Denna gång presenterar vi ett fint föremål som vi fick till våra samlingar först för några veckor sedan – och dess ursprungliga ägare. Det handlar om en lagerkrans som Tekla Hultin använde vid sin promotion till filosofie magister den 31 maj 1894. Trots att några av bladen har brutna spetsar och den gröna sidenrosetten är en aning skrynklig är kransen i utmärkt skick. Man kan nästan känna en lätt örtdoft när man ser kransen vila på sin bädd av silkespapper.
Studietiden
Tekla Hultin var fennoman redan som skolflicka. Efter flickskolan i Fredrikshamn flyttade hon till Helsingfors och började studierna vid finska fortbildningsläroverket och Finska konstföreningens ritningsskola. Som färdig lärare tog hon sedan studentexamen och skrev in sig vid Kejserliga Alexanders Universitetet 1886 som första finskspråkiga kvinna. Naturligtvis talade hon, som de flesta fennomaner, också flytande svenska och även andra språk, som franska. Vid universitetet studerade hon historia, litteratur, konsthistoria och psykologi.
För de manliga studenterna var det obligatoriskt att tillhöra en av de landskapsvis organiserade nationerna, men kvinnor tilläts inte bli medlemmar. Våren 1889 anhöll de kvinnliga studenterna – bland dem Tekla Hultin – hos kanslern om att få tillträde till nationerna. Trots att de flesta nationer var för att tillåta medlemskapet för kvinnor, var konsistoriet emot det, och kanslern avslog studenternas anhållan. De kvinnliga studenterna hade dock en egen förening som hette just De kvinnliga. Det var ingen officiell nation, men på finska kallades föreningen även Naisten osakunta, kvinnornas nation, och verksamheten liknade till stor del den i de egentliga nationerna. Föreningen arrangerade samkväm, och på mötena diskuterade man samhällsproblem och ideologiska frågor – och hade roligt förstås. Språket var oftast svenska, men finskan accepterades också, och man gjorde inte mycket väsen av språkfrågan. De kvinnliga redigerade en handskriven tidskrift, Lyran, som Tekla Hultin var chefredaktör för.
Även om kvinnorna officiellt inte kunde bli nationsmedlemmar, fick de i viss mån delta i nationernas aktiviteter. Tekla Hultin föddes och växte upp i Jakimvaara, så Savo-Karelska avdelningen skulle ha varit en naturlig miljö för henne. Nationen hade alltsedan 1870 bjudit kvinnor till sina fester, och 1890 fick kvinnor även yttranderätt vid Savo-Karelska avdelningen. Även efter att ha avslutat studierna var Tekla Hultin aktiv vid nationen och deltog till exempel i årsfester, där hon inte heller drog sig för att hålla tal.
En festlig promotion
Tekla Hultins laudaturarbete handlade om Englands kolonialpolitik på 1700-talet. Hon blev klar med sin filosofie kandidatexamen redan 1891, men var tvungen att vänta i tre år på Filosofiska fakultetens nästa promotion. I promotionen våren 1894 deltog sammanlagt 139 magistrar, varav sex var kvinnor.
Tidigare hade bara en kvinna i Finland, Emma Irene Åström, promoverats. Sedan Tekla Hultins promotion har det alltid även varit kvinnor med vid magisterpromotionen. Enligt den tradition som inleddes av Emma Irene Åström 1894 var de kvinnliga promovenderna klädda i svart under promotionsakten. Både tillställningen och det tryckta programmet var tvåspråkiga.
Efter akten på promotionsdagen tågade man festligt mot Nikolajkyrkan (nuvarande Helsingfors domkyrka) för en festgudstjänst och fortsatte sedan med en middag på restaurang. Kvällen därpå hölls det bal på Studenthuset. Tidigare hade promotionsbalen varit en mycket festlig tillställning som hela societeten i Helsingfors deltog i. Till följd av förtrycksperioden ändrade hela festen emellertid karaktär i en mer återhållsam riktning och blev snarare en intern tillställning för universitetet. Detta hindrade dock inte firandet helt. Det sades till och med att Tekla Hultin skulle ha charmerat sina manliga kamrater med att hålla tal stående på bordet med ett glas i handen.
Tekla Hultin studerade vidare och blev filosofie doktor 1896 som första kvinna i Finland. Den gången deltog hon dock inte i promotionen. Hon bedrev arkivforskning även i S:t Petersburg och Stockholm och studerade nationalekonomi vid Sorbonne 1898.
