Fröken Ur på Observatoriet

På väggen i korridoren som leder till Helsingfors observatoriums föreläsningssal, Argelandersalen, hänger ett fint, gammalt och fortfarande fungerande precisionspendelur. Tidigare stod denna klocka av märket Normal Zeit i entréhallen, och förr i tiden fungerade den lite som en Fröken Ur; stadsborna kunde kika in på Observatoriet och kontrollera den officiella tiden från uret. Snart ska visarna flyttas igen, då vi övergår till sommartid. På Helsingfors observatorium finns det klockor så det räcker. Vi har många kronometrar, d.v.s. precisionsur, den äldsta från 1700-talet. Vad gör de på Observatoriet?

Ett högt och smalt väggur av trä, med en urtavla bakom glas och en glasdörr, genom vilken man kan se klockans pendlar.
Ett ur av märket Normal Zeit på Observatoriet. Bild: Helsingfors universitetsmuseum/Timo Huvilinna 2013.

Tiden och hur man bestämmer den är kopplat till himlakropparnas rörelser. När vår planet har snurrat ett varv runt sin axel har det gått ett dygn. Vilken tid på dygnet det är bestäms av vilken sida av jorden som är vänd mot solen. På den sida av jorden där det råder natt ser man stjärnor på himlen. Med hjälp av stjärnorna kan man bestämma den exakta tiden. Men för att kunna bestämma tiden med hjälp av en stjärna måste man först känna till dess koordinater, d.v.s. dess exakta position på stjärnhimlen.

Hur man observerade stjärnor och bestämde tiden förr

Ett gammalt teleskop som är fäst vid två stora stenpelare. Under teleskopet finns en sängliknande möbel som är högre i ena änden så att man halvligger i den.
Observationssoffa i Observatoriets Meridiansal Bild: Helsingfors universitetsmuseum/Sakari Kiuru

I Meridiansalen, Observatoriets gamla observationssal, visas professorn i astronomis observationssoffa från ett par hundra år tillbaka. Från soffan, i en ergonomisk halvliggande ställning, har man observerat stjärnornas rörelse och fastställt deras koordinater. Det får en att tänka på det gamla finska talesättet ”makaa selällään kuin allakantekijä” (ligga på rygg som en almanackmakare), som man tror att härstammar ända från 1700-talet, och astronomen Sigfrid Aronius Forsius vana att ligga på rygg utomhus och observera stjärnor.

I taket ovanför soffan finns en lång, smal observationslucka i exakt nord-sydlig riktning. Genom luckan kan man observera en linje som kallas meridianen. Eftersom jorden snurrar runt sin egen axel rör sig stjärnorna långsamt över natthimlen. Det dyker alltså hela tiden upp nya stjärnor i luckan och de som redan varit synliga där vandrar vidare. När man ville utreda en viss stjärnas koordinater mätte man exakt när stjärnan befann sig mitt i luckan. Den tid då stjärnan befinner sig mitt i luckan kallas stjärnans meridianpassage. För att kunna fastställa den exakta tiden för passagen behövde man naturligtvis exakta klockor. Med teleskopet som man styrde från soffan kunde man också bestämma hur högt från horisonten stjärnan stod vid meridianpassagen.

När man vet dessa två värden, tiden för meridianpassagen och stjärnans höjd vid den tidpunkten, kan man räkna ut stjärnans koordinater. Fram till mitten av 1800-talet var studiet av himlakropparnas positioner och rörelser den viktigaste forskningsgrenen inom astronomin.

En man i keps tittar i ett teleskop som sitter på två stora stenpelare. Till höger syns en klocka som är fäst vid en stenpelare.
Emil Wessel vid Observatoriets meridiancirkel i början av 1900-talet. Bild: Helsingfors universitetsmuseum.

