Brödtexten
Detta är alltså själva texten. Läs mer om hur du formulerar
en välskriven text, om den vetenskapliga stilen
och om hur du citerar och refererar och hänvisar till dina källor (Harvardmodellen och Oxfordmodellen).
Jelppiä akateemiseen viestintään • Hjälp för akademisk kommunikation
Detta är alltså själva texten. Läs mer om hur du formulerar
en välskriven text, om den vetenskapliga stilen
och om hur du citerar och refererar och hänvisar till dina källor (Harvardmodellen och Oxfordmodellen).
Innehållsförteckningen visar hur du har strukturerat din text och var du hittar de olika delarna. Förteckningen är en viktig vägledare för läsaren. Rubrikerna Sammandrag. Litteratur och Bilagor ska ingå i förteckningen, men utan sifferbeteckning.
Så här kan en innehållsföreteckning se ut:
Litteratur
Siv Strömquist, 1998. Uppsatshandboken. Hallgren och Fallgren.
Din text inleds oftast med ett sammandrag (på engelska heter det abstract).
Sammandraget fungerar som ett visitkort. I sammandraget ska du på ett mycket litet utrymme ge information om vad som står i själva texten. Den som läser sammandraget ska genast kunna se om det finns något av intresse för honom eller henne i din text.
Var noga med vad du väljer att ta med i ditt sammandrag. Du ska så kort som möjligt få med det viktigaste i din text.
Tänk på att du nu beskriver det som du har gjort, tempus är förfluten tid.
- ämne
- syfte
- genomförande
– metod, material resultat- slutsatser
Du måste alltså redan på första sidan i din uppsats avslöja dina resultat. Skriv också ner nyckelord som kan fungera som sökord när man vill läsa mera om just det som du har forskat i.
Kom ihåg att ett sammandrag skall kunna läsas separat från själva uppsatsen! Du måste alltså föra in läsaren i ämnet innan du går in på detaljer.
Titelsidan är det första mötet med läsaren. Se till att den är korrekt – det ger ett bra första intryck. Varje fakultet har sina regler för hur en titelsida ska se ut. Se hur andra har gjort och följ goda exempel!
Uppgifter som bör ingå på en titelsida:
Vad är ett vetenskapligt språk? Ofta kan man karaktärisera det som sakligt och neutralt. Ett problem som nämnts tidigare är att vetenskapliga texter ofta har en tendens att bli för krångliga. Skribenterna använder medvetet ett krångligt språk eftersom de tror att det gör uppsatsen mer vetenskaplig.
Den vetenskapliga genren kräver dock en särpräglad stil som kan uppfattas som tung eller svår. Det går inte att skriva en vetenskaplig text som ett samtal eller en dagbokstext. Texten får alltså inte heller bli alltför vardaglig eller pratig.
Det gäller alltså att hitta en god balans.
Här följer två korta texter med syfte att förmedla samma information. Den ena är alltför pratig (vardaglig) och den andra är alltför krånglig (vetenskaplig)
Det besvärligaste problemet som dök upp, var det som vi anade från start, nämligen att det visade sig vara mycket svårt att få tag på informanter och också när vi lyckades med detta, hade de ofta inte tid att svara på våra frågor.
Begynnelsemisstanken om huvudproblemet bekräftades: svårigheterna med informantrekryteringen.
Den första texten innehåller en hel del onödig information, innehållet måste vara mer koncentrerat. Vad författaren anade är inte relevant för läsaren, inte heller alla detaljer om hur anskaffandet av informanter har gått till.
Orsaken till att den andra texten är svårläst och alltför komprimerad är att den består av över 50 % substantiv. Försök alltså undvika alltför många substantiv i dina texter!
En bättre och mer läslig version kunde vara:
Det besvärligaste var att få tag på informanter med tid att besvara frågorna.
Litteratur
Arne Jarrick & Olle Josephson, 1988. Från tanke till text. En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter. Studentlitteratur.
Vetenskapligt skrivande förutsätter att du använder dig av andras texter som grund för din text. Detta i sin tur kräver att du kan välja ut vad du ska läsa, att du förstår det du läser och att du med egna ord kan återge detta. För att du ska få ut något av källtexterna krävs det att du för anteckningar medan du läser. Kom ihåg att inte skriva direkt av, utan försök ta ställning till informationen.
Du kommer snabbt att märka att du har för mycket källitteratur. Redan från början borde du välja ut det material som är absolut mest centralt för ditt ämne. För att kontrollera om en källa är relevant kan du gå till väga på följande sätt:
Skaffa dig en helhetsbild av källan:
• Läs innehållsförteckningen och se om det finns kapitel som direkt handlar om det du ska skriva om.
• Läs igenom registret för att se vilka ämnen som har flest sidhänvisningar.
