renovering. Samtidigt konserverades konstverk som står framme i byggnaden. Du kan läsa mer om projektet i universitetets blogg (på finska) Päärakennuksen peruskorjaus. Konserveringsprojektet genomfördes av universitetsmuseet, och museets experter medverkade i renoveringsprojektet.

”Antinous” står i korridoren på sin piedestal, omringad av andra skulpturer. Till vänster om sig har han skulpturen Vilande satyr och till höger Hermes och Dionysos som barn. Skulpturen ”Antinous” är ungefär av samma höjd som en riktig människa: skulpturen mäter 187 cm med plinten medräknad. Den ursprungliga marmorskulpturen ägs av Musei Capitolini i Rom, och den har beräknats vara från 130–150-talet. Gipskopian köptes in från Louvren i Paris år 1875. Vid den här tiden sålde Louvren gipskopior av kända skulpturer.

En vy från huvudbyggnadens fjärde våning. Till höger syns vestibulen sett från bakom ett järnräcke. Längs korridorens vägg står en rad skulpturer.
Huvudbyggnadens renovering och konserveringen av skulpturer säkerställer att universitetets kulturhistoria bevaras till kommande generationer. Bild: Helsingfors universitetsmuseum / Anna Luhtala.

Helsingfors universitet – dåvarande Kejserliga Alexandersuniversitetet – började bygga upp egen samling av gipsskulpturer på 1800-talet.  Universitetet började samla på skulpturer år 1843 med medel som studenterna samlat in från allmänheten. Till samlingen köptes gipskopior av skulpturer från antikens och renässansens tid. Syftet var att i likhet med andra europeiska universitet ha en egen skulptursamling som kunde berika undervisningen i historia och konsthistoria samt öka bildningen överlag. Skulpturerna har tidigare stått framme bland annat i universitetets ritsal och i byggnaden Arppeanum. De är dock bäst kända från huvudbyggnaden, där de stått en lång tid. Samlingen hörde länge till konsthistoriska läroämnet och är därför också känd som den konsthistoriska skulptursamlingen. År 2014 flyttades samlingen till universitetsmuseet.

Gipsskulpturens anatomi

Om man tittar närmare på ”Antinous”-skulpturen kan man urskilja fogar vid skulpturens höfter, hals och armar. Skulpturen består nämligen av fem löstagbara delar. Med gipsgjutningsmetoden är delarna lättare att gjuta separat och sedan foga ihop. Skulpturerna monterades och färdigställdes vid universitetet på 1800-talet av bildhuggaren Carl Eneas Sjöstrand (1828–1906). Det är också lättare att transportera skulpturerna i mindre delar. En del av fogarna låses samman med gipstappar och en del med hjälp av metalldelar innanför gipsytan och sprintar som låser delarna samman. Antinous plockades nyligen isär när skulpturen konserverades tillsammans med många andra verk från universitetets samling.

Konstverken i universitetets gipsskulptursamling undergick en konditionskartläggning år 2018, när det blev klart att huvudbyggnaden snart skulle renoveras och skulpturerna måste flyttas till något annat ställe. För ”Antinous” del avslöjade kartläggningen inga omfattande strukturella skador. Visserligen var en del fogar sönder och behövde repareras. Ytan var genomgående smutsig – gamla reparationer och ytans lackering hade under åren missfärgats och fick skulpturen att se ovårdad ut. I kartläggningen upptäcktes även små sprickor.

”Antinous” var ett av de första verken i samlingen som konserverades. Skulpturen valdes nämligen till ett pilotprojekt för test olika konserveringsmetoder som körde i gång november 2019. Projektets syfte var att öka kunskaperna om gipsskulpturernas ytbehandling och tidigare reparationer. Tanken var att utreda möjligheterna att konservera skulpturerna. Konserveringen utfördes i Vanda, på Museiverkets samlings- och konserveringscenter, där Universitetsmuseet hyrde lokaler för ändamålet.

