Den livräddande vichyflaskan

Denna gång har vi valt en läskedrycksflaska till månadens föremål. Den har dock inte någonsin innehållit någon dryck. I stället har den använts för att förvara och transportera blod för blodtransfusion. Till föremålet hör inte bara flaskan med patentkork, utan också en metallkanyl som ska placeras inne i flaskan. Från metallkanylen sticker ut två gummirör med en bollspruta och en nål. Tyvärr har gummidelarna blivit sköra och är i ett rätt dåligt skick, vilket ofta är fallet med gamla föremål.

Blodtransfusionsanordning, flaska med gummidelar. Bild: Helsingfors universitetsmuseum/Katariina Pehkonen.

Experiment med djurblod

Människorna förstod att blod är viktigt för levande varelser redan innan blodets egentliga funktion i kroppen och hela blodomloppets existens blev kända. I antiken trodde men att blodet var en av de fyra grundläggande vätskorna i människokroppen. Denna uppfattning kallades för humoralläran, läran om de fyra kroppsvätskorna. I stället för att ge en sjuk eller skadad människa mer blod genom en blodtransfusion, ville man ofta avlägsna så kallat ont blod från patientens kropp genom åderlåtning.

Först på 1600-talet började man på olika håll i Europa göra experiment, där blod inte avlägsnades utan överfördes till en människa eller ett djur. Experimenten hade sitt ursprung i den engelske läkaren William Harveys (1578–1657) undersökningar genom vilka han beskrev människans blodomlopp och hjärtats funktionsprinciper. Men det räckte inte enbart med en teori om blodcirkulationen för att kunna utföra lyckade blodtransfusioner. Det gällde också att utveckla sprutorna. De första sprutorna som lämpade sig för intravenösa injektioner utvecklades några år efter Harveys upptäckter.

När blod överfördes med sprutor var problemet att blodet koagulerade snabbt. Det är möjligt att de skadliga följderna av experimenten begränsades av att de blodmängder som man lyckades överföra ofta var rätt små. Snart började man göra så kallade direkta blodtransfusioner, där man in stället för att använda spruta överförde blodet med ett rör som gick från blodgivarens artär direkt till mottagarens ven. På det här sättet blev det möjligt att överföra större mängder blod. Detta ledde dock till en ökning av sjukdomsfall och oförklarliga dödsfall.

För en människa i vår tid låter de första försöken med blodtransfusioner ruskiga. Man kunde ge människor blod till exempel från en hund eller ett får. Med djur gjordes ännu konstigare försök. I stället för blod kunde man överföra andra vätskor, till exempel vin eller öl.

Långsamma framsteg

På 1800-talet började det småningom bli vanligare med blodöverföring mellan människor. Under denna period började allt fler transfusioner utföras av utbildade läkare i stället för fältskärer, vilket varit fallet tidigare. Blodets snabba koagulering var fortfarande ett problem som man försökte lösa. Att avlägsna fibrinet från blodet, dvs. vispa bort proteinet som orsakar koagulering, hjälpte lite. Det var dock en besvärlig och lång process. I slutet av århundradet upptäckte man att en tillsats av natriumsilikat i blodet binder kalcium som finns i blodet och hindrar därigenom blodet från att koagulera. Senare började man också tillsätta glukos i blodet. Då bevaras de röda blodcellerna bättre efter transfusionen.

Även om blodtransfusionerna från djur till människor hade avslutats och tekniken för transfusion förbättrats på många olika sätt, ledde blodtransfusioner fortfarande ofta till oförklarliga dödsfall. Många läkare ansåg att blod från patientens närmaste släktingar var lämpligast för transfusion. Teorin blev bekräftad och dödsfallen fick en förklaring i början av 1900-talet, då man upptäckte att människor har många olika blodgrupper. När det blev möjligt att utreda blodgivarens och mottagarens blodgrupper och blodgruppernas förenlighet med varandra, blev blodtransfusionerna betydligt tryggare.

I början av 1900-talet användes också direkt blodöverföring mellan människor. Detta var ett tekniskt krävande ingrepp, och dessutom skulle både blodgivaren och -mottagaren vara närvarande samtidigt. I Finland utfördes den första direkta blodtransfusionen mellan människor av den namnkunnige kirurgen Richard Faltin år 1913.

Blodtjänstverksamhetens början i Finland

Ute i världen hade man fått goda erfarenheter av blodbanksverksamhet redan under första världskriget, men i Finland var utvecklingen rätt långsam. När det behövdes blod, var det oftast medicine kandidater eller patienternas anhöriga som ställde upp som blodgivare. Vid denna tidpunkt gjordes knappast några försök att förvara blod.

År 1935 grundades Scouternas Blodförbund, och dess verksamhet övervakades av Finlands Röda Kors. Förbundet hade några hundra medlemmar, äldre scouter som gav blod på olika sjukhus efter behov och genom direkta blodöverföringar.