• Skumma igenom de kapitel som verkar intressanta, och läs sammanfattningarna av dem.
Hitta syftet och problemställningen:
• Läs inledningen – oftast är syftet mycket klart formulerat. I avhandlingar finns syftet och frågeställningen många gånger under en separat rubrik. Läs också sammanfattningen i slutet. Där ger författaren svar på sin forskningsfråga och ett sammandrag av resultatet.
Om du har konstaterat att källan i fråga är relevant för din text så är följande steg att göra anteckningar. Syftet är att förstå författarens huvudpoäng och framställa den med egna ord.
• Välj ut ett avsnitt ur källan (ca 10 sidor).
• Läs igenom texten och lägg den därefter åt sidan.
• Formulera med egna ord en mening som sammanfattar det du just läst, utan att titta på ursprungstexten.
• Fortsätt med nästa avsnitt.
• När du läst igenom hela texten på detta sätt har du till slut ett sammandrag – formulerat med egna ord – som du kan använda i din egen text. Kom ihåg att enbart koncentrera dig på det som är relevant för din uppsats.
Litteratur
Olga Dysthe m.fl. Skriva för att lära. Skrivande i högre utbildning. Studentlitteratur. Lund 2002
När du skriver en egen text är det självklart att du inte ”stjäl” andras text, d.v.s. skriver direkt av. Lika viktigt är det att du inte framställer andras idéer som om de vore dina egna. Det räcker inte med att ändra ett ord här och där i en sats, och använda den i din text. Du måste formulera om informationen och göra det till en egen text.
Du måste skapa distans till källorna, du måste ställa dig ”ovanför” dem och göra en syntes av dem. Ta ställning till allt du läser – framställ inte informationen som om den vore en absolut sanning. Din egen syn på ämnet måste komma fram i din egen text.
Gör så här när du läser:
• Ha din problemställning i fokus när du läser! Det gör att du kan välja ut det som är relevant för din text.
• Försök relatera den nya informationen till dina kunskaper i ämnet och ta ställning till den! Tror du på detta – varför, varför inte?
• Gå i dialog med texten! Se det som din uppgift att förklara informationen för läsaren och att övertyga din läsare om att din syn är den korrekta!
Du ska alltså inte betrakta din källitteratur enbart som informationskällor från vilka du kan hämta material till din egen uppsats.
Du bör ställa författarnas olika åsikter mot varandra. Det gör du lättast genom att använda fraser som författare X anser/påstår/hävdar/påpekar att osv. I följande text skapar författaren distans till källorna genom att ställa dem mot varandra:
Mickwitz (2006) påpekar att en stor del av lånorden är mycket etablerade i svenskan i dag, och att de är en naturlig del av vårt språk. Mattfolk (2006) å sin sida framhåller att normbegreppet håller på att lösas upp och att man inte längre kan lägga samma vikt vid om ett lånord kan betraktas som etablerat, som tidigare.
Många studerande formulerar sig i stället på följande sätt. Skribenten radar upp informationen och tar inte ställning till den. Texten blir ointressant – och ovetenskaplig.
En stor del av lånorden är mycket etablerade i dag, de är en naturlig del av vårt språk (Mickwitz 2006). Normbegreppet håller på att lösas upp, man kan inte längre lägga samma vikt vid om ett lånord är etablerat som tidigare (Mattfolk 2006).
Kom också ihåg att det är en stor skillnad mellan att skriva ”Nuförtiden förekommer det mycket lånord i tidningstext (Mickwitz 2006)” och ”Mickwitz (2006) har i en undersökning funnit att det nuförtiden förekommer mycket lånord i tidningstext”. I det senare påståendet distanserar du dig från källan och gör klart för läsaren att det inte handlar om din egen synpunkt.
Litteratur
Olga Dysthe m.fl. Skriva för att lära. Skrivande i högre utbildning. Studentlitteratur. Lund 2002
Det blir allt vanligare att studerande har största delen av sin källitteratur på andra språk än svenska, framför allt på engelska. Det är förstås viktigt att du inte begränsar dig till källor enbart på svenska, men om du märker att du aldrig läser vetenskaplig litteratur på svenska bör du se upp!
Om du aldrig läser på svenska blir det allt svårare för dig att formulera dig på ditt modersmål – det är nödvändigt med svensk ”input” för att få svensk ”output”.
Goda råd:
I en vetenskaplig text som är skriven på svenska bör man i så stor utsträckning som möjligt sträva efter att använda svenska termer. Det kan vara svårt inom vissa vetenskapsområden som t.ex. teknik, naturvetenskap och medicin, eftersom man inom dessa områden nästan enbart producerar texter på engelska. Regel nummer ett är dock att om det finns en motsvarande term på svenska, så ska du använda den.