Två fotografier av skulpturen Antinous, fotograferade rakt framifrån. Skulpturen föreställer en naken mansfigur.
Skulpturen före och efter konservation. Bilder: Helsingfors universitetsmuseum / Timo Huvilinna (vänster) och Anna Luhtala (höger).

Konservatorerna Anna Lehtinen och Sari Pouta vid Konservointipalvelu Löytö undersökte ”Antinous” och genomförde konserveringen. Skulpturen rengjordes, gamla missfärgade lackeringar avlägsnades och nyansskillnader jämnades ut. Patina, dvs. ytbeläggning som uppstått på skulpturen med tiden, fick vara kvar.

Patineringen är orsaken till att det inte verkar vara en så stor skillnad på före- och efter-bilderna ovan. Det är egentligen inte meningen att skulpturen ska vara bländvit som sin förebild i marmor, utan syftet med den bruna ytbeläggningen var att efterlikna de färger som skulpturen ursprungligen hade när den upptäcktes i de arkeologiska utgrävningarna.

”Antinous” hår är till och med lite mörkare efter konserveringen. Det beror på att många bildhuggare, bland dem skulpturens tidigare konservatorer, haft som ideal att gipsskulpturer ska vara vita. Därför har man tidigare utfört olika ytbehandlingar på skulpturen för att göra den vitare. När dessa tidigare reparationer och modifikationer nu avlägsnades kom de ursprungliga färgerna fram som de var gipsskulpturverkstaden på 1800-talet. De ursprungliga antika skulpturerna var målade, men oftast hade färgytan flagat av och endast lämnat kvar små pigmentsmulor.

”Antinous” ser kanske rätt likadan ut före och efter konserveringen, men dagens konserveringsmetoder hjälper skulpturen att stå emot tidens tand. När man väljer rätt ytbehandlingsmedel kan man förebygga skador som uppstår på skulpturen över tid, och damm och smuts kan inte längre tränga in i den porösa gipsytan.

”Antinous”, som många andra gipsskulpturer i vår samling, fick flytta tillbaka till universitetets huvudbyggnad i början av sommaren 2021 när byggnadens renovering var nästan klar. Universitetsbyggnaderna öppnade sina dörrar för allmänheten vid läsårsstarten i början av september, och publiken får åter se skulpturerna. ”Antinous” kunde man dock besöka redan tidigare på annat håll: skulpturen var nämligen ställd fram på Ateneums konstmuseum som en del av utställningen ”Inspiration – nutidskonst & klassiker” 18.6–20.9.2020.

En interiör med två gipsskulpturer i förgrunden. I bakgrunden syns en vägg med inramade teckningar.
Antinous och Venus Medici från Helsingfors universitet i utställningssalen på Ateneums konstmuseum. Bild: Helsingfors universitetsmuseum / Anna Luhtala.

Den kända, okända Antinous

Antinous eller Antinoos (ca 111–130) var känd som älskare till den romerska kejsaren Hadrianus (76–138). Enligt antikens historieforskare, såsom Pausanias (ca 110–ca 180) och Cassius Dio (ca 155–ca 235), föddes Antinous i staden Claudiopolis i Bithynien. Bithynien var ett område i Mindre Asien, beläget vid Svarta havets strand. Kejsar Hadrianus träffade den unga pojken på en resa till Bithynien år 123. Antinous anslöt sig till kejsarens följe, möjligen med förhoppningar om att bli en kejserlig page. Det berättas att Hadrianus hänfördes av ynglingens skönhet, men också av hans skarpa intelligens. Kejsar Hadrianus hade visserligen en maka, Sabina, men relationen sägs ha varit olycklig och kejsaren sägs ha föredragit manliga kärlekspartner även i övrigt. Enligt skriftliga källor var förtjusningen mellan Hadrianus och Antinous ömsesidig, och överraskande nog beskrivs de som ”älskande” ännu i dagens historieskrivning. Relationen var naturligtvis ingalunda jämlik. Antinous var bara ett 12-årigt barn när de träffades, medan Hadrianus var en vuxen man som dessutom hade den absoluta makten som kejsare.