Efter vinterkrigets utbrott ökade behovet av blod, självfallet. Därför grundades Försvarsmaktens blodtjänst. Strax efter krigsutbrottet började man använda likadana flaskor som månadens föremål för att samla in och transportera citratblod. Det räckte dock inte enbart med flaskor, utan verksamheten fordrade också kylskåp och värmeisolerade transportlådor. Blodet skulle nämligen förvaras i kylskåpstemperatur och värmas försiktigt upp före användning. Dessutom behövdes också stora mängder blodgivare.

Blodgivningscentralerna fungerade i anslutning till stora sjukhus. Det fanns sammanlagt 20 centraler av det här slaget, och de sköttes av sjuksköterskor och tandläkare. Centralerna hade tiotusentals blodgivare, och 80 procent av dem var kvinnor.

En kvinna ligger på ett undersökningsbord. Hon har ett tryckförband kring armen. En annan kvinna, klädd i läkarrock, tappar blod i en glasflaska med en stor nål.
Blodgivning i Försvarsmaktens blodtjänst. Till vänster chefen för blodtjänstavdelning R 31, Tandläkare Anita Heikel. Bild: SA-foto/B. Lönegren.

Under kriget bestod blodtjänstenheterna vid fältsjukhusen ofta av en lotta som utförde fronttjänst i blodtjänsten och av en bilchaufför. Lottan skötte om att det fanns tillräckligt med blod och plasma på fältsjukhuset. Blod transporterades på beställning från blodtjänstcentralerna till fältsjukhusen. Eftersom det var svårt att uppskatta behovet på förhand och blodet var användbart endast i några dagar stod enheten hela tiden i utryckningsberedskap.

Även om det kunde vara svårt att transportera och förvara blodflaskor i fält, betraktades det ändå i allmänhet som ett bättre alternativ än direkt blodtransfusion. Under vinter- och fortsättningskriget gavs cirka 190 000 flaskor blod, medan antalet direkta blodöverföringar var endast cirka 1 700.

Tre manliga patienter ligger på sjukhusbäddar. Två kvinnor och en man sitter kring den mittersta bädden. Den sittande mannen ger patienten blod från en flaska som står i ett tvättställ som är till hälften fyllt med vatten. Blodet har färgat vattnet rött. Samtliga sex personer på bilden observerar blodtransfusionen uppmärksamt.
Blodtransfusion pågår vid ett fältsjukhus år 1944. Bild: Helsingfors universitetsmuseum.

 

Blodtransfusionsanordningen på universitetsmuseet

I dag görs blodtransfusioner med hjälp av blodpåsar. De väger mindre än glasflaskor och går inte sönder lika lätt. På sin tid var blodtransfusionsanordningen med en glasflaska som hade patentkork en avsevärd förbättring, som gjorde det mycket lättare att ge blod och göra transfusioner även i svåra förhållanden.

Tecknad bild av en blodtransfusionsanordning.
På 1940-talet var blodtransfusionsanordningar av samma typ som månadens föremål så vanliga att en sådan anordning också finns i Instrumentariums katalog över medicinsk utrustning. Bild: Helsingfors universitetsmuseum/Katariina Pehkonen.

Månadens föremål donerades till museets samlingar på 1960-talet. De sköra gummidelarna har gått av, men flaskan hade ursprungligen två gummislangar, av vilka den andra hade en nål och den andra en bollspruta av gummi i ändan. När man pressade bollsprutan, uppstod ett tryck som pumpade citratblodet i flaskan genom röret och nålen in i patientens blodkärl.

Blodtransfusionsanordningen på universitetsmuseet har använts för en blodöverföring vid det allmänna sjukhuset i Torneå. Vem som gav och vem som fick blodet är okänt. Det är i varje fall mycket möjligt att den här flaskan och livsvätskan som den innehöll räddade en människas liv.

Susanna Hakkarainen, projektplanerare

Källor:

Klemola, J. K. 1971: Kenttäsairaalan lääkäri. Hämeenlinna.

Lääkintävälinekuvasto. Instrumentarium. Helsinki 1948.

Rosén, Gunnar 1977: Sata sodan ja rauhan vuotta. Suomen Punainen Risti 1877-1977. Helsinki.

Suomen sotien 1939­­-1945 lääkintähuolto kuvina. Sotilaslääkinnän Tuki Oy. Hämeenlinna 1990.

Vartiainen, Terttu 1988: Kenttäsairaala jatkosodassa. Helsinki.

Arno Forsius: https://phtutkimusseura.fi/a-forsius/index.html

2 svar på ”Den livräddande vichyflaskan”

  1. Hej, på bilden som föreställer ”chefen för blodtjänstavdelning R 31, doktor A. Heikel” är uppgifterna delvis lite inexakta. Kvinnan till vänster är min mormor odont.lic. Anita Heikel (senare Heikel-Petterson). Ordet ”doktor” är med andra ord lite missvisande här. I augusti 1941 när den här bilden togs var hon strängt taget ännu odont.kand., men hon fick sin licentiatexamen den 12 maj 1942 vid Helsingfors universitet. Tandläkare kunde vara ett ord som kunde användas här i stället för doktor. I övrigt stämmer uppgifter, hon var chef för blodtjänstavdelning R 31 och hette alltså Anita i förnamn, född 28.6.1914.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *