Författare: JanneN

Var medveten om att din position i gruppen bestäms tidigt. Säg något redan under den första träffen.

Måste alla som deltar i en grupp uttala sig? Om du har en specifik roll (respondent eller opponent) är du tvungen att uttala dig, men hur är det om du endast utgör en i gruppen?

Talaren

Varför talar de pratsamma? Är det för att de har ett livligt temperament eller är det för att de helt enkelt inte står ut med tystnaden som uppstår? Den pratsamma beskyller sig kanske själv för att vara dominant, okänslig och oförmögen att lyssna på andra trots att ingen i gruppen uppfattar det så.

Tigaren

Också den som är tyst har sina skäl. Man tror att man inte vet tillräckligt mycket om ämnet. Man känner sig underlägsen gentemot de andra. Man är rädd för att göra bort sig. Eller så är det helt enkelt bekvämt när någon pratar om man vill slippa det själv.

En tyst och passiv deltagare kan ha en destruktiv inverkan på gruppen, i synnerhet om gruppen är ny och ingen känner varandra. De övriga medlemmarna kan inte avgöra om tystnaden döljer en osäkerhet eller om den signalerar aggressivitet, kritik och ogillande. Gruppen försöker i det längsta aktivera den som är passiv, men tröttnar till slut och behandlar henne som luft.

Balansen

Då en sekundärgrupp bildas brukar det behövas några träffar innan alla har funnit sina roller. En person kan ha en roll i en grupp och en annan i en annan grupp. Om du är missnöjd med din egen roll: reflektera över ditt sätt att kommunicera och försök se om du kan bryta mönstret. Om du är missnöjd med någon annans roll kan du ta upp saken till diskussion i gruppen.

Seminariesammankomsten utgör en civiliserad samtalsform vars syfte är att vänja deltagarna vid att diskutera vetenskapliga texter. Själva texten står naturligtvis i fokus, och alla de problemställningar som har med vetenskapligt arbete att göra. Men seminarieträffen är också en övning i akademiskt uppträdande.

Akademiskt uppträdande innebär inte ett stelt eller arrogant uppträdande, tvärtom. Vid en idealisk seminarieträff kan deltagarna både skratta och skämta. Stämningen i gruppen är trygg så att ingen behöver känna att hon gör bort sig. En del av denna trygghet innebär att deltagarna känner till turerna i det akademiska samtalets koreografi. Alla får yttra sig, men det är viktigt att veta när man får göra det och hur.

I bästa fall går alla hem från seminariet med en känsla av att de
blivit lite klokare efter det samtal som förts, i huvudsak mellan respondenten och opponenten. Var och en har lärt sig något om ämnet, skrivprocessen eller om sättet att presentera sin forskning.
Seminariehandledaren spelar i det här fallet en viktig roll i sitt sätt att ange tonen. Handledaren ska också göra klart för alla att ALLA ska ha läst den uppsats som presenteras. Det akademiska samtalet är bäst om alla närvarande bidrar, även om huvudrollerna spelas av respondenten och opponenten.

Din roll som respondent
(du försvarar din uppsats eller avhandling)

Seminariesammankomsten är upplagd som en doktorsdisputation i miniatyrformat. Under disputationen presenterar doktoranden sin text och svarar på den kritik som riktas mot den. När du under ett seminarium presenterar din text ska du vara förberedd på kritik från opponenten (och även andra deltagare). Du ska satsa på en argumentation som innehåller både ett positivt försvar av din text och samtidigt kan du redan i inledningen bemöta eventuella motargument. Eftersom du är insatt i ditt ämne kan du avgöra om opponentens kritik är relevant eller inte.

Det är inte lätt att ta kritik, men lyssna noga på det som opponenten har att säga. Också en bra text kan bli bättre och du har kanske stirrat dig blind på någon punkt. Var öppen för kritiken men låt dig inte nedslås av den. Håll dig lugn, lyssna och säg ifrån om du inte håller med. Tacka för de synpunkter du kan ha nytta av.

