Matematisk-naturvetenskapliga fakultetet
Som geografistuderande hade jag alltid velat åka på utbyte, och destinationen spelade inte så stor roll. Det viktiga för mig var att hitta ett partneruniversitet som hade ett bra utbud av geografikurser på engelska. Jag hittade ett i Japan som hette Ritsumeikan Asia-Pacific University, förkortat till APU, som erbjöd många olika geografikurser och dessutom riktade sig in på att erbjuda ett riktigt internationellt fokus på utbildningen. Jag ansökte och blev antagen, även om jag inte kunde ett ord på japanska och skulle till en mindre stad som heter Beppu i sydvästra Japan, på ön Kyushu. Jag åkte alltså inte till landet för att jag hade ett stort intresse för Japan utan snarare för att det råkade finnas ett universitet med kurser som passade just mig och mina studier.
Resan dit och de första veckorna
Efter att studieplatsen var bekräftad behövde jag ansöka om studentvisum. Själva processen var relativt enkel men krävde några besök hos ambassaden. De bad om att få veta vilket flygfält i vilken stad jag skulle anlända till – och det här var innan jag hade skaffat biljetterna eller kollat vilka rutter som fungerade bäst. Så när jag väl hade mitt visum var jag tvungen att anpassa ditresan så att jag anlände till Japan på samma ort som var angiven i visumet. Det ledde till att jag inte valde ett direktflyg från Helsingfors utan en längre resa med två långa mellanlandningar i sydöstra Asien.
När jag var framme var kulturkrocken total. Jag behövde på eget vis hitta runt i Fukuoka utan att kunna läsa några av skyltarna, fast de allra nödvändigaste ändå var på engelska. Sedan skulle jag också behöva hitta ett sätt att ta mig till Beppu där APU ligger, också helt på egen hand. Universitetet hade ordnat några få busstransporter direkt till APU där det ingick att bli bemött av tutorerna vid flygfältet, men det var bara tillgängligt för vissa datum.
Väl framme i Beppu fanns det mycket som behövde skötas innan kurserna kunde inledas. De första två veckorna bestod av långa dagar med många möten med tutorerna. Allting var annorlunda på APU jämfört inte bara med Uni i Finland men tydligen också andra universitet i östra och sydöstra Asien. Förutom sådant som kursanmälan, byråkrati och tenter behövde de också förklara en hel del regler och situationer som kunde uppstå i Japan. En hel dag gick åt till att bara lära oss vad vi skulle göra ifall en tsunamivarning utlystes eller en jordbävning inträffade. Rätt handlingssätt i krissituationer berodde helt på var, när och med vem vi befann oss med när det skedde. Det var en hel del att behöva ta in och komma ihåg. Tutorerna gjorde dock ett fantastiskt jobb och de visste ju hela tiden att mycket skulle glömmas eller missförstås, så när kurserna väl satte igång kunde man fortfarande rycka dom i ärmen och be om hjälp när som helst.
Att studera på APU
Universitetets läge krävde att jag blev mycket bättre på att planera mitt schema i detalj. APU ligger på en kulle trehundra meter ovanför Beppus centrum och havet, och enda praktiska sättet att åka dit var med buss. Det gick i teorin att gå upp dit från staden men promenaden dit tog fyra timmar när jag en gång bestämde mig för att testa det. Så för att hinna till föreläsningarna var man tvungen att förlita sig på bussarna, som otroligt nog i det annars så ordningssamma Japan inte alltid var så punktliga. De körde längs med stadens huvudled som i rusningstid var långsam och ledde till stora förseningar. På grund av APUs läge var professorerna mer toleranta än vanligt i Japan när det gäller förseningar eftersom de visste att bussarna ibland inte kunde följa tidtabellerna. Och ifall bussarna ställdes in blev också hela dagens föreläsningar inställda och blixtsnabbt flyttade till zoom, vilket hände en dag i januari när temperaturen under natten sjönk till strax under noll och ett lätt snötäcke låg över staden på morgonen. Konceptet med vinterdäck existerade inte i sydvästra hörnet av landet.
