Finlandssvenskan och den vetenskapliga texten

Finlandssvenskan har i någon mån alltid skilt sig från den svenska som talas i Sverige. Det är i första hand på lexikal nivå (ord och uttryck) som skillnaderna finns. Nästan alla finlandssvenskar använder ord som kiva, talko och rosk.
Alla finlandismer är dock inte ”förbjudna” – det finns finlandismer som kan betraktas som mer accepterade än andra.

Bland de s.k. accepterade finlandismerna hittar man t.ex. ord för sådana företeelser som bara finns i Finland, t.ex. arbetarinstitut, frontmannapension, sjukförsäkringskort och yrkesinstitut. Det finns också accepterade finlandismer som har en sverigesvensk motsvarighet (inom parentes), t.ex. deposition (insättning), disponent (vicevärd), sjukskötare (sjuksköterska).

De flesta finlandssvenska särdrag som förekommer i studenters uppsatser är dock tillfälliga fel som uppstår t.ex. när studenten översätter finska termer till svenska, eller använder finskinspirerade konstruktioner. Ofta förekommande översättningslån från finskan är t.ex. hamna att göra något (bli tvungen att göra något), taltur (inlägg), skolningstillfälle (kurs), nyfamilj (ombildad familj), dragare (ledare) och göra ett beslut (fatta eller ta ett beslut).

Finns det en finlandssvensk vetenskaplig norm?

Det finns inget separat finlandssvenskt vetenskapligt språk. Möjligen finns det en tendens att skriva stramare och striktare vetenskapliga texter i Finland – både på svenska och finska – än i Sverige. Detta är inte nödvändigtvis något att sträva efter. Du ska följa samma regler för vetenskapligt skrivande som man följer i Sverige. Grundregeln är att din uppsats ska kunna läsas och förstås av en sverigesvensk.

Litteratur

Mikael Reuter, 2003. Översättning och språkriktighet. Helsingfors