Din roll som opponent
(den som granskar och kritiserar en uppsats eller avhandling)

Din uppgift är att granska och ge kritik. Se därför till att du är väl förberedd. Bekanta dig förutom med själva texten också med verken i litteraturförteckningen. Leta inte enbart efter fel utan också efter förtjänster. Finns det goda skäl att tro på respondentens argument, är de relevanta och logiska? Skapa först en helhetsuppfattning av arbetet. Det är den du ska ge uttryck för när du möter respondenten. Sen går du vidare till detaljerna.

I Uppsatshandboken ger Siv Strömquist (1998:93–95) en utmärkt lathund för textgranskare, här återgiven i förkortad version:
Syfte, problemformulering och avgränsning
Finns det en frågeställning eller en tydligt formulerad hypotes? Är problemet avgränsat på ett ändamålsenligt sätt? Definieras de begrepp som används? Ges någon forskningsbakgrund?

Material
Hur har materialet valts ut? Är det representativt?

Metod
Är metoden relevant i förhållande till syfte och material? Hur presenteras den? Och hur är det med tillförlitligheten (reliabiliteten) och giltigheten (validiteten)?

Resultat
Är tolkning och slutsatser rimliga? Hur anknyter slutsatserna till syftet? Är de viktigaste resultaten ordentligt fokuserade? Sätts resultaten i ett större perspektiv – inom- eller utomvetenskapligt, metodiskt, teoretiskt eller praktiskt?

Presentationsform
Är undersökningen/analysen presenterad på ett begripligt och överskådligt sätt. Är dispositionen ändamålsenlig och språkbehandlingen god? Bidrar rubrikerna till tydligheten och överskådligheten? Överensstämmer innehållsförteckningens rubriker med dem som finns inne i texten? Är sifferuppgifter, årtal och andra fakta korrekt återgivna? Är citaten korrekta? Har författaren räknat rätt? Framgår det vad som är författarens egna åsikter och vad som är referat – eller kanske rentav citat från andra källor?

Du behöver inte under diskussionens gång fördjupa dig i små språkfel eller andra detaljer såvida de inte leder till obegripligheter eller påtagliga lässtörningar. Dem kan du enbart markera så att de kan åtgärdas.

Opponenten och respondenten möts

Som opponent har du ett ansvar och du måste våga påtala eventuella brister i stället för att slinka undan med ett ”jo, den är helt okej”.

Först inleder respondenten med en kort presentation av sitt arbete. Den kan vara mycket kort. Efter det får opponenten ordet och talar om hur genomgången kommer att disponeras och ger en kort sammanfattning och ett allmänt omdöme om uppsatsens innehåll.
Nu har respondenten en möjlighet att kommentera sammanfattningen, om den var riktig eller inte, alltså om den gjorde uppsatsen rättvisa.

Så följer opponentens frågor och kommentarer. Strömquist (1998:93) rekommenderar inte en sida för sida-diskussion, utan en genomgång i helheter. Oppontenten kan utgå från syfte, problemformulering och avgränsning, material, metod, resultat samt presentationsform.

Man kan komma överens med handledaren och seminariedeltagarna om huruvida opponenten kan tillåta att övriga deltagare kommenterar uppsatsen närhelst de önskar eller om kommentarerna får vänta tills opponenten sagt sitt. Respondenten har dock alltid rätt att uttala sig.

Avslutningsvis gör opponenten en ny sammanfattning av uppsatsen baserad på den diskussion som förts.

Din roll som deltagare

Som ”vanlig”deltagare i ett seminarium kan du i hög grad påverka samtalet genom dina egna frågor och kommentarer. Utnyttja också varje tillfälle att se hur handledaren, opponenten och respondenten arbetar. Det är viktigt att du är påläst. Genom att fördjupa dig i de andras arbeten underlättar du ditt eget skrivande.