Kursanmälan fungerade på ett helt annat sätt än på Uni. Alla anmälningar skulle göras på en endaste dag, där hela den dagen hade reserverats enbart för anmälningsprocessen. Tidigt på morgonen skulle alla samlas i en av många datorsalar och färdigt logga in i systemet där anmälan skulle ske. Sedan spenderades någon timme på att vänta och skriva ner de mest intressanta kursernas namn och kurskod på papper. Klockan halv tio öppnade anmälan och efter bara några sekunder hade de mest populära kurserna redan fyllts. Jag hade problem med att veta vad jag skulle göra, och själva programmet hade inte diskuterats så grundligt under introveckorna. Tutorerna fick sätta mycket tid på att hjälpa mig och alla andra utbytesstuderande att göra klart anmälan. Som tur var de kurser jag var mest intresserad av att genomföra inte de mest populära och jag behövde inte oroa mig över att inte rymmas. Att hela terminen skulle planeras in på bara några få timmar på ett förbestämt datum skapade mycket stress innan anmälningsdagen. Trots den stora språkbarriären rekommenderade tutorerna inte oss som var på halvårsutbyte att ta några språkkurser eftersom de tydligen skulle vara dubbelt så krävande som en vanlig kurs att genomföra, vilket tar tid från de andra kurserna i värsta fall. Så jag studerade slutligen aldrig japanska under utbytet.
En sak som gick överraskande snabbt att anpassa mig till var hierarkin på kurserna, där professorn alltid skulle tilltalas högaktigt och med respekt. Den mer lediga stilen och tonen vi har i Finland skulle inte alls gått hem här. Ifall man räckte upp handen på en föreläsning och ställde en fråga skulle man alltid både inleda och avsluta med att säga ’Thank you, professor’.
Själva föreläsningarna såg ut ungefär som här hemma. Det var en hel del grupparbeten, och kanske aningen mer skriftliga uppgifter. Grupperna kunde vara väldigt stora med upp till tolv studerande per grupp eftersom antalet kursdeltagare var mellan fem och tio gånger fler per kurs än på Uni. När det gäller arbetsmängden per kurs skulle jag nog ändå säga att det ligger på samma nivå som mina studier i Finland. Tenter fick jag inte mycket erfarenhet av eftersom jag endast hade en tent, vars resultat blev mycket mildare bedömt eftersom nivån för att få godkänt berodde helt på vad medeltalet blev – i just den kursen upplevde jag att tenten ändå inte spelade så stor roll för vitsordet. På APU fanns det två fakultet: Asia-Pacific Studies (APS) som jag tog kurser från och International Management (APM). Det senare var mer fokuserat på ekonomi och lär ska ha haft mycket fler och mer intensiva tenter, men på APS avslutades en kurs nästan alltid med en rapport, individuellt eller i grupp. Inom geografin är tenter överlag ett rätt dåligt sätt att testa studeranden på kunskap, vilket leder till färre tenter än andra ämnen även i Finland.
Och på tal om ämnen – eftersom alla studerade ganska långt samma sak, dvs. antingen geografi eller ekonomi, så fanns det inga ämnesföreningar på APU. Studerandekulturen kretsade kring klubbar och små föreningar som alla fokuserade på en viss hobby eller kultur. Några få exempel är Koreanska kulturföreningen, Vandrarklubben, Basebollklubben, Teceremoniklubben och Japanska musikföreningen. De som var baserade på en viss kultur var de allra största och representerade samtidigt också de länder med störst mängd utländska studerande på APU. Varannan vecka utlystes en temavecka baserad på ett visst land eller en viss kultur, och under veckan presenterades olika element från den kulturen som dans- och sånguppträdanden, matstånd och snabbkurser i handarbeten. Under höstterminen upplevde jag bland annat Indonesia Week, Mongolia Week, Taiwan Week och India Week.
Förutom dessa kulturveckor och deras tillhörande föreningar var den allra största föreningen APU-COOP, som hade rollen som APUs UniCafe. För att kunna köpa lunch där behövde man betala en terminsavgift motsvarande trettio euro, som användes för att driva cafeet. När avgiften var betald blev man samtidigt medlem i APU-COOP och kunde vara med i verksamheten och också påverka utbudet av mat. Vissa dagar erbjöd dom även en enkel frukost, och utöver det hade de en butik där de sålde kursböcker, pennor och kläder med APU-logon på. Det andra alternativet för lunch uppe på kampus var kioskkedjan Lawson som sålde hämtmat och mindre matportioner som man kunde få uppvärmda på plats. Kiosker som denna fyller överlag en viktig roll i samhället genom att erbjuda mat, basvaror, banktjänster samt kopieringsmaskiner och skrivare (i Japan är intyg ogiltiga om de inte skrivs ut och stämplas) på alla dygnets timmar.
Boende
Nästan alla studerande på APU bodde på universitetets egna studentbostäder som kallades AP House. Varje enskilt AP House bestod av ett våningshus med små, enskilda rum. Totalt fanns det fem AP House -byggnader som antingen låg alldeles intill kampus eller alldeles intill Beppus centrum. De som bodde uppe bredvid APU kunde lämna rummet fem minuter innan föreläsningarna inleddes, men samtidigt behövde de åka hela vägen ner och tillbaka för att besöka en matbutik. I längden balanserade det ut sig eftersom alla behövde åka nästan dagligen med bussarna ändå, så det spelade ingen roll i vilket AP House man blev placerad. Mitt rum låg i byggnaden närmast centrum av staden.
Ett AP House bestod av mellan fyra och sju våningar med runt tjugo till trettio rum per våning. Alla rum hade eget badrum och var menade för endast en person. Ingen delade alltså rum med någon annan. Varje våning har en ’resident assistant’, vars jobb det var att se till att vi höll våningens allmänna utrymmen städade och såg till att vi följde reglerna. Dessutom ansvarade de för säkerheten och hade ansvar för att evakuera alla boende på sin egen våning ifall en jordbävning inträffade eller tsunamivarning utlystes. De allmänna utrymmena i AP House bestod av en ’lounge’, som var ett gemensamt studieutrymme, en tvättstuga med torktumlare och tvättmaskiner som fungerade med mynt, och till sist ett kök.
Hygienreglerna var otroligt strikta i köket. Allt avfall skulle sorteras korrekt (det var en hel vetenskap att veta vad som skulle sorteras var, så administrationen på AP House möttes varje dag av studerande som visade upp något skräp och frågade var det skulle kastas) och alla ytor skulle torkas ordentligt efter användning. Stekpannor, stekspadar, kastruller och bestick måste man skaffa själv och förvara på rummet. Ifall det inte var städat kunde våningens ’resident assistant’ stänga ner köket och förbjuda alla att använda det på flera dagar, vilket också hände ett antal gånger.
Byråkrati, hälsa och säkerhet
Anskaffningen av visumet hade varit rätt enkelt, men väl på plats i Japan fanns det ännu mycket att göra. Även utbytesstuderande räknas som bosatta i Japan, om än tillfälligt, och måste förses med ett ID-kort som bevisar att personen har rätt till uppehållstillstånd. Jag blev informerad om att jag behövde registrera mig i staden där jag skulle bo, och det ledde i sin tur till att jag blev skatteskyldig och behövde skaffa en till hälsoförsäkring. Jag hade på förhand ordnat en innan utbytet men det spelade ingen roll för staten som insisterade på att jag skaffade en hälsoförsäkring som staden skulle rekommendera åt mig. Informationen skickades efteråt till AP House per post i form av broschyrer endast skrivna på japanska, vilket gjorde det mycket svårt att veta vad det var jag skulle göra. Administrationen på AP House var som tur väldigt hjälpsam, precis som de på stadshuset och jag fick till slut all hjälp med att ordna allt. Men det hade lönat sig för mig att reservera mer tid för att ordna allt det byråkratiska, för det blev ofta ganska stressigt med många rundor fram och tillbaka till stadshuset. Dessutom skedde det här samtidigt som tutorveckorna pågick och det redan fanns en massa annat att vänja sig vid.
Vad gäller säkerheten i Japan var den enda stora faran just naturkatastroferna som drabbar Japan konstant. Och dom hade vi fått massor av information om, av vilka det viktigaste var att alltid ha med sig en liten lapp med kontaktuppgifter och information om vad syftet med min vistelse i landet var. Jag kände mig aldrig någonsin otrygg, även när jag reste till mindre besökta städer och stadsdelar som tydligt var mindre välskötta och fattigare. Som utlänning ingår det däremot automatiskt att få många förundrade blickar riktade mot sig, vilket lite hör till Japanupplevelsen.
Vardag och fritid i Beppu
Trots att terminen kallades för höstterminen började föreläsningarna i oktober och avslutades i mitten av februari. Till jul och nyår hade vi två veckors lov, det vill säga mycket tid för att sätta på olika aktiviteter. Beppu som stad erbjuder begränsade möjligheter till shopping och urbana nöjen, men i närheten fanns flera storstäder som Fukuoka, Nagasaki och Hiroshima. I Beppu var den bästa fritidssysslan att gå till en onsen, alltså ett mineralbad som hettas upp av varma källor. Staden är känd i hela Japan för dessa källor och har över hundra olika man kan gå till. De är väldigt avkopplande och folk förhåller sig till dom lite på samma sätt som bastun här hemma. Det knepiga med Beppu är att turisterna främst kommer från andra delar av Japan eller Kina, så utanför universitetet var det få som kunde engelska. I större och mer internationellt välkända orter som Tokyo eller Kyoto går det rätt bra att klara sig med engelska i vardagen. Efter ett tag lärde jag mig några få småord på japanska som jag kunde använda i till exempel matbutikerna eller kioskerna, och det märktes att lokalborna uppskattade även dessa små försök till att konversera på japanska.
Kostnader under utbytet
Det är svårt att sammanfatta boendekostnaderna i Japan. Överlag är prisnivån ungefär densamma som i Finland, men det beror helt på vad som köps och vad som ska betalas för.