Enligt antika litterära källor flyttade Antinous in i kejsarens villa i Tibur (nuvarande Tivoli) senast år 125. Kejsaren reste mycket med sitt följe. Det sägs att alla romerska medborgare inte accepterade Hadrianus relation till en ung pojke och att resorna delvis berodde på det. Sådana förhållanden var ändå inte helt ovanliga i antikens Rom. Förhållandena grundade sig på en elev-lärarrelation mellan en ung pojke och en äldre man, men ibland omfattade relationen också sexuellt umgänge. Antinous följde ofta med på kejsarens resor och han fick bland annat gå på jakt tillsammans med Hadrianus.

År 130 anlände Hadrianus och Antinous till Egypten med det kejserliga följet. Där drunknade Antinous i Nilen. Han hade ännu inte fyllt tjugo år. Vi vet inte om Antinous död var en olycka, en avsiktlig händelse eller till och med mord. Det har spekulerats i saken ända sedan antikens tid.

Hadrianus, förkrossad av sorg, upphöjde sin älskade till en gud och grundade en stad i Egypten till hans minne. Staden fick namnet Antinoopolis. I staden restes många statyer av Antinous och det ordnades fester till hans ära. Hadrianus lät slå mynt med Antinous porträtt. Mer än hundra statyer av Antinous och stora mängder mynt har upptäckts i  undersökningar. Guden Antinous förknippades med egenskaper hos den egyptiska guden Osiris och romerska Dionysus, och det uppstod en kult som blev rätt populär. Kulten var verksam ända till slutet av 300-talet, då den förbjöds till följd av kristendomens spridning.

Antinous kropp, som hittades i Nilen, transporterades till Rom. Där lades Antinous till vila i en ståtlig grav som stod i området för Hadrianus villa. Hadrianus lät också resa statyer av Antinous på villaområdet. Efter Hadrianus tid tog hans efterträdare över villan, men efter den romerske kejsaren Konstantin den Stores regeringstid 306–337 bodde ingen längre kvar. Området förföll. Konstantin den Store lät skicka en stor del av skulpturerna från villan till Konstantinopel, men resten av dem fick stå kvar på villaområdet där de utsattes för väder, vind och plundrare. Verken som blev kvar uppdagades först vid arkeologiska utgrävningar på 1700-talet. En del av de verk som upptäcktes då var skulpturer av Antinous.

Själva villaområdet, Villa Adriana, blev skyddat först på 1800-talet. Då hade området redan utsatts för stor förstörelse. Villaområdet, som omfattar cirka 30 byggnader, upptogs på UNESCO:s världsarvslista år 1999. Området är fortfarande till stora delar outforskat.

Vi vet sist och slutligen rätt lite om Antinous. Hans liv var kort och slutade med ond bråd död. Antinous har ändå fascinerat många genom tiderna. I Finland har författaren Volter Kilpi (1874–1939) skrivit en bok om honom, den poetiska ”Antinous” (1903).

Hur såg Antinous egentligen ut?

Enligt artikeln ”Antinous, Archaeology and History” av Professor Caroline Vout vid Cambridgeuniversitetet är Antinous faktiskt en av de mest välkända skulpterade figurerna från antiken. Kanske Antinous är intressant just på grund av att det finns många skulpturer av honom, men vi vet mycket lite om själva personen, reflekterar Vout.

Skulpturerna som identifierats som antika Antinous har delats in i typer. Professor emeritus vid Princetonuniversitetet Hugo Meyer har forskat i Antinous-skulpturer och andra föremål. Han gav ut en katalog över dem år 1991. En av de mest kända skulpturtyperna är den så kallade Antinous Farnese, som fick sitt namn efter att ha hört till släkten Farnese i många års tid.