Grupper brukar delas in i två typer, primärgrupper och sekundärgrupper. Primärgrupper är sådana där gruppmedlemmarna samlats för att de hör ihop av sociala eller känslomässiga skäl. Exempel på primärgrupper är familjen, vänkretsen, bastuklubben…

Sekundärgrupper är grupper som ofta sammanförts av andra än gruppmedlemmarna själva. Det finns en orsak till varför gruppen har bildats, den ska åstadkomma någonting, t. ex. ett beslut eller en projektrapport. Under studietiden ingår du i många sekundärgrupper, under lektioner och i projektgrupper.
När du är medlem i en sekundärgrupp kan du inte bara lämna gruppen om personkemin inte fungerar medlemmarna emellan. Det kan vara nyttigt att veta hur man kan arbeta så att också en grupp som består av många olika personligheter kan ha glädje av att arbeta och uppnå ett bra resultat.

Din roll i gruppen

När en sekundärgrupp kommer samman skapas roller. Rollerna skapar framtida förväntningar. Om du är tyst under den första seminarieträffen blir du troligtvis utsedd till Den tysta och man förväntar sig inte att du ska uttala dig. Om du fortsätter att vara tyst blir du snart luft för de andra och ingen kommer ens på tanken att fråga dig något. Genast då du säger något ÄR du någon.

När du ska framträda flera gånger inför samma publik är kravet på att lyckas inte lika stort som vid engångsframträdandet. Om du gör misstag i början hinner du reparera det senare.

Flergångsframträdanden, såsom en kurs, blir dessutom i allmänhet mer dialogiska. Det blir ett samtal mellan dig och deltagarna. Du får feedback och märker vad du måste fördjupa eller kan hoppa över. Det förutsätter att du har strukturerat kursen väl och visar att du har en klar uppfattning om hur du har tänkt dig helheten och att du sedan visar att du också är öppen för publikens reaktioner och kommentarer.

Då du uppträder med ett engångsframträdande har du en begränsad tid, kanske 20 minuter, på dig att vinna publikens uppmärksamhet, visa din trovärdighet som talare, hålla kvar publikens intresse och helst också tillföra dina lyssnare nya idéer, tankar eller kunskaper.

Till åtskillnad från det vardagliga samtalet kan du under ett anförande inte få en direkt respons från dina lyssnare. I synnerhet en negativ respons är indirekt eller fördröjd. I vår finländska kultur är publiken artig, även om den inte gillar talaren. Som talare kan du eventuellt observera att folk ser uttråkade ut eller byter ställning, men sällan utsätts du för direkt kritik. Om ditt anförande å andra sidan är lyckat kan du lättare avläsa det i publikens reaktioner.

Det är viktigt att du redan på förhand försöker identifiera alla de tänkbara hinder för kommunikationen som talarsituationen kan ge upphov till. Det kan du göra systematiskt genom att se förberedelsen som en arbetsprocess som resulterar i en produkt, ditt anförande. Arbetsprocessen, som också kan kallas den retoriska processen, har beskrivits sedan antiken och är användbar än i dag. Kärnan i den är att du hela tiden tänker på talarsituationen som helhet, analyserar publikens kunskaper och behov, och lyssnarnas eventuella trötthet och hunger.

Vad anser du om Språkhjälpen? Ge oss feedback på responsblanketten

Språkhjälpen skyddas av Creative Commons -licensen.

Telefonnummer och e-postadresser hittar du på Helsingfors universitets katalogtjänst Mainari.

När du sätter i gång med att planera ett framträdande, ett tal eller en muntlig presentation behöver du inte räkna med att ha en medfödd förmåga att uppträda. För att nå ett bra resultat ska du tänka på att största delen av arbetet består av förberedelse.

När du ska förbereda dig för ett muntligt framträdande har du nytta av följande redskap:

Böcker!
Läs dig till en större medvetenhet om vad muntlig kommunikation innebär och vad som kännetecknar en god talare.

Modeller!
Fundera på vem som är en bra talare. Studera hur den personen uppträder och testa om du kan använda den personen som modell för dig själv.

Goda lyssnare!
Låt någon du litar på lyssna på dig och kommentera när du övar ditt tal. I brist på lyssnare kan en videokamera eller en bandspelare duga.

Övning!
De bästa talarna har år av övning bakom sig.