En mångsidig karriär
Redan under sina fortsatta studier blev Tekla Hultin ordinarie redaktör på utrikesavdelningen vid tidningen Päivälehti. 1899 blev hon chefredaktör för tidningen Isänmaan Ystävä. Det var dock bara en kort tid innan tidningen lades ned av Bobrikov.
Tekla Hultin fick tjänsten som andra aktuarie vid Statistiska centralbyrån (nuvarande Statistikcentralen) 1901 efter att ha beviljats dispens för sitt kön. Senare sökte hon dispens även för att kunna söka tjänsten som förste aktuarie, som hon redan skött som vikarie, men hennes ansökan avslogs.
Efter att kvinnor fått rösträtt och valbarhet ställde Hultin upp som kandidat till riksdagen som Ungfinska partiets representant. Hon blev inte vald på första försöket, men sedan 1908 var hon riksdagsledamot ända tills hon slutade kandidera i valet 1924. Hela den tiden, med undantag för sin första lantdag, tillhörde hon de 20–30 mest aktiva ledamöterna.
Aktivism
Tekla Hultin fanns där det hände. Hennes reaktion på februarimanifestet var passivt motstånd. Detta var ingalunda riskfritt, utan något som krävde mod och goda nerver. Hon deltog bland annat i att kopiera den stora adressen, samla in namn och arrangera underskriftsbladen. Detta skedde i hemlighet i nattens mörkes, med täckta fönster. I sina memoarer berättar Hultin hur gården mitt i allt lystes upp ”av ett bländande ljus åtföljt av ett kraftigt smäll”. Senare visade det sig att den största meteoriten i Finland hade fallit ned i Bjurböle nära Borgå. Dagen efter deltog Hultin i en demonstration där statyn av Alexander II på Senatstorget smyckades med blommor. Kvinnokagalen, kvinnoavdelningen av en hemlig motståndsorganisation mot den ryska förtryckspolitiken, grundades hemma hos Tekla Hultin.
Efter att Bobrikov skjutits av Eugen Schauman anlände Tekla Hultin till sin arbetsplats i senatshuset bara ”ögonblicket efter att skottet genljudit”. Före och under storstrejken deltog Hultin i medborgarverksamhet och gick på möten såväl vid Studentkåren som på andra håll och höll även anföranden. De krav som fastställdes under de konstitutionellas sammanträde i Brandkårshuset framfördes till självaste generalguvernören. Även Tekla Hultin ingick i delegationen.
Tekla Hultin var också aktiv vid stora möten som gällde kvinnors rösträtt och valbarhet. När frågan diskuterades i riksdagen följde Hultin behandlingen intensivt på åhörarläktaren.
Tekla Hultin var en passionerad aktivist och anhängare av jägarrörelsen. Inbördeskriget var en chock som tärde på hennes progressiva världsåskådning. Det visade sig att den självständighet som landet så länge strävat efter trots allt inte löste alla problemen.
Tekla Hultin var banbrytare på många sätt. Hon längtade hela tiden efter utmaningar och arbete som skulle tvinga henne att ”anstränga sig till det yttersta”. Kanske som omväxling till dessa utmaningar sysslade hon med matlagning, måleri och handarbete på fritiden. I riksdagen var Hultins anföranden svalt sakliga, men i vänkretsen blev hon ofta berörd, vilket hon ibland retades för. Tekla Hultin var en sällskaplig, modig, ihärdig person som vågade stå bakom sina åsikter och försvara dem.
Susanna Hakkarainen, projektplanerare
Översättning: Språktjänster vid Helsingfors universitet.
Källor:
Bagge, Taina 1974: Promootiot Helsingin yliopistossa 1832-1967. Helsinki.
Hultin, Tekla 1935: Päiväkirjani kertoo 1899–1914 I. Helsinki.
Klinge, Matti 1978: Ylioppilaskunnan historia osa 3. 1872–1917 K.P.T:stä jääkäreihin. Helsinki.
Naisten aika. Valkoinen varis ja muita oppineita naisia (toim. Riitta Mäkinen & Marja Engman). Tallinna 2015.
Tiirikari, Leeni – Savikko, Sari 2005: Suomen naisen vuosisadat osa 4. Tiennäyttäjät. Hämeenlinna.