Saker som var billigare inkluderar bland annat:
- Busskort, månadskort och engångsbiljetter till lokal trafik
- Färdig hämtmat i lådor från matbutikerna
- Lokalproducerade drycker, vare sig med eller utan alkohol
- Enkla hotellrum
- Inträde till muséer och sevärdheter
- Böcker och elektronik
Saker som var dyrare inkluderar följande:
- Importerade eller specialproducerade matvaror… (ostar, ’västerländska varor’ och vissa grönsaker)
- …och drycker (importerade alkoholdrycker i matbutiker kostade ungefär lika mycket som de gör i Alko)
- Långdistansbiljetter till Shinkansen-tåg
- Flygbiljetter till utlandet
- Mobil- och nätabonnemang
För mitt rum i AP House betalade jag hela hyran på förhand, vilket blev ungefär 250 euro per månad. Exakta priser är alltid svåra att ge pga. valutaskillnaden och inflation. För administration och skatter, som även utbytesstuderande måste betala, gick det runt hundrafemtio euro. Mest pengar gick nog åt till att resa runt i Japan, men det blev nästan som en hobby under utbytet så det är inget som måste göras. Ifall man har möjlighet att söka stipendier för att finansiera utbytet så skulle jag ändå rekommendera att ansöka om dom, då det kan dyka upp oväntade kostnader som inte går att förutse.
Tillbaka till Finland
När jag kom hem efter utbytet vid APU blev jag offer för en omvänd kulturkrock och plötsligt blev jag chockad av sådant som jag inte ens hade tänkt på tidigare. Som att folk talar högt i telefon på tågen och inte blir utslängda; att avstånden mellan varje hus är så stora; att det inte finns hjälpsam personal som väntar på att få hjälpa mig vart jag än går.
Jag fick också en stor uppskattning för saker jag inte heller tänkt på så mycket. Mest av allt hur mycket natur vi har överallt i Finland. För i Japan finns det visst mycket berg och skogar, men städerna är ganska befriade på natur. Oftast är de väldigt kompakta och omgivna av hav och berg, så genast utanför det bebyggda området finns massor av natur, men i städerna finns det väldigt lite grönområden. Parkerna är små och består mestadels av öppna områden som gräsmattor och glesa, planterade blomträd. Det här gäller för en majoritet av städerna i Japan, bland annat just Beppu men också Nagasaki, Kyoto och Fukuoka. De grönområden som vi har i Huvudstadsregionen är som nationalparker i jämförelse.
De största överraskningarna i Japan
Trots att temperaturerna på vintern kan nå under noll grader var nästan inga av husen eller lägenheterna utrustade för kalla dagar. Ytterväggarna var tunna och det fanns nästan ingen isolering, så det kunde bli obehagligt kallt inomhus. I mitt rum behövde jag i januari ha två tjocka täcken ovanpå det som redan fanns på sängen för att alls kunna sova. Värmen sköttes via luftkonditioneringen både i AP House och i vanliga bostäder, men att driva den så att rummet hålls någorlunda varmt skulle driva upp kostnaderna för elförbrukningen till orimliga nivåer.
Att japanerna värderar sin natur väldigt mycket var egentligen ingen nyhet, men samtidigt är städerna så väldigt tätbebyggda att det inte riktigt framgår.
Tips till dig som vill åka på utbyte till APU
I Japan gäller det att vara beredd på att i princip allting kommer att fungera annorlunda än du är van vid. Även koreaner och kineser som jag träffade vid APU blev ofta slagna av kulturshocken. Faktum är att Korea, det närmaste grannlandet, och Japan har väldigt få saker gemensamt, så oavsett varifrån du kommer så lär det vara mycket att ta in och anpassa sig till i Japan. Jag vande mig vid vissa saker först i slutet av utbytesperioden
Det är viktigt att minnas att APU ligger i en relativt glesbebodd trakt, och Beppu räknas i Japan som en mindre stad. Att studera i Tokyo, Osaka eller Fukuoka kommer att vara annorlunda och antagligen kosta mer, speciellt när det gäller boende. Men samtidigt erbjuder de riktigt stora städerna mycket mer att göra under fritiden. Att bara resa runt ön Kyushu kan vara en hobby i sig, för det hände många andra vid APU att de blev lite trötta på Beppu. Utbudet av barer och nattklubbar var speciellt litet, men om man å andra sidan gillar att ta det lugnt är Beppu en väldigt bra plats för det.
Slutligen lönar det sig att acceptera att det kommer att finnas många utmaningar och jobbiga situationer som uppstår på grund av rent kulturella skillnader.Efter varje gång det händer lönar det sig att reflektera neutralt över det som skedde, för det kan erbjuda större insikter om hur Japan fungerar än vad någon kurs kommer att kunna lära ut.