Hur gjorde man i praktiken för att fastställa meridianpassagen? Man använde flera sinnen vid observationerna. För att fastställa när en stjärna passerade meridianen använde man sig av ögon-öron-metoden. När stjärnan man ville positionsbestämma närmade sig mitten av luckan kunde man inte längre titta på klockans sekundvisare. Då måste man nämligen titta noggrant genom hårkorset i teleskopet och vänta på att stjärnan passerar meridianen. Därför tog man öronen till hjälp och lyssnade på hur de sista sekunderna tickade fram före meridianpassagen. Med hjälp av tickningarna räknade man ut exakt när stjärnan passerade meridianen. De bästa observatörerna kunde bestämma tiden för passagen upp till närmaste tiondelssekund.

En grå tygpåse med en tunnbandsliknande stödstruktur inuti och en krok av metall upptill.
Observatoriets tidssignalspåse. Bild: Jaana Tegelberg/Helsingfors universitetsmuseum.

När man hade fått fram en stjärnas koordinater kunde man använda stjärnan för att fastställa den exakta tiden. Tiden måste man förstås också förmedla till stadsborna. På Observatoriets utställning kan man se en tidssignalspåse, som man hissade upp i det mellersta tornets mast lite före middagstid och lät falla ner prick klockan tolv. För fartygen i hamnen var det livsviktigt att kontrollera den exakta tiden, eftersom klockorna på fartygen användes för att räkna ut longituden ute till havs. När Rundradion började med sina tidssignaler på 1920-talet fick påsen gå i pension.

Klockan bakom Fröken Ur

Vi kommer tillbaka till Normal Zeit-klockan. Den är ett sekundpendelur tillverkat i Tyskland, i Frankfurt. Enligt en inventarielista införskaffades den till Observatoriet 1917. Klockan är troligtvis tillverkad nära det året. Tillverkaren är TN, d.v.s. företaget Telefonbau und Normalzeit G.m.b.H., som grundades av köpmannen Harry Fuld 1899. TN tillverkade till en början telefoner, men 1902 började företaget också tillverka och sälja elektroniska klockor. Företaget blev känt för sina huvudurssystem.

I entréhallen går en trappa upp till en trappavsats, där det hänger ett stort väggur.
Observatoriets entréhall 1999. Bild Helsingfors universitetsmuseum/Jussi Tiainen.

Klockan hängde länge i en nisch i väggen uppe i trappan i Observatoriets entréhall. 2009–2011 var klockan utlånad till Finlands urmuseum i Esbo, och då stod det istället ett gammalt stort vitrinskåp på klockans plats. När byggnaden renoverades 2010 och skåpet flyttades, upptäcktes en undangömd hemlighet: en bit av en gammal målad falsk dörr. På dörren hade man också målat samma handtag som användes i byggnaden. Man antar att det har funnits flera falska målade dörrar i entréhallen, som med tiden har blivit övermålade. Utgående från den lilla bevarade målningen bakom skåpet kunde man rekonstruera den falska dörren.

Paula Kyyrö, chefsguide vid Observatoriet
Jaana Tegelberg, samlingschef vid Universitetsmuseet

Översättning: Språktjänster vid Helsingfors universitet.

Källor:

Forsius, Arno: Sigfrid Aronius Forsius (n. 1560–1624) tähtitieteilijänä. Webbartikel. http://www.saunalahti.fi/arnoldus/safastro.htm
Lehtinen Tiina, Laitinen Rami, Ahoniemi Veikko: Helsingin Observatorion Kellokokoelma. Suomen Kellomuseo, 7.7.2011. Manuskript, Helsingfors universitetsmuseum.
Markkanen Tapio: Helsingin Observatorio. Ursan julkaisuja 130. Saarijärvi 2012.
Observatorio. Rakennushistorian selvitys. Osa 1 Rakentaminen ja kunnossapito 1830-2009. Kati Salonen ja Mona Schalin Arkkitehdit Oy, 20.4.2010. Manuskript, Helsingfors universitetsmuseum.
Observatorio. Rakennushistorian selvitys. Osa 2 Inventointi ja liitteet. Kati Salonen ja Mona Schalin Arkkitehdit Oy, 20.4.2010. Manuskript, Helsingfors universitetsmuseum.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *