Stickat salongsmode

I universitetsmuseets slöjdvetenskapssamling finns många fina ateljésydda aftonklänningar, men en av dem är lite mer speciell: för ovanlighetens skull är den stickad. Till helheten hör en aftonklänning, en stickad jacka, sjal och aftonskor som färgats i samma färg som klänningen. Vad kan helhetens historia och bakgrund vara? Detta har docent Ritva Koskennurmi-Sivonen forskat i, och hennes publikationer har använts som källmaterial för den här texten.

Aftonklänning

En röd, lång klänning med röda högklackade skorna.
Bild: Anna Luhtala; Ritva Koskennurmi-Sivonen.

Klädhelheten är sydd i Ulla Berghs ateljé på 1960-talet. Den är skapad av Ulla Bergh-Snellman, ateljéns ägare. Den stickade ärmlösa aftonklänningen är elegant och enkel. Den är slätpressad, och stickad i tunt ljusrött ullgarn som varvas med ett klarrött blandgarn som förmodligen innehåller en blandning av lin och syntetfiber. När man tittar på klänningen försvinner lager-på-lager-effekten och den vackra gammalrosa färgen ser enhetlig ut. Silversmycket på bilden fäst vid halsringningen har använts av klänningens ursprungliga ägare för att göra den mer festlig. Smycket hör inte till universitetsmuseets samlingar. Klänningens donator och användare är född 1940 och journalist till yrket. Klädhelheten donerades till universitetsmuseet 2010.

I museets samlingar finns även de högklackade skorna med stilettklack som använts tillsammans med klänningen. De har införskaffats i Stockholm. Skorna är italienska, men ovandelens siden färgades i Stockholm för att matcha aftonklänningen. De är tillverkade av familjeföretaget Luparense som grundades av Rozzolo Carlo 1965. Företaget verkar fortfarande i staden San Martino di Luparense i Italien.

Kappa och sjal som använts med aftonklänningen

Röd aftonklänning med sjal och samma klänningen med en lång, genomsynlig kappa.
Bild: Ritva Koskennurmi-Sivonen.

Med aftonklänningen har man kunnat använda en stickad lång kappa eller en sjal. Kappan är stickad i naturvit ullbouclé och guldfärgad lurex. Sjalen är av ett vitt viskosgarn och silverfärgad lurex. Båda är av ett nätspetsliknande stickat material, i vilka man utnyttjat en mönsterstickningsteknik (racking) som används i maskinstickning. I den har man dubbla maskor, så att den bakre nålbäddens nålar växlar maskor med nålarna i den främre nålbädden och vissa nålar lämnas tomma. Genom att flytta på nålbäddarnas läge sinsemellan i sidled binder sig tråden på olika sätt i varje varv. Det nätliknande mönstret fås genom långa flotteringar vid de tomma nålarna.

Stickat mode på catwalken

Elsa Schiaparelli, en självlärd modeskapare från Italien, införde stickade plagg till modet på 1920-talet. Vid den tiden möjliggjorde stickmaskinernas – som hade funnits till sedan 1500-talet – tekniska utveckling att man kunde skapa stickade modeplagg. Modet ändrades radikalt och blev mer avspänt med enkla linjer, främst tack vare Coco Chanel, och korsetten föll ur bruk. I början av 1900-talet stickade man vardagsmodet själv, men från och med 1950-talet började man serietillverka stickade plagg industriellt.

 

Ett svart-vitt foto av en modevisning, där modellen går på catwalken rundad av publiken.
Bild: På en modevisning från 1949 presenteras Taidekutomos stickade plagg. Modebild 1/1949, källa: Koskennurmi-Sivonen 2017.

Modesalonger

Det fanns ett flertal modeateljéer i Helsingfors både före och efter 1950-talet som hörde till organisationen Salonkijaosto och som därför kallade sig modesalonger. Haute couture från Paris och dess finländska motsvarighet salongsmode var exklusivt skräddarsytt mode. Nuförtiden har deras betydelse minskat, men inte försvunnit helt. Modesalongerna fanns alltid på de övre våningarna, bakom låsta dörrar, och kunderna skulle boka tid till dem. Därför var salongsmodet ovanför gatumodet även i konkret bemärkelse, inte bara symboliskt. De som beställde ateljéklänningar hörde ofta till den välbärgade övre medelklassen och var utbildade karriärkvinnor.

Ulla Berghs ateljé

Klädhelheten som presenteras nedan har tillverkats av Konstsnickeriet. Företaget grundades på 1920-talet av Ulla Berghs mor, Inez Bucht. Det var ett litet företag som tillverkade stickade plagg, och vars inofficiella namn kom att bli Taidekutomo. Det officiella namnet ändrades till Ulla Bergh Neulottua Stickat på 1960-talet.

Ulla Bergh tog över verksamheten på 1930-talet, då hennes mor tänkte lägga ner den. Inez Bucht hade varit en stickare som tillverkade enkla kläder för vardagligt bruk, men dottern Ulla stickade inte själv. Hon riktade in sig på att bli designer och stilskapare. Under sina resor till Paris bekantade hon sig med det senaste modet och hämtade intryck därifrån. Varje plagg som tillverkades i ateljén var unikt. Taidekutomo blev inbjuden som medlem i Salonkijaosto på 1950-talet och blev då officiellt en modesalong.

En kvinna med grått hår sitter vid borden vinglas i handen.
Bild: Ulla Bergh på 1990-talet. Källa: Koskennurmi-Sivonen 2017.

Ulla Bergh skissade aldrig något, utan hon skapade sina plagg genom att gå igenom idéer med kunden, den som stickade det och sömmerskan. Delarna till plaggen klipptes ut ur det maskinstickade materialet och syddes sedan ihop med symaskin. Det stickade materialet behandlades således som ett tyg. Ateljéns nöjda kunder var lojala. De uppskattade de bekväma, eleganta och tidlösa plaggen. I början av 1970-talet minskade efterfrågan på ateljémode i och med att serietillverkningen ökade. Så småningom upphörde även verksamheten i Berghs ateljé.

 

Ett svart-vitt foto av fyra damer som tittar på en färdig klänning på en torso i klassrummet.
Bild: Undervisning i klädsömnad vid Helsingfors handarbetslärarinstitut på 1960-talet. Bild: Helsingfors universitetsmuseum.

Varför finns det modeklänningar i universitetsmuseets samlingar?

Till museets samlingar hör allt som allt 29 plagg eller delar till en helhet av produktionen från Ulla Berghs ateljé: kjolar, jackor, skärp, sjalar, kappor och den här aftonklänningen. De ingår i slöjdvetenskapssamlingen som började bildas redan på 1800-talet vid Helsingfors handarbetslärarinstitut. Utbildningen av handarbetslärare flyttades över till Helsingfors universitet på 1970-talet och museisamlingarna följde med. I den stora samlingen finns olika praktikarbeten gjorda av handarbetslärarstuderande samt privata kläddonationer som mottagits för användning i undervisning och forskning. Det finns även andra textiler och föremål, sammanlagt cirka 8 000 stycken. Samlingen innehåller 72 aftonklänningar. Slöjdvetenskapssamlingen har använts som källa för ett flertal studier och lärdomsprov.

Jaana Tegelberg
Chef för samlingarna

Översättning: Språktjänster vid Helsingfors universitet.

Litteratur:

Hämäläinen, Helena 2016: Kolme näkökulmaa Helsingin yliopistomuseon käsityötieteen kokoelmaan. Pro gradu-avhandling.  https://helda.helsinki.fi/handle/10138/173530

Koskennurmi-Sivonen, Ritva: Esinetutkimus. Alkeita lyhyesti.  https://rkosken.kapsi.fi/esine.pdf

Koskennurmi-Sivonen, Ritva 2017: Neulottua Stickat. Ulla Berghin suunnittelemat neuleasut. Tekstiilikulttuuriseuran julkaisuja 8.  https://helda.helsinki.fi/handle/10138/231231

Koskennurmi-Sivonen, Ritva 2002: Salonkimuoti lehdistössä. Artefakta 12. Hamina: Akatiimi.

Salo-Mattila, Kirsti 2019: Käsityönopettajan koulutuksen historioita 1800−luvulta 2000−luvulle

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *