På 1800-talet spred sig nationalitetsidén från Europa till Finland, och den nationella väckelsen inspirerade forskare och konstnärer leta efter den finska kulturens immateriella och materiella rötter. Forskningen kring Finland och de finsk-ugriska språken betraktades som viktig. Det muntliga kulturarvet spelades in med fonograf, som var en tidig inspelningsapparat.
Från tennpapperscylinder till vaxcylinder
Fonografen var den första anordningen som kunde användas för att både spela in och spela upp ljud. Den använde vaxcylindrar, eller fonogram, som inspelnings- och uppspelningsmedium. Apparaten hade ett horn i vilket den intervjuade talade. Fonografen, som ingår i vetenskapsmuseet Liekkis samlingar tillverkades av företaget Excelsior i skiftet av 1800- och 1900-talet.
Den första ljudinspelningsapparaten, autofonografen, uppfanns redan 1857 av den franske uppfinnaren Édouard-Léon Scott de Martinville. Med denna apparat var det dock inte möjligt att lyssna på det inspelade ljudet. Thomas Alva Edison meddelade i november 1877 att han uppfunnit fonografen. Till en början kallades enheten för en ”talande maskin”. Edison avsåg att fonografen skulle användas för att spela in telefonsamtal, men det upptäcktes snart att den kunde spela in och framföra musik.
Den ursprungliga apparaten hade en cylinder som var täckt med tennpapper och roterades med en vev. Talet styrdes genom hornet på en tunn film som rörde en nål på tennpappret och ristade in ljudvåg på dess yta. Det inspelade ljudet kunde spelas upp med hjälp av hornet, utan elektrisk förstärkning av signalen. Senare ersattes cylindern med tennpapper med en vaxcylinder, som tålde fler uppspelningar.
Den första fonografen tillverkades av maskinkonstruktören John Kruesi i augusti 1877. Edison provade fonografen genom att recitera en passage från barnsången Mary had a Little Lamb, och till uppfinnarens förvåning upprepade fonografen texten perfekt. Fonografer såldes kommersiellt från 1890 till 1925. Till en början var det inte möjligt att kopiera vaxcylindrar och därför var talaren tvungen att upprepa sin presentation på varje ny cylinder som hen ville sälja. Inspelningen var akustisk och mikrofoner fanns inte, så talaren riktade talet direkt mot enhetens horn.
Grammofonplattan, det vill säga shellackplattan eller ”stenkakan”, patenterades 1887. Grammofonen och fonografen har samma funktionsprincip men fonografen kan också användas för att göra egna inspelningar, till skillnad från grammofonen. Fonografens ljudkvalitet är bättre, men ljudtrycket är lägre. Stenkakor användes fram till 1960-talet, då vinylskivor, som tillverkades av mer hållbar PVC-plast, ersatte dem.
Med tiden fick fonografcylindrarna en egen användarbas, det vill säga folkliga artister, medan operasångare och topporkestrar spelade in sin musik på grammofonskivor. På 1920-talet trängdes vaxcylindern ut från marknaden för färdiga inspelningar, men den fortsatte att användas till exempel i diktafoner fram till 1950-talet.
Inspelning av finsk-ugriska språk
Fonografen blev känd bland finländska forskare redan i slutet av 1800-talet. Det finns inget tidigt skriftligt material på de finsk-ugriska språken, och därför har forskningsmaterialet samlats in direkt från människor som pratar dessa språk. Dessa inspelningar som gjorts på fältet haft stor betydelse inom forskningen i finsk-ugriska språk.
Fonografen i museets samling användes av professor Lauri Kettunen, som var en framstående samlare, forskare och utgivare av östersjöfinska språk- och kulturmaterial. Han bland annat sammanställde en atlas över finska dialekter och dialektområden med exempel och förklaringar.
Lauri Kettunen föddes år 1885. Hans föräldrar var en upplyst jordbrukare från Jorois och hans mor var en köpmansdotter från Kuopio. Efter att ha tagit studenten vid samskolan i Kuopio inledde Kettunen studier vid Alexandersuniversitetet i Helsingfors med finska språket och litteraturen som huvudämne. Han slutförde sina studier snabbt och disputerade för doktorsgraden vid 27 års ålder. Han blev professor vid Helsingfors universitet 1929.
Lauri Kettunen dokumenterade skogsfinnarnas språk och folktradition i Värmland redan under sin studietid. Den språkform som savolaxarna pratade när de flyttade till Sverige i skiftet mellan 1500- och 1600-talen hade bevarats oförändrad i skogsfinnarnas språk, som därför var som ett museum för savolaxiska dialekter. På 1920-talet arbetade Kettunen som professor vid Dorpats universitet (dagens Tartu universitet). Han gjorde forsknings- och inspelningsresor särskilt bland ester, voter, vepser och liver, och är känd som en försvarare av Estlands frihet och kultur. Med Ritva Haavikkos ord: ”Denna starka, smidiga och glada ”vetenskapens vandringsman” kände sig hemma i både stugor och herrgårdar och blev ofta vän med sina språkmästare.” Finska Litteratursällskapet har många av Kettunens fonogram, dvs. vaxcylinderinspelningar, i sina samlingar.
Folkmusik på vax
En annan flitig fonografanvändare var folkmusikforskaren Armas Otto Väisänen. Väisänen föddes i en fattig familj i Savonranta år 1890. Tack vare en förmögen mecenat fick han möjlighet att studera musik och folkloristik vid Alexandersuniversitetet. Väisänen blev doktor och docent i musikvetenskap och så småningom även den första ordinarie professorn i musikvetenskap 1956.
Väisänen hade redan i unga år varit intresserad av att nedteckna traditioner, och under studietiden i Helsingfors sökte han sig till Finska Litteratursällskapet. Han gjorde forskningsresor till Estland, Ingermanland, Mordvinien och Vitahavskarelen och spelade in herdemelodier, kantele- och stråkharpmelodier, gråtkväden, vitahavskarelska jojkningar och det i sydöstra Estland boende setuiska folkets runosångtraditioner. Väisänens fonogram, det vill säga hans vaxcylinderinspelningar finns i Finska Litteratursällskapets samlingar.
A.O. Väisänen blev känd i hela landet som journalist och programledare för Rundradion Ab:s folkmusikprogram på 1930-talet. Han strävade aktivt efter att återuppliva intresset för folkmusik med dessa program. De folkmusikinspelningar som gjordes i samband med hans program hör till de värdefullaste historiska inspelningarna av folkmusik i Rundradion Ab:s samlingar.
Väisänen gjorde också en lång karriär som föreståndare för Helsingfors folkkonservatorium och arbetade dessutom i olika förbund, föreningar och stiftelser antingen som ordförande eller medlem. Han arbetade dessutom aktivt för att främja Gallen-Kallela-museiprojektet i Tarvaspää i Esbo.
Föremålet visas i museets nya basutställning som har öppnats i Helsingfors universitets huvudbyggnad.
Jaana Tegelberg, samlingschef
Översättning: Acolad Finland Oy
Källor
Asplund Anneli: A.O. Väisänen. https://kansallisbiografia.fi/kansallisbiografia/henkilo/8195 [hämtad 3.10.2023]
Estofilia 100. https://estofilia.finland.ee [hämtad 13.10.2023]
Fonografi. https://fi.wikipedia.org/wiki/Fonografi [hämtad 3.10.2023]
Gramofonilevy. https://fi.wikipedia.org/wiki/Gramofonilevy, [hämtad 3.10.2023]
Gronow Pekka, Saunio Ilpo: Äänilevyn historia, WSOY 1990
Haavikko Ritva: Lauri Kettunen. https://kansallisbiografia.fi/kansallisbiografia/henkilo/6999, [hämtad 10.10.2023]
Herttua Aleksi: Ensimmäinen fonografi keksittiin vuonna 1877, ja se toisti ensi töikseen sanat tunnettuun lastenlauluun. Artikel, Tekniikan Maailma 15A.2020.
Finska litteratursällskapet. Fonogrammit. https://fonogrammi.finlit.fi/ [hämtad 10.10.2023]
Thomas Alva Edison. Webbplatsen för The Smithsonian Institution. https://www.si.edu/object/thomas-alva-edison%3Anpg_NPG.65.23 [hämtad 11.10.2023]