Juni är en tid då det råder livlig aktivitet bland älgarna i den finländska naturen. En viss älg stannar dock alltjämt på sin plats i Främre Tölö i Helsingfors. Denna gång är månadens föremål något som är välbekant för många: skulpturen Älg som står stolt invid entrén till Naturhistoriska museet. Skulptören Jussi Mäntynens (1886–1978) realistiska verk med en hornprydd älgtjur ingår i Helsingfors universitets konstsamling.
Älgens historia
Ända sedan Naturhistoriska museet har funnits har besökarna välkomnats av en älgskulptur, men i början handlade det om en gipsskulptur inne i entréhallen. Jussi Mäntynen tillverkade den närmare fyra meter höga älgen av gips 1923. Året därpå visades skulpturen på en nordisk jaktutställning anordnad av Finlands Allmänna Jägarförbund. Utställningen hölls i Helsingfors universitets gymnastikinstituts lokaler på Fabiansgatan i en gårdsbyggnad ritad av Carl Ludvig Engel. På 1930-talet revs gårdsbyggnaden inför utbyggnaden av universitetets huvudbyggnad. På jaktutställningen uttryckte man rikligt med beröm för älgskulpturens konstnärliga nivå – den till och med fotograferades för utställningsprogrammets omslag. Mäntynen donerade gipsskulpturen till Zoologiska museet 1928, och fram till slutet av 1960-talet fanns den utställd i museets entréhall.
Helsingfors universitets Zoologiska museum öppnades för allmänheten 1925. Två år tidigare hade universitetet förvärvat Alexandersgymnasiet, en byggnad i nybarock som ligger på Norra Järnvägsgatan och färdigställdes 1913 som en rysk pojkskola. Där placerade man universitetets Zoologiska institut som behövde nya lokaler, inklusive institutets nationalsamlingar som tidigare varit trångbodda på vinden till universitetets huvudbyggnad. Numera utgör museet en del av Helsingfors universitets Naturhistoriska centralmuseum. Museet bytte namn från Zoologiska museet 1996 till Naturhistoriska museet, vilket bättre motsvarar samlingarnas och utställningarnas karaktär.
Av gipsskulpturen på Zoologiska museet framställdes sedermera fyra bronsavgjutningar. Den hade redan väckt beundran på den ovan nämnda jaktutställningen, och i tidningsartiklar föreslogs att den skulle gjutas i brons och placeras ut i Brunnsparken i Helsingfors. Den första avgjutningen skaffades dock till Viborg 1928 och den andra till Lahtis 1955. Dessa donerades av lokala karelska föreningar, det vill säga tidigare invånare av Viborg. År 1969 lät Åbo stad gjuta en bronsskulptur av gipsmodellen till Kuppisparken. Efter att konsistoriet vid Helsingfors universitet beviljat medel för en avgjutning fick Helsingfors till slut också sin bronsälg, som med tillstånd av stadsnämnden restes på sin nuvarande plats och avtäcktes där hösten 1972.
Jussi Mäntynens karriärvägar
Mäntynen studerade konst i början av 1900-talet, först med siktet inställt på en karriär som snickare i Finska konstföreningens ritningsskola och centralskola, senare i Akseli Gallen-Kallelas och Alpo Sailos ateljéer. Som inspirationskälla för sin älgskulptur uppgav Mäntynen älgen från Hiisi i Kalevala. Temat har en tydlig koppling till Gallen-Kallela och Sailo, som också inhämtade inspiration från Kalevala. I Kalevaladiktningen var älgen från Hiisi ett snabbt och starkt djur som härstammade från det tillkommande och var nästan omöjlig att fånga.
Djur och natur hade en central ställning under Mäntynens karriär. Redan som ung hade han lärt sig rita och stoppa upp fåglar han jagat. Som konststudent fick han arbete på Zoologiska institutionen vid Helsingfors universitet, först som preparatorbiträde 1910 och sedan som ordinarie konservator 1919. Senast då han arbetade på Zoologiska museet blev han djupt insatt i djurens anatomi. Både som skulptör och som djuruppstoppare var Mäntynen mycket skicklig på att fånga djurs rörelse. Han placerade de uppstoppade djuren i museets utställningslokaler i grupper och som delar av vissa händelser, vilket var nytt på den tidens naturhistoriska museer. Genom sina många resor utökade han sina kunskaper och sin konstnärliga färdighet.
I olika källor anges att Mäntynen lämnade sin tjänst efter tjugo år för att ägna sig åt sitt konstnärliga arbete, men hans byte av karriärväg var förknippad med dramatik. Mäntynen hade precis fått internationell synlighet som konstnär på en utställning i London 1939, när hans nya chef på Zoologiska museet skärpte arbetsvillkoren och ökade arbetstiden betydligt jämfört med det som överenskommits. Eftersom detta i praktiken skulle ha satt stopp för Mäntynens konstnärliga arbete upplevde han beslutet som att ha fått sparken. I ett känslosvall sade han upp sig från det arbete som var viktigt för honom, krossade de halvfärdiga arbetena i sin ateljé med slägga och flyttade till Sverige. Medan han bodde där nådde han stora framgångar som skulptör.
Senare berättade Mäntynen om sin dröm att återigen bli tjänsteman vid universitetet. Konstnären fick sin gottgörelse, eftersom han förlänades hederstiteln professor 1948. Enligt Mäntynen hade den dåvarande kanslern för Helsingfors universitet Antti Tulenheimo till och med konstaterat när de träffats att Mäntynen blivit illa behandlad. Mäntynen sa sig till slut ha förlåtit sin tidigare chef som var anledningen till hans flytt från hemlandet. Som 81-åring återvände han ännu till Finland, men inte till Helsingfors, utan till Åbo, dit han dessutom donerade en stor mängd av sina verk.
Ikoniska Älg
När Mäntynen intervjuades i tidningar med anledning av professorstiteln nämnde han att han alltid tyckt att djuren är roligare än människor. Han skapade också bara skulpturer med djurtema. Hans favoritteman bland vilda djur var älg, björn, trana och lodjur, vilka ständigt återkom i hans produktion. Mäntynens utomhusskulpturer i Helsingfors är Ung älg (1929) i Kajsaniemiparken och Björn vid myrstack (1931) i Björnparken. Just under de första decennierna på 1900-talet, då även Älg av Mäntynen kom till, blev offentliga djurskulpturer mycket populära i Helsingfors och på andra orter i Finland.
Skulpturen Älg torde vara den överlägset mest kända av Mäntynens verk, en skulptur som även beskrivits som symbolen för Naturhistoriska museet. Verkets stora betydelse för människor beskrivs träffande av att universitetsmuseet i slutet av 2020 blev kontaktad av en journalist vid Helsingin Sanomat som undersökte minnen som läsarna skickat in till tidningens frågespalt. Många hade utryckt misstankar mot bronsversionens officiella tillverkningsår 1972, eftersom de var så säkra på att de sett skulpturen utanför museet redan under det föregående årtiondet. Minnesbilderna kanske blandades ihop med gipsälgen som länge stod i museets inre entréhall. Detta vittnar dock också om hur oskiljaktigt Älg av Jussi Mäntynen upplevs höra samman med Naturhistoriska museet och gatubilden i Helsingfors.
Marja Niemi, museiamanuens
Översättning: Språktjänster vid Helsingfors universitet.
Källor:
Bonsdorff, Bengt von: Jussi Mäntynen. Kuvanveistäjä Jussi Mäntysen eläinveistoksia. Gösta Serlachiuksen taidemuseo, 1995.
Naturhistoriska museets webbplats: https://www.luomus.fi/fi/luonnontieteellisen-museon-historiaa
Lintunen, Virpi ja Elina Tommila: Kirahveja kimnaasissa -opastuskäsikirjoitus (manuskriptet till guidningen Giraffer i gymnasiet), Naturhistoriska centralmuseet, 2008–2009.
Talman, Ritva: Kaksi ammattia – kaksi identiteettiä? Jussi Mäntysen kehitys eläintentäyttäjästä kuvanveistäjäksi. Pro gradu-avhandling, Helsingfors universitet, Konsthistoria, 2008.
Tidningsartiklar:
Helsingin Sanomat 13.9.1963, s. 9.
Helsingin Sanomat 3.11.1969, s. 16.
Uusi Suomi 13.4.1967 nr 80, s. 3.