En av de mest kända Antinous-skulpturerna, den så kallade Antinous Farnese, representerar huvudtypen av Antinous-skulptur i ansikte, hår och bål. Originalverket av ”Antinous” i Helsingfors universitets samlingar är känt som Capitoline Antinous. Dess figur har lockigt och kortare hår och något annorlunda ansiktsdrag än Antinous Farnese, men bålen och huvudlutningen liknar varandra. Antinous Farneses händer har restaurerats och påminner därför om händerna på Capitoline Antinous.

Den ursprungliga Capitoline Antinous-skulpturen står i dag i Rom i Museo Capitolino. Marmorskulpturen hittades tydligen nära kejsar Hadrianus villa i utgrävningar år 1732. Påven Clemens XII köpte skulpturen samma år, och den ställdes fram på sin nuvarande plats på Museo Capitolino. Skulpturens vänstra arm och ben hade under årens lopp gått av och försvunnit, men bildhuggaren Pietro Bracci (1700–1773) restaurerade skulpturen och ställde de saknade kroppsdelarna i positioner som han antog att motsvarade originalet. Plundrande franska trupper tog skulpturen med sig till Frankrike år 1797, men skulpturen returnerades till Rom år 1815.

Andra Antinous-typer är den egyptiska typen och den så kallade Mondragone-typen. I en skulptur av den egyptiska typen bär Antinous en faraos huvudbonad. Bland annat Vatikanmuseerna har en sådan marmorskulptur i sina samlingar. Den påträffades på Hadrianus villaområde. Mondragone-typen har fått sitt namn från toppen av den kolossala skulpturen i Louvren. Den var en del av Borghese-familjens samling på 1700-talet i familjens Villa Mondragone. Skulpturen Antinous ses i en frisyr adopterad från skulpturer som föreställer gudarna Dionysos och Apollo. Representanter för huvudtypen av Antinous-skulpturer har också ibland beskrivits som en murgrönakrans med sina snitt. Kransen hänvisar till Dionysos Gud, som dess symbol är känd.

Ett fotografi av en marmorbyst mot en svart bakgrund. Skulpturen föreställer en ung man med lockigt hår, bar överkropp och en krans på huvudet.
Byst av Antinous från British Museum. Den här Antinous bär en krans av murgröna som hänvisar till guden Dionysus. Bild: © The Trustees of the British Museum (CC BY-NC-SA 4.0).

Men är Antinous i vår gipsskulptursamling egentligen en Antinous överhuvudtaget? Enligt nyare forskning på 1900- och 2000-talen har det bekräftats, att skulpturen som är känd som Capitoline Antinous kanske inte alls föreställer Antinous, utan guden Hermes. Skulpturens ansiktsdrag skiljer sig från de mycket hyllade Antinous-skulpturerna, men ett ännu mer betydande utmärkande drag är den korta, lilla lockiga frisyren, som tydligt skiljer sig från den virvlande, halstäckande plymen som är karakteristisk för Antinous-skulpturerna.

Enligt de grekiska myterna var Hermes gudarnas budbärare. I konsten har Hermes avbildats både som en atletisk yngling med vingprydda sandaler och stav, och som en äldre, skäggig man. Musei Capitolini som äger Antinous-skulpturen har därför döpt om verket till ”Hermes-Antinous”.

Bibehållandet av namnet ”Antinous” vid sidan av Hermes kan förespråkas av det faktum, att det är ett historiskt väletablerat namn för skulptur. Dessutom påverkade Antinous populära karaktär skulpturkonsten på Hadrianus tid, och det är möjligt att utseendet på Capitoliums skulpturforskare beror på överföringen av Antinous drag till skulpturer som föreställer andra unga män, inklusive Hermes.

Vi kan inte veta hur 100-talets verkliga Antinous såg ut, men skulpturernas vackra unga man med lockigt hår har fått representera hans minne i mer än tusen år. Så här skildrar Volter Kilpi Antinous tankar i den finska texten i boken Antinous:

””. . . elämä on kauniina olemisen hetkiä . . .”
Ne sanat jäävät värähtyneen Antinouksen mieleen kuin lempeänä joka suoneen levittäytyvä valaistus. Elämä on kauniina olemisen hetkiä! Kauniina oleminen lipuu niinkuin hivelevä muodostava käsi ihmistä ja silittää ja sulattaa jokaisen hänen jäsenensä kauneuden aallonnaksi ja koskettaa hänen koko olonsa sieluksi. Kauniit hetket ovat kuin ihmisen hienoksi värisemistä.”