Att hitta de korrekta svenska termerna är inte nödvändigtvis lätt. Kom ihåg att inte slentrianmässigt bara översätta termerna till svenska, det kan bli alldeles fel! Det första du ska göra är att kontrollera hur andra forskare har löst problemet på svenska. Läs alltså artiklar och avhandlingar på svenska om ditt forskningsområde.
Ett annat sätt att kontrollera om en term är korrekt på svenska, är att söka den på Google (www.google.fi). Kontrollera hur många träffar du får på .se-sidor, alltså på rikssvenska sidor. Om termen enbart förekommer på finlandssvenska sidor rör det sig sannolikt om en finlandism.
Om du har t.ex. en engelsk term och vill veta om du kan använda den, så kan du också använda Google. Begränsa sökningen till svenska sidor. Då får du reda på i vilken utsträckning termen används på svenska. Om det finns en svensk motsvarighet till termen, så brukar det också framkomma. Kom ihåg att vara tålmodig i ditt sökande! Sovra bland det material som finns på nätet, allt är inte tillförlitligt. Många forskare lägger ut sina artiklar på nätet, och det är i första hand de vetenskapliga texterna du kan ha hjälp av.
Du ska självfallet också läsa om ditt eget ämne på svenska, så är det lättare för dig att hitta termerna, och så lär du dig terminologin som helhet på svenska.
Om du av någon orsak ändå vill använda en engelsk term, kan du gå till väga på två sätt:
Du kan välja att konsekvent använda den svenska termen och bara nämna den engelska – eller tvärtom. Om du väljer den svenska termen, kan du första gången den nämns i texten, placera den engelska inom parentes efter den svenska. På följande sätt:
Lexikal upprepning (eng. lexical repetition) används dock ofta om upprepningen av ord i längre textsekvenser, där upprepningen kan ha en textbindande funktion.
(Ur: Jan Lindström. Vackert, vackert! Syntaktisk reduplikation i svenskan. Studier i Nordisk filologi. Svenska litteratursällskapet i Finland. Helsingfors 1999)
I resten av texten använder du enbart den svenska termen, och eftersom du har hänvisat till den engelska har du också definierat att den svenska termen inom ramarna för din uppsats har samma betydelse som den engelska.
Det kan rent praktiskt vara svårt att använda en engelsk term genomgående i en svensk text – framför allt kan böjningen orsaka problem. Ibland kan du dock bli tvungen att använda den engelska termen och en svensk term saknas, eller om det krävs en omskrivning på svenska. Då placerar du den svenska termen (eller omskrivningen) inom parentes efter den engelska, första gången du nämner termen. I resten av texten kan du sedan använda enbart den engelska termen.
Inom många vetenskapsområden har man arbetsgrupper som jobbar med att skapa termbanker på svenska. Följande webbplatser kan kanske hjälpa dig att hitta den term du söker:
• Tekniska nomenklaturcentralens termer för olika vetenskapsområden.
• Datatermer
• Svenska språkbyråns (vid Forskningscentralen för de inhemska språken) webbplats som har en omfattande länkförteckning. Här hittar du olika ordlistor och ordböcker i Norden. Här får du hjälp när du grubblar över terminologi.
• Statsrådets svenska språknämnds webbplats. Nämnden arbetar för ett klart och begripligt svenskt lag- och förvaltningsspråk. Länkar till EU-relaterat material, förvaltning och lagstiftning.
www.justitie.regeringen.se/klarsprak
• Klarspråksgruppens webbplats med Myndigheternas skrivregler och Svarta listan som innehåller ord som man för undvika.
Inom olika vetenskapsdiscipliner förhåller man sig på mycket olika sätt till hur framträdande skribenten kan vara i en vetenskaplig text. Användning av ”jag” i stället för ”man” eller någon passivkonstruktion kan upplevas som ett stilbrott i en annars mycket strikt vetenskaplig text.
Generellt sett gör själva ordet ”jag” inte din text mindre vetenskaplig. Om du har samlat in ett material, ska du självklart säga att det är du som har samlat in det. Det är vanligt att studenter konstruerar vaga och krångliga satser som egentligen inte ger relevant information, enbart för att undvika ordet ”jag”.
Se t.ex. följande text:
Materialet insamlades våren 2003. Därefter lästes materialet igenom och det togs ut relevant information ur det.
I texten ovan bör man självfallet använda ”jag”. För det första gör passivkonstruktioner som ”lästes igenom” och ”togs ut” inte texten mer vetenskaplig – snarare tvärtom – de gör texten krånglig och svårläst. För det andra ska du som forskare redogöra för vem som samlat in materialet och behandlat det: är det du, någon annan, eller kanske flera olika personer?
Använd inte heller ordet ”skribenten” (om du syftar på dig själv) i din uppsats för att undvika ”jag”.