Vad är vetenskaplig stil?

Det finns inte bara ett sätt att skriva vetenskapligt. Stilen varierar inom och framför allt mellan olika ämnesområden. Man brukar tala om att man ”skriver in sig i en tradition” när man lär sig att skriva inom ett visst vetenskapligt område.

Språkhjälpen kommer här att ta upp exempel på två olika vetenskapliga stilar. Den s.k. essäistiska stilen ligger nära den populärvetenskapliga, och har nästan skönlitterära drag. Dessa texter är personliga, läsarvänliga, beskrivande och inte lika koncentrerade som strikt vetenskapliga. De för en dialog med läsaren.

Den essäistiska stilens motsats är den strikt vetenskapliga, som bl.a. kännetecknas av abstraktion och av att författaren ofta är helt osynlig i texten. Passivkonstruktioner är vanliga och terminologin är mer fackinriktad än i den essäistiska stilen. Andelen substantiv är ofta också hög.

De flesta vetenskapliga texter som skrivs ligger på en skala inom dessa två extremer. Läs igenom följande autentiska texter, och fundera på vad det finns för skillnader mellan dem. Båda texterna är de inledande styckena i två doktorsavhandlingar.

I svenskan, liksom sannolikt i alla naturliga språk, kan man använda upprepning för olika semantisk-pragmatiska syften. Beroende på vad som upprepas och i vilken kontext har man etiketterat fenomenet som reduplikation, repetition, iteration, tautologi m.m. I föreliggande studie undersöks en speciell typ av svensk upprepning, som formellt och funktionellt ligger nära det som i moderna lingvistiska sammanhang kallats syntaktisk reduplikation (Wierzbicka 1986; Israeli 1997; jfr också Borillo 1995)
(Ur: Jan Lindström. Vackert, vackert! Syntaktisk reduplikation i svenskan. Studier i Nordisk filologi. Svenska litteratursällskapet i Finland. Helsingfors 1999).

Det går ofta våldsamt till i Johan Ludvig Runebergs diktning. I den tidiga dikten ”Svartsjukans nätter” förekommer svek, galenskap och självmord. I ”Grafven i Perrho”, som belönades med Svenska Akademiens mindre guldmedalj, en far som nästan plågar livet ur sina söner, och som dör av lycka när det visar sig att de alla sex stupat i strid. I ”Zigenaren” knivskärningar och bedrägeri som leder till död. I Nadescha en mor som förskjuter sina barn och barnbarn av bördsstolthet och en broder som försöker våldta sin svägerska.
(Ur Michel Ekman, Kaos, ordning, kaos. Människan i naturen och naturen i människan hos J.L.Runeberg. Helsingfors 2004)

Den första texten är en språkvetenskaplig avhandling och den andra en avhandling inom litteratur. Trots att ämnesområdena ligger relativt nära varandra är skrivkonventionerna mycket olika.
Ekmans text innehåller mängder med stilistiskt icke-neutrala ord och uttryck: våldsamt, svek, galenskap, plågar, dör av lycka osv. Den är också nästan skönlitterärt beskrivande, med många adjektiv. Den innehåller inga termer, och t.o.m. ofullständiga satser.
Lindströms text utgör motsatsen. Texten är full med termer: semantisk-pragmatiska, upprepning, reduplikation, repetition osv. Författarens roll i texten är liten – i stället för att föra en dialog med läsaren är hans uppgift snarast att förmedla saklig information.

Vad är då skillnaden mellan en vetenskaplig text och en icke vetenskaplig, s.k. populär text? Det är förstås en klar skillnad mellan t.ex. dagbokstext, dagstidningstext och strikt vetenskaplig text (se Lindströms text ovan). Men skillnaden mellan en essä och en vetenskaplig text i essäistisk stil kan vara hårfin, speciellt inom ämnesområdet litteratur. Läs följande text, som är ett utdrag ur en essä om Agneta Enckells poesi:

Diktens inledande ord kan läsas antingen som ett citat eller som en ”röst” som avviker från resten av diktens stämma, idiom. Som citat hittar jag inte orden någonstans speciellt, men ändå känns de väldigt bekanta, en mycket igenkännbar röst. […] Vad som här etableras, i och med denna röst, är en stämning typisk för traditionell central- och naturlyrik, en natur- och själsstämning i samklang med den högsta modernistiska traditionen.
(Ur: Peter Mickwitz, Carassius carassius!I: Rudan, vanten och gangstern. Essäer om samtida finlandssvensk litteratur. Michel Ekman & Peter Mickwitz (red.). Helsingfors 1995)

Denna essä skiljer sig från Ekmans text i det att författaren är mycket synlig i texten – han beskriver bl.a. sina känslor för läsaren. Detta är rent allmänt en av de största skillnaderna mellan vetenskaplig text och populär text – i en vetenskaplig text bör författaren aldrig uttrycka känslor. Å andra sidan ingår det en del specifik terminologi i texten, som gör att den rent tekniskt ligger nära vetenskaplig text.