(Volter Kilpi: Antinous, 1913).

Anna Luhtala, museiamanuens

Översättning: Acolad Finland Oy

Källor och litteratur:

”Albani Hermes-Antinous”. Musei Capitolini. http://capitolini.info/scu00741/?lang=en (hämtad 9.9.2021).

Castrén, Paavo & Pietilä-Castrén, Leena 2000. Antiikin käsikirja. Helsinki: Kustannusosakeyhtiö Otava.

Fleming, James 2019. The Image of Antinous and Imperial Ideology.  A thesis submitted in partial fulfillment of the requirements for the Master’sdegree in Classical Studies, Department of Classical StudiesFaculty of ArtsUniversity of Ottawa.

Hakanen, Ville. Meddelande 5.11.2021.

“Hadrian: An emperor’s love”. British Museum. https://www.youtube.com/watch?v=AvdXNuNeqP4&t=54s (hämtad 9.9.2021).

Jones, Christopher P. 2010. New Heroes in Antiquity – From Achilles to Antinoos. Cambridge / Lontoo: Harvard University Press.

Kilpi, Volter 1903. Antinous. Helsinki: Kustannusosakeyhtiö Otava.

Luhtala, Anna 2020. ”Yliopiston kipsiveistoskokoelman historia ja konservointi”. Päärakennuksen peruskorjaus – kohti moderneja oppimistiloja historiaa kunnioittaen -blogi. https://blogs.helsinki.fi/paarakennuksen-peruskorjaus/2020/11/10/yliopiston-kipsiveistoskokoelman-historia-ja-konservointi (hämtad 10.9.2021).

Mark, Joshua J. 2021. “Antinous”. World History Encyclopedia. https://www.worldhistory.org/antinous (hämtad 9.9.2021).

Matyszak, Philip & Berry, Joanne 2008. “Antinous”. Lives of the Romans. Lontoo: Thames & Hudson.

Meyer, Hugo 1991. Antinoos: Die archäologischen Denkmäler unter Einbeziehung des numismatischen und epigraphischen Materials sowie der literarischen Nachrichten: Ein Beitrag zur Kunst- und Kulturgeschichte der hadrianisch-frühantoninischen Zeit. American Journal of Archaeology, 1994-04-01, Vol.98 (2), p.377-378.

Nikula, Riitta 1974. ”Helsingin yliopiston veistokuvakokoelman historiaa ja taustaa”. teoksessa Helsingin yliopiston taidehistorian laitoksen julkaisuja 1. Päätoim. Lars Pettersson. Helsinki: Helsingin yliopisto, taidehistorian laitos.

”Statue of ”Capitoline Antinous””. Musei Capitolini. http://www.museicapitolini.org/en/percorsi/percorsi_per_sale/palazzo_nuovo/sala_del_gladiatore/statua_dell_antinoo_capitolino (hämtad 8.9.2021).

”Statue of Osiris-Antinous”. Musei Vaticani. https://www.museivaticani.va/content/museivaticani/en/collezioni/musei/museo-gregoriano-egizio/sala-iii–ricostruzione-del-serapeo-del-canopo-di-villa-adriana/statua-di-osiri-antinoo.html (hämtad9.9.2021).

“Villa Adriana (Tivoli)”. UNESCO, World Heritage Center. https://whc.unesco.org/en/list/907 (hämtad 9.9.2021).

Vout, Caroline 2005. “Antinous, Archaeology and History”. The Journal of Roman Studies, Vol. 95 (2005), pp. 80–96. Lontoo: Society for the Promotion of Roman